onsdag 31 december 2008

Blir inte klok över någonting

Som en koppling till det tidigare inlägget måste jag fundera över vad det är med folk. Läser i nyhetsblaskan att Kempehallen, Modos hemmaarena är vandaliserad. Troligtvis en hämnd för att Modo ligger sist. Än en gång måste jag ställa frågan: Hur tänker men då? Tror man att man hjälper Modo genom denna aktion???

De sista skälvande timmarna

En sak som jag fundera över varje nyår är hur man kan smälla upp så mycket pengar, bara i onödan. I vår stad är det rent horribelt. Där vi bodde förrut började man smälla redan i början på december för att kulminera på nyårsafton och sedan trappas av eftersom under hela januari. Nu när vi bor i en någon lugnare del av staden så har det inte smällt så enormt mycket under december. Men idag håller de redan på så man kan fundera om det är krig eller inte.

Det paradoxala är dessutom att många av de som har som mest smällare och raketer är ungdomar med invandrarbakgrund. Då kan jag fundera över om de inte fått nog. Många av dessa familjer kommer från krigsdrabbade områden. De sista åren har vi tagit emot väldigt många flyktingar från Irak. Fick de inte nog av bombkrevader och smällar där?

Igår kunde man läsa i tidningen att i ett bostadområde hindrades brandbilarna, från att komma fram till en brand, genom att man kastade smällare emot dem!!! Hur tänker man då??? Idag har en skrotbil hunnit brinna upp utanför vårt fönster. Vad söker man genom detta beteende? Är det hela tiden adrenalinkickar som söks eller vaddå?

Nog om detta.

Resten av nyårsafton ska sambon och jag fira i lugn och ro. Vi vill helst ha det så. Vi ska inte heller frossa i en massa mat utan jag har gjort en räkrulle som jag hittade recept på hos Bloggblad. Jag har gjort en lite annorlunda fyllning för att anpassa den efter vad vi hade hemma. Jag använde 250 g crabsticks, 1 liten finhackad rödlök, 1 brk creme fraiche, 1 msk dijonsenap, salt och peppar och massor med dill.

Till denna rulle ska jag servera varsin avocado och lite körsbärstomater. Lite senare på kvällen går vi loss på ostbrickan för att avsluta med kaffe och någon liten hemmagjord Mozartkula.

Tyvärr vågar vi oss nog inte ut på balkongen för att se fyrverkerierna. Man pangar av under vår balkong och även om vi bor på åttonde våningen känns det ändå som man är i farozonen. När vi bodde på förra stället hade vi inglasad balkong. Där kunde man stå och titta på stadens två offentliga fyrverkerier plus alla privata. Det var faktiskt en upplevelse. Men här känns det rätt otäckt.

Nytt år

Jag vill önska alla ett
Gott Nytt År
och ett helt fantastiskt 2009

Reflektion över det gångna året

Flera har varit duktiga och funderat över det gångna året. Även jag ska göra ett försök till en djupdykning.

Egentligen undrar jag vad ett år är. Dag läggs till dag och helt plötsligt har man fått ihop 365 dagar, vilket då blir ett helt år. När man är liten är ett år väldigt långt. Ju äldre man blir, ju fortare går åren. Det känns som att de blir kortare, men det är ju inte fysiskt möjligt. Så det är väl bara så att allt rullar på i sina gamla hjulspår. Egentligen är det ganska skönt. I alla fall när man levt ett tidigare liv, där det mest har bestått av kaos och ständiga panikutryckningar för att få livet att fungera. Då längtar man till det lugna livet. Dit har jag kommit nu och trivs alldeles förträffligt. Då blir det kanske inte så mycket att fundera över året som gått.

Men lite kan jag ju summera i alla fall. Året som gått har handlat om mycket sömnad. Det var det året jag insåg att många tycker om det jag syr. Det har varit en härlig insikt. Det är alltid trevlig när någon uppskattar det man gör. Jag kan fortfarande bli förundrad över detta, men jag vänjer mig så sakteliga och trivs i den känslan.

Året har även bestått av väldigt mycket bloggande. Att ha ett liv vid datorn är inget nytt för mig. Det har jag mer eller mindre haft sedan -95. Några år senare infördes mailinglistor i mitt liv, vilket bland annat medförde att jag fick en hel hög med nya vänner via nätet. En del av de vännerna finns kvar i mitt liv både via mail och i det verkliga livet.

Bloggandet blev ett helt nytt inslag och en vidareutveckling av mitt tidigare internetliv. Det är härligt att följa andras liv lite så här på sidan av. En del har man lärt känna lite mer än andra. Man har lagt till ytterligare ett antal nya vänner i sitt liv. Nu anser jag väl inte att man måste samla på en massa vänner. Jag tror mer på kvalitet än kvantitet. Men det ena behöver ju inte utesluta det andra.

Det är bekvämt för mig att blogga och vara med på mailinglistor. Jag är en mycket social person, som tidigare haft ett rikt socialt liv både via jobb,fritid och ideelt arbete. Men när jag blev sjuk så var jag tvungen att mer och mer dra mig tillbaka. Jag orkade inte längre vara lika social. Fibromyalgi är inte enbart smärta. Den sjukdomen ställer till så mycket annat också. Man får sämre minne, det slår sig på koncentrationen, tidvis har min mage satt stopp för ett socialt liv plus en massa andra symptom som man råkar ut för.

När det slår sig på koncentrationen så innebär det bland annat att man blir helt slut av några timmars samvaro, när man ska hålla sig alert med många människor omkring sig. Dessutom är jag numera mycket stresskänslig så att planera något kräver mycket energi. Så att få blogga och samtidigt vara social på mina egna villkor är alldeles utmärkt. Det känns som att man får det bästa av två världar.

Om jag då ska fundera lite över det kommande året. Jag ska givetvis fortsätta att vara kreativ. Jag ska försöka hinna med att quilta lite mer, vilket jag saknat det sista året. Jag ska försöka ta tag i min vikt. Jag säger bara försöka för jag tycker jag försökt en del redan utan resultat. Det är svårt när man inte kan röra på sig som man skulle önska. Det kan inte bli någon snabb fettförbränning. Jag vet att det är mycket medicinerna, speciellt gladpillren, som är orsak till min viktuppgång. Men nu känner jag att måttet är rågat. Så förutom vattengympan ska det få bli minst tre promenader i veckan. Helst en varje dag, men det är bättre att sätta ribban lågt och höja den efter hand.

2009 ska få bli ett år när jag ser till att jag mår bra på många sätt, både fysiskt och psykiskt. Dessutom fyller jag 60 till sommaren. Fast jag tänker fortfarande inte bli riktigt vuxen än. Det får vänta några år till. Min far fyller 78 och han är inte heller vuxen. Jag vill vara som han.

tisdag 30 december 2008

Ny bok i brevlådan

Idag kom boken jag beställt, "En värld utan slut" av Ken Follett. Det är fortsättningen på "Svärdet och spiran". Det är "bara" 1203 sidor. Somnar man med den över näsan lär man väl bli ihjälslagen.

En vanlig tisdag

Och vad sker idag då? Tvättstuga och Willys. Häftigt värre!

måndag 29 december 2008

Nu är det klippt

Nu har jag klippt till dotterns draperier. Sömnaden får vänta en dag eller två.

Stackars sambon har jordens tandvärk och tandläkaren har semester. Måste nog vara lite extra snäll mot honom nu.

Ångest

Jag har klippångest. Håller på med dotterns draperier och inser att tyget är snett. Jag är inte riktigt klar över om det är snett vävt eller snett viket. Tror på viket snett. Jag måste ju ha rapporterna att stämma så det blir en mönsterpassning när de hänger bredvid varandra.

Tänk om hon fattade vilket bryderi hon sätter sin gamla mamma inför.......:-)

Dokumentär som berört

Ikväll har jag sett en dokumentär som verkligen berört mig. Den gick på tvåan och hette "Med adresslapp runt halsen". Den handlade om de finska krigsbarnen och hur deras liv har sett ut. Vilka människoöden. En del visste jag innan eftersom jag känner några som kom hit som krigsbarn. Det är så mycket trauma, sorg och frustration över hur de behandlades. De kände/känner sig svikna av sina finska föräldrar och även av sina svenska fosterföräldrar. Först skickades de hit utan att förstå varför. De kom till ett land där de inte kunde språket. De kände sig ratade av sina föräldrar som skickade iväg dem till ett främmande land. Det var barn i alla åldrar, från två år och uppåt. En del syskon skildes åt här i Sverige och kom till olika fosterhem, en del hade syskon kvar i Finland.

När kriget var slut krävde finska staten att de skulle skickas tillbaka. Många var då rotade i Sverige och ville inte åka tillbaka. De hade glömt både sina biologiska föräldrar och finskan. Många kunde inte prata med sina föräldrar när de skickades hem igen.

Nu fick man följa en grupp där en del hade bollats mellan länderna i flera omgångar men där man hade fått stannat hos sina svenska familjer. De gjorde en resa genom Finland för att se sina gamla hemorter, träffa finska syskon och gå igenom olika handlingar som fanns om dem i Finland.

Jag grät och jag tittade, det var så berörande att se så många gråta över sina öden och sin sorg. En man berättade om när han kom tillbaka till Finland och hur mobbad han blivit av sina finska klasskamrater och blev kallad för landsförädare. Man såg hur dåligt han mådde när han stod vid sin gamla skola. Han riktigt ryggade tillbaka.

Tänk så tokigt det kan bli. Alla ville ju egentligen bara väl. De finska föräldrarna ville skydda sina barn från kriget, den svenska staten och de svenska föräldrarna ville hjälpa till. De finska föräldrarna ville ha tillbaka sina barn när kriget var över. Alla ville väl men det var ingen som funderade över hur barnen mådde. Nu vet man att de mådde/mår inte så bra. De har en rotlöshet i kroppen som är svår att komma över.

För den som inte såg dokumentären ikväll rekommenderar jag verkligen att ni ska se reprisen 3/1.

lördag 27 december 2008

Det var det

Nu är Ikea avverkat och dotterns blivande draperi ligger och väntar på att bli sydda. Lite tyg unnade jag mig själv. Fast naturligtvis inget reatyg. Det var ett jag suktat efter när jag kollat på deras hemsida. Det fick bli en meter så får jag se sedan vad jag syr av det. Det blev även en kasse stuvar för 99:-. Det var riktigt trevligt att strosa runt där och få lite ideer till kommande projekt.

Sedan var vi på Media Markt och köpte Mamma Mia. Den missade vi på Ica men nu finns den i hyllan. Det får bli en helkväll framöver. Ikväll är det Körslaget och Selma som gäller. Tur att videon fortfarande fungerar.

Är julen redan över?

Det påstås att julen är över. Hur hann den med det. Den bara kom och försvann tydligen lika fort. Nåväl, vi har haft en trevlig jul i alla fall. Om än lite tröttande.

Själva julafton firade vi med Ebba och Amadeus med föräldrar, dvs bonussonen med sambo. Vi åt gott och slappade sedan en stund medan Ebba fick öppna lite julklappar. J och C hade tagit med sig sin julklapp till henne plus att hon hade vunnit en på stan. Av J och C fick hon en häst och vagn till Barbie. Dessutom hade hon vunnit en Barbiedocka på stan. Personligen kan jag ju tycka att hon är lite för liten för Barbie. Hon borde fått en Skrållan istället. Farfar och jag får väl fixa till det när hon fyller fyra. Av oss fick hon en fleecetröja som jag sytt, plus lite pysselgrejer. Dessutom fick bägge barnen varsin nalle som min väninna U kommit med. Vi hade inte gjort något åt Amadeus. Vi hann inte. Han är så liten än att det ändå inte spelar någon roll för honom.

