lördag 23 januari 2010

Ofrivilligt städuppehåll

Vår almanacka har gått fel så därför har vi inte städat ut julen än. Eller fram till idag hade vi inte gjort det. Nu är i alla fall allt undanplockat utom några juldukar som jag inte tagit bort än. Så kom vi då till det här med städningen efteråt. Sambon började dammsuga. Plötsligt hör jag honom säga: " Shit!" Det var dammsugarslangen som gick av en liten bit nedanför fästet. Nu är det en extra lång slang på vår dammsugare så vi tänkte att det är ju bara att korta av den och sätta fast den igen. Men så enkelt fick det inte vara. På alla andra dammsugare som jag ägt så har man bara kunnat skruva tillbaka slangen. Men inte på den här. Nu är det ju en liten dyrare sort vi har så jag vet inte om man varit mer noggrann därför. Oavsett vad det beror på så var i alla fall slangen limmad inuti munstycket. Först var det ett rent h-vete att få bort den gamla slangbiten. Sedan skulle vi leta lim för att sätta tillbaka den. Det gick inte på annat sätt. Tydligen lagar vi sällan saker här, eller limmar i alla fall för när vi äntligen hittade ett lim så var det torkat. Nu får vi vänta några dagar innan vi får tag på det lim vi har. Men eftersom vi inte kutar runt med dammsugaren i onödan annars heller så tror jag inte vi dör av att vänta några dagar till. Det är ju väldigt bra att kunna skylla på att dammsugaren är trasig.

Tio år

Idag firar sambon och jag tio år tillsammans. Vi firar verkligen den dagen vi träffades, eftersom det var kärlek vid första ögonkontakten. Fast egentligen var det nog kärlek redan vid tangentbordet. Jag vet att jag berättat om det tidigare, men för nya läsare så kommer det en kortversion här.

Som singel i slutet på 90-talet så häckade jag på Aftonbladets chat. Där fanns det både trevliga och otrevliga människor. De otrevliga lärde man sig hantera och de trevliga hände det att man lärde känna IRL.

Alldeles i början på 2000-talet så hade jag krångel med min dator. En "Varghane 39" hakade på något jag sa på chatten. Det resulterade så småningom i att jag berättade för honom om mitt datorstrul. Han berättade då att han var datatekniker och kanske kunde hjälpa mig att lösa det. Men han erbjöd sig inte att komma hem och göra det utan tipsade om hur jag kunde lösa det själv. Bara för det växte han i min aktning. Han var inte ute efter min kropp!

Men efter ett antal samtal och eget strulande så kom vi fram till att det kanske var bäst att han ändå kom hem och hjälpte mig. Tyvärr hade han inte tid på en gång utan jag fick vänta någon vecka. Aha, han var inte het på gröten!

Vi övergick nu till att snacka på ICQ:n istället. Till slut hade vi ett maratonsnack där som nog var inledningen på århundradets kärlekssaga. Vi åt kvällsmat, nattmacka och frukost tillsammans vid det tillfället. Vi pratade på ICQ:n i 14 timmar eller något sånt. Bonusdottern brukar säga att hon gick och la sig medan vi pratade, hon klev upp och gick till skolan och vi fortsatte och prata. Vi pratade även när hon kom hem från skolan. Så var det. Efter det fanns det helt klart något mellan oss. Ändå hade vi bara pratat vardagligt om intressen, våra barn, musik och allt annat som inte var värdeladdat.

Nåväl, så kom då den stora dagen. Jag hade redan på maratonchatten erbjudit att han kunde äta middag hos mig. Full i sjutton som jag var så hade jag sett till att det fanns vin hemma. Då skulle han ju inte kunna köra hem efteråt. Man är väl en smart brud.

