fredag 29 mars 2013

Tillsammans med Uggla

Idag tog jag tag i det här med promenaderna igen. De har ju fått ligga i träda på grund av halkrisken. De senaste dagarna, när det blivit lite varmare igen, har jag dessutom inte haft tid av olika anledningar. Samtidigt som jag egentligen har rört på mig rätt mycket genom att gå till och från vårdcentralen och mellan bussen och hjärtmottagningen, som till och med har en pulshöjande uppförsbacke.

Idag pluggade jag in P4 med Uggla i lurarna och gav mig iväg. Efter en stund så gav sig högerknäet till känna. Då bestämde jag mig för att bara gå halva promenadvägen. När jag kommit till den brytpunkten, så kände jag att jag trots allt skulle orka gå mer. Så jag fortsatte. Men efter en stund så kom jag till ett ställe med mycket svallis. Där gav jag upp. Broddarna låg kvar hemma i hallen och knät kändes instabilt. Jag gick i alla fall ca 75 % av den vanliga promenadvägen.

Jag blev omsprungen några gånger och kände att mitt promenerande var ju inte i alls samma klass. Men när jag tänkte efter ordentligt, så kom jag på att jag gjorde egentligen samma sak, utifrån mina förutsättningar. Då blev jag lite stolt över mig själv som inte slagit mig till ro för att tycka synd om mig själv. Det kan ju vara lätt att man gör det annars.

Med Magnus Uggla i lurarna upptäckte jag att jag gick och log och folk tittade konstigt på mig. Man får ju inte le på en långfredag. I alla fall inte när jag var barn. Då fanns det bara en radiokanal där det spelades tung och sorgsen musik hela dagen. Då var det verkligen en lång fredag.

1 kommentar:

Ingabritt - after work sa...

Bra jobbat. Lite ont gör faktiskt ingenting. Man kan faktiskt träna med smärtstillande tabletter. Det enda tillståndet för vila är infektioner i akut skede säger min doktor.
Minns långfredagarna förr. Det blev ju litet bättre med TV:ns ankomst. Då fick man vänta till kl 19.00 tror jag och se "Året på ön". Dokumentär big time. Ha ha. Som jag längtade till kvällen.