lördag 21 februari 2009

Utmaning

Viola har utmanat mig. Det är en utmaning som tilltalar mig. Den verkar lite annorlunda och roligt. Jag antar den så här sent en lördagkväll när natten börjar lida mot söndagen.

Utmaningen går ut på att skriva ner fem ogoda maträtter, och sedan skicka dem vidare till fem andra bloggare för att se om de vill/vågar äta detta. Vidare ska man tala om ifall man vågar/vill äta något från utmanarens lista.

Så här ser Violas ogoda maträtter ut och mina kommentarer på vad jag tycker om dem.

1. Levergryta/biff/stuvning. -Levergryta som är så gott. Tyvärr håller inte sambon med mig så det var länge sedan jag åt det.
2.Stroganoff av korv alt biff. -Korvstroganoff är en riktig favorit här hemma.
3. Fiskgratäng med mandelflan - Nu var det länge sedan jag åt det men helt klart gillar jag det.
4.Tonfisk på burk.- Tonfisk serveras nästan en gång i veckan här hemma. Tonfisksås med pasta är mums.
5. Stekt torskrom.- Oj, det har jag inte ätit på många år. Men så gott jag minns att jag tyckte det var. Viola får mig att känna mig mig som en riktig avfallskvarn som gillar det mesta. Hur ska jag få ihop en lista med ogoda maträtter.

1. Blodpudding. Jag tycker det är fruktansvärt äckligt och smaklöst. Ändå åt jag det många gånger när mina barn var små. Jag kamoflerade min ovilja med att äta potatis och lingonsylt till. Då blev det i alla fall uthärdligt.
2.Välling. Kan absolut inte äta/dricka något dylikt. När jag var barn har jag ett sånt där hemskt matminne när mamma tvingade i mig välling. Hon tyckte jag sjåpade mig när jag sa att jag inte tyckte om det. Vi skulle hälsa på en väninna till henne. Halvvägs dit kräktes jag upp all välling på trottoaren. Det var sista gången jag tvingades äta välling.
3.Pannkaka. En alldeles för överskattad maträtt. Den sätter sig som en klump i magen. Den serveras ibland här hemma, för att göra sambon glad. Jag brukar lyckas klämma i mig två stycken.
4.Grisfötter. Serverades alltid vid min mors och hennes mans julbord. Jag mådde illa när jag hörde detta knastrande när min mammas man åt dessa äckliga extremiteter inbakade i en massa dallrande gele.
5.Chokladpudding. Jag älskar choklad. Det är konsistensen på denna pudding jag inte klarar av. Återigen något som är geleigt.

Jag äter nog det mesta, men är kräsen på hur det serveras. Sallad ska skäras i små fina bitar. Såsen får inte vara för tjock och klibbig. Gillar inte när mat geggas ihop hur som helst. Gillar inte majonäsbaserade dressingar. Jag är nog ingen avfallskvarn i alla fall.

Och nu ska 5 utmanade bloggare kopiera mina ogoda maträtter, kommentera dem och sen skriva dit sina egna 5 ogoda och berätta varför de avstår från dem.( hängde ni med?)

De jag utmanar är:
Hilda
Ulvstrumpa
Spader
Kaffe med mjölk
June

Det ska bli kul att se vad de inte gillar för mat.

Vänskap

Jag har en väninna som jag kallar för min absolut bästa och käraste vän. Vi har inte så mycket kontakt längre. Trots det kommer hon alltid att betyda väldigt mycket för mig.

Vi flyttade väldigt mycket under min uppväxt, så jag hade aldrig någon riktig bästis. När jag väl träffat någon jag ville ha som vän, så skulle vi flytta igen. För mig blev det därför väldigt märkligt, att vid nästan fyrtio års ålder få en bästis.

