Idag är den första tagen på mitt nya liv

Som barn var jag väldigt liten och späd. Jag var alltid minst i klassen. "Liten men naggande god", var något jag alltid fick höra. När jag kom upp i övre tonåren led jag av att vara så späd. Jag hade väldigt liten byst och ingen midja. Då skulle man ha midja. Jag hade en pojkfigur. Så när Twiggy-modet kom älskade jag det. Det passade mig perfekt.

När jag vid tjugofyra års ålder träffade mina barns far var jag också väldigt smal. Jag hade 34 i klädstorlek. Jag fortsatte vara lika smal efter sonens födsel -76. Dottern föddes -79. Då gick jag upp lite grand. Jag ammade henne länge vilket gjorde att jag ofta åt smörgåsar på kvällen. Tyvärr fortsatte jag med den ovanan efter att jag slutat amma. De smörgåsarna satte sig på kroppen.

Men fortfarande var jag väldigt smal. Jag hade avancerat till storlek 36. Så var jag i många år. I slutet av åttiotalet hade jag det väldigt jobbigt. Det var mycket med sonens skola, hans habilitering, jag pluggade och höll på med handikappföreningen. En vän sa till mig att jag brände mitt ljus i bägge ändarna. Det gjorde jag verkligen.

Det var nu jag började gå upp i vikt. Jag kan inte förklara varför. Kanske tröståt jag en del eller inte förbrände tillräckligt. Jag minns inte. Jag har många minnesluckor från de här åren. Jag hade även börjat få värk i kroppen. Ändå tränade jag en hel del. Så när en god vän ville slå vad med mig om en viktnedgång så hakade jag på. Vi utmanade varandra att vi skulle gå ner tre kilo på tre månader.

Jag är en prestationsmänniska. Allt jag gör ska vara perfekt. Jag har ofta lidit av prestationsångest. Det har gjort att när jag går in i något så gör jag det med 200%. Det gällde även detta bantningsvad. Jag började läsa på om kalorier, förbränning, nyttiga fibrer, vitaminer och allt som kunde vara relevant. Jag la upp ett eget bantningsprogram där jag tog hänsyn till allt jag läst. Till exempel så åt jag minst en banan varje dag. Bananer var på den tiden förbjudna i viktväktarprogrammen eftersom varje banan innehöll 90-100 kalorier. Men bananer är väldigt nyttiga på olika sätt. Därför åt jag dem.

Jag kokade en stor kittel med ett recept jag hade på Finsk sjukhussoppa. Det receptet hade jag hittat och det skulle vara bra. Det var rena rama fis-och pruttsoppan, så den kunde jag bara äta på lediga dagar. Men den höll magen igång. Den innehöll flera sorters lök, vitkål, potatis och en massa andra rotfrukter. Enbart nyttigheter.

Min favoritlunch bestod av ett hårdkokt ägg, tre skivor kokt skinka eller rostbiff, en bukett kokt broccoli och en skiva fullkornsbröd med keso och örtkryddor på. Gud så gott det var. Jag lärde mig också att det är bättre att äta hårdkokta ägg än löskokta. Kroppen använder mer energi för att förbränna hårdkokta. Sådana kunskaper la jag på mig.

Gick jag ner i vikt? Ja, det gjorde jag verkligen. Hela tio kilo försvann på de där tre månaderna. Min bantande väninna gick upp ett kilo under samma period. Men jag insåg att jag fick nästan ett anorextiskt tänkande till slut. Det skrämde mig, så jag avslutade min bantningsperiod.

Livet gick vidare i en ännu högre takt än tidigare. Nu jobbade jag. Sonen fick kramper som vi trodde var epilepsi. Vi pendlade mellan Sundsvall och Umeå på grund av dessa kramper. Han krampade alltså upp till tjugo gånger om dagen. Han var tvungen att byta skolform på grund av dessa kramper också. Livet var verkligen ett helvete.