Jag är verkligen svag för Ebba. Hon är en liten solstråle. Hon var så duktig när hon hjälpte mig att koka potatis. Jag skalade och hon stoppade dem i kastrullen. Jag tror inte de hade blivit så goda om inte hon hjälpt till så bra.......:-)

Juldagen lagade vi mer mat eftersom vi skulle ha julmat till en vegetarian och en muslim idag. Vegetarianen är äldste bonussonen som berättade vid matbordet att han inte längre är vegetarian och försåg sig rejält med både prinskorvar och köttbullar. Muslimen är bonusdotterns pojkvän. Han har inte bott så länge i Sverige så idag har vi verkligen fått testat våra engelskakunskaper. Det gick ganska bra i alla fall. Det är väl det där med uttalet som är lite otränat. Han testade friskt av både inlagd sill och gravad lax. Vi hade dessutom köpt kycklingsprinskorv som var väldigt god. Den vegetariska maten införde vi på julbordet förra året. Vi tycker själva att det var lyckat så oavsett om bonussonen är veggis eller inte så kommer det nog att få fortsätta på vårt julbord. I alla fall kålrotslådan som alla heldiggar.

Imorgon är det Ikea som gäller. Det ingick väl inte i våra ursprungliga planer. Men det är så här att min dotter och sambo är i flyttagen. Hon och jag har suttit och kollat på Ikeas tyger och planerat telefonledes. Hon vill ha draperier på en drygt tre meters lång vägg i hallen. Vem ska sy det om inte mamma. Vi hittade ett tyg som vi tyckte var snyggt och som jag skulle åka och köpa någon gång i januari. Igår kom ett panikmail att just detta tyg är med på Ikeas mellandagsrea. Nedsatt från fyrtionio kronor till nio kronor. Snacka om tur. Eftersom hon ska ha mycket tyg så tjänar hon ca fyrahundra kronor på detta. Så nu ilar mamma iväg och köper det medans det finns kvar. Vad gör man inte för sina barn.

Hon frestade mig med tanken att kanske även jag kunde hitta något. Jag nästan hoppas att jag inte gör det eftersom tygförrådet just nu svämmar över.

tisdag 23 december 2008

God Jul



Jag vill önska alla en riktig God Jul


Cicki

Fleecetröja och ny soffa

Eftersom jag inte tömt kameran tidigare så kommer det några bilder nu.

Ebbas fleecetröja










Nya soffan

Julångest

Vaknade med värk idag. Idag är det världens sämsta dag att ha ont på. Tyvärr vet jag varför jag har ont. Det är gråten som sitter i ryggen.

Jag har inte firat jul med mina barn på tolv år. Det var priset jag fick betala när jag skilde mig och valde att flytta. Varje år sedan dess är det likadant. När folk frågar hur det är att fira jul utan sina barn, så svarar jag tufft, att det är inga problem. Gud vad jag ljuger. Det är ett jätteproblem. Julångesten infinner sig. Gråten sitter som en klump i både hals och rygg. Jag spelar julsånger för att försöka hitta någon glädje. Helst skulle jag vilja dra täcket över mig och vakna upp lagom till nyår. Näst bäst vore att sambon och jag fick vara ensamma. Då slapp jag hyckla någon glädje inför andra.

Jag är avundsjuk på fd maken som kan se sina barn när som helst. De ses och äter middag tillsammans någon helg då och då. Allt på en naturlig basis utan en massa planerande med semestrar och lediga dagar.

Jag har full förståelse för att vi inte kan ses på jularna. Förr jobbade både sonen och dottern i affär så att få ledig till jul var inte att tänka på. Sonen vill dessutom att allt ska vara som förr, det vill säga, fira jul med farmor och farfar. I år jobbar dottern som vårdare på ett kvinnofängelse. Hon jobbar juldagen så det är självklart att vi inte hinner ses. Allt det där kan jag förstå, men det gör inte mindre ont för det.

Planering inför kommande år

Januari börjar redan att kännas jobbig. Då ska jag sätta in alla papper i pärmar! Sortera tyger! Organisera alla mina sybehör! Fixa till bokhyllan Ivar så den blir bättre organiserad! Hjälpa sambon att organisera och planera datarummet! Dessutom bör jag väl sy en del mellan varven för att hålla humöret uppe.

Organisera mera!

Check, check och check

Här checkas det av eftersom och det som inte hinner att checkas av, det lägger vi åt sidan. Så nu har jag bestämt att nu är städningen klar förutom att golven ska torkas. Imorgon ska vi pynta och klä granen. Jag ska baka en saffranskaka och göra en playdoo-deg som ska ingå i Ebbas julklapp. Jag ska sy på band på hennes förkläde. Sambon ska fixa skinkan och sillen ska avsmakas, ifall den behöver förbättras något.

Om vi av någon outgrundlig anledning får tid över så ska det rullas Mozart-kulor. Ingredienserna väntar i kylskåpet.

söndag 21 december 2008

Utmärkelse igen

Nu har jag fått en ny utmärkelse. Den här gången fick jag den av Alde. Vad har jag gjort för att få så många fina bloggvänner? Själv är jag mest förvånad över att någon vill läsa mitt svamlande. Men jag är ju oerhört glad att det är så.

Jag gör som jag gjorde tidigare. Skickar ut den till alla som jag läser. Ni vet vilka ni är för ibland lämnar jag små fotspår. Ni är alla värda ett fint bloggpris.

Dessutom vill jag ge ett bloggtips. Har nyligen hittat till en blogg som heter Ulvstrumpas strumplåda. Hon ger mig många goda skratt med sitt sätt att skriva om det dagliga livet, ständigt med en glimt i ögat.

lördag 20 december 2008

Ett riktigt äventyr

Första julen med sambon höll på att bli rent katastrofal.

Sambon har tre barn. Den äldsta sonen har en mamma och dottern och den yngsta sonen har en annan mamma. Vid det här tillfället bodde dottern hos oss. Yngsta sonen bodde hos sin mamma i södra Danmark. På hösten fick vi besked att nu var sonen inte välkommen att bo hos sin mamma något mer. Hon tyckte att han var för besvärlig. Han var femton år så det handlade egentligen mest om en vanlig tonårstrots.

Nu blev i alla fall goda råd dyra. Han gick på en skola med visst internatboende. Det fick bli en tillfällig lösning. Så vi pratade med skolan om att han fick bo där terminen ut. Vi ville att han skulle bli klar med sin skolgång innan han flyttade hit. Som tur var så gick det bra att ordna det så.

Veckan före jul tog vi bilen för att köra ner till Danmark och hämta hem J. Vi hade dottern och hennes kompis med oss. De skulle fira jul hos mamman i Danmark. Vi kom ner ordentligt, lämnade av flickorna och åkte vidare till skolan, där vi skulle få sova över. Den natten sov vi på en knölig madrass i en skolsal och fick tvätta oss på elevernas vanliga toalett. Kanske inte världens bästa hotellboende.

Dagen efter fick vi träffa rektorn, J:s kontaktperson och psykolog. De var glada att vi personligen kommit och hämtat honom. Efter samtal med dem så packade vi bilen full för att ge oss av mot Sverige. Vi hade packning både i bagage, på taket och inne i bilen. Jag grät en skvätt när jag såg J och hans kompis ta adjö av varandra. Då var de inga stora tuffingar utan två små pojkar som var ledsna över att behöva skiljas åt.

Vi åkte om vid mamman och hämtade de saker som J hade där och att han fick säga adjö till sin mamma. Så började då återfärden. Det var en tyst och ledsen kille vi hade i baksätet.

Efter ett tag började bilen krångla. Den började rycka så konstigt. Sambon började fundera om vi hade tillräckligt med bensin. Bensinmätaren på bilen fungerade inte men vi brukade ha koll på det där ändå. Vi var nu ganska nära Köpenhamn så vi bestämde att vi skulle försöka ta oss dit i alla fall. Klockan var mycket och det var lördagkväll så det var inte så mycket öppet på landsbygden. Vi tog oss till Köpenhamn och hittade en Jet-mack där vi tankade.

Bilen blev inte bättre av det, men vi bestämde oss ändå för att försöka ta oss över till Malmö. Vi kände att allt måste bli enklare om vi var i rätt land om något hände. Vi tog oss till Malmö och av en ren slump hamnade vi utanför Bilia. Vi hade en Volvo så det passade bra. Nu insåg vi att vi måste skaffa hjälp.

Vi hade tidigare avtalat med våra vänner i Ronneby att vi skulle åka till dem och sova över. Nu fick vi ringa till dem och höra om de kunde hämta oss i Malmö. Det gjorde de. Det kallar jag vänner, som sent en lördagkväll sätter sig i bilen och åker den långa sträckan mellan Ronneby och Malmö. Vi kallade även på bilbärgare som kom och bogserade in bilen innanför staketet på Bilia. Vi plockade ur det som kändes för värdefullt för att lämna.

Blekingevännerna kom och räddade oss. Först på måndagen kunde vi få tag på hjälp hos Bilia. Efter ett dividerande så lovade de att hjälpa oss så fort som möjligt. Men det var inte helt självklart att de skulle göra det. De tyckte vi skulle lämna bilen och ta tåget hem och hämta bilen senare. Men det kändes inte som något alternativ. Det är långt mellan Malmö och Mälardalen om man ska åka fram och tillbaka flera gånger.

J var tyst och vi såg hur dåligt han mådde. Vi behövde få komma hem och få lugn och ro. Han behövde få acklimatisera sig till de nya förhållanden som nu gällde, samt att julen stod faktiskt och bankande på dörren.

På tisdagen fick våra Blekingevänner än en gång köra iväg till Malmö så vi kunde få hämta vår bil. Bilia var rent ut sagt otrevliga och kunde inte lova att bilen skulle hålla ända hem. Vi hade ändå bestämt oss. Vi skulle hem, kosta vad det kosta ville. Vi kontaktade olika vänner efter vår färdväg som lovade ställa upp med hämtning, om det skulle behövas.

Så började färden hemåt. Och den gick bra. Ingenting hände, tack och lov.

Men musten hade gått ur oss. Så allt jag planerat att göra för att J skulle få en fin svensk jul, kom av sig. Det fick bli en massa köpt, färdiglagad mat och en snabb dammsugning. Det var viktigare att ta hand om en trasig kille. Det blev jul ändå.

Förresten så älskar J fortfarande min egen inlagda sill. Den blir ett måste nu när J, C och barnen ska fira jul med oss i år. Jag ser verkligen fram emot det.

Singeljul

På senhösten -97 skilde jag mig från mina barns far. Sonen var då tjugoett år och dottern var arton år. Det var inga småbarn jag lämnade. Jag flyttade iväg fyrtiofem mil från dem, för jag behövde börja om från början.

Ganska snabbt blev det jul och hur skulle vi fira det? Jag frågade fd maken om vi kunde fira den tillsammans, men det kunde han inte tänka sig. Kära Syster yster förbarmande sig, så jag firade den hos henne och hennes familj. De bodde i min gamla stad så det var lätt för mina barn att komma dit och hälsa på. De kom på juldagen. Det blev väldigt krystat och konstigt. Det var som att vi inte visste vad vi skulle prata om. Men det gick och så var den julen äntligen över. Jag började förstå min pappa varför han var så dålig att hålla kontakt med oss. Det gjorde minst ont om man försökte glömma.