Suss och jag lärde känna varandra genom att vi var medlemmar i samma handikappförbund. Vi bodde långt ifrån varandra så det blev vid möten på riksplan vi fick möjligheten att träffas. Vår vänskap tog fart när vi blev kollegor och hamnade i samma arbetsgrupp. Både Suss och jag engagerade oss mycket och tillsammans var vi näst intill oslagbara. Vi var med och förändrade mycket inom Damp/Adhd-världen på nittiotalet. Vi var med och synliggjorde våra söners diagnoser. Vi var med och förändrade samhällets insatser till dessa barngrupper. Vi fick myndighetspersoner att lyssna på oss.

Vi var ju inte bara kollegor. Vår vänskap utvecklades hela tiden. Vi blev som systrar för varandra. Varför upphörde då vår kontakt? Jag vet att det är mitt fel att det blev så. Jag slet ut henne. Sviter från mitt äktenskap tog så mycket på mitt psyke, att jag behövde en samtalspartner. Det blev Suss som fick ta på sig den rollen. När jag väl hade gått igenom traumat med äktenskapet, så betade jag även av min barndom som var grunden till så mycket annat som gjorde ont inom mig.

En dag orkade inte Suss längre, vilket gjorde att vi kom ifrån varandra. Vi har numera återupptagit kontakten och vi har talat om att vi fortfarande betyder mycket för varandra. Numera handlar det om något enstaka mail och några rader på Facebook. Genom åren har jag utvecklat en telefonfobi. Under de mest engagerade åren tillbringade jag många timmar varje dag telefonen. Idag orkar jag bara ringa till mina barn, min syster och min pappa. Där går gränsen. Det kan ske ett och annat samtal med långa mellanrum.

Tänk hur livet kan förändras. Jag har lärt mig att man måste vara väldigt rädd om de man tycker om och inte nöta ut dem. Men mina känslor för min käraste vän består. Suss, om du läser detta så vill jag att du ska veta att jag saknar dig i mitt liv.


Vad är vänskap?
Kan den förklaras,
Blicken som säger: Vänner är vi
Sällan vi talar om vad vi känner,
vi bara vet det, vet det
Vänner vi skall förbli.

Kanske med åren ses vi rätt sällan
möts inte ofta, skiljas igen
Men när vi träffas, du är densamma
Vi vet det båda,
Vår vänskap varar än.

Fröjd det mig ger att du finns i världen
att vi kan mötas och skiljas så
helt utan fraser, självklart och enkelt
Tänk att en sådan gåva
man kan av livet få.

fredag 20 februari 2009

Mysteriet med den borttappade provstickan

I vårt kök har vi mycket saker upphängda runt diskbänken. Vi har krokar på kaklet där en massa olika användbara redskap hänger. Under ett av skåpen har vi en liten manick hängades där vi har saxar, tesilar och två provstickor hängandes. Den där manicken kan man snurra på så att man lätt kommer åt det man ska ha. Mycket praktiskt.

En dag hängde det bara en provsticka där. Vi har i vanliga fall två stycken. Vi letade i diskmaskin, ifall den andra stickan hamnat i botten på maskinen. Nej, inte där. Vi letade i alla lådor, ifall vi i något förvirrat ögonblick lagt den fel. Efter mycket letade började vi fundera på om vi varit så förvirrade att vi slängt provstickan i soporna.

Tills igår, när sambon skulle vattna blommor. Då skramlade det mysko i vattenkannan. Mycket riktigt, där låg vår försvunna provsticka. Behöver jag tala om att vattenkannan står under den märkliga manicken där provstickan i vanliga fall hänger.

torsdag 19 februari 2009

Smådeppig

Nu har jag varit på vattengympan. Först tänkte jag strunta i den eftersom jag hade en dundrande huvudvärk. Men jag kände att jag ville gå eftersom jag inte gick förra torsdagen. Så jag pallrade mig iväg. Det borde jag nog inte gjort.