Jag hade haft värk under en längre tid. Nu eskalerade den. Jag gick in i den berömda väggen och värken blev outhärdlig. Jag fick diagnosen fibromyalgi. Min läkare rådde mig att börja ta hand om mig själv. Vem sjutton hade tid med det? Han ville även att jag skulle börja med vattengympa istället för min andra träning. Vattengympa! Det var ju bara gamla tjocka tanter som höll på med sånt. Jag skulle träna bort min fibro. Läkaren bara skakade på huvudet. Han förstod säkert att jag skulle misslyckas. Jag var verkligen i dåligt skick, både fysiskt och mentalt. Idag fattar jag inte hur jag orkade.

Till slut insåg jag att jag kunde inte träna som jag gjorde. Det fick bli vattengympa och jag kom att älska den. Det var nog nu jag började gå upp i vikt. När maken och jag skulle promenera tillsammans så fick vi gå så han kunde fortsätta en längre sträcka, medan jag gick hem. Min kropp orkade inte mer.

-97 skilde jag mig och jag gick ner i vikt igen. Helt utan egen påverkan. Förmodligen av allt jobbigt runt skilsmässa och flytt från mina barn. Jag kunde inte äta utan att må illa. När jag några år senare träffade sambon så var jag återigen en -38. När vi hade bott ihop ett halvår så fick jag psoriasis och fibron gick in i ett jätteskov. Jag var tvungen att sluta arbeta. Nu tränade jag inte heller. På grund av flyttar hade jag inte hittat något bra ställe att träna på. Sambon hade hundar så hundpromenaderna blev min träning. Så småningom började jag även med den vattengympa som jag fortfarande håller på med. Jag hittade även en grupp som höll på med Qi Gong i vatten. Det älskade jag. Tyvärr så varade det bara i några terminer, eftersom uppslutningen var för låg. Jag testade Qi Gong på land, men det klarade inte min kropp.

Livet fortsatte att vara knöligt av olika orsaker. Vem har sagt att det ska vara lätt att leva? Jag började åt en antideppmedicin. Den var i första hand för värken. Den hade visat bra testresultat på just fibropatienter. Nu gick jag upp i vikt ganska ordentligt och jag skyller det på medicinen. Kanske också att för första gången på många år åt jag väldigt ordentligt. Både jag och sambon tycker om att laga mat och det gjorde vi tillsammans på den här tiden. Vilka måltider vi skapade ibland......:-)

För drygt fem år sedan fick sambon sin TIA, en typ av stroke. Han mådde dåligt och jag mådde dåligt. Nu var jag tvungen att öka intaget av antidepp. Annars bara grät jag hela tiden. Jag kom även i kontakt med en, för mig, ny värkmedicin. Jag fortsatte gå upp i vikt. Jag tror att det mycket handlar om medicinerna och ett förhållandevis stillasittande liv. Hade jag en pojkfigur som ung, så har jag en gubbmage nu. Jag har enbart bukfett. Jag är smal över armar och ben. Jag är smal över höfter och ända. Jag har även en tjock hals som jag lider av. Den är förmodligen kopplad till mina sköldkörtelproblem. Men det är varken vackert eller kul att se ut som en hamster i ansiktet.

Nu ska jag verkligen försöka få ändring på det. Men den här gången ska jag inte vara lika fanatiskt. Jag vet att vi äter mycket nyttig mat. Det jag ska göra är att utesluta allt det där onödiga. Och när det blir barmark så ska vi börja promenera. Det finns en till i det här hushållet som behöver gå ner i vikt. Idag blir det en promenad till Hemköp. De säljer billiga gurkor och billig frukt. Jag vet att frukt innehåller socker. Men de innehåller också mycket nyttiga C-vitaminer som man så väl behöver så här års. Så det känns viktigare just nu.

Jag lovar att det ska inte bli någon bantningsblogg här. Jag äger inte ens en våg. Men ett måttband har jag så det kanske blir en liten rapport ibland. Det beror på hur det går. Jag har så jäkla svårt att berätta om mina misslyckanden.....:-)

Ett steg i taget

Den här dagen började med en dundrande huvudvärk som inte vill släppa. Jag hade svårt att somna inatt, för tankarna malde. Huvudvärken hör nog ihop med för dåligt med sömn. Det innebär att jag kommer inte iväg på vattengympan som jag hoppats.

Men nu har jag bestämt mig. Jag ska bli väldigt restriktiv med kaffebröd. Det blir inga problem. Det blir större problem med att dra ner på glass, som jag älskar. Nyttig mat äter vi redan så det är bara att fortsätta med det. Det är motionen som det måste bli något mer av.

