lördag 20 november 2010

Kvällens Idol-klipp

Jag var helt tagen efter detta framförande. Jag bara satt där med tårar i ögonen. Det kändes nästan som att Jay gjorde den bättre än Madonna. Kanske inte, men annorlunda i alla fall. Helt underbart.

fredag 19 november 2010

Piss och skit och senapsgas

Livet blir aldrig som man tänkt sig. Det är det nog många som kan skriva under på.

När jag skilde mig för tretton år sedan hade jag önskningar om att träffa någon som verkligen älskade mig för den jag är. Det har slagit in. Jag hade även önskningar om att få fortsätta att jobba med mitt företag och att utveckla det ytterligare. Det gick ju inte så bra, kan man säga. Kroppen ville inte.

Något som inte ens fanns i min fantasi var att jag skulle bli fattig, att jag en dag skulle sitta här och inte veta hur jag skulle få ihop till det nödvändigaste. Var det något som fd maken gav mig så var det ekonomisk trygghet.

Jag hade hoppats att få kunna resa lite grand, att få bli gammal på ett värdigt sätt. Som vi lever nu är inte värdigt. Det är något jag inte unnar en endaste människa. Visst har jag kärlek, men det betalar inga räkningar.

Idag är det en riktigt deppardag. Jag har räknat ihop räkningarna och inser att vi går back med nästan tusen spänn den här månaden. Jag vet att det var fel av mig att beställa den där boken jag önskade mig. Bilskatten ska betalas den här månaden. Jag vet att vi egentligen inte har råd att ha bil. Men vi har testat utan och det vill jag inte göra om. Så hur ska man göra för att klara det här? Sluta äta? Det är klart, man har några fettvalkar att ta av.

Just nu känner jag mig väldigt obstinat, vill bara strunta i allt. Ska det gå åt helvete så får det väl göra det med flaggan i topp!

torsdag 18 november 2010

Bekräftelseberoende

Fortfarande finns en viss osäkerhet hos mig i mitt syende. Jag kan själv vara jättenöjd med en sak. Men blir sedan osäker på att andra ska tycka detsamma. Därför blir jag alltid extra glad när det dimper ner mejl med det här budskapet:

"Fick paketet i dag och är supernöjd. Jättefin. Tack för affären."

Då får jag en bekräftelse på att det jag gör är något bra. För varje sådant mejl ökar självsäkerheten. Kanske vågar jag en dag tro riktigt mycket på min egen förmåga.

Delar av en historia

Bonusdottern Madelene har börjat skriva om sitt liv. Om ni vill kan ni läsa om det här.

Det är en historia med många ingredienser. Om barn som kidnappas och förs ut ur landet. Om barn som sviks om och om igen av sin mamma. Om barn som inte fick träffa sin pappa på åtta år.

Historien handlar också om en pappa som längtade och letade efter sina barn i åtta år. Det är delvis på grund av detta som sambon mår som han gör idag. Jag finns också med i en liten del av historien. Jag fick vara med om att ta hand om två trasiga tonåringar som kom tillbaka till Sverige. Jag ville ge dem den trygghet de inte haft. Samtidigt försökte sambon och jag bygga upp ett nytt liv tillsammans.

Jag är oerhört glad för att Madelene äntligen kommit till ro, att hon hittat sin kärlek i Ali och Melina. Att hon klarat av att lämna sin uppväxt bakom sig. Det är hon värd.

Då och då har jag skrivit om sambons och mitt liv, där vi försöker skapa oss ett eget litet paradis. Om det finns en orm i vårt paradis? Självklart! Det finns ormar i de flesta paradis, även i vårt. En orm som är riktigt lömsk och falsk. Som tur är finns ormen långt bort, ända nere i södra Danmark. Tack och lov behöver vi aldrig mer ha kontakt med henne, nu när barnen är vuxna.

onsdag 17 november 2010

Promenad med herr Frost

Den första november sa vårt paketinlämningsställe upp sitt avtal med Posten. Det innebär att vi är tvungna att ta oss till närmaste postterminal i fortsättningen. Den ligger två till tre kilometer bort, så det är ingen katastrof. Men strular ändå till det lite grand.

Idag skulle jag posta till en kund. Det är fortfarande sommarutrustning på fröken Mercedes, så jag bestämde mig för en promenad. Det såg rätt grinigt ut (som vi säger i norrland) med frost i träden och blött på backen. Det var inget väder som lockade till promenad. Men det var bara att ta tjuren vid hornen. Sambon ville inte följa med, så jag fick gå ensam. Vinterskor och broddar på.

Det blev en riktigt skön promenad när jag väl kom ut. För att inte tala om så rosig jag är på kinderna nu. Dessutom känner jag mig väldigt stolt att jag gjorde det. Lite extra förbränning blev det, förhoppningsvis.