Jag har nog flunsa kvar i kroppen för jag kände mig helt orkeslös när jag stod där i vattnet. Jag hoppas verkligen att det "bara" är influensa. Jag vill nämligen inte bli sämre i kroppen än vad jag är nu. I alla fall vill jag inte bli det än.

Jag har blivit mycket sämre i händer och fingrar. Jag har väldigt lite kraft kvar i dem. När jag äntligen kunde ta det till mig så pass att jag berättade det för sambon, så sa han att han märkt det ett tag. Han hade märkt det på disktrasan. Att jag inte orkade vrida ur den som jag gjorde förr. Det är fruktansvärt jobbigt när man märker att kroppen inte hänger med längre. När man då vant sig vid att den funkar på ett visst sätt så blir den sämre och man måste vänja om sig igen. Det är tungt.

I huvudet är jag fortfarande bara en ung tjej som orkar och vill hur mycket som helst.

onsdag 18 februari 2009

Nu är jag trött

Det är jobbigt att vara social. Nu är jag helt slut. Ebba har börjat kalla mig för farmor. Först reagerade jag inte eftersom jag alltid tidigare varit Cicki för henne. Naturligtvis blir jag glad. Hoppas nu bara inte den rätta farmodern blir arg på mig om hon får reda på det.

Dagens program

Nu ska jag snart kila iväg och träffa mina väninnor och äta lunch med dem. Efter det direkt iväg och fira bonusdottern på hennes tjugosexårsdag.

Vem sjutton har tid att jobba!

tisdag 17 februari 2009

Staden i mitt hjärta

Jag tycker om att titta på Bygglov. Jag gillar Mijas inredningsidéer och hennes färgval. De är helt i min smak. Ikväll var programmet extra intressant. De var i Sundsvall och byggde om. Så fort jag ser något från den staden blir jag alldeles varm i hjärtat. Folk som bor där har en alldeles speciell norrländsk dialekt, som bara finns i Sundsvall. Jag hör direkt när någon är därifrån och blir alldeles glad när jag hör dialekten.

Jag är född och till viss del uppväxt i Uppsala. Under mina tonårsår flyttade vi runt i landet och bodde ett till ett och ett halvt år på varje ställe. Jag blev väldigt rotlös. Samma år jag fyllde arton hamnade vi i Sundsvall. Då kände jag att nu hade jag äntligen kommit hem. Det var här jag hörde hemma. Här skulle jag leva och dö.

Nu blev det inte så, för när jag träffade mina barns far, så flyttade vi till Stockholm på grund av hans jobb. Men så fort vi kunde flyttade vi tillbaka. Det var där vi hörde hemma. Så där levde jag i mina drömmars stad, tills jag insåg att jag var tvungen att bryta upp från både familj och stad.

Sedan tolv år bor jag någonstans i Mälardalen. Jag trivs bra och tycker om vår lilla stad. Jag har inga tankar på att flytta. Ändå blir jag alldeles varm när jag ser något från Sundsvall. När sambon och jag åker dit så har jag mina hållpunkter som vi passerar. Som gör att jag känner att jag närmar mig staden i mitt hjärta.

Utmaning

Jag har blivit utmanad av Ulvstrumpa.

Utmaningen lyder så här:
1. Ta fram en bok som du gillar och som har minst 123 sidor.
2. Slå upp sidan 123
3. Leta efter 5:e meningen.
4. Citera de följande 3 meningarna.
5. Skicka vidare till minst en av dina bokvänner.

Eftersom bokhyllorna här hemma är fyllda av en massa favoritböcker så var jag tvungen att fundera ett tag. Men till slut föll jag för en riktigt "feel-good"-roman. Små citroner gula av Kajsa Ingemarsson. När jag då slår upp sidan 123 och läser från och med rad 5 så står det så här:

"Åh, vilken trevlig fest!" sa Maud och Sven nickade instämmande.
"Tack. Hur går det med datakursen, då?"
"Utmärkt, alldeles utmärkt!"