Andra julen som ensam gick mycket bättre. Dotterns pojkvän hade skaffat lägenhet och den fick jag låna. Han flyttade hem till sina föräldrar så jag kunde bo där i en hel vecka. Oj vad vi hade tid att umgås. Det var underbart. Jag fixade en liten julafton genom att köpa en massa färdig julmat på Hemköp. Den lilla julaftonen hade vi dagen före den rätta julaftonen. Själv satt jag på tåget när julafton kom. Men det gjorde inte så mycket för jag hade haft en fin vecka med mina barn.

Tredje julafton som singel firade jag tillsammans med goda vänner. Det var också en upplevelse. Vi var tre ensamma kvinnor som gick ihop och hade ett julknytkalas. Det var fantastiskt trevligt och på juldagen gick vi ut och dansade. Jag hade träffat mina barn någon vecka innan.

I januari efter tredje julafton träffade jag sambon och efter det har jag inte varit ensam något mer på julafton. Men nu vet jag i alla fall att det är ingen katastrof att vara ensam på julafton.

fredag 19 december 2008

Sakta men säkert går vi mot dopparedagen

Nu är den stora julhandlingen över. Det mesta av julmaten finns på plats och det känns så skönt. Det som förvånade mig var att det blev mycket billigare än vad jag trott. Det gör inte det minsta när det blir åt det hållet. De få julklappar vi ska ge bort är klara. Det är mest Ebba och Amadeus som får något. Själva ska vi unna oss Mama Mia på dvd. Den rear Ica Maxi på söndag. De har en reapryl varje dag. Är det så vi glömt något kan vi komplettera det då eller så kan vi gå på vår lilla närbutik.

Imorgon ska vi hämta ner julsakerna och så ska jag ägna mig åt städning i lugn och ro. Damma och lägga på juldukar och plocka fram pynt. Till Elvis stora glädje ska vi snart klä julgranen också. Det får bli på måndag eller tisdag. Måndagen ska för övrigt ägnas åt lite matlagning. Numera gör jag inte så mycket men egen inlagd sill och mina alldeles speciella julköttbullar är ett måste, enligt mig själv.

Det är så skönt att ha blivit så gammal och förståndig att man inte längre hetsar en massa utan tar en dag i taget. Det blir jul i alla fall, har jag lärt mig.

Två utmärkelser




Nu har jag fått två utmärkelser igen. Den ena är från Pärlmudden. Tack snälla rara du.




Den andra är från Mia.


Jag blir så vansinnigt glad och rörd över dessa tecken på att man gillar det jag skriver. För mig själv tänker jag, "kan det verkligen vara mig de menar" när jag läser motiveringarna.


Nu är det så att bägge de här utmärkelserna ska egentligen skickas vidare till sju respektive åtta bloggar som jag uppskattar. Jag måste erkänna att jag just nu är ganska tom i huvudet. Den lilla koncentration jag har är focuserad på vad jag behöver komma ihåg att göra innan jul. Så jag skickar det här vidare till alla bloggare jag läser. Jag läser era bloggar naturligtvis för att jag gillar dem, av olika anledningar.

Kram till alla snälla och trevliga människor där ute i bloggvärlden.

torsdag 18 december 2008

Bråttom bråttom

Vad gör jag här? Här har jag inte tid att sitta. Måste sy på huvan på Ebbas fleecetröja, måste skriva storhandlingslista, måste göra klar papper som ska in till ABF, måste, måste, måste. Måste resa på mig nu. Hejdå!

onsdag 17 december 2008

Vilka fina ungdomar det finns

Idag har vi hämtat hem vår nygamla soffa. När vi ska bära in den i huset så uppstår ett litet problem, det går inte att spärra källardörren. Jag går in och tittar om det finns något man kan använda. Då kommer det två unga killar, sådana där tvåmeterstyper i sexton-sjutton års ålder. Jag frågar om de har lust att hjälpa till med en sak. "Självklart", svarar de fast de inte har en aning om vad de ska hjälpa till med. Min tanke var att de kunde hålla upp dörren medan vi lyfte in soffan.

Just då kommer sambon med en låda vi hade i bilen och spärrar upp dörren med den. Jag säger till killarna att de slapp att vara dörrvakter, samtidigt som jag tackar dem för att de var villiga att ställa upp.

Vi börjar baxa ut soffan ur bilen när det kommer två unga killar till. De frågar om de kan hjälpa till att bära. Det är klart vi tackade ja till det. Killarna hjälper sambon att bära upp soffan, medan jag flyttade på bilen. Allt gick lätt som en plätt.

Heder åt dessa ungdomar.

Jag har fått Nobelpriset

“Man brukar säga att bakom varje framgångsrik man, finns där en kvinna. Vilket är sant, utan tvekan! Men ännu sannare är att bakom varje trygg liten Guldklimp (barn) finns en mamma! En mamma som lägger ner hela sin själ i att fostra, trygga och skapa kärleksfulla förutsättningar för sina barn.En mamma som så ofta får dubbeljobba med att få vardagen att gå ihop… som efter först en lång dag på jobbet, kommer hem, lagar middag, läsor läxor, tvättar, stryker, städar, handlar och inte minst ger sina barn kvalitetstid! När väl kvällen och natten närmar sig, stupar hon i säng av ren utmattning… för att få ork att ta sig igenom ännu en ny dag… med ett leende på läpparna!
Vi alla mammor som lyckas med den här bedriften är UNIKA! Utan tvekan är vi värda ett Nobelpris inom ämnet Mammakunskap!
Det är med en stor ära jag tilldelar Dig det här Nobelpriset! Jag beundrar Dig för Din styrka, för Din glöd och för Ditt engagemang! Var STOLT över Dig själv!”
Jag fick priset av Trebarnsmamman med motiveringen "Alla barn skulle behöva en mamma som du". Jag blev otroligt stolt och glad, nästan rörd till tårar. Nu vill jag skicka Nobelpriset vidare till alla mammor som känner att de är värda det, oavsett om barnet är litet, halvstort eller vuxet. Jag sänder det med extra varm hand till oss mammor som måste kämpa lite extra på grund av att vi inte har alldeles vanliga barn, barn som inte passar in i samhällets normer. Vi måste ofta ta i lite extra för att våra barn ska få ett så bra liv som möjligt. Då kan ett Nobelpris göra att vi känner att vi inte kämpar/har kämpat alldeles förgäves.

Besviken

Fick nyss ett mail om att han vi köpt lampan av på Tradera, är krasslig. Han hinner inte posta den förrän på fredag. Nu lär den ju inte hinna fram före jul. Jag som hade hoppats att vi skulle få ha allt klart tills dess. Suck.

tisdag 16 december 2008

En sån dag

Idag har det varit en sån dag, en dag när det mesta blir tokigt. När jag tvättade idag så tänkte jag köra våra gamla sovkuddar. Vi hade ju köpt nya i söndags så de gamla skulle få bli extrakuddar. Bägge kuddarna sprack i tvättmaskinen så jag har nu sanerat en tvättmaskin från små bomullschips. Det är många sådana i en kudde, dubbelt så många i två kuddar. Nu ska jag bädda rent i sängarna med nya kuddar. Sedan ska jag skynda mig att gå och lägga mig innan något mer tokigt kan hända.

Det är tjejlunch imorgon, det behöver jag nu.

Typix

Idag när jag hade tänkt tvätta sånt där som man inte tvättar så ofta, typ draperier och kuddfodral, då är en av tre maskiner trasig. Det är så typiskt. Får väl vänta med en del saker eller tvätta de i vår egen maskin uppe i lägenheten.

För övrigt har jag ritat och klippt till ett mönster till en fleecejacka åt Ebba. Elvis "hjälpte" mig genom att ibland jaga penna och ibland saxen. När han inte gjorde det så tog han sats och åkte kana på mönsterpapperet som låg på golvet. Han är så hjälpsam.

Snabba ryck

Här går det undan just nu. Idag sålde vi vår gamla soffa så nu är det tomt i vardagsrummet. Vi ska ringa imorgon och höra om vi kan hämta vår nygamla soffa på onsdag. Imorgon har vi tvättstuga och jag vet hur trött jag brukar vara efter det, så onsdag känns bättre.

Dessutom har vi ropat in en nygsammal kökslampa i 50-talsdesign, på Tradera. Förhoppningsvis får vi den innan helgen. Efter helgerna ska vi sälja vår gamla köksmöbel och kökslampa. Vi räknade ut att får vi sålt grejerna som vi tänkt så kanske vi bara har behövt lagt sammanlagt en femhundring på nya kökmöbler och ny soffa. Det kan vi leva med......:-)

Idag har vi även haft grovtvättstuga så nu är mattor och golv fräscha och de nysydda gardinerna är uppsatta. Det är nästan så julkänslan redan börjar infinna sig. Vad överraskade ungdomarna ska bli över vårt nya möblemang, när de kommer i julhelgen. Bilder kommer när allt är klart.

måndag 15 december 2008

Kirurg, ingentin för mig

Jag håller just nu på att pyssla en del inför julen. Bland annat så syr jag nya gardiner till vardagsrummet. Att sätta upp nya gardiner innebär att man tvättar fönstren, att tvätta fönstren innebär att man plockar ur blommorna och friserar dem som behöver det. Min kungscissus behövde friseras, ordentligt. Den är lindad runt en stålcirkel och nu var den lindad i väldigt många varv som hade trasslat sig. Den var med andra ord väldigt vildvuxen. Så saxen åktes fram och så började jag klippa. Jag klippte lite här och så klippte jag lite där och så såg jag någon slinga som inte var så snygg så då klippte jag av den också.

När jag äntligen var klar kunde sambon konstatera att det var ju tur att jag inte är kirurg. Han såg mig där i en operationssal med saxen nere i magen på en stackars patien. "Vi klipper lite här och lite där, blindtarmen ser inte snygg ut så då tar vi bort den och kolla den där fula delen på tjocktarmen. Jag tror vi klipper av lite av den också. Oj då, det blev bara lite tunntarm kvar. Shit happens."

Det är nog rätt som de säger att skomakaren ska bli vid sin läst.

söndag 14 december 2008

Shopping för hela slanten

Dagen idag har minst sagt gått i shoppingens tecken. Vi började dagen på Jysk. Tro inte vi var ensamma där. Det var hopplöst att hitta parkering men till slut så lyckades vi. Vi var där för att vi skulle köpa nya kuddar åt oss själva i julklapp. De gamla hade börjat bli så ihopsjunkna så de ville inte ens bli fina efter tvätt.

Vi hittade de kuddarna vi vill ha plus att vi hittade en hel del annat också. De reade ut sina julsaker så det bidde en röd keramiklykta och en bordslöpare. Dessutom blev det en omgång panelvagnar till vardagsrumsgardinerna jag ska sy. Jag hittade rosa vaxduk med prinsessor. Gissa vem som ska få det. Just det, Ebba naturligtvis. Jag kan riktigt höra henne utropa "åååååååå rosa!!!" Jga tänkte sy ett litet förkläde åt henne. Resten ska jag ta själv och sy en badkasse med vaxduk till foder. Vi hittade även fina stolsdynor till våra nya köksstolar.

Vi lastade i det där i bilen och gick vidare till Rusta. Bekvämt när butikerna ligger nära varandra. Där tänkte vi köpa nya hallmattor. Jag hade fått för mig att jag ville ha runda mattor i hallen. Vi hittade jättefina runda ryamattor i en djupröd vacker färg. Få se hur det blir med katthår. Det blev även kakmått (till Ebba), glasögon, juliga örhängen, Axe och en bamsepåse Riesen plus en ljusslinga som sambon suktat efter sedan förra julen.

