Ända sedan jag, som barn, lärde mig att läsa och skriva, så har jag tyckt om det. Jag älskade när det var uppsatsskrivning i skolan. Det var roligt både att hitta på en berättelse och att pränta ned den snyggt med en reservoarpenna. (Ja, så gammal är jag) Jag har som de flesta fört dagbok och haft en massa nedskrivna historier liggandes i skrivbordslådan. Jag har haft lätt för att formulera mig och rättstavning har varit mitt mellannamn.
Helt plötsligt så har jag tappat de där kunskaperna. Eller rättare sagt, så har jag dem i behåll ibland, ibland inte. Jag har himla svårt för att stava rätt numera, jag som hade det i fingertopparna förr. Att formulera mig på ett bra sätt kan vissa dagar, ta lång tid i anspråk. Jag får fundera istället för att ha det där flytet som fanns förr.
Jag har svårt att hitta ord när jag pratar. Igår när väninnan U var här så skulle jag säga "petrolium". Ett vanligt ord i min värld, eftersom pappa jobbade i den branschen i många år. Det blev "pretolium" och andra konstiga varianter. Väldigt frustrerande, måste jag säga. Nu var det ju väninnan U som var här, så vi bara skrattade åt det. Men det känns inombords. Nu är det inte bara alzheimer light man drabbas av utan även afasi light har tillkommit.
Jag vet vad det beror på och det är ju en tröst. Det är den där jäkla fibron som spökar. Det följer med, som ett brev på posten, i kombination med minnesproblem och koncentrationssvårigheter. Lik förbaskat så är det svårt att acceptera. Jag som alltid tyckt att jag har haft alla hästar hemma. Helt plötsligt har de en efter en börjat göra utbrytningsförsök och rymma. Så om ni ser några hästar på rymmen, kan ni väl hjälpa dem hem till mig igen. Det börjar eka tomt i stallet.