tisdag 13 november 2012

Hoppas, hoppas

Min farmor och min biologiska farfar skilde sig när pappa var väldigt liten. Det var ovanligt på trettiotalet, som ni förstår. Varför, kommer vi förmodligen aldrig att få veta. Min farmor var en dominant kvinna, så det är möjligt att det hade en bidragande orsak. Biofarfar flyttade till Västerås där han så småningom bildade en ny familj.

Farmor fostrade pappa ensam i alla år. Som tur var hade hon sina föräldrar som ställde upp mycket. Så länge pappa inte gick i skolan bodde han mycket hos sina morföräldrar. De var fantastiska människor. Jag minns dem själv eftersom de levde när jag föddes. Gammelmormor levde så länge att jag själv hann få barn.

Farmor gifte så småningom om sig när pappa var i de yngre tonåren. Den mannen blev vår farfar. Han var en underbar farfar som älskade oss barnbarn, även om vi inte var hans biologiska barnbarn.

I alla år har pappa ändå burit med sig saknaden av sin far och saknaden efter syskon. Han fick inte ha kontakt med sin pappa för farmor. Hon hade ett starkt bekräftelsebehov, så hon var nog rädd att behöva dela pappas känslor om det fanns en far med i bilden.

Viss kontakt förekom i alla fall. Biofarfar hälsade på oss en gång när jag var liten och pappas ena syster hälsade på oss några gånger när hon besökte Akademiska sjukhuset. Vi bodde ju i Uppsala på den tiden.

Den här längtan hos pappa har blivit starkare de sista åren. Han har ju inte så många kvar nu. Det är bara en kusin till honom som fortfarande lever och så är det vi barn han har kvar. Han fyller 82 år nästa gång så tiden börjar bli knapp.

I söndags när vi var hos honom så letade vi upp adress och telefonnummer till den som vi tror är hans syster. Vi försökte peppa honom att ringa på en gång. Om det var fel person så är ju det ändå ingen skada skedd. Igår hittade jag hans bror. Jag är säker på att det är han eftersom alla uppgifter med mellannamn och annat stämde. Jag skickade över uppgifterna till pappa.

Idag fick jag mail från honom att nu skulle han verkligen ta tag i detta. Jag hoppas han gör det. Han har ett hål av saknad inom sig som han behöver fylla. Han behöver få svar på frågor. Kanske också han kan få en fin kontakt med sina syskon de sista åren av hans liv.

Inga kommentarer: