Trötter gnäller lite

Idag är en sån där dag när man vill bara krypa in under täcket och slippa omvärlden. Jag är trött som en gnu och har världens huvudvärk. Jag vet inte varför. Har sovit många timmar men har haft en urusel sömnkvalitet så jag har varit uppe och skuttat (läs: trevat mig fram) en gång i timmen. Förmodligen är det det som påverkar hur jag mår idag.

Dess värre måste vi iväg till Willys och handla. Det börjar gapa tomt både här och där. Idag längtar jag mer än någonsin efter en nyreparerad bil.

Så nu har jag fått gnälla lite. Inte känns det bättre för det. Kanske känns det bättre om jag får lite kramar och tyckasyndom-kommentarer.....:-)

Släpphänt

När jag lagade mat så lyckades jag tappa kastrullen med pastavatten. Jag, diskbänken och golvet blev plaskvått. Då kom det såna här högljudda tecken ur min mun %/#!&%/!

Jag har börjat tappa en massa saker. Saker och ting bara glider ur händerna på mig. Jag tappar greppet, helt enkelt. Än så länge har jag lyckats att inte slå sönder något, men det kommer väl när som helst. Jag vet att det är fibron som spökar. Det är flera av mina vänner som har det likadant. En av mina väninnor blev så yr så hon ramlade i trappen häromdagen. Fibron är så mycket mer än värk. Ibland så kan jag tänka att det är en djävulsk sjukdomar som handikappar en rätt mycket. Det enda goda man kan säga om den är i alla fall att man dör inte av fibro!

Arbete, ingenting för mig.

När man är förtidspensionär, som jag är, så undrar man ibland om man ändå inte skulle kunna jobba litegrand. I alla fall så funderar jag på det. Skulle gärna vilja känna mig fullvärdig igen. Jag kan tänka på, att på sextiotalet höll min mamma på med hemsömnad, samtidigt som hon kunde vara hemma med oss. Det kom en man från en syfabrik och lämnade en hög sömnad som skulle åtgärdas. Ibland sydde hon på fickor på shorts, ibland sydde hon på manchetter på skjortor. Det var olika varje gång. Hon jobbade på en sorts ackord och fick betalt för varje liten ficka eller manchett. Sånt jobb har jag tänkt att jag kanske skulle kunna klara av. För sy det kan jag ju. Men de jobben finns inte idag. I alla fall inte där jag bor.

Men så händer det saker om gör att jag inser att jag har inte kraft för sånt. Som nu när vi haft det jobbigt på grund av Mamma E:s bortgång och sonens besök. Vi har inte gjort speciellt mycket medan sonen varit här. Det har blivit lite mer matlagning, några turer ner på stan och någon promenad i det fria. Fullt naturliga saker som man som frisk aldrig reflekterar över.

Jag har inte orkat. Jag har haft så ont på kvällarna att jag inte vetat hur fort jag ska få lägga mig på värmedynan. Värktabletterna har blivit fler. Jag har känt mig svimfärdig flera gånger. Igår när vi kom hem var det värst. Jag mådde illa, ville bara kräkas, mattsvettades, var svimfärdig, precis som om jag höll på att bli sjuk. Men det var inget mer eller mindre än en reaktion på allt som varit. Jag sov ett par timmar på eftermiddagen. Mådde lite bättre efter det, men innan kvällen var till ända så mådde jag lika dåligt igen.

Efter en natts sömn så känns det lite bättre. Huvudvärk, men inte värre än att det går att bota med några Alvedon. Ikväll är det vattengympa. Känner hur jag längtar till att få kliva ner i det trettiofyra gradiga vattnet. Orkar jag inga rörelser, så mår jag i alla fall bra av värmen.

Jag vet att jag blivit mycket sämre i vinter. Det är ju så med fibro att det går i skov. Jag har inte fått kraftigare värk, men den förödande, dödande värken kommer oftare, med kortare intervaller. Den där andra vardagliga värken som finns varje dag, den har jag lärt mig att leva med. Men den där utslagande värken, som kommer om jag skalar två potatisar eller diskar upp mer än en kastrull, den är hemsk. Den kommer allt oftare. Det är inte kul. Jag blir väldigt ledsen på min uschliga kropp. Men som vanligt så vänjer man sig vid det också. Det är egentligen inte så mycket att orda om. Fast det har jag fått skriva av mig om nu.

