Ett steg i taget

Den här dagen började med en dundrande huvudvärk som inte vill släppa. Jag hade svårt att somna inatt, för tankarna malde. Huvudvärken hör nog ihop med för dåligt med sömn. Det innebär att jag kommer inte iväg på vattengympan som jag hoppats.

Men nu har jag bestämt mig. Jag ska bli väldigt restriktiv med kaffebröd. Det blir inga problem. Det blir större problem med att dra ner på glass, som jag älskar. Nyttig mat äter vi redan så det är bara att fortsätta med det. Det är motionen som det måste bli något mer av.

Förra våren började vi promenera varje dag och det märktes resultat så gott som på en gång. Inte viktmässigt, men konditionsmässigt. Det är det jag mest är ute efter, att orka mer. Jag tror vikten minskar automatiskt om man får mer ork att göra saker och ting. Så nu väntar jag på halkfri väderlek.

Eftersom jag inte kommer iväg på gympan idag så får jag väl säga att fredagen blir första dagen på mitt nya liv.

Tjocka tanten

Ikväll har jag nästan ångest över min vikt. Inte av några kosmetiska orsaker utan mer av hälsoorsaker. Jag har varit på tantlunch idag. Det innebar att jag åkte buss ner på stan och sedan kämpade mig upp för en lång backe till min väninnas hem. Jag var helt slut när jag kom fram.

Efter en god lunch med påföljande kaffe och kaka så åkte sambon och jag och veckohandlade. Bara det där att ta på mig skorna och halkbroddarna gjorde att jag var anfådd innan jag ens kom utanför dörren.

Ikväll har vi ätit soppa och naturligtvis blev det en semla till kaffet. Den semlan skyller jag på sambon för han älskar verkligen semlor. Men det innebär inte att han tvingar mig att äta en.

Nu börjar jag faktiskt bli orolig att jag ska sluta som mamma. I en massiv hjärtinfarkt vid sextiosju års ålder. Det är bara fyra år tills jag är i den åldern. Undrar hur många kilon till jag hinner lägga på mig tills dess?

Hjälp, jag vill bli smal nu. Den förbaskade fibron gör att jag inte klarar att träna hårt längre. Den som ser mig idag skulle aldrig kunna tänka sig att jag simmade, sprang, körde work out flera gånger i veckan förr. Jag har inte råd att gå på gym. Just nu vågar jag inte promenera för risken att halka. Är detta en massa undanflykter jag kör med? Jag hoppas verkligen inte det. Men det känns som om jag sitter fast i något som jag inte orkar ta mig ur. Jag är glad i alla fall att jag vattengympar en gång i veckan. Alltid något!

Skit också!

Snällaste grannfrun

Bästa grannen såg till att vi slapp köttbullar och makaroner. Hon hade gjort en stor sats syrianska dolma som hon delade med sig av. Mums!

Bästa Valentin-gåvan

I november var sambon till sin rehabläkare för sista gången. Det är hon som varit samordnare för hela hans utredning. Vid det mötet bestämdes det att hon skulle skriva ett samlat läkarutlåtande som vi skulle kunna använda oss av vid kontakten med Försäkringskassan.

Sedan har vi väntat och väntat och väntat. Inte det minsta lilla läkarutlåtande har hamnat i brevlådan. Så i januari började vi söka kontakt. Men det är väldigt svårt att få tag i denna läkare. Hon jobbar bara en dag i veckan på Huddinge, resten av tiden är hon på andra sjukhus i länet. Det finns en telefontid till hennes sekreterare. Det är en halvtimme på morgonen, vissa dagar. Resten av tiden är det telefonsvarare som gäller. Det har vi testat med, telefonsvararen alltså. Så den senaste veckan har vi spånat på att skriva ett brev och hoppas att det skulle komma fram. Eller söka kontakt via arbetsterapeuten som sambon har en mailadress till. Det slutade i alla fall med att sambon ringde igen och pratade med telefonsvararen.

Idag när jag pratade med dottern så frågade hon om vi skulle äta något gott på Alla Hjärtans Dag. Jag skrattade och sa att eftersom jag har tvättstuga hela eftermiddagen och kvällen så får det bli köttbullar och makaronen. Vi hade ju vår kärleksmiddag i fredags när vi kalasade på italienska delikatesser.