Tro inte vi var nöjda med det. Vi fortsatte med att åka och titta på en soffa som vi ringt på på Blocket. Det var nästgårds, bara rätt över gatan hemma. Den var jättefin. Så vi köpte en skinnsoffa på studs, bara så där. 800:- var det facila priset vi gav för den. Tröttnar vi på en så är det ingen större skada skedd. Den var då bra mycket snyggare än vårt gamla nedsuttna elände. Vi ska hämta den senare i veckan när vi blivit av med vår egen.

När vi kom hem så började jag sy nya vardagsrumsgardiner men det blev bara en gjord idag. Jag blev så irriterad för jag upptäckte inte i tid hur snett tyget var. Då hade jag redan klippt till det. Så det var bara att försöka göra det bästa av det hela. Aldrig mer att jag köper tyg på Jotex. Men det blir nog bra innan det är klart i alla fall. Jag bara tappade fart ett tag.

Förkläde och kakmåtten till Ebba ska få åtföljas av hemgjord Playdoo-deg. Det är nämligen så att de pysslar inte så mycket med henne när hon är hemma, så det här är en liten fin vink utan att vi lägger oss i för mycket.

Sista uppdateringarna

Nu har jag gjort de sista uppdateringarna på hemsidan. Nu kommer jag inte att uppdatera något mer före jul. Det senaste jag har lagt upp är varor som min väninna stickat. Hon är jätteduktig på att sticka tröjor och sånt. Det som jag inte har tålamod med att göra. Jag har lovat henne att vi ska försöka sälja lite av hennes saker via min hemsida. Priserna är mycket lågt satta eftersom hon stickar som terapi och vill mest ha ersättning för garnkostnaden så hon kan köpa nya garner att sticka av.

Gå gärna in och titta på sidan som heter Ullas stick-och virkhörna.

lördag 13 december 2008

Hemsidan

Idag har jag uppdaterat hemsidan med lite stickade och sydda dockkläder. Man hittar det under fliken Övrigt. Hade tänkt göra mer men är lite sliten efter gårdagens party.

fredag 12 december 2008

Nya uppdateringar

Idag har det blivit lite nya uppdateringar på hemsidan. De sista julsakerna är utlagda. Rubrikerna Kuddfodral, Textilburkar och Väska är också uppdaterade.

Det kommer mer imorgon. Då blir det bland annat dockkläder och stickat och virkat från min väninna Ulla.

Nu ska jag sätta på mig festansiktet, byta kläder och kila iväg på ett litet party.

Dagens dikt

Jag fick en dikt på mailen idag från väninnan KB. Den är så fin att jag delar den gärna med fler.

Jag bad tiden gå saktare
Jag bad den vänta på mig
Men den väntade inte
Den ville inte lämna mig i det förflutna
Livet ligger i framtiden
Det som vi lärde oss av gårdagen
är vishet till morgondagen

Hemsydda kläder

När jag stod på marknaden så stod det några tjejer i ett stånd bredvid oss. De sålde hemsydda barnkläder samt träleksaker. Det var otroligt fina saker de hade plus att jag tyckte det var humana priser. Nu vill jag göra lite reklam för dem. Gå gärna in och titta på deras hemsida och bedöm själva vad ni tycker.

Företaget heter El&Vi´s Wear
http://www.elviswear.se/

torsdag 11 december 2008

Luciafest

Ikväll har sambon och jag varit på Luciafest hos Reumatikerföreningen. Det är alltid kul att gå på deras träffar för då är det så många vänner man träffar som man inte ser så ofta annars. Reumatikerföreningen blev ju mitt sociala nätverk när jag flyttade hit till stan, nysjuk och kände ingen mer än några av sambons vänner. Men hos Reumatikerna har jag fått mitt eget väninnenätverk. Det är mina fibrovänner, det är mina badvänner och min kära skrivargrupp. Numera börjar ju även sambon lära känna en del av mina väninnor och deras män.

Vi har sett ett helt ljuvligt litet luciatåg. Det var en av stadens friskolor som lussade för oss. Det var andraklass-barn så de var inte mer än 7-8 år. Tänk vilka underbart klara och vackra röster de har i den åldern. Vi bor ju i en väldigt mångkulturell stad vilket var väldigt tydligt i detta luciatåg. Vi fick höra att Lucia kom från Frankrike. Hon hade bott i Sverige i ett år eftersom hennes pappa tillfälligt arbetade på en av stadens stora industrier. Hon skulle snart flytta tillbaka till Frankrike. Trots att hon inte pratade mycket svenska så hade hon lärt sig att sjunga alla sångerna. En av tärnorna hade kommit från Mexiko i september. Hon pratade ingen svenska än men hade lärt sig sångerna ändå. Det är otroligt. Men bor man i vår stad så är man van med att det är så då och då.

Som vanligt så blir jag ju så rörd. Jag är jättefånig när det gäller sådana här saker. Jag satt alltid på barnens avslutningar och snörvlade och skämde ut mig. Jag kan inte ens höra Den blomstertid nu kommer på radion utan att ögonen rinner över. Så blev det ju ikväll också. Det är bara att vänja sig.

Vid alla våra träffar så säljs det lotter. Likadant ikväll. Vi vann varsin sak så nu har vi doftljus med äppeldoft och ytterligare en julskiva till samlingen.

Fick även med mig hem en del av bästa väninnans stickade saker. Jag sålde en del av de sakerna på marknaden. Nu har vi kommit överens om att jag ska lägga upp lite av det på hemsidan, få se om det kan vara något.

Det blir inte alltid som man vill

Idag hade jag tänkt försöka hinna med att lägga upp det sista på hemsidan. Men se det gick inte. Efter första fotot så ville inte kamerabatteriet var med längre om det inte fick mer power. Jag hade tänkt lägga det på laddning igår, men som det ofta är nu för tiden, så glömde jag bort det. Nu kommer uppdatering först imorgon eftersom jag snart ska iväg.

Fram tills dess så ska jag dammsuga sovrummet för nu har jag plockat ihop alla tyger som legat drällda överallt. Det mesta ligger inpulat under sängen. Jag ska ta itu med det ordentligt och sortera ut en massa efter alla helger. Dessutom ska jag för en gångs skull sätta på mig festansiktet. Hoppas inte vi gympar så hårt att det smetas ut.

onsdag 10 december 2008

Kassar bra för miljön

Idag har jag uppdaterat en hel drös med miljökassar. De finns ju i flera exemplar, men jag försöker göra dem lite olika genom att sätta olika foder och handtag. Dessutom är det ju ingen massproduktion jag sysslar med så det blir inte många lika exemplar runt om i landet. Titta gärna in en sväng på hemsidan få se om det finns något som passar.

Imorgon blir det nya uppdateringar, om jag hinner vill säga. Imorgon är det både vattengymnastik och Luciafirande hos Reumatikerföreningen. Så då får man plocka fram den sociala Cicki. Sambon får också följa med på Luciafirandet. Tänk vad snäll jag är mot honom....:-)

Jag, en enbuske

Vännen Viola går just nu igenom samma trassel med sin sons skola som jag gjorde en gång i tiden. Jag förstår precis hennes frustration och maktlöshet mot stelbenta makthavare som inte vill rucka på sina rutiner. Hon är på sin sons skola på möte idag och jag håller tummarna för att allt ska gå bra. Hon har förberett sig väl, vilket är bra. Så jag har en liten historia om hur det gick en gång när jag var helt oförberedd.

Jag hade blivit kallad till möte på sonens skola. Jag fick inte veta vad det skulle handla om, så jag kunde inte förbereda mig. När jag kom dit så satt där sonens lärare, sonens assistent, skolans rektor samt studierektor. Det som följde var att jag blev totalt utskälld för att jag hade lämnat ett meddelande till assistenten, ett meddelande jag borde gett läraren. Att jag hade gjort på det viset handlade om tidsbrist och att jag hade bättre tillgång till assistenten än till läraren.

Så där satt jag alldeles ensam och bara grät och grät medan fyra andra personer var jättearga på mig och jag fattade ingenting. När jag kom rödgråten tillbaka till jobbet så ringde jag en väninna för att få utlopp för mina kaotiska känslor. Hon var själv handikappförälder plus att hon var kurator på sonens barnhabilitering.

Jag storgrät i telefonen och sa: "Karin, de har trampat på mig." Då svarade den kloka Karin: "Cicki, du är som en enbuske, seg. De kan trampa på dig hur mycket de vill, men de kan aldrig knäcka dig. Du reser dig alltid igen." Tänk så klok hon var. För denna sega egenskap har jag haft nytta av många gånger i livet. Så att jämföras med en enbuske är en komplimang.

Jag utnämner nu även Viola till en enbuske för hon har de rätta egenskaperna. Seg, tålig och oknäckbar.

tisdag 9 december 2008

Mer uppdateringar


Nu är det mer uppdateringar gjorda på hemsidan. Bland annat några saker med dessa ljuvliga dalahästar. De är helt enkelt dödssköna. Tyget är ett handtryck från Frösö tryckeri.
Jag tror de sista julsakerna är utlagda nu. Jag har inte gått igenom alla lådor och kassar än så det kan eventuellt dyka upp någon mer julsak.
Nu ska jag lägga mig en stund. Har varit tvungen att ta värktabletter, vilket jag inte gör i normala fall på dagtid. Men idag var jag tvungen.

måndag 8 december 2008

Julståndet


En lite dålig bild men så här såg det i alla fall ut när vi stod på marknaden.

Nu håller jag på att uppdatera hemsidan och har lagt in de julsaker som blev kvar. De rear jag ut nu. Gå gärna in och titta.

söndag 7 december 2008

Slut för den här gången

Nu är marknadsäventyret över för den här gången. Jag var väldigt negativ i morse och kände att jag ville inte i väg. Men när vi väl var på plats och ståndet var upplockat och arrangerat så kändes det bra igen. Det var roligt att heja runt på de andra knallarna som man träffat förra helgen.

Idag var det mycket folk i rörelse. Många tittade bara men vi sålde lite grand i alla fall. Vi var inte alls lika trötta ikväll som vi var förra helgen. Så vad vet man. Det kanske inte är vår sista marknad. Det får framtiden utvisa.

lördag 6 december 2008

I lugnets tecken

Idag har det varit en lugn dag. Värken har varit på en hanterbar nivå. Skönt, för igårkväll hade jag så ont att jag mådde illa.

Jag har sytt klart burken som var på beställning och strukit burkarna som ska med imorgon. De hade säckat ihop så fult eftersom det var så fuktigt förra helgen. Nu ser de fräscha ut igen. Jag har till och med sovit middag i en och en halv timme. Det var skönt. Men jag tror det är något på gång för jag är frusen, nyser mycket och är lite rosslig i halsen. Men nu är det bara imorgon kvar, sedan får jag koppla av.

fredag 5 december 2008

Farmor, du glömde löständerna

När jag skrev inlägget om min glasögon så kom jag ihåg en annan liknande episod som min farmor råkade ut för. Episoden ligger långt tillbaka i tiden eftersom farmor och farfar varit borta i mer än tjugo år. En morgon när hon kliver upp så tittar farfar på henne och säger: Men Märta, vart har du gjort av löständerna?

Farmor rusar upp och tittar sig i spegeln. Hon ser inga tänder på plats. Hon känner runt munnen. Helt klart är tänderna borta. Hon börjar skaka sängkläderna ifall de ligger där. Hon börjar fundera om hon kunnat svälja dem i sömnen. Hon är fruktansvärt orolig och frustrerad. Till saken hör att farmor var en mycket parant, modemedveten och fräsch affärskvinna med flera egna företag. Att visa sig utan tänder var helt otänkbart för henne.