Han hann inte ens innanför dörren förrän jag kramade honom och visste att det här är mannen i mitt liv. Han kom en söndag. På tisdagen lagade han min dator. Vad vi gjorde där emellan tänker jag inte berätta. På onsdagen var jag tvungen att jobba. Sedan åkte jag direkt till honom. Han hämtade mig vid tåget och friade i bilen. Jag sa "Ja" utan att tveka.

Den här spelar jag för honom.



Det har varit tio tuffa år på många sätt. När vi gick i familjeterapi så sa vår terapeut att det var sällan hon mötte par med så stark kärlek som vår. Hon var förvånad att vi, trots all yttre påverkan, fortfarande var så övertygade om vår kärlek till varandra. Numera är det något lugnare runt oss även om det sticker upp oroshärdar då och då.

Trots dessa oroshärdar så vet jag att vi kommer att hålla ihop resten av livet. Försvinner han först så vet jag att jag kommer att sakna honom varenda minut för resten av mitt liv.

Den här är också till honom.

torsdag 21 januari 2010

Nyfiken i en strut

Så här kan man också ligga och kika när "mamma" bloggar. Han tittar fram under bildskärmen. .....:-)

Stickfodral

Det här är ett stickfodral som jag gjort på beställning åt den goda vännen som brukar låna ut sin bil till oss när vi behöver storhandla.

Det är härliga färger, tycker jag.

Uppdaterat: Så här skulle ju bilderna se ut redan från början.

Rock-mormor

Ibland undrar jag om jag är lite udda. Eller det här med att inte platsa i sin egen ålder. Jag minns när jag kunde säga till mina jämnåriga arbetskamrater: "Å lyssna vilken härlig låt." De tittade konstigt på mig och svarade att det där var inte musik för folk i vår ålder. "Lyssnar du på sånt", kunde de fråga. Ja, det gjorde jag och det gör jag.

Nu sitter jag här och skriver och läser och rockar skiten ur Takida och Pink och fötterna går som trumpinnar på mitt fotstöd. Säg att det är fullständigt normalt för en kärring som just fyllt sextio år att göra så!

onsdag 20 januari 2010

Lady Ga Ga

Världens vackraste Melina har hälsat på idag. Vi har sjungit och dansat och gjort vågen, Imsat Spindel, Ridit Ranka och Prästat mormors lilla Kråka. Melina har bubblat och skrattat och pratat så numera ska jag kalla henne för Lady Ga Ga. Morfar och Melina har spelat tamburin och busat.

Jag är så kär i denna unge så det gör nästan ont i hjärtat. Hur ska det bli när jag får biologiska barnbarn när man känner det så här nu? Just nu känns hon som solstrålen i vårt liv.

tisdag 19 januari 2010

Vänliga veckan?

Idag har det varit en vänlig dag. Först ringer min borttappade väninna. Sedan ska sambon och jag ner på stan. Vi hade nog såsat på lite för mycket, för helt plötsligt ser vi bussen kommer och vi som inte ens hunnit över gatan. Busschauffören väntade in oss med ett glatt leende. Naturligtvis fick han ett tack och ett leende tillbaka.

Nere på stan skulle vi bland annat gå på Åhléns för att köpa stoppning till dockorna. Jag hade gjort ett försök i förra veckan men då var det slut. De har en exceptionellt bra fiberfyll så jag vill gärna ha den. Biträdet jag träffade då sa att det skulle komma hem vilken dag som helst. När jag kom idag hade de redan hunnit sålt slut på det som kommit hem. Det var samma biträde idag som förra onsdagen så hon mindes mig. Då kom hon på att det är samma fyllning som de har i sina billiga kuddar. Så en sådan köpte jag och tjänade en tia på kuppen. Det gör ingenting om något är billigare. Dessutom mötte jag ju ett biträde som hade det där med kundservice i ryggmärgen. Sånt blir man glad av.

Har vänliga veckan redan börjat?

Vänskap och värme

Jag har precis lagt på luren efter att ha pratat med en vän som jag inte hört av på tre år. Jag känner mig så glad inuti och det ska absolut inte bli tre år tills vi pratar nästa gång.