Nu väntar symaskinen. Det är stora, härliga sittkuddar på G.

tisdag 16 november 2010

Lite extra minne, tack!

Jag har fått dyslexi på äldre dagar. Jag har fått problem med stavningen och att hitta rätt ord. Jag som alltid skrivit mycket, som ständigt vetat hur ett ord ska stavas och aldrig haft problem med att hitta bra formuleringar.

Numera är det ett jätteproblem för mig och jag lider faktiskt av det. Jag är rädd att folk ska se mig som obildad, även om jag verkligen vet att dyslexi inte handlar om det.

Jag tolkar det hela som ett ålderstecken eller kanske ännu mer ett tecken på att leva i ständig värk. Att kroppen inte orkar med att stava rätt eller hitta rätt ord för att kroppen behöver sin ork till annat, att till exempel fungera en hel dag.

Jag har löst mitt stavningsproblem genom att ständigt ha en ordbok bredvid mig, så jag kan slå upp ordet jag ska skriva. Om jag nu kommer ihåg vad jag ska skriva. För ibland har jag väldigt underfundiga ordalydelser i huvudet. Som ramlar bort lika fort. Kanske är minnet fullt, så minnesfunktionerna skulle behöva uppgraderas. Tänk om man ändå vore en dator. Då var det bara att byta ut det som inte funkar och samtidigt uppgradera andra funktioner.

Eller är det det här som är charmen med att bli gammal. Man blir en driftkucku för att man inte hänger med längre. Vi talar fortfarande engelska med den käre svärsonen Ali. Det är ett ständigt dilemma för mig att hitta de rätta engelska orden. De som jag vet finns där, men som jag inte hittar när jag söker av i minnet. Och hur ska man kunna räkna med att hitta de engelska orden, när man inte ens hittar de svenska.

Jag tycker inte det är speciellt kul att bli gammal. I alla fall inte när funktionerna inte längre hänger med. Jag vill ha kvar min erfarenhet för den gör att jag är just jag. Men jag vill ha den i en något yngre och fräschare kropp inklusive knopp.

Svar på en gammal undring

Den 14 november 2007, alltså för tre år sedan plus två dagar, lade jag ut denna dikt på bloggen. Då la jag ut den som en dikt av okänd författare. Idag fick jag ett mejl ifrån Carina på Piteå begravningsbyrå att författaren heter Laila Spik och att dikten finns i boken "Den samiska vandringsrösten". Visst är internet ett fantastiskt forum att få kunskap ifrån? Nu har jag lagt till namnet under dikten. Äras bör den som skrivit så vackra ord.

Att vara stark

Att vara stark är inte
att aldrig falla,
att alltid veta
eller att alltid kunna.

Att vara stark är inte
att alltid orka skratta,
att hoppa högst
eller vilja mest.

Att vara stark är inte
att lyfta tungt,
att komma längst
Eller att alltid lyckas.

Att vara stark är
att se livet som det är,
att acceptera dess kraft och ta del av den,
att falla till botten och slå sig hårt
men alltid komma igen.

Att vara stark är
att våga hoppas
när ens tro är som svagast.

Att vara stark är
att våga se ett ljus i mörkret
och att alltid
kämpa
för att komma dit.

Av Laila Spik från Den samiska vandringsrösten

måndag 15 november 2010

Melina dansar och ler

Unga fröken med föräldrar var och hälsade på igår. Det var ju Fars dag som skulle firas. Plus att sambon behövde hjälpa till med lite papper till Migrationsverket och jag lagade ett par byxor till Madde. Vi tog allt på en gång, så att säga.

Det är full fart på Melina nu. Hon bubblar och pratar hela tiden. Tyvärr förstår man inte ett ord. Fortsätter hon så här så kan hon bli politiker eller föreläsare när hon blir stor. Eller teaterapa. Hon ser för rolig ut när hon drar igång sina monologer.



Dessutom var det väldigt gott med plommon. En del bitar la vi på bordet och en del stoppade vi i munnen. Ett resultat av det blev två bajsblöjor......:-)

Morfar tog fram gitarren. Melina dansade till. Tyvärr gick det inte att få henne och morfar på samma bild eftersom det var en explosiv dans med många snurrningar och hopp.




Det är så tråkigt att man inte kan hålla på med henne utan att det ska straffa sig med värk. Jag var helt däckad efter att de åkt hem och idag värker varje del i kroppen. Men det är väl smällar man får ta.

En del av min historia

Alla har vi ju vår historia och ibland en del spöken i garderoben. Spöken som kanske inte skulle vara spöken idag, men som var det på sin tid, eftersom man inte var lika öppen förr.

Vår historias spöke är väl att pappa inte växte upp med sin pappa. Farmor och vår biologiska farfar gifte sig någon gång i slutet på 20-talet. Jag tror det till och med var 1929. Pappa föddes i februari 1931. Några år efteråt separerade farmor och farfar, eller Gustav som vi alltid kallat honom.

