Vi växte upp med vetskapen om att han vi kände som farfar inte var vår biologiska farfar. För mig var han ändå världens bästa farfar, så jag kände aldrig saknad efter den "riktiga" farfar. Det är först på äldre dagar jag kan känna sorg över att vi aldrig fick lära känna honom.
Farmor och biofarfar separerade när pappa var liten. Farmor förbjöd pappa att ha kontakt med sin pappa, något som man idag tycker är horribelt. Men då tror jag att det var fullt rimligt att man ställde sådana krav. Pappa har berättat att biofarfar, trots detta, var och hälsade på oss vid minst ett tillfälle. Vi hade dessutom viss kontakt med en av pappas halvsystrar. Helt enkelt beroende av att hon var med om en olycka och vårdades på Akademiska sjukhuset i Uppsala, där vi bodde. Biofarfar och hans nya familj levde annars i Västerås.
Nu när jag är äldre så tänker jag så tänker jag rätt mycket på det här. Det finns så många offer i denna historia. De största offren är naturligtvis pappa och hans biologiska pappa, som inte fick ha någon kontakt. Kanske skulle mycket sett annorlunda ut om de hade fått det. Pappa växte upp som ensambarn, fast att det fanns flera halvsyskon. Han kanske hade mått bra av att få lära känna dem ordentligt? Jag kan tycka att även farmor är ett offer. Varför förbjöd hon sin son att ha kontakt med sin pappa? Var hon så bitter att hon ville straffa sitt barns far? Eller var hon rädd att hon skulle mista sin sons kärlek om han fick en chans att lära känna sin pappa? Vilka orsakerna var så måste hon mått dåligt i detta. Jag kan inte tänka mig något annat.
Även vi barnbarn berövades kontakten med vår biologiska farfar, tack vare detta. Och vår mamma berövades kontakten med sin biologiska svärfar.
Sedan farmor gick bort så har pappa släktforskat om sin pappa. På det viset vet vi lite mer idag. Men jag hade gärna velat lära känna honom på riktigt. Nu är det som det är och det går inte att göra något åt. Det är bara att acceptera.