Till slut kan farfar inte hålla sig längre utan började tokskratta som den spelevink han kunde vara. Han hade bara lurat henne. Tänderna satt på plats där de skulle. Men hon blev så störd av hans fråga att hon helt enkelt fick för sig att hon var tandlös. Så kan det gå. Gissa om vi skrattat åt denna episod många gånger. När Via hade sin reklam där några barn skrev: "Farmor du glömde glasögonen" så såg jag farmors letande efter löständerna framför mig.

Så tokigt det kan bli

När jag klev upp idag så var jag väldigt trött. Jag var så trött att jag upplevde att jag såg dubbelt. Jag läste tidningen till fikat,men det var svårt att läsa för jag såg så konstigt, liksom suddigt och dubbelt. Tänkte att jag är väl trött. Det blir bättre när jag tvättat sömnen ur ögonen.

När jag fikat klart så gick jag ut på balkongen för det där morgonblosset. (Jag vet, jag borde sluta) Då tog jag av mig glasögonen och jag upplevde att jag såg bättre. Går in och ska sätta mig vid datorn och sätter på mig glasögonen. Återigen det där suddiga dubbelseendet. Slutsatsen blir att glasögonen måste ju vara kladdiga. Håller upp dem mot ljuset. Nej, de ser rena ut. Testar igen med att ta på mig dem. Dubbelseende. Håller upp dem igen, Nej, de är inte kladdiga. Bestämmer mig ändå för att gå och göra ren dem.

När jag ska börja putsa så upptäcker jag att ena glaset är borta!!!! Hur f-n kunde jag missa det? Då kom jag på att Totte petat ner mina glasögon från nattduksbordet när han gick sin vandring från min säng mot golvet. Där på golvet låg glaset. Nu är det på plats och jag ser normalt igen.

Kan man inte annat än skratta åt sig själv som inte fattade hur det låg till från början. Är man knäpp eller???.........:-)))

torsdag 4 december 2008

Stark eller svag, det är frågan?

Idag gjorde jag en sån där sak som man oftast gör när man är barn. Jag tömde ut nästan hela flingpaketet på golvet eftersom jag inte orkade dra isär innerpåsen. Börjar man gå i barndom eller.....???

Beklagar mig

Idag måste jag få skriva ett riktigt "tycka-synd-om-inlägg". Jag har så himla ont. Idag funderar jag verkligen på om det var vettigt att hoppa på marknadståget. Värken blir värre för varje dag som går och det vill inte säga lite. Jag vet inte om jag ska gå, stå, ligga eller sitta. Varje grej känns bra i någon minut, sedan är det kört igen. Har fått tagit insomningstabletter för att kunna somna och vaknar med värk.

I veckan som gått har jag varit tvungen att göra en del saker i alla fall. I måndags var tvättstugan bokad och det var ett måste. Jag var inne på absolut sista trosan. Jag fick modifiera arbetet där för jag klarade inte av att stå och vika det färdigtvättade där nere. Så det fick följa med upp och vikas i omgångar. Dessutom var allt som varit med på marknade enormt fuktigt. Så de sakerna har fått legat utbredda över hela lägenheten och torkat. Annars är ju risken stor att det blir mögelfläckar.

Idag måste jag klippa till ett burkset som jag lovat en köpare tills på söndag, när det är dags igen. Det är en av knallarna som ska ha den.

Nu har jag fått beklagat mig lite och tyckt synd om mig själv en del. Det hjälpte lite.

onsdag 3 december 2008

Utmärkelser


Jag har fått två utmärkelser. En från Trebarnsmamman som skriver så här: Cicki; För din underbara blogg fylld av självkännedom, ömhet och omtanke. Och för världens bästa inlägg om barn med särskilda behov och hur det är att vara förälder till ett barn med särskilda behov.

Jag har också fått en från Lillaviola som i sin motivering skriver så här: Cicki Min stora Idol! Jag finner inte mer ord än så...

Jag blir alldeles rörd när jag läser deras motiveringar. Inte kan det väl vara mig det handlar om? Tänk att vara någons stora idol. Det är stort. De här karamellerna kommer jag att suga länge på. Det finns vissa regler som följer med det här, så här kommer de.

Reglerna:
1. De som mottagit awarden ska lägga upp en bild på den.
2. Länka till den bloggen du fick den ifrån
3. Ge den vidare till sju andra bloggare & länka till deras sidor.
4. Lämna ett meddelande i deras bloggar, så de vet att de fått awarden.

Mina egna utmärkelser går till:

Hilda: The one and only. Speciellt nu när hon är Nya Hilda som är en stark och tuff kvinna.
Spader Madame: Hon seglar just nu på rosa moln och där vill jag att hon ska fortsätta att vara. Jag unnar henne all kärlek i världen.
Mie: För att hon är tillbaka i bloggvärlden och fyller min tillvaro med glada inlägg om Junioren, Stora sonen, harar, kaniner, mode och annat smått och gott som får mig att le.
Petra: Som är som hon är. En glad klackspark och en ung frisk fläkt i min bloggtillvaro. Hon får mig ofta att storskratta. Dessutom är hon numera Västernorrlänning och det värmer mitt klyktattarhjärta.
Lena: Som känns som en vän fast vi ännu inte träffats. Hon syr och quiltar så otroligt vackra saker och får mig att längta till att ta tag i quiltningen igen. Hon firar ett årsdag idag med sin blogg.

Jag vet inte om man får återgälda utmärkelsen men jag vill faktiskt göra det eftersom både Trebarnsmamman och Lillaviola betyder mycket för mig. Naturligtvis behöver de inte nominera sju bloggare igen.
Trebarnsmamman: Hon låter mig följa med i sitt familjeliv med allt vad det innebär. Den här hösten har varit fylld av ryggont och sjuk dotter. Jag hoppas av hela mitt hjärta att allt snart ska bli bra. Tills dess så får hon en av mina awards.
Lillaviola: Som nu är mitt upp i allt det där som jag lyckligtvis har bakom mig. Utredning av son och kamp med skolan, egen kamp med försäkringskassan. Hon gör som jag på annat vis också. Hon försöker sy sig frisk. Jag önskar henne all lycka och att allt ska ordna sig till slut.

måndag 1 december 2008

Söndagnatt

Nu är dag två avklarad i marknadsäventyret. Idag var det riktigt mycket folk på marknaden. Vi sålde en hel del och är nöjda. Men när jag sitter här nu med värk i hela kroppen och svid i ögonen så undrar jag om det är värt besväret.

Jo, det är det nog, trots allt. För första gången på länge har jag känt mig riktigt levande. Jag har ju en krämarsjäl inom mig och då menar jag inte den giriga. Utan den som tycker om att sälja, glädjen av att få folk intresserad för vad man säljer och då spelar det ingen roll om man säljer äpplen på Ica eller egna hemsydda saker på marknaden. Man får känslan av att man är en vinnare när man lockar fram en kund som tänkt gå förbi och får henne att köpa flera saker ur lagret. Det hände flera gånger idag. Då är det inte pengarna som räknas utan förmågan att sälja.

Vi träffade en liten försäljerska idag som hade precis de där rätta tagen i sig. Vi stod i ett tvådelat stånd. Vi delade det med mamman till denna lilla försäljerska. De sålde inredningsdetaljer. Lilla fröken, som var tio år, löste av sin mamma ibland för att hon skulle få gå undan en stund. De hade en fönsterdekoration som jag fastnade för. När lilla fröken insåg det så bombarderade hon mig med argument för varför jag skulle köpa just denna fönsterdekoration. Hon visade hur man kunde göra om den på olika sätt, hon diskuterade pris med mig att det var billigare endast idag. När jag gick iväg en stund så försökte hon övertala sambon att han skulle köpa den för att överraska mig. Det kallar jag för en äkta försäljerska. Den tösen kommer att gå långt.

Trots det köpte jag den inte. Förutom en krämarsjäl så har jag en snålvarg boendes inom mig.

lördag 29 november 2008

Liten dagsrapport

Då var första dagen av tredagarsäventyret över. Sedan vi kom hem har jag hunnit sova några timmar på värmedyna, ätit middag, tittat på TV och druckit Blossas årgångsglögg.

Det har varit en rolig dag. En bloggare var och hälsade på i vårt stånd. Kul att ses på riktigt. Det var mycket aktiviteter på vårt berg. En riktigt gammaldags julmarknad med positivspel, ljusstöpning, glögg, pepparkakor och dans kring granen. Jag har sålt sisådär. Är rätt nöjd men kunde vara nöjdare, om jag så säger. Det var kallt att stå även om det var ca fem plusgrader. Råkyla och blåst som kröp in överallt, trots att vi faktiskt klätt oss ordentligt.

Det är sådana här gånger det blir så tydligt att man inte är helt frisk. Har en stickande smärta i höger vrist och rygg och nacke har mer eller mindre lagt av. Men det är bara att bita i och ta nya tag imorgon. Det är alltid roligt att stå där och skämta och ha sig med presumtiva kunder.

Adventspynta ska jag göra till veckan. Orken har inte räckt till för det.

Dagen M

Nu börjar dagen M. Allt är packat och prismärkt, även sista-minuten-grejerna som blev klar sent igårkväll. Burkar är strykna. Matsäcken är färdig. Långkalsongerna sitter där de ska. Nu bär det av.

Håll tummarna för att folk vill köpa mina grejer.

fredag 28 november 2008

Sagan om den skröpliga bilen

Eftersom jag nu är i slutskedet inför dagen M som i marknad så är huvudet fullt av en massa checklistor. Det gör att inspirationen till bloggen inte är på högsta nivå. Då kom jag på att jag kanske ska bjuda på en saga. En saga med verklighetsanknytning. Alla med barn som är lite annorlunda kommer att känna igen sig, förhoppningsvis med ett leende. Ni andra kanske förstår lättar hur vi har/har haft det. Läs och dra gärna på munnen för det är en sorglustig historia.

-----------------------------------------------------------------------------------

Bäste läsare.
Här kommer en beskrivning på hur en pappa till ett barn med DAMP/MBD-problematiken uppleva bemötandet på BVC/BUP/Barnhabilitering.

Hans frågeställning är: "Hur skulle Svensson reagera om han blev bemött på samma sätt när han behöver hjälp för sin bil - som när han söker hjälp för sitt barn?

SAGAN OM DEN SKRÖPLIGA BILEN

Det var en gång en man som hette Lindgren och som hade en förfärligt krånglig bil. Oftast startade den men kunde efter en liten stund plötsligt fara iväg utan anledning eller bara lägga av.

Och när man vred ratten åt vänster så for bilen iväg åt höger. Ett annat problem som bekymrade Lindgren var att nästan varje natt vid 2-tiden så startade bilen av sig själv och höll sedan igång ända till 5-6-tiden på morgonen. Lindgren var mycket bekymrad för sin bil och beslöt sig för att ta kontakt med en bilverkstad.

Där möttes han i dörren av en glad och vänlig bilmekaniker i vit overall som hurtfriskt dunkade honom i ryggen och sa att det inte fanns någon anledning till oro. Bilar är olika. En del har lite svårt att komma igång och är lite tröga - andra är lättstartade.

Men sånt växer bort tills det är dags för bilbesiktningen.

Bilmekanikern tyckte att Lindgren borde vara glad för att ha en så käck och charmig liten bil. Med en sån vacker kaross fanns det heller ingen anledning att oroa sig för framtiden.