Sedan den dagen fick pappa inte ha kontakt med sin pappa. Detta är något som jag kan tycka är fruktansvärt. Farmor gifte om sig när pappa var i tolv års åldern och det var den mannen som vi växte upp med som vår farfar. Vi har hela tiden vetat att han inte var vår biologiska farfar, men han var den bästa farfar vi kunnat haft så jag minns aldrig att jag kände någon längtan efter att lära känna Gustav.

Som vuxen har jag ju förstått hur gräsligt detta måste ha varit för pappa. Farmor var en mycket dominant kvinna. Jag har skrivit om henne förr här på bloggen. Då har jag skrivit hur jag beundrat hennes driftighet och det gör jag fortfarande. Jag kan beundra henne hur hon tog hand om pappa som ensamstående mor på trettiotalet. Hon fick en del hjälp från sina föräldrar som var småbönder. När hon sedan träffade mannen hon gifte sig med, så kom han också ifrån en bondesläkt. Så krigsåren var kanske inte fullt så dåliga för dem som det kunde vara för många andra.

Farmor levde också bara för oss. Vi var ju hennes familj. Hon räddade oss många gånger ekonomiskt när pappa slarvat bort pengar på sprit eller på andra kvinnor. Han var sådan på den tiden. Farmor var nog egentligen en riktig curlingförälder, när man tänker efter. I hennes ögon hade pappa aldrig något fel.

Men jag har fortfarande svårt att smälta hur farmor kunde vägra att pappa fick ha kontakt med sin pappa. Pappa växte upp i Uppsala och Gustav flyttade till Västerås efter skilsmässan, så det var ju inte helt lätt för en liten kille att hälsa på sin pappa. Det har berättats för mig att Gustav var och hälsade på när jag var bara något år gammal. Jag var ju hans första barnbarn. Jag har även minnen av att en av pappas halvsystrar hälsade på några gånger när hon var på någon behandling på Akademiska sjukhuset.

Pappa har släktforskat i många år, men bara på sin mammas sida. Något annat vågade han inte. Efter att farmor gått bort så började pappa forska mer i sin egen historia och även då Gustavs historia. Då visade det sig att det fötts en dotter året innan pappa föddes. Hon levde bara i några timmar. Det här har det aldrig pratats om och pappa har blivit rätt bitter över allt han inte fick veta av farmor. Han önskade sig alltid syskon och fick nu veta att han egentligen haft en helsyster. Dessutom hade han ju halvsyskon, men dem fick han ju inte ha kontakt med.

Mamma gick bort -94. Efteråt har jag kommit på att jag skulle velat frågat henne om så mycket. Men då var man mitt upp i sina egna barns småbarnsår. Vi hade mycket trassel med allt som var runt sonen så det fanns liksom aldrig varken tid eller ork att sätta sig ner och fråga om sin historia.

Det försöker jag ta igen nu. Sedan mamma Eivor gick bort så har pappa och jag mer och mer börjat prata om det som var förr. Han har berättat om hur han och mamma träffades, om hur det var när vi växte upp och även hur det var när han växte upp. Igår fick jag veta att min bror är väldigt lik Gustav. Tyvärr finns det bara ett kort kvar på Gustav. Eftersom min bror är otroligt lik pappa så innebär det ju att pappa är lik sin pappa. När jag sa det åt honom igår så blev han glad.

När vi växte upp så hade pappa en ständig oro i kroppen. Han bytte yrke ofta, vi flyttade mycket, det fanns andra kvinnor (och barn) det blev så småningom även sprit. Det var först när pappa träffade mamma Eivor som han blev lugn igen. Jag kan ju då fundera över om det var hans uppväxt som präglade en otrygghet hos honom. Men nu gör jag väl som min dotter brukar säga åt mig, jag psykologiserar allting......:-)

Pappa funderar i alla fall att ta kontakt med sina halvsyskon. Jag försöker peppa honom att göra det. Jag tror han skulle må bra av det, att få knyta ihop säcken så att säga. Vi får väl se hur han gör. Jag kommer i alla fall att fortsätta att fråga honom om hur det var förr, så länge som han finns kvar hos oss.

söndag 14 november 2010

Spa-stugan/Tävling


Vinn en goodie bag från Spastugan!

Vi har bytt denna veckas vara mot en tävling i stället! Missa inte chansen att vinna en goodie-bag med roliga överraskningar från Spastugan! Tävlingen är enkel: Välj ut vilken av våra produkter som du helst skulle vilja få i julklapp i år. Gå med i Facebook-grupp och skriv i kommentarfältet och berätta vad du valde och varför! Passa även på att tipsa dina vänner om tävlingen! Första advent, den 28 november, drar vi en vinnare.

Lycka till!