fredag 15 februari 2013

Fråga

Den här frågan har jag idag ställt på Facebook. Gör det även här, för säkerhets skull.

-------------------------------------------------------
Som många av er vet så har jag fibromyalgi. Jag har ätit 2x25 mg Tryptizol i många år. En tablett på morgonen och en på kvällen. Den på morgonen är för antidepp och den på kvällen fungerar som muskelavslappnande. Det har fungerat perfekt och jag har varit så nöjd. Nu är ju Tryptizol borttaget och det finns ingen bra ersättningsmedicin. Som tur är har jag medicin så jag klarar mig ett par månader till. Vill nu undersöka alternativ under den tiden.

Jag har blivit erbjuden Saroten. Det står på Läkemedelsverkets sida att Tryptizol INTE får bytas ut med Saroten. De innehåller samma substanser, men i olika mängd. Enligt min läkare var det inget att bry sig om. Nu har jag hört flera som blivit dåliga på olika sätt när de börjat med Saroten. Så det kommer jag att vägra göra. Men vad ska jag begära istället?

Är det någon här ute i cyberrymden som kan komma med några bra förslag. Någon medicin som fungerat bra för er, både som antidepp och muskelavslappnande. Själv funderar jag på om jag helt enkelt ska välja att be att få Citalopran som är en bra och beprövad antidepp och hoppas på att mina andra mediciner funkar mot värken. Vad tycker ni och vad har ni för erfarenheter.

Om ni inte vill skriva direkt här i Facebook så går det bra att maila mig på cickidesign@gmail.com
-----------------------------------------------------------------

onsdag 13 februari 2013

Det är tungt nu

I måndags var jag till vårdcentralen. Jag hade en lång lista med mig om saker jag funderade över när det gäller min hälsa. Jag blev rätt besviken. Det mesta avfärdades som "fibro". Att jag har fibro är ingen nyhet och att det är många kroppsfunktioner som påverkas av det är inte heller någon nyhet. Men vissa saker har blivit sämre och det var det jag ville ha svar på.

Jag ville också veta vad jag kunde få för ersättningsmedicin nu när Tryptizol inte finns längre. Tryptizol äter jag både som antidepp och muskelavslappnande. Läkaren sa direkt att jag skulle få Saroten istället. Eftersom jag läst på så hävdade jag att Tryptizol INTE är utbytbar mot Saroten. Men det påstod min läkare inte var något att bry sig om. Nu har jag Tryptizol som räcker i flera månader till så jag kan skjuta upp det ett tag till och försöka läsa på mer och höra mig för om andra alternativ. Jag är rädd för ett medicinbyte eftersom jag har haft sådan positiv utveckling med mina mediciner de sista åren. Ska jag börja om igen med massor av värk och gråtattacker. Det vill jag inte.

Min fina läkare som jag tyckt så mycket om, helt plötsligt tar hon inte mig på allvar. Vad har hänt? Vissa saker som jag skulle ta upp kom jag alldeles av mig med. Till exempel varför jag domnar i ena höften och benet när jag stått eller gått för länge. Och varför blir då huden alldeles iskall på de ställena. Själv gissar jag på att jag har en nerv i kläm eller något liknande. Man jag vill ju ha ett läkarutlåtande på det. Jag får väl ta det nästa gång.

Det som var viktigast för mig att ta upp var ändå min andning, min hjärtklappning och min yrsel. Hjärtklappning och yrsel avfärdades som fibroproblematik, så där blev jag inget klokare. Min andning var det däremot sämre med och jag fick ett skrämmande besked. Det är förmodligen så att jag har KOL. Av fem kriterier så uppfyller jag tre, ev fyra. Jag får andnöd rätt ofta, jag har känner att jag har det trångt i bröstet och det är jobbigt att andas. Ibland får jag pip i bröstet, men inte så mycket. Bara någon enstaka gång. Jag kan inte säga att jag har försämrad kondition eftersom den varit dålig i många år redan innan. Jag hostar inget överhuvudtaget, så det går helt bort. Det här började i slutet av november eller i början av december, så jag har ju inte gått med det så länge. Alltid något positivt. Tyvärr så är det en hel månads väntan på spirometri så fram tills dess får jag gå i ovisshet. Jag hade även hoppats på att få något luftrörsvidgande, men ingenting sånt fick jag i det här läget. Jag slutade röka den 10 januari så där har jag i alla fall gjort något positivt. De sista åren har jag dessutom rökt väldigt lite.