Förra våren började vi promenera varje dag och det märktes resultat så gott som på en gång. Inte viktmässigt, men konditionsmässigt. Det är det jag mest är ute efter, att orka mer. Jag tror vikten minskar automatiskt om man får mer ork att göra saker och ting. Så nu väntar jag på halkfri väderlek.

Eftersom jag inte kommer iväg på gympan idag så får jag väl säga att fredagen blir första dagen på mitt nya liv.

Tjocka tanten

Ikväll har jag nästan ångest över min vikt. Inte av några kosmetiska orsaker utan mer av hälsoorsaker. Jag har varit på tantlunch idag. Det innebar att jag åkte buss ner på stan och sedan kämpade mig upp för en lång backe till min väninnas hem. Jag var helt slut när jag kom fram.

Efter en god lunch med påföljande kaffe och kaka så åkte sambon och jag och veckohandlade. Bara det där att ta på mig skorna och halkbroddarna gjorde att jag var anfådd innan jag ens kom utanför dörren.

Ikväll har vi ätit soppa och naturligtvis blev det en semla till kaffet. Den semlan skyller jag på sambon för han älskar verkligen semlor. Men det innebär inte att han tvingar mig att äta en.

Nu börjar jag faktiskt bli orolig att jag ska sluta som mamma. I en massiv hjärtinfarkt vid sextiosju års ålder. Det är bara fyra år tills jag är i den åldern. Undrar hur många kilon till jag hinner lägga på mig tills dess?

Hjälp, jag vill bli smal nu. Den förbaskade fibron gör att jag inte klarar att träna hårt längre. Den som ser mig idag skulle aldrig kunna tänka sig att jag simmade, sprang, körde work out flera gånger i veckan förr. Jag har inte råd att gå på gym. Just nu vågar jag inte promenera för risken att halka. Är detta en massa undanflykter jag kör med? Jag hoppas verkligen inte det. Men det känns som om jag sitter fast i något som jag inte orkar ta mig ur. Jag är glad i alla fall att jag vattengympar en gång i veckan. Alltid något!

Skit också!

Snällaste grannfrun

Bästa grannen såg till att vi slapp köttbullar och makaroner. Hon hade gjort en stor sats syrianska dolma som hon delade med sig av. Mums!

Bästa Valentin-gåvan

I november var sambon till sin rehabläkare för sista gången. Det är hon som varit samordnare för hela hans utredning. Vid det mötet bestämdes det att hon skulle skriva ett samlat läkarutlåtande som vi skulle kunna använda oss av vid kontakten med Försäkringskassan.

Sedan har vi väntat och väntat och väntat. Inte det minsta lilla läkarutlåtande har hamnat i brevlådan. Så i januari började vi söka kontakt. Men det är väldigt svårt att få tag i denna läkare. Hon jobbar bara en dag i veckan på Huddinge, resten av tiden är hon på andra sjukhus i länet. Det finns en telefontid till hennes sekreterare. Det är en halvtimme på morgonen, vissa dagar. Resten av tiden är det telefonsvarare som gäller. Det har vi testat med, telefonsvararen alltså. Så den senaste veckan har vi spånat på att skriva ett brev och hoppas att det skulle komma fram. Eller söka kontakt via arbetsterapeuten som sambon har en mailadress till. Det slutade i alla fall med att sambon ringde igen och pratade med telefonsvararen.

Idag när jag pratade med dottern så frågade hon om vi skulle äta något gott på Alla Hjärtans Dag. Jag skrattade och sa att eftersom jag har tvättstuga hela eftermiddagen och kvällen så får det bli köttbullar och makaronen. Vi hade ju vår kärleksmiddag i fredags när vi kalasade på italienska delikatesser.

När jag pratat klart med dottern så får jag höra att vi fått bästa Valentin-gåvan. Rehabläkaren hade ringt sambon. Hon hade gjort klart läkarutlåtandet för länge sedan. Det har tydligen blivit liggandes hos sekreteraren som glömt att skicka iväg det.

Nu kan vi äntligen gå vidare med en ansökan till FK. Nu ska det äntligen ske!