Och sedan försvann den glade och vänlige bilmekanikern bakom hörnet medan Lindgren sakta baxade sin bil hemåt i skymningen.

Lindgren var fortfarande mycket bekymrad för sin bil och beslöt att ta kontakt med en specialverkstad för krångligare bilar.

Efter att ha fyllt i en hel del papper om varför han ville komma till specialverkstaden fick han så småningom komma dit.

Där möttes han denna gång av två allvarliga bilmekaniker som bad honom följa med in i ett speciellt rum. De frågade också om Lindgren hade något emot att en bilmekanikerlärling också fick vara med. Sedan fick Lindgren sätta sig ned på en stol mitt emot de båda allvarliga bilmekanikerna.

De sa ingenting till Lindgren men studerade honom mycket noga. Efter en lång stund av tystnad frågade plötsligt den ena bilmekanikern vilken känsla Lindgren fick när han första gången fick sin nya bil. Motsvarade den den perfekta bil som han alltid drömt om? Älskade han egentligen innerst inne sin nya bil?

Lindgren frågade lite försiktigt och lågmält om det fanns en möjlighet att korrigera så att bilen vände åt höger när man vred ratten åt höger. Bilmekanikerna såg allvarligt på Lindgren och sa att han för tillfället inte skulle bry sig så mycket om bilen.

Nu skulle man närmast arbeta med hela familjen. Till nästa möte på specialverkstaden ville bilmekanikerna också att Lindgren skulle ta med sig sin hustru, sin mamma och sin svärmor och om möjligt även katten Måns.

Även denna kväll sågs Lindgren långsamt baxa hem sin skröpliga bil alltmedan han funderade över hur han skulle få med sig sin mamma och svärmor till nästa möte på specialverkstaden.

En dag fick Lindgren läsa i tidningen om ännu en specialverkstad för mycket problematiska bilar. Glad i hågen körde Lindgren dit men fick i dörren veta att han inte kunde få komma in. För att få detta måste han först skaffa en remiss från verkstad 1 eller 2 om att detta var nödvändigt.

Men det var inte så lätt eftersom både verkstad 1 och 2 tyckte att detta var onödigt. Vad kan verkstad 3 som inte vi kan, tyckte verkstad 1 och 2. Men hur det nu var så fick Lindgren till sist sin remiss och kom till den stora specialverkstaden inne i den stora staden.

Här var alla mycket vänliga. Lindgrens bil mättes på längden och bredden. Man räknade ut volymkapaciteten i cylindrarna. Man kände på ledbarheten i styrsnäckorna. Man kollade framljus och bakljus, blinkers och signalhorn. Ja, man till och med gick igenom och kände på stoppningen i sätena.

Det ser bra ut, uppmuntrades Lindgren av alla snälla specialmekaniker på specialverkstaden.

Men motorn då, undrade Lindgren. Att bilen bara far iväg rätt som det är eller startar mitt i natten eller far iväg till vänster när man vrider till höger?

Ja, sa den snälle personalen. Det kan vi dessvärre inte göra så mycket åt. Men vi kommer att kalla en gång om året och titta på bilen.

Tack - det var snällt, sa Lindgren och började åter baxa sin skröpliga bil hemåt allt medan skymningen sakta sänkte sig.

Och har Lindgren ännu inte kommit hem så håller han förmodligen fortfarande på att baxa sin lilla bil uppför sluttningarna utanför den stora staden.

"Lindgren"

onsdag 26 november 2008

Köksbilder


Idag kom vi en bit närmare till det planerade 50-talsköket. Bordet köptes för några veckor sedan på Jysk. Idag var vi till Åkerberga och hämtade stolar som vi köpt på Blocket. Nu letar vi passande taklampa. Tyg till gardiner ligger och väntar på att sys. En passande fönsterlampa blir nog pricken över i:et så småningom.

Köket blev så mycket större och ljusare nu än med vår gamla, tunga, mörka köksmöbel. Den får vila på vinden tills vidare för den behövs nog till jul när vi vet att vi får fler gäster än vad som får plats vid detta bordet.




Så småningom får vi hitta en annan lösning hur vi ska göra när vi får matgäster. Lös skiva, bockar och hopfällbara stolar låter som ett bra alternativ. Det får bli en senare fråga.










tisdag 25 november 2008

Orkade inte hela loppet

Det är bara att konstatera att min kropp inte kommer att orka ända fram. Jag hade hoppats på att den skulle hålla ihop till och med den sjunde. Då är det den sista marknadsdagen. Efter det kan jag koppla av och göra vad jag vill, till och med ha ont.

Men redan i fredags började kroppen protestera rejält. Då var det benen som inte vill hålla mig uppe. Från och med igår säger ryggen och nacken ifrån. Dessutom har jag börjat snörvla så en förkylning verkar vara i antågande. Jag som inte varit rejält förkyld sedan milleniumskiftet.

Min mantra just nu låter så här: Jag får inte bli sjuk, jag får inte ha ont. Hoppas mantran hjälper. Annars kanske någon vän kan vara snäll att hålla tummar eller nåt sånt.

Nu bär det i alla fall iväg norrut för att köpa Myran-stolar som vi hittat på Blocket. De kommer att passa perfekt till vårt nya köksbord.

Jag får inte bli sjuk, jag får inte ha ont.

Snökaos

Nu när vi har snökaos här på ostkusten så minns jag ett annat snökaos som utspelade sig när jag var i tonåren. Vi bodde i Björklinge, ca en mil norr om Uppsala. Mamma och pappa höll på att bygga upp en motellrörelse där, men byggnaderna var bara delvis färdiga. Då drabbades Uppsalaslätten av ett snöoväder som hette duga. Och när det blåser och driver över Uppsalaslätten så tar det verkligen i. Det finns ingenting som stoppar vindarna där.

Så där satt vi insnöade. Jag tog mig inte till skolan inne i Uppsala på tre dagar. Gissa om jag och mina andra klasskamrater från byn var lyckliga över det. Spontant skollov kan man kalla det för. Mamma fick åka hem och hämta allt vad familjen och grannar kunde avvara i sängklädesväg. Det bäddades på golvet i den halvfärdiga motellbyggnaden för biltrafikanterna som inte tog sig vidare norrut.

Mamma pratade ofta om det unga paret som kom in på motellet några år efteråt. De berättade att de hade träffats den ödesdigra natten när de satt insnöade på BjörklingE4an och kärlek hade uppstått.

fredag 21 november 2008

Små små ord av kärlek.

Idag fick jag en språkkurs av sambon. En språkkurs i italienska. Italien är vårt favoritland och jag har pratat i flera år om att jag ska anmäla mig till en kurs i italienska. Det har aldrig blivit av. Men nu är dags även om inlärandet kommer att ske i hemmiljö. Det är ju perfekt att sitta vid symaskinen och öva glosor.

Det är sådana här småsaker som betyder så mycket i ett förhållande. Att man får en språkkurs när man önskar sig det, en smekning över kinden när man går förbi eller en godnattpuss och ett "Jag älskar dig" innan man somnar med sin älskades armar omkring sig. Snart kan jag säga "Ti amo" till honom.

torsdag 20 november 2008

Låset som låste sig

Igår var jag som sagt var på väninneträff. Det var en bit bort så jag tog bilen. Det krånglade lite när jag skulle låsa upp bilen men eftersom det varit en kall natt så skyllde jag på frost i låset. Jag hämtade upp väninnan E och så bar det iväg. Vi hade en glad dag och allt gick som på räls när vi sedan skulle fara hem igen.

Väninnan E och jag tog en sväng runt Coop Forum. Jag behövde byta några lyktor jag köpt dagen innan och hon tänkte utnyttja att hon hade skjuts genom att handla lite tungt och stort. När vi landar på Coops parkering så får jag inte upp dörren. Den vill bara inte öppna sig. Det var inte frusna gummilister eller något sånt utan låset hade låst sig. Vi försökte på alla sätt och vis men ingenting lyckades.

Med stort möda och stort besvär fick jag krångla mig ut på passagerarsidan. Jag hoppas verkligen att ingen stod där och smygfilmade mina pustanden och stönanden. När jag väl krånglat mig ut så inser jag att bilen går inte att låsa. Det var ju ingen höjdare. Jag hade en del grejer i bilen eftersom jag bland annat fått två stora kassar stickade saker av väninnan U. Men vi fick lov att chansa att det skulle gå bra.

Lyktor byttes och E handlade snabbt det hon skulle. Sedan var det bara för mig att krångla mig in i bilen igen via passagerarplatsen. Det gick nämligen inte att låsa upp förardörren från utsidan heller. Jag ringer sambon och meddelar krånglet och ber att han möter mig på vår parkering. Kanske kan han fixa det hela?

Han möter upp laddad med låsolja. Efter ett antal krångladen fram och tillbaka så får vi äntligen upp låset så jag kan ta mig ur bilen den normala vägen. Vad som hänt med låset? Vi vet inte. Vi hade inbrottsförsök för ett tag sedan men bytte inte låset då. Det kanske vi borde ha gjort. Vi får väl se hur det beter sig i fortsättningen.

onsdag 19 november 2008

Andas in och andas ut

Många har skrivit och sagt åt mig att inte glömma att andas nu när jag syr så mycket. Idag har jag andats ordentligt. Jag har varit på tantlunch med mina väninnor. Vi är ju fem väninnor som träffas över en lunch en gång i månaden. Vi turas om att hålla lunch. De här lunchträffarna har blivit en sorts andningshål i vardagen. Så idag har jag andats.

Som vanligt har vi pratat och ventilerat det mesta. Det gör att jag alltid är trött efteråt men ändå påfylld. Så nu klarar jag mig ett tag till. Dessutom hade jag två välfyllda kassar med stickade grejer från väninnan U. Det ska jag sälja på marknaden. Det är underbara saker som kommer att bli dragplåster till mitt stånd.

måndag 17 november 2008

Sambon och hans vänner

Sambon är utbildad datatekniker. En väldigt duktig sådan. Det gör att hans vänner tycker att de kan utnyttja den kunskapen. Speciellt en vän verkar tycka det. Det är en vän som finns kvar från sambons ungdomsår. T hör aldrig av sig annat än när han har datorstrul. Men då hör han verkligen av sig mycket istället. Han kan ringa tolv, halv ett på natten med problem som dykt upp. Han ringer ytterst sällan på dagtid, utan det sker på nätterna när han sitter vid sin dator och jobbar. Själv kan han inte mycket om datorer. Så det är ju utmärkt att han har en datorkunnig vän. Som är så gudomligt snäll att han ställer upp i ur och skur.

I förra veckan var sambon hem till T och hjälpte honom med en strulande dator och skrivare. Han for härifrån vid fyratiden på eftermiddagen och kom hem halv två på natten! Då var han helt färdig. Till saken hör att efter sambons stroke så har han stora problem med koncentrationen. Så när han måste vara på topp en längre tid, rasar han ihop efteråt. Vilket han gjorde när han kom hem. Jag var jätteorolig, eftersom jag vet hur slut han kan bli och han hade ca trekvarts timmes bilkörning hem i mörker och dimma.

Igår ringde T ett antal gånger, faktiskt på dagtid. Hans skrivare krånglade fortfarande. Sambon meddelade vid åttatiden att T skulle komma hit och låna vår skrivare. Vi hade ännu inte hunnit äta middag på grund av alla dessa telefonsamtal. Det var nämligen en annan datorstrulande vän som också ringde ett antal gånger under gårdagen, så sambon satt i telefon mest hela tiden. Det är han som står för matlagandet nu när jag syr så mycket. Vi kom överens om att sambon skulle laga middag så kunde T äta med oss.