A och jag lärde känna varandra i handikappvärlden i vår föräldrarorganisation. Hon kom från Göteborg och jag från Sundsvall. Hon var ordförande för flerhandikappgruppen, jag var ordförande för damp-gruppen. Vi stod långt ifrån varandra rent geografiskt. När det gällde våra barns funktionshinder så tillhörde vi ytterkanterna, med de andra handikappgrupperna mellan oss. Ändå fann vi varandra.

Det var nog det här med ytterligheterna som gjorde att vi fann varandra. Vi blev bägge lite sedda över axeln av de andra handikappgrupperna. Vår föräldrarorganisation hade ursprungligen startats av föräldrar till barn med CP. Sedan hade det fyllts på med andra grupper, i första hand barn med ryggmärgsbråck och muskelsjukdomar.

A och jag upplevde en ilska över att våra barns frågor inte togs på samma allvar. Så trots olikheterna så var det denna ilska och frustration som sammanförde oss. Vi började samarbeta, mot alla odds. Vi var ena riktiga stridstuppar. Ur detta arbete växte en fantastisk vänskap fram.

När jag slutade med föreningsverksamheten för fyra-fem år sedan så fortsatte A och jag att hålla kontakt. Jag och sambon var bland annat ner till Göteborg och gick på en Paul McCartney-konsert på nya Ullevi med A och hennes man.

Av någon obegriplig anledning så tappade vi plötsligt kontakten. Vi hade det rätt tufft bägge två under samma tid, så det var nog den stora orsaken. Jag har tänkt så ofta på henne att jag skulle höra av mig, men det har inte blivit av. Varför är man sådan? Nu ska det inte bli så igen. Vänskap är alldeles för värdefull för att slumpas bort så enkelt.

Min svägerska

Ikväll fick jag mail från Rosannas och Nicks mamma. Hon tackade oss för att vi tagit hand om ungdomarna när de var i Sverige. Hon hoppas också att vi snart kan komma över till dem i USA och att de kan komma hit och hälsa på oss. Hon vill även att vi nu ska hålla kontakt. När jag läst ett tag så kom jag på att hon är faktiskt min svägerska. Även om vi aldrig setts och det här är den första kontakten mellan oss. Det känns gott att tänka så.

måndag 18 januari 2010

Stulen tid

Ibland undrar jag om det sitter någon och tjyvhåller på lite tid som man snott här och där. Sedan säljer man det till högstbjudande. Igår var en sådan dag som bara försvann. Alltså måste ju någon snott tiden av mig. Jag hann ingenting. Och jag förstår ingenting.

Säg inte att jag är ensam om detta fenomen? Jag tror knappast det, eftersom man läser både här och där om bloggare som inte hinner med det dom tänkt sig. Jag undrar vart man vänder sig för att köpa lite extratid? Är det som med knark att man smyger runt något gathörn eller ner på Plattan och smusslar åt en tidstjyv några hundringar och får några minuters extratid tillbaka. Eller sitter det någon hälare i en skum skrubb och säljer tjuvad extratid? Undrar vad extratid kostar i minuten?

Idag lyckades jag i alla fall hålla tidstjuvarna borta. Jag hann nästan allt jag planerat. Kanske inte allt, men det var nog jag som överbokat lite grand.

En ängel för Haiti


Macozaza har tagit ett lovvärt initiativ och samlar in pengar till Haiti. Hon säljer smycken och kommer att skänka pengarna för försäljningen till Röda Korsets Haitiinsamling. Läs om hennes insamling här och köp smycken av henne. Hon gör underbara saker.

söndag 17 januari 2010

Min "olagoma" son

Nu undrar ni säkert om det finns ett ord som heter "olagoma". Det gör det. I alla fall nu. Jag uppfann det just nu. Ordstammen kommer från "lagom" och den norrländska negationen av lagom är "olagom". Böj det sedan till bestämd form så får du "olagoma". Helt logistk, eller hur?