Nu skickar jag den här utmaningen vidare till:

Absolut Guldkant

Hilda

Klimakteriehäxan

Få se vad de har för spännande i sina hyllor.

Tips till alla singlar

Den här fick jag med mejlen idag. För det mesta tycker jag såna här saker är rätt fåniga. Men den här tycker jag är så kul att jag vill dela med mig av den.

Brukskarlar:

Ursprung

Den tama mannen har funnits som sällskap och bruksman till kvinnor så långt tillbaka i tiden som vi kan minnas. Användningsområdena har givetvis växlat, allt från jakt och jordbruk till dagens rena sällskaps- och avelskarlar.

När du bestämt dig för att skaffa karl vill vi ge dig lite tips och råd för att förenkla din vardag med mannen.

Det första du behöver tänka på är om du verkligen har tid med en karl. En karl är ingenting man lättvindligt kan lämna bort till vänner och bekanta. Ännu finns inga godkända pensionat i Sverige.Lyckligtvis är karlar idag accepterade i de flesta offentliga miljöer. Det är dock ej tillrådigt att ta med karlar överallt.Exempelvis boutiquer brukar framkalla nervositet och i vissa fall aggressioner. Det är inte ovanligt att man ser oroliga och gnällande karlar väntandes vid kassan.

Även om du anser dig ha tid över till både en och två och kanske tre karlar vill vi inte rekommendera mer än en. Ofta visar de oro och till och med svartsjuka om ”matte” bryr sig för mycket om andra karlar!

Kostnader

Det är givetvis något som man bör tänka på innan man skaffar karl. Att ha karl är inte billigt. En karl äter mycket och behöver kläder, bil, mm En duktig arbetskarl kan ofta själv tjäna ihop till sitt uppehälle. Har man en skicklig jägarkarl kan han bidra till hushållet med bland annat älgkött. På höstarna kan man till och med se hur karlar beger sig ut i flock för att jaga älg. Se till så att just din karl har tillstånd, d v s licens, för detta annars bör man inte låta dem löpa omkring hur som helst i skog och mark. Om din karl saknar det rätta intresset för jakt kan du kanske istället träna honom till att bli en skicklig bär- och svampplockare.

Allmän skötsel

För att din karl ska få leva ett långt, friskt och lyckligt liv behöver han god mat, frisk luft, daglig motion och någon eller några aktiviteter som inspirerar honom. Tänk även på att hålla din karl vacker. Östgötarasen är vanligen renlig av sig och sköter det mesta själv till exempel ansning av skägg och naglar. Avancerad tandvård och trimning av huvudhår bör man överlåta till en fackman.

OBS! All kupering är strängt förbjudet i Sverige, sådant kan till och med medföra rättsliga följder i vissa fall!

Raser

Det finns ett stort antal olika karlraser. Vid resor till sydligare länder slås man av hur många lösdrivande karlar som finns på gator och stränder. Och visst är det lätt att glömma allt förnuft när man ser in i ett par bedjande, sammetsbruna ögon... men tänk på att dessa karlar oftast helt saknar uppfostran och dessutom kan vara smittbärare av allehanda sjukdomar då vaccinationer är ovanliga i dessa länder. Dessutom är det ofta problem med att få införseltillstånd till Sverige för sådana karlar. Vi vill därför rekommendera att du väljer en av våra erkända svenska raser.

Vi väljer att här presentera Skånerasen.

Vad som kännetecknar Skånerasen är främst ett lugnt psyke, relativt lättuppfostrade men de behåller ändå sin lekfullhet högt upp i åldrarna. Alla färger och kroppsbyggnader är godkända.