T kom och det visade sig att papperen som skulle skrivas ut inte ens var tillverkade ännu. Det var en inbjudan till en av T:s söners klassfest som skulle göraa. När T ska göra någon så ska det vara glassigt och flashigt, så att alla kan bli imponerade. Han kan inte detta själv utan det är ofta sambon som får stå för det glassiga och flashiga. Dessutom är T mycket för att överarbeta och han är omständigare än de flesta.

Halv tolv gav jag upp med att vänta på mat och mikrade en fryst pizza. Inte speciellt gott men det kom något i magen i alla fall. Halv ett var jag beredd att gå och lägga mig. Då var jag trött och hade så ont så jag kände mig gråtfärdig. Jag hade inte haft någon möjligthet att vila ryggen i min datorstol och att slå på TVn och vila ryggen i min tv-fåtölj kändes meningslöst. Så jag sydde istället.

Då när jag tänkte lägga mig, gick äntligen T. Sambon var helt färdig. Han hade inte heller fått i sig något, för hade han ställt sig och laga middag hade han inte hunnit det som T skulle ha hjälp med. Det fanns några pannkakor i frysen som han mikrade och åt då. Han sa att nu började han faktiskt känna sig utnyttjad. Men eftersom han är så snäll som han är kommer han aldrig att säga detta till T.

T tänker komma idag igen, eftersom de inte hann klart igår. Undrar om man får någon middag ikväll eller inte?

torsdag 13 november 2008

Tygkaos

Blogginläggen är inte många just nu. Det känns inte speciellt meningsfullt att blogga om att jag syr varje dag eller att jag är trött och börjar gå på marginalerna. Upploppsklockan klämtar, på lördag är det exakt två veckor kvar till dagen M som i marknad.

Vill bara visa en bild på hur det ser ut i min syhörna just nu. Det är kaos som ni ser. Jag har en syhörna i sovrummet vilket egentligen inte är den optimala lösningen. Men det är den enda lösningen just nu. I förra lägenheten hade jag ett eget syrum. Ändå längtar jag inte tillbaka till den. Den lägenheten hade sambon och hans barn när vi träffades. Jag kände den aldrig som min. Men den här lägenheten är verkligen vår. Så småningom växer det kanske fram en bättre lösning på syhörna. Fram tills dess så kryssar vi oss fram till sängen.

När ni ser detta tygkaos ska ni veta att under sängen finns ytterligare tre plastlådor på hjul fulla med tyger och under sybordet står det en trådkorg med fyra trådbackar plus en pappkartong, även de fulla med tyger. Efter jul ska jag rensa ur och ge bort till andra tygbehövande som vännen U och vännen KB.
Uppdaterat: Jag kanske bör tillägga att så här ser det inte ut i vanliga fall. Min kropp orkar bara inte hålla på att lyfta fram och tillbaka lådor som annars står undanställda. Dessutom har jag ju fått en massa tyger de senaste dagarna.

måndag 10 november 2008

Jag är rik

Jag känner mig rik. Rik på vänner. Det är mycket bättre än att vara rik på pengar. Fast det skulle ju inte heller göra något.

Idag var jag ner på tygaffären för sambon skulle till tandläkare. Hovleverantören hade lagt undan fina jultyger åt mig. Jag köpte material och fick fin rabatt. Han ser mig nog numera som en bra och fast kund. Vi samarbeter numera med lite olika grejer. När jag står där så säger jag att jag måste åka på loppisen imorgon och köpa frottehanddukar till mina grytlappar. Då säger M som jobbar där att hon kan rensa ur sitt linneskåp så jag kan få utav henne. Så imorgon ska jag dit och fika och få badlakan. Hon hade även en massa stickade dockkläder som jag skulle få att sälja på marknaden. Jag har tidigare fått en massa tyger och knappar av henne.

När jag hämtade posten så låg det en avi på en stor låda ifrån Jämtland. Det var tio kilo tyg i den. Plupp hade rensat ut i sina tyglåder och skickat det till mig. Det var rena rama julklappslådan med helt underbara tyger. Jag blev helt salig.

Tack älskade Pluppan för att du finns i mitt liv.

söndag 9 november 2008

Huddinge sjukhus

I inlägget om Ted Gärdestad så nämnde jag minnen när jag körde gamla Huddingevägen till Huddinge sjukhus. Det är kopplat till sonens vistelse på neonatalavdelningen där.

Sonen föddes i 29 graviditetsveckan. Det var tidigt, när han föddes 1976. Då räknades det som missfall om barnet föddes före vecka 28. Men han hade tur och hade passerat denna gräns, vilket gjorde att vi hamnade på BB. Annars hade det varit akuten som gällt.

På den tiden bodde vi i Orminge. Det innebar att då var det Nacka sjukhus som gällde när man skulle föda. Jag hade haft ont i flera dagars tid men kunde naturligtvis inte ens tänka tanken att det var värkar jag hade. Efter tredje dagen med värk så ringer jag till sjukhuset sent på kvällen. Svaret jag får då är att det är nog inget att oroa sig för, men kan jag inte somna så kan jag ju komma in så de får kolla vad det är. Eftersom det var första barnet var fd maken och jag oroliga, så vi valde att åka in. Som tur var. För när jag hamnade i gynstolen hör jag hur de ropar: Herre Gud, det är öppet tre centimeter. Maken ser hur en ambulans kör fram, men kunde ju inte i sin vildaste fantasi tro att det var jag som skulle åka i den.

Färden bar iväg till Södersjukhuset eftersom Nacka inte kunde ta hand om prematurbarn. Jag hade barnmorska i ambulansen ifall det skulle hända något på vägen. Maken har berättat hur han körde efter ambulansen mot rött ljus och allt. Tänk om han blivit tagen. Då hade han nog blivit arbetslös, eftersom han är polis. När vi kör in vid SÖS så kör ambulansen rätt igenom en rabatt tulpaner. En av killarna i ambulansen samlar ihop en bukett åt mig, så när jag åker in på båren har jag en bukett slokande, sönderkörda tulpaner i famnen. Jag var värd det, sa ambulanskillarna. Det är såna minnen som gör att man ibland kan skratta åt alltihopa.

Väl framme vid SÖS lyckas de stoppa förlossningsarbetet i ett dygn. Sedan gick det inte längre. Sonen hamnade i kuvös på Sachska barnsjukhuset. Det var då ett gammalt och nedslitet sjukhus med dåliga rutiner. När vi ville se vår son så körde de fram kuvösen till en luftsluss där vi fick stå och titta på vårt barn genom en glasruta. Så hade vi det i sju veckor. Jag åkte inte till sjukhuset annat än när pappan var med. Det var för jobbigt annars. En gång fick vi till och med fram en kuvös med fel barn!

Efter dessa sju veckor fick vi veta med ett dygns varsel att vår son skulle flyttas till Huddinge sjukhus. Man skulle semesterstänga på Sachska. Vi undrade hur det skulle gå till och fick veta att kuvösen kördes i ambulans dit. Vi skulle fråga i informationen så kunde vi få en karta att gå efter till neonatalavdelningen. Vi fick en lapp med ett telefonnummer till en kurator vi kunde ringa till ifall vi kände att vi behövde prata.

Det här var precis i samma veva som PC Jersild givit ut Babels hus och debatten som storsjukhus var i full gång. Den natten sov jag inte ett dugg. På darrande ben åkte vi till Huddinge sjukhus för att se om de tappat bort vårt barn eller vad som hänt.

Vi hittade till neonatalavdelningen utan problem. Då var det som om vi klev in i en annan värld. En värld fylld av värme. Det var ljusa färger på väggarna. Överallt satt det barnbilder så man verkligen förstod att vi kommit till en barnavdelning. Det stod fyra kuvöser i varje rum och det fanns minst en personal i varje rum som övervakade. Barnen i kuvöserna hade små mössor och sockor på sig som personalen stickat eller sytt. Det hängde små färglada figurer ovanför varje kuvös. Man bad oss att sätta på oss skyddsrockar så vi kunde få gå in i rummet. Man öppnade sonens kuvös så att vi skulle få känna på honom. Då grät jag. För första gången på sju veckor fick jag röra vid mitt barn. Jag strök honom över ryggen med pekfingret. Mer vågade jag inte göra. Den känslan sitter fortfarande kvar i mitt finger trots att det är drygt trettiotvå år sedan. Vår son fick ett namn och var inte längre bara ett födelsenummer.

Efter den dagen körde jag dagligen till Huddinge och var där många timmar med min son. Jag lärde mig att sondmata honom, jag fick bada honom, jag fick byta på honom eller bara sitta och hålla om honom. Allt sådant som är normalt när man fött barn. Till slut fick jag även ett eget rum, där så jag kunde sova över. Jag fick även ha honom hos mig när han vuxit till sig så han klarade sig utan kuvös.

På grund av detta så har jag enbart ljusa minnen av färden efter Huddingevägen. Då visste jag att jag närmade mig mitt barn.

Min lördag

Idag har jag sytt lite julpynt. Fick för mig att jag skulle ta tillvara småbitar med tomtar. Så jag klippte ovaler och sydde ihop samtidigt som jag satte i ett band att hänga upp dem i. Fyllde med fodervadd som jag klippte i småbitar. Tänkte ha lite småsaker som barn kan köpa för några kronor. Det var rätt kul småpyssel.

Gjorde sedan en sorts grytvante som jag tänkt på länge. Har sett den någonstans innan, men minns inte vart. Det är två grytvantar som sitter ihop med en bit tyg emellan så man kan ha en på varje hand. Sedan är det lätt att hänga dem på ungsluckans handtag. Det blev snyggt, men var himla jobbigt att göra, så det får bli fler till ett annat tillfälle. Nu behöver jag göra snabbsydda saker.

När jag sytt klart så var det frotte överallt. Det sista badlakanet som jag offrade smulade väldans. Så det fick bli en rejäl städning av syhörna och sovrum. När detta var klart så skulle jag kolla om dammsugarpåsen var full. Det skulle jag inte gjort. I alla fall inte nu, utan för flera veckor sedan. Det var damm, smuts, grus och glassplitter överallt i hela facket. Påsen hade gått sönder och var överfull. Så det var bara att sanera hela dammsugaren. Inte kul alls, kan jag säga. Men nu är även det fixat.

Jag är kanontrött så det är nog bäst att krypa ner nu. Har haft rätt ont i mellangärdet ikväll. Jag får så ibland. Det gör fruktansvärt ont, strålar ut i ryggen, jag toksvettas och kan knappt andas. Tror det är lite panikångestrelaterat, eller så är det kopplat till mitt diafragmabråck. Oavsett vad det är så är det hemskt när det kommer.

Imorgon ska jag sy lite lyxkuddfodral. Det ska bli kul för det är helt ljuvliga tyger.

lördag 8 november 2008

Ted i våra hjärtan

Eftersom vi har svårt att välja mellan Idol och Dobido så ser vi på Idol och spelar in Dobido. Det funkar perfekt att titta av Dobido under pausen när det är Fredag hela veckan och Nyheter.

Men det var egentligen inte det jag skulle berätta. Det var när jag hörde en Ted Gärdestadslåt på Dobido som det slog mig. Ted Gärdestad lever i mitt hjärta. Han har en alldeles egen plats där. Jag kan nästan alla hans texter. Ändå var jag ingen Ted-fan när det begav sig. Men han har vuxit sig fast på något vis och bara finns där.