Stark eller svag, det är frågan?

Idag gjorde jag en sån där sak som man oftast gör när man är barn. Jag tömde ut nästan hela flingpaketet på golvet eftersom jag inte orkade dra isär innerpåsen. Börjar man gå i barndom eller.....???

Beklagar mig

Idag måste jag få skriva ett riktigt "tycka-synd-om-inlägg". Jag har så himla ont. Idag funderar jag verkligen på om det var vettigt att hoppa på marknadståget. Värken blir värre för varje dag som går och det vill inte säga lite. Jag vet inte om jag ska gå, stå, ligga eller sitta. Varje grej känns bra i någon minut, sedan är det kört igen. Har fått tagit insomningstabletter för att kunna somna och vaknar med värk.

I veckan som gått har jag varit tvungen att göra en del saker i alla fall. I måndags var tvättstugan bokad och det var ett måste. Jag var inne på absolut sista trosan. Jag fick modifiera arbetet där för jag klarade inte av att stå och vika det färdigtvättade där nere. Så det fick följa med upp och vikas i omgångar. Dessutom var allt som varit med på marknade enormt fuktigt. Så de sakerna har fått legat utbredda över hela lägenheten och torkat. Annars är ju risken stor att det blir mögelfläckar.

Idag måste jag klippa till ett burkset som jag lovat en köpare tills på söndag, när det är dags igen. Det är en av knallarna som ska ha den.

Nu har jag fått beklagat mig lite och tyckt synd om mig själv en del. Det hjälpte lite.

Orkade inte hela loppet

Det är bara att konstatera att min kropp inte kommer att orka ända fram. Jag hade hoppats på att den skulle hålla ihop till och med den sjunde. Då är det den sista marknadsdagen. Efter det kan jag koppla av och göra vad jag vill, till och med ha ont.

Men redan i fredags började kroppen protestera rejält. Då var det benen som inte vill hålla mig uppe. Från och med igår säger ryggen och nacken ifrån. Dessutom har jag börjat snörvla så en förkylning verkar vara i antågande. Jag som inte varit rejält förkyld sedan milleniumskiftet.

Min mantra just nu låter så här: Jag får inte bli sjuk, jag får inte ha ont. Hoppas mantran hjälper. Annars kanske någon vän kan vara snäll att hålla tummar eller nåt sånt.

Nu bär det i alla fall iväg norrut för att köpa Myran-stolar som vi hittat på Blocket. De kommer att passa perfekt till vårt nya köksbord.

Jag får inte bli sjuk, jag får inte ha ont.

Ännu mer äckliga djur

Imorse så säger sambon att han tyckte sig se att Totte hade en fästing som hängde från hakan. Totte vistas alltså många timmar i vår säng på dagtid och sover även med oss på nätterna. När vi inspekterar Totte noggrant så hittar vi inget konstigt djur. Vi skakar ur alla sängkläder men hittar inga djur så vi försöker intala oss att han kanske bara hade en matbit hängandes där. Han är ju gammal och börjar få lite svårt att hålla sig ren.

Men sambon ger sig inte. När jag sitter vid datorn och går igenom kvällens och nattens mailskörd så kommer han med ett hushållspapper. På det ligger en verkligt fullmatad, alldeles grön fästing. Den är numera både klämd och nerspolad. Vad dessa djur har för berättigande i näringskedjan har jag svårt att förstå. Det känns som jag varit ute i skogen för sista gången i år.

Äckliga djur

När jag kom hem från skogen så var det dags att sanera kroppen från smådjur. Jag har varit rätt nonchalant med det eftersom jag brukar klara mig. Men idag fick jag igen för all den nonchalans. När jag klätt av mig för att hoppa in i duschen så bad jag sambon titta på ryggen. Han hittad två fästingar. När jag sedan duschar så hittar jag ytterligare en som krypit in under hängtuttarna och satt där och gonade sig i värmen. Usch och fy för dessa äckeldjur. Jag är inte vaccinerad fast jag borde. Tre stycken på samma gång känns oroande mycket.

Dessutom är jag myggbiten överallt. Jag hade myggdeo med mig men den glömde jag i bilen. Så jag har som band över armarna och händerna där det var öppen hud. Det kliar som f-n!