Det jobbiga är att läsa att det är den dödlig sjukdom. Nog för att jag vet att många har KOL och lever länge med det. Det är bara tanken på att man kanske ska dö några år tidigare som känns jobbigt. Jag har redan innan försökt förlika mig med den tanken, men det är svårt. Jag vet ju att jag är rätt tungt medicinerad, vilket inte är speciellt positivt när det gäller livslängden.

Jag är absolut inte rädd för att dö. Jag vill bara inte göra det än. Jag har så mycket som känns outrättat, så många saker som jag fortfarande vill göra. Jag vill verkligen bli riktigt gammal och få hinna med så mycket som möjligt. På pappas sidan har man blivit rätt gammal. Gammalmormor och hennes bror var över nittio innan de dog. Morbror Pelle (min farmors morbror) var dessutom pigg in i det sista. Gammalmormor blev dement de sista åren, men hon var jättepigg långt över åttio. Farmor blev över åttio och var pigg ända till slutet. Pappa fyller 82 på söndag, så jag har ju att brås på, på den sidan.

Däremot har det varit precis tvärtom på mammas sida. Mamma var bara 67 år när hon dog i en kraftig hjärtinfarkt. Där är jag snart, åldermässigt.

Det jag helst av allt vill göra är att resa. I mitt gifta liv hade vi råd att resa. Men det ville inte min fd man. Kanske var det med mig han inte ville resa, eftersom han gör det numera med sin nya fru. Åren med sambon har varit ekonomiskt tunga så vi har inte kunnat resa även om vi bägge två drömmer om att få göra det. Vi var till Sicilien 2001 och den resan lever jag fortfarande på och minns tillbaka till.

Får jag riktigt önska mig något mer så skulle jag vilja flytta hem till Sundsvall igen. Få bo nära mina barn igen. Men eftersom det inte ens existerar i sambons tankevärld att flytta norrut så får jag släppa den drömmen. Det var jag som flyttade en gång i tiden så jag får väl skylla mig själv.

Såna här tankar går jag och bär på nu och det känns väldigt tungt. Jag vågar inte gråta så sambon ser det eftersom jag vet hur orolig han blir då. Jag har ingen att prata om med mina tankar så jag försöker älta dem själv i huvudet. Jag kan kanske skriva av mig lite här om ni orkar läsa. Jag har svårt att fokusera på något annat just nu. Den sista tanken innan jag somnar är "jag har fått kol". Det är också den första tanken som kommer när jag vaknat. Helst av allt skulle jag vilja somna och få vakna upp och upptäcka att allt var en ond dröm. Men så är det ju inte. Det vet jag.

söndag 10 februari 2013

Vidbränt

Igår åt sambon och jag Tex Mex. Det var evigheter sedan vi gjorde det senast. Vi hade gjort på sås på räkor som vi åt med tortillas.

Efteråt satt vi och tittade på TV. Plötsligt börjar det lukta bränt. Jag gick ut i köket, men kunde inte lokalisera vad det var. Ugnen stod på för jag höll på att torka äpplen. På bänken stod även nygräddade surdegslimpor. Men inget av det borde lukta bränt.

Sambon började också reagera på lukten så han började också titta runt. Då upptäckte han vad det var. Det stod en platta på. Där hade jag ställt en tallrik med några överblivna tortillas. Det var de som brändes vid.

Jag är tacksam att plattan bara stod på tvåan, så den var inte så het. Jag är också tacksam att det var en porslinstallrik och inte en plastburk jag ställt ifrån mig. Allt som hände nu var att vi fick dras med en otrevlig lukt och att jag idag fått skrubbat tallriken med Svinto.

Om man är så här klantig nu, hur ska det då gå när man blir ännu äldre? Jag bävar!