Sedan senhösten har jag haft det jobbigt med min andning. Jag har också hög puls och får ofta adrenalinpåslag som känns som ett enerverande pickande i halsgropen. Jag tolkade andningen som att det hörde ihop med förkylningen jag gick och drog på. Jag är fortfarande inte helt kry från den, men tyvärr har andningsproblemen ökat av och till.
Jag har också emellanåt fått ett kraftigt tryck över brösten, som ett bälte som dras åt. Det har jag kopplat till att mitt diafragmabråck blivit sämre.
Igårkväll hade jag det jättejobbigt, så pass att jag blev riktigt rädd och även grät en skvätt. Det var hela baletten på en gång. Jättejobbig andning och ett kraftigt tryck över bröst och rygg. Jag sa att jag vägrade åka in på akuten, så med en massa ompyssel och kärlek släppte det lite grand i alla fall.
Efter en natts ordentlig sömn känns det rätt skapligt idag. Jag har en läkartid. Egentligen skulle jag dit den 29/1, men igår fick jag den ombokad till den 11/2. Då ska jag ha en lång lista med mig och ta upp allt som oroar mig.
Jag gissar själv att det blev för mycket stress för mig igår. Jag hade sovit dåligt på natten före, jag var tidigt uppe för att vara hos gyn.doktorn. Sedan hem en kort stund för att peta i mig lite lunch och tillbaka ner på stan för att fika hos en väninna. Hon bor högst upp på en jättejobbig backe, så jag var helt slut när jag kom fram.
Jag borde ha vilat när jag kom hem igår, vilket jag inte unnade mig för jag ville hellre sy. Fast att jag var så trött. Jag vet, jag är knäpp också. Jag gick mycket igår så jag har även träningsvärk i benen idag. Men det kan jag leva med.
Jag misstänker att nu kommer några av er att skriva att jag ska åka sjukhuset. Jag vet att ni gör det av omtanke och välmenining. Men jag kommer inte att lyda. Jag åker inte dit och sätter mig i flera timmar. Det kommer jag bara att må sämre av. Blir det riktigt akut så lovar jag att åka iväg, men så länge jag kan hantera det här hemma så kommer jag att göra det. Och träffa min kära doktor Nina den 11 februari.