I alla fall så ringde sonen idag och berättade att han hade kräkts och hade ont i höger sida på magen. "Blindtarmen" var min första tanke. Men efter att ha benat ut det hela så kom vi fram till att det var varken blindtarmen eller magsjuka. Sonen hade lagat mat och ätit lite för mycket av den. Det var troligtvis en känning av gallan eller magkatarr. På två dagar hade han satt i sig ett kilo fläskkarre och pommes stripes. Han gör sådana saker, min son.

Han tycker om att laga mat, men det blir på hans eget lilla vis. Oftast oätligt för alla andra. Det är bland annat det där med olagom kommer in. Han har svårt med kryddningen. Jag har försökt nöta in att han ska mäta sig fram till en lagom kryddning. Men se det går inte. Det sitter något där i vägen som inte tar in sådana idéer ifrån mamma. Så han kryddar på sitt eget lilla vis. En gång gjorde han en köttfärslimpa som var så salt, att inte ens han själv kunde äta den.

Jag har försökt att säga att det är onödigt arbete och kostnader han lägger in i sitt kryddande om han sedan inte kan äta maten han lagat. Dessutom har vi det här med mängderna han sätter i sig. Jag funderade länge på det när han var liten. Om det var någon mat han tyckte om så kunde han gå ifrån bordet, gå in på toan och kräkas och sedan sätta sig att äta ännu mer, bara för att det var gott. Det har att göra med den taktila perceptionen. Han kände inte när han var mätt.

Vi fick ha stränga restriktioner hemma med antalet portioner. Det fick inte förekomma någon form av fikabröd eller godis som sonen kunde ta av. Det var frukt och grönsaker som gällde som mellanmål i alla lägen. Vi fick även ha stränga restriktioner till mattanterna på skolan, att han fick bara ta om en gång. Numera är sonen rejält överviktig, men håller det ändå på en någorlunda lagom nivå genom att han älskar att promenera. Tack och lov för det.

Jag brukar säga att sonen ärvt sin damp efter sin far. Vissa delar i alla fall. Men när vi kommer till det där med lagom och olagom så får jag nog ta åt mig äran av det. Jag har inte heller någon lagom-knapp. Det gäller både humör och aktivitet. Endera deppad eller strålande glad och pladdrig. Endera fullt ös eller ingenting. Fortfarande än idag! Men numera har jag i alla fall lärt mig att tänka efter hur min kropp ska reagera. Det gjorde jag aldrig förr och öste på som bara den.

Livet med sonen har aldrig varit tråkigt eller ospännande (ännu ett nytt ord). Det har varit många skratt och många tårar. Än idag så finns det ingen som kan göra mig så frustrerad som sonen. Han kan skapa en känsla inom mig som jag nästan inte kan kontrollera. Det är väl så att jag vill honom så himla väl och när jag inte når fram så blir jag rent förtvivlad. Men han skapar också mycket kärlek omkring sig. Ofta när man pratar om barn och ungdomar med Damp så är många föräldrar förtvivlade över att deras barn inte har några vänner. Det problemet har inte sonen haft sedan mellanstadiet. Han har fortfarande än idag kvar vänner från den tiden. Vänner som han umgås flitigt med. Hans bästa kompis har han haft sedan han var fem år. Idag är han trettiotre. Det är en tjugoåttaårig vänskap. Det var den vännen som låg på knä och knöt sonens skor när de skulle ut och sonen inte klarade det själv. Det var den vännen som stod kvar och vaktade när sonen låg på backen och krampade. Det är den vännen som än idag kommer hem till sonen och hjälper till att städa. Det är den vännen som ställt upp i alla lägen för han vet att sonen ställer upp för honom när det behövs. Sådan vänskap går inte av för hackor. Den vänskapen värmer ett modershjärta.