En könsmogen karl tycker om att visa upp sig med sina artfränder på dansställen. Det är där som parningslekarna inleds. I jakten på en ägarinna kan till och med vilda slagsmål utbryta. Vi avråder dock från att välja någon av de riktiga 'stridstupparna', de kan bli svåra att få någon riktig pli på. De kan i vissa fall morra och anfalla sin ägarinna! Då måste man omedelbart säga ifrån och visa vem som bestämmer. Det ger honom en trygghet att veta sin plats. Även den lugnaste karl kan ibland brusa upp och försöka ta kommandot. Det gäller då att vänligt men bestämt tillrättavisa honom. Om det inte räcker så måste list tillämpas. Du bör i ett tidigt stadium bestämma om du vill ha en inne- eller en utekarl. Väljer du en innekarl så bör du tänka på att motion är otroligt viktigt. En innekarl kan annars bli passiv och hemfalla åt öldrickande framför tipsextra. Det är inte svårt att lära en karl enklare små sysslor såsom att gå och handla eller att dra en barnvagn runt kvarteret. Glöm inte heller att ge rikligt med beröm. Karlar sporras då och utför villigt sina små tjänster. Godbitar användes med fördel för att belöna önskvärt beteende.

Uppfostran

Även om du vet att din karl är lydig och snäll och inte skulle göra en fluga förnär så bör du inte låta honom i glädje hoppa emot främmande människor. Någon som ej är van vid karlar kan till och med bli rädd. En annan viktig uppfostringspunkt är att lära honom att tiga på kommando samt att hålla sig intill dig så att han inte ställer till förtret för andra. Mycket vanligt är en tendens att springa efter andra karlars bilar och ett sådant beteende är oacceptabelt och bör kvävas i sin linda!

Avel

Även om du idag inte är intresserad av avel så är inte snöpning något vi vill rekommendera. Det kan komma en dag när du ångrar dig och då blir du tyvärr tvungen att byta ut din gamla trotjänare mot en ny. Om du tänkt använda din karl i avelssyfte bör du först kolla stamtavlor men även tänka på att påssjuka kan försämra avelsmöjligheterna. Ett byte kan komma i åtanke. För övrigt brukar karlarna visa sig villiga till avel något som bekräftas från BB-håll. Om du inte vill lämna din karl hemma vid förlossningen så går det bra att ta med honom till BB. Personalen där har utbildning och är vana att handskas med nervösa karlar. En positiv reaktion är att många karlar uppvisar en högre mognadsgrad efter den första avkomman även om motsatt reaktion i sällsynta fall kan förekomma. Vidare avel bör inte bedrivas på karlar som inte visar intresse för sin avkomma, inte vill kännas vid sin avkomma eller till och med är aggressiv mot avkomman. Sådana karlar är inte ens lämpliga som sällskapskarlar och du bör snarast göra dig av med honom hur söta de än må vara.

Eventuella framtida ägarinnor till en sådan karl bör varnas för att han har sådana defekter innan de tar hem honom.

Kost

En karl kan äta i stort sett vad som helst även om de tycks föredra den kost de är uppfödda på (det sk 'mammas-köttbullar-syndromet'). Rådgör därför gärna med uppfödarna om vad karlens kost varit baserad på under uppväxten. Låt inte mannen rumstera fritt i kylskåp och skafferi och fall inte för bedjande blickar vid kaffebordet. Det är direkt olämpligt att låta honom tigga vid bordet. Vissa karlar visar ibland tendenser att vilja hjälpa till att tillreda sina egna måltider. Detta bör uppmuntras! Maltdrycker uppskattas ofta av karlar men låt det inte bli till någon vana. Ett par burkar per månad under sträng uppsikt är dock inget att oroa sig för.

Sjukdomar

Karlar kan ofta uppvisa diverse små sjukdomssymtom. Ta dock dessa med en nypa salt. En kvinna kan vanligtvis fortsätta att utföra sina dagliga sysslor trots sjukdom men detta tycks vara svårare för en man. Han sjukskriver sig gärna i rent förebyggande syfte. Detta inträffar oftast vid helg- och skiftarbete. Många karlar har tendenser till färgblindhet. Du bör därför hjälpa honom med påklädningen. Karlar med orange tröja och rosa byxor har faktiskt påträffats.