När jag pratat klart med dottern så får jag höra att vi fått bästa Valentin-gåvan. Rehabläkaren hade ringt sambon. Hon hade gjort klart läkarutlåtandet för länge sedan. Det har tydligen blivit liggandes hos sekreteraren som glömt att skicka iväg det.

Nu kan vi äntligen gå vidare med en ansökan till FK. Nu ska det äntligen ske!

Värk from hell

När det var riktigt kallt, hade jag fruktansvärt ont. Så jag blev jätteglad när jag några dagar i början på den här veckan kände mig relativt besvärsfri. Med relativt menar jag hanterbar värk. Så var det ända tills igårkväll, när det bara smällde till och värken from hell satte sig i nacke, axlar och nyckelben. Jag kunde inte ens sitta vid datorn utan gick och la mig för att få lindring.

Efter att försökt somna i två timmar så gav jag upp. Jag bad sambon att smörja mig med hästliniment. Det kylde gott och jag kände mig bra. Tillsammans med det och en hel insomningstablett så somnade jag tvärt. Jag tillät mig sova bort halva den här dagen. Kände att kroppen behövde det.

Nu har jag varit uppe i tre kvart och värken har redan satt sig. Inget kul alls. Förmodligen är det vintern som ställer till det. Plus att jag håller på med ett väldigt pyssligt projekt som gör att jag sitter nog väldigt fel. Och för länge, eftersom det är så vansinnigt roligt. Om en dryg månad ska ni få se vad jag gör. Före det går det inte, av viss anledning.

Så idag får det väl bli lite korta stunder med pyssel. Dessemellan får det bli stretchövningar och horisontell vila på värmedyna.

Tack för en underbart vanlig dag

Ibland känner jag det som när Agneta Fältskog tackade för extrapris på köttfärs, i en av sina hitlåtar. När man måste vända flera gånger på varje slant så uppskattar man extrapriser, som man kan utnyttja. Idag har vi köpt två paket flingor (som vi ändå skulle ha) och betalat för ett och ett halvt. The (som vi ändå skulle ha) tog vi tre och betalade för två. Vi tyckte osten var för dyr på Willys så den hoppade vi över. Vi glömde köpa Nezeril, vilket gjorde att vi stannade till på Hemköp. De hade extrapris på hushållsost!

Sådana där löjliga saker kan göra mig glad hela dagen. Eftersom vi fyndade så kunde vi unna oss ett paket Antipasto på extrapris. Så på fredagkväll lyxar vi till det med italiensk plockmat. Man har inte roligare än man gör sig, som det sägs i det gamla talesättet.

Tygskatt

Vi var hos pappa i Uppsala igår. Syster Yster hade kommit från Sundsvall, så vi passade på att ha en liten minisläktträff. Det var mycket trevlig. Pappa hade lagat en underbar fläskgryta som vi smorde kråset med. När vi inte åt så pratade vi. Min syster och jag är extremt duktiga på att hålla låda. Pappa är inte så dålig han heller, så det finns alltid gott om samtalsämnen. Sambon är den tysta typen så han brukar inte få en möjlighet att säga något, när vi träffar syrran och pappa.....:-)

Jag fick en riktig tygskatt med mig hem. Pappa hade hittat ytterligare en låda med tyger efter mamma E. Det var så underbara tyger att jag blev nästan salig. Vad jag längtar efter att få börja sy med dem.

Det var rejält kallt igår. När vi åkte hem på natten var det 19 grader ute. Det är kallt i våra trakter. När vi passerade Arlanda låg dimman tät. Mycket märkligt när det är så kallt ute. När vi kom hem till vår lilla stad, så flög det iskristaller i luften och det var ordentligt halt, trots kylan. Förmodligen kom det fukt från havet och Mälaren som gjorde att det blev så. Som tur var hade de sandat ordentligt.

Som ni ser har vi det varmt och gosigt inomhus i alla fall. Fast jag frös faktiskt igårkväll. Så pass att jag fick sätta på mig en kofta. Jag som i vanliga fall går i t-shirt året om.