Ett riktigt äventyr

Första julen med sambon höll på att bli rent katastrofal.

Sambon har tre barn. Den äldsta sonen har en mamma och dottern och den yngsta sonen har en annan mamma. Vid det här tillfället bodde dottern hos oss. Yngsta sonen bodde hos sin mamma i södra Danmark. På hösten fick vi besked att nu var sonen inte välkommen att bo hos sin mamma något mer. Hon tyckte att han var för besvärlig. Han var femton år så det handlade egentligen mest om en vanlig tonårstrots.

Nu blev i alla fall goda råd dyra. Han gick på en skola med visst internatboende. Det fick bli en tillfällig lösning. Så vi pratade med skolan om att han fick bo där terminen ut. Vi ville att han skulle bli klar med sin skolgång innan han flyttade hit. Som tur var så gick det bra att ordna det så.

Veckan före jul tog vi bilen för att köra ner till Danmark och hämta hem J. Vi hade dottern och hennes kompis med oss. De skulle fira jul hos mamman i Danmark. Vi kom ner ordentligt, lämnade av flickorna och åkte vidare till skolan, där vi skulle få sova över. Den natten sov vi på en knölig madrass i en skolsal och fick tvätta oss på elevernas vanliga toalett. Kanske inte världens bästa hotellboende.

Dagen efter fick vi träffa rektorn, J:s kontaktperson och psykolog. De var glada att vi personligen kommit och hämtat honom. Efter samtal med dem så packade vi bilen full för att ge oss av mot Sverige. Vi hade packning både i bagage, på taket och inne i bilen. Jag grät en skvätt när jag såg J och hans kompis ta adjö av varandra. Då var de inga stora tuffingar utan två små pojkar som var ledsna över att behöva skiljas åt.

Vi åkte om vid mamman och hämtade de saker som J hade där och att han fick säga adjö till sin mamma. Så började då återfärden. Det var en tyst och ledsen kille vi hade i baksätet.

Efter ett tag började bilen krångla. Den började rycka så konstigt. Sambon började fundera om vi hade tillräckligt med bensin. Bensinmätaren på bilen fungerade inte men vi brukade ha koll på det där ändå. Vi var nu ganska nära Köpenhamn så vi bestämde att vi skulle försöka ta oss dit i alla fall. Klockan var mycket och det var lördagkväll så det var inte så mycket öppet på landsbygden. Vi tog oss till Köpenhamn och hittade en Jet-mack där vi tankade.

Bilen blev inte bättre av det, men vi bestämde oss ändå för att försöka ta oss över till Malmö. Vi kände att allt måste bli enklare om vi var i rätt land om något hände. Vi tog oss till Malmö och av en ren slump hamnade vi utanför Bilia. Vi hade en Volvo så det passade bra. Nu insåg vi att vi måste skaffa hjälp.

Vi hade tidigare avtalat med våra vänner i Ronneby att vi skulle åka till dem och sova över. Nu fick vi ringa till dem och höra om de kunde hämta oss i Malmö. Det gjorde de. Det kallar jag vänner, som sent en lördagkväll sätter sig i bilen och åker den långa sträckan mellan Ronneby och Malmö. Vi kallade även på bilbärgare som kom och bogserade in bilen innanför staketet på Bilia. Vi plockade ur det som kändes för värdefullt för att lämna.

Blekingevännerna kom och räddade oss. Först på måndagen kunde vi få tag på hjälp hos Bilia. Efter ett dividerande så lovade de att hjälpa oss så fort som möjligt. Men det var inte helt självklart att de skulle göra det. De tyckte vi skulle lämna bilen och ta tåget hem och hämta bilen senare. Men det kändes inte som något alternativ. Det är långt mellan Malmö och Mälardalen om man ska åka fram och tillbaka flera gånger.

J var tyst och vi såg hur dåligt han mådde. Vi behövde få komma hem och få lugn och ro. Han behövde få acklimatisera sig till de nya förhållanden som nu gällde, samt att julen stod faktiskt och bankande på dörren.

På tisdagen fick våra Blekingevänner än en gång köra iväg till Malmö så vi kunde få hämta vår bil. Bilia var rent ut sagt otrevliga och kunde inte lova att bilen skulle hålla ända hem. Vi hade ändå bestämt oss. Vi skulle hem, kosta vad det kosta ville. Vi kontaktade olika vänner efter vår färdväg som lovade ställa upp med hämtning, om det skulle behövas.

Så började färden hemåt. Och den gick bra. Ingenting hände, tack och lov.

Men musten hade gått ur oss. Så allt jag planerat att göra för att J skulle få en fin svensk jul, kom av sig. Det fick bli en massa köpt, färdiglagad mat och en snabb dammsugning. Det var viktigare att ta hand om en trasig kille. Det blev jul ändå.

Förresten så älskar J fortfarande min egen inlagda sill. Den blir ett måste nu när J, C och barnen ska fira jul med oss i år. Jag ser verkligen fram emot det.