Varje gång jag hör en låt med och av honom så blir jag både glad och ledsen. Glad över alla hans härliga texter och ledsen för att han inte finns längre och kan fortsätta att skriva så härlig musik. Hur kunde någon som skrev så många livsbejakande texter ha så mycket mörkt inom sig.

Jag tror inte jag är ensam om denna Ted-känsla. Jag tror de flesta i min generation har en egen Ted-favorit. När sonen var nyfödd vistades han på neonatalavdelningen på Huddinge sjukhus. Jag satt dagligen och körde mellan Orminge och Huddinge och på ett band i bilen hade jag "Jag vill ha en egen måne". För mig kommer den alltid att vara förknippad med gamla Huddingevägen.

Hur är det för senare generationer? Lever Ted även i era hjärtan?

fredag 7 november 2008

Ikea och glad granne

Idag har vi varit på Ikea i ett antal timmar. Det kändes rätt mysigt att gå där. Vi hade tänkt att det förmodligen är mindre folk en fredag än en lördag-söndag. Vi tänkte nog rätt för det var inte alls för bökigt. Jag behövde svart och rött enfärgat tyg och krokar att hänga kassar på i marknadståndet. Tyg blev det, både det jag skulle ha och ett annat svart/rött/vitt tyg som jag fastnade för. Men jag kan inte köpa mer tyger eftersom jag har så mycket hemma. Dessutom vet jag att en låda tyger är på väg hit från Jämtland.

Krokar blev vi utan. Men vi kollade på köksstolar och hittade några vi vill ha. Vi provsatt en massa soffor och hittade även här en vi kunde enas om. Det är helt fantastiskt eftersom det brukar vara dilemmat för oss att vi har så olika smak. Vi kollade även på kökslampa och hittade även här en vi ville ha. Nu är det bara ett litet men ack så betydelsefullt dilemma. Det stavas PENGAR. Men det är ju ett världsligt problem.

Sedan slank det ner lite annat smått och gott. Värmeljus, doftljus, burkar och en massa andra småsaker som Ikea är så suveräna på.

När vi kom hem så hittade vi en handväska på parkeringen. Vi kunde lokalisera den via ett namn. Det var en familj i vår port. Ingen var hemma så vi satte upp en lapp vid deras dörr. En stund senare kom en glädjestrålande granne och hämtade den. Så idag har man gjort en människa glad. Det är aldrig fel när man kan göra det.

onsdag 5 november 2008

Nu är jag förbannad

Jag är så upprörd att jag håller på att gå i taket. Dottern har ju fått ryggskott. Det hände förra lördagen. Hon har nu varit hemma en dryg vecka och idag fick hon äntligen komma till doktorn för hon behövde bli sjukskriven även denna vecka.

Hon får då besked att försäkringskassan godkänner inte ryggskott som orsak för att vara sjukskriven, så imorgon måste hon gå tillbaka till jobbet, fast hon inte är helt bra. Hon var till en massör i torsdags och han sa direkt ifrån att hon fick inte gå tillbaka och jobba för snabbt, utan skulle börja träna lite försiktigt med streching och promenader.

Försäkringskassan har själv sagt att man ska inte titta på diagnoser, utan det är arbetsförmågan som ska styra om man kan jobba eller inte. Här har man då gått emot sina egna bestämmelser genom att säga att diagnosen ryggskott inte godkänns.

Nu kanske många tänker att detta är kopplat till den borgerliga regeringens direktiv. Visst, det har blivit strängare, men detta var på gång redan under den socialdemokratiska regeringens tid. Jag råkade själv ut för det.

2000 pajade min kropp totalt. Fram tills dess hade jag jobbat heltid och klarat min fibro med träning, akupunktur och byte av arbete. Men 2000 fick jag en sjukdom till, vilket gjorde att min fibro blommade ut ordentligt. Jag blev sjukskriven och var det fram till 2002. Då fick jag det som då hette sjukbidrag, som omprövades efter viss tid. I mitt fall så skulle det omprövas 2004. När 2004 kom, så var det dags för mig att ansöka om förlängning av mitt sjukbidrag. Helt plötsligt utan någon form av rehabilitering så bestämde försäkringskassan att jag var fullt frisk och kunde jobba heltid. Jag skulle inte ens få en arbetsprövning, punkt slut.

Nu hade jag ju tur att jag genom mitt engagemang och arbete inom handikapprörelsen var rätt kunnig i att läsa lagtexter och uttrycka mig i skrift. Jag började ett krig med försäkringskassan som varade i mer än ett år. Jag höll på att stryka med på kuppen, men rödhårig och envis som jag är så lyckades de inte knäcka mig.

Efter en lång kamp som innehöll massor med läkarbesök, utredningar hos sjukgymnast och arbetsterapeut, anmälningar av okunniga handläggare, handläggare som inte ville ha med mig att göra etc. Till slut skickades jag av försäkringskassan på utredning hos ett av sina egna utredningsjukhus.

Jag var där i fem dagar. Under dessa dagar fick jag träffa läkare, sjukgymnast, arbetsterapeut, psykolog och kurator. Alla var helt eniga om att jag var inte arbetsför till något på arbetsmarknaden förekommande arbete. Exakt samma sak som min egen läkare och sjukgymnast sedan tidigare sagt. Av läkaren på försäkringskassans sjukhus fick jag veta dilemmat med att jag ansetts som fullt arbetsför. Försäkringskassan godkände inte fibromyalgi som diagnos!!! Så för att komma förbi detta så omdiagnostiserades jag till något väldigt luddigt som jag inte minns nu. Jag fick denna diagnos med tillägget att det vara av fibromyalgiliknande karaktär.

Två veckor efter detta äventyr ringde man från försäkringskassan och talade om för mig att allt var klart och att jag fått en förtidspension som gällde fram tills den dag jag fyller 65 år. Helt plötsligt var jag inte längre arbetsför. Snabba ryck mellan att var frisk och/eller sjuk! Enbart denna femdagarsutredning kostade försäkringskassan drygt 50 000:-!

Tänk alla dessa stackare som inte kan tala för sig, som inte orkar kämpa. Jag börjar fundera i termer som att försäkringskassan bör läggas ner. De gör ingen nytta längre. Det är bara som en kräftsvulst som kostar en massa pengar och som gör att människor som kommer i kontakt med dem mår dåligt. Problemet är bara det att hur gör man då när man blir sjuk. För vi blir tyvärr inte friskare bara för att försäkringskassans direktiv blir strängare.

Är det kanske dags att införa Ättestupan? Där vi arbetsoförmögna kan kasta oss utför, så vi inte ligger samhället till last.

Men hur gör då min dotter. Hon är inte ens trettio år och har redan en dålig rygg. Blir den bättre av att hon måste gå tillbaka och jobba innan problemet är utläkt? Jag tror inte det. Risken är att hon drar på sig mer problem och kommer att få större problem med sin rygg framöver.

Så nästa alternativ är kanske att gå tillbaka till ett nazistiskt tänkande. Utveckla en A-människa. Klona den och ta död på resten av befolkningen. Då är alla problem lösta.

tisdag 4 november 2008

Prisfråga

Nu är det en sak jag skulle vilja ha hjälp med. Jag brukar inte ha problem med prissättningen. Men nu har jag det. Jag har sytt grytlappar och grytvanter i set. Och jag vet inte vad jag ska ta betalt. Så nu frågar jag er. Om ni var på julmarknad och såg dessa; Vad skulle ni vilja betala för dem.

Det är två grytlappar och en grytvante i varje set. De är sydda helt i bomull. Som mellanlägg har jag använt två lager frotte. Frotte är suveränt som skydd mot värme. Sedan är det quiltat för att frotten ska ligga kvar på plats. I vanten är frotten fastquiltad på fodertyget. Det blev snyggare finish så, tyckte jag. De ser likadana ut på bägge sidor.

Det är kanske bäst att tillägga att dessa exemplar inte är till salu ännu. Nu spar jag allt till julmarknaden. Än så länge finns det bara en omgång av varje färg. Jag har beställt mer tyg så ev kommer det att bli några fler som blir lika. Så de är inte helt unika men det är ju ändå ingen stor produktion på dem. Max tre set av varje färg, kommer jag att göra.




lördag 1 november 2008

I sängen

Våra katter är uppväxta med hundar. Det har gjort att de verkar ha lite problem med sin identitet. Totte morrar som den värsta vakthund ända nerifrån magen. Elvis är som en busig valp. Han älskar att gnaga på skor och bär gärna runt dem i munnen.

Så imorse när jag vaknade hade jag en sko i min säng. Undrar vem som lagt den där.......:-)

fredag 31 oktober 2008

Kassar i massor

I två veckor har jag enbart sytt miljökassar. Arton stycken har det blivit. Jag tror inte det kommer att räcka, men det får bli så här så länge. Det finns några i lager sedan tidigare men det är bara två-tre stycken. Jag kommer inte att uppdatera hemsidan något förrän detta äventyr är över. Idag är det syfritt. Jag håller på att sorter upp band och andra tillbehör för att gå igenom vad jag har och vad som behöver kompletteras.

Imorgon börjar jag sy julsaker. Sedan vill jag sy några handväskor, några lyxkuddar, några fler burkar och fler miljökassar.

Snälla den som styr över tiden, ge mig fler timmar på dygnet och en kropp som orkar sitta långa stunder i taget.

Trött, trött, trött

Jag är genomtrött. Jag får väl skylla mig själv som har svårt att komma i säng på kvällarna. Varje dag lovar jag mig själv att jag ska gå och lägga mig tidigt eftersom jag är så trött. Problemet är bara att när väl kvällen kommer så piggnar jag till. Och då blir jag sittandes vid datorn efter att TV:n stängts av.

Idag ska jag börja sy julsaker. Men först ska jag fota det jag gjort de senaste två veckorna. Ett besök på Willys är även nödvändigt. Så vad vet man. Det kanske rent av blir en syfri dag idag. Jultygerna finns ju kvar även imorgon.

torsdag 30 oktober 2008

Duktiga sambon

Sambon skulle åka på loppis idag med äldsta sonen. Jag följde inte med för jag behövde sy. Dessutom har jag min vattengympa på torsdagar. Jag säger åt honom, att om han hittar något julrött tyg till foder, till mina julkassar, så skulle han köpa det.

Han kommer hem med en stor bit tyg. Exakt rätt färg och exakt rätt kvalitetet och han hade bara betalat tio kronor för det. Det kallar jag för väl utförd uppgift.

Då kan jag inte annat än jämföra med exet. Han hade, för det första, svarat att tyg fick jag köpa själv. Hade han, mot all förmodan, ändå åtagit sig uppdraget så har det blivit både fel färg och fel kvalitet. Helt enkelt för att han var så ointresserad av vad jag sysslade med.

Jag är en lycklig kvinna som äntligen hittat rätt man.

Dotterns ryggonda

Dottern ringde vårdcentralen igår. Där blev hon totalt nonchalerad. Hon fick ingen läkartid utan blev ordinerad Alvedon av en sköterska på telefon. Idag kan man läsa i DN att vårdcentralerna i Västernorrland är sämts i landet. Det gäller både privata och landstingsägda. Jag rekommenderade henne att åka upp på akuten. Där kan de i alla fall inte ignorera henne.

tisdag 28 oktober 2008

Uppmaning till hamstring

Igår fick jag och sambon några fina visdomsord från käraste Syster Yster. Jag delar gärna med mig av uppmaningen.

Hamstra kärlek, hamstra lycka, det kan staten inte knycka.