Sammanfattning

Vi hoppas att du får mycket glädje av din nya karl under många år. Som komplettering till våra små tips kan du gärna läsa andra, mer utförliga fackböcker i ämnet karlavård. Vi kan rekommendera 'Allt en kvinna bör veta om män'. Du kan givetvis också vända dig till närmaste klinik.

Svenska Brukskarlsklubben

måndag 16 februari 2009

Mina jag och min skoltid

Jag har fått kontakt med en klasskamrat från högstadietiden. Det är via StayFriends. Idag har vi mailat lite grand till varandra. Det visade sig att han mindes mig som lite kantig och tvär, mot dem som inte tog för sig. Det vill säga till honom bland annat, eftersom han på den tiden var en blyg och tillbakadragen kille.

Det värsta är att han har rätt. Jag var hemsk under några år, när jag var tonåring. Det var inte så kul hemma av olika anledningar och det tog jag ut mot mina skolkamrater. Jag har försökt att förtränga hur jag var. För några år sedan kunde jag försonas med min barndom, så där har jag gått vidare.

Men det känns tungt att någon ska minnas mig som jag var då. För egentligen var det inte mitt rätta jag. Den jag själv ser från åren innan den här skoltiden, är en jätteblyg och rädd liten tjej. Även åren efter min högstadietid, återgick jag till att vara den där blyga och rädda tjejen.

Den blyga och rädda finns fortfarande inom mig och dyker upp när jag hamnar i okända situationer. Numera gömmer jag henne bakom ett glatt och pladdrande yttre. Men hon finns där. Tack och lov finns inte den hemska tjejen kvar. Hon har försvunnit. Och jag vill aldrig mer göra någon illa genom mitt beteende. I alla fall inte medvetet.

Är jag gammal eller?

Dottern mailade ikväll och bad om bakrecept. Jag inventerade min receptmapp och hittade lite smått och gott som jag tänkte skicka iväg. Jag fick för mig att öppna ett gammalt recept som jag inte använt på länge. Datorn ville inte öppna det, så jag ställde frågan till sambon om hur jag skulle göra. Han höll på att få spatt när han såg hur gamla dokument jag hade. De måste vara från Hedenhös när man hade Windows 95 och körde med Work 3.0. Program som unga människor inte ens hört talas om. Nu har han installerat ett konverteringsprogram åt mig och sagt att jag måste göra om alla gamla filer om jag vill behålla dem. Jag har länge tänkt städa min dator så det verkar som det är dags att jag tar itu med det. Snart i alla fall, inom en snar framtid eller nåt sånt. Undrar hur länge jag kan skjuta på det den här gången.

Vitaminkick

Har just gjort hallonsmoothies i min nya fina blender. Wow, vad gott det är.

söndag 15 februari 2009

Tummen upp för mig

Jag brukar inte förhäva mig annars och framhålla min förträfflighet. Men nu måste jag göra ett undantag. Jag är alltså bäst. I alla fall bäst på att fixa min symaskin.

Den har trasslat med övertråden hela veckan som gått och även lite tidigare. Jag har svurit ve och förbannelse, men det har inte hjälp. En sådan enkel sak som att ändra trådsspänningen var helt enkelt för enkelt. När jag för en stund sedan skulle sy ett band så höll jag nästan på att bryta ihop. Då ville ingenting fungera utan allt så bara ut som ett enda trassel. Det var bara att sprätta och försöka hitta problemet.

Då gick det upp ett ljus eller om tioöringarna trillade ner. Vilket vet jag inte men jag upptäckte en skruv som satt löst i spolhuset. Skruvade till den och Voilá så funkade maskinen igen.

Förstår ni att jag missat en yrkeskarriär. Symaskinsreparatör. Jag ÄR helt klart bäst, så det så!