lördag 6 augusti 2011

Tantmuseum

Vi brukar titta på MittNytt när vi kan. Det är min gamla lokalTV-station. Ikväll hade de ett inslag om ett Tantmuseum som invigdes i Kälarne. Det låter som ett trevligt utflyktsmål, vid tillfälle. Vi lär nog inte hinna den här gången när vi är uppe i Sundsvall, men det kommer väl fler tillfällen.

Heja Tanten!

http://op.se/kulturnoje/kulturartiklar/1.3182776-tantmuseum-invigs-i-kalarne

fredag 5 augusti 2011

Uppdatering på handen

Nu har jag tagit bort bandaget. Jag har ett antal rejäla blåsor, men det gör inte så ont längre om jag är försiktig. Jag spolade ju iskallt vatten länge och sedan hade jag flera omgångar med is i en påse, så jag kylde nog ner handen i ca en timme. Jag tror det hjälpte väldigt bra så det inte hann utvecklas till något värre.

Vi får se hur det ser ut imorgon.

Stackars jag

Så här ser min hand ut just nu. Ett klumpigt bandage som skydd. Jag har bränt hela insidan av tummen, tumgreppet och topparna på de andra fingrarna. Jag hade hunnit ta ett rejält tag om formen innan jag reagerade.

Nu får det här bandaget sitta under kvällen som ett skydd, så jag inte glömmer mig. Det svider en del fortfarande, men jag tog en Tradolan och den lindrade faktisk en del.

Vi har varit en sväng till Willys. Då drog jag en tumvante över alltihop. Vi trösthandlade lite, så ikväll blir det Serranoskinka, Milanesesalami, fritatta, olika sorters oliver, black Castello och nybakt ciabatta. Till efterrätt blir gröna druvor. Efter en sådan måltid så gör det nog mindre ont.......:-)

Inte bara Murphy´s fel

Jag har funderat så över att jag och sambon är så otursförföljda. Det är dålig ekonomi, gamla trasiga bilar och nu även en brännskada. Nu har jag i alla fall fått svaret på vems eller vilkas fel allt är......:-)))

Klumpiga jag

Nu får det vara nog!

Jag håller på att baka ciabatta. Jag tänkte ju ha med mig en massa gott bröd upp till "barnen". Kan man inte ge dem en massa köpta prylar, så får man ge dem av det man kan.

Den här ciabattadegen blir 16 bitar av. Allstå blir det två plåtar. Man ska ha en skål med isbitar i för att få fukt i ugnen medan man gräddar. Så när jag ska skifta plåt i ugnen så tar jag även ut den rostfria skålen för att fylla på med nya isbitar.

Det är då jag klantar till det. Jag tar tag i den rostfria skålen. Utan grytlapp! Sedan vrålar jag i högan sky! Den var brännhet!

Nu sitter jag med handen i en plastpåse fylld med is. Det gör fortfarande fruktansvärt ont. Det värsta är att jag är extremt högerhänt. Jag kan knappt äta själv med vänsterhand.

Ciabattorna ser i alla fall goda ut. Alltid något!

Ändrade planer

Det blir ingen Sundsvallsresa imorgon. Bilverkstaden hade fått hem fel växellåda så nu är det bara att börja om från början. Nu är det tisdag eller onsdag som gäller.

Vad gör vi nu? Allt utom kläderna är packat och iordninggjort. Kylskåpet är tömt och rengjort. Nu får vi ta en promenad till Willys för att fixa något att äta. Jag tror jag tar och tvättar vardagsrumsfönster i helgen. Inget ont som inte har något gott med sig. Det känns onödigt att behöva packa upp symaskin och sygrejer igen.

Det blir känslomässiga krumsprång och omkastningar. Men att sätta sig på en buss i nuläget känns onödigt dumt. Vi avvaktar tills bilen är klar.

torsdag 4 augusti 2011

Länkad bild

Nu har jag lagt till en länkad bild på min egen sida. Jag tyckte bilden AprilSus var så fin så jag ville också ha den, även om jag har andra länkar också till min hemsida.

Ny bild

 Nu har AprilSus rättat till stavningen på Cicki Design-bilden. Hon har också sparat ner den i två storlekar. Den lilla är 38 kB och den större är på 259 kB. Det är den lilla som ligger här i mitt inlägg. Vill du använda den större så maila mig, så skickar jag över den.

Jag är så glad åt bilderna och jobbet som AprilSus lagt ned. Jag blir alldeles varm i kroppen av glädje.

Datorkatten

Elvis är en riktigt datorkatt. Här utnyttjar han hela burkens kapacitet, liggmässigt.

Själv har jag städat ur kylskåpet och håller på med mina kom-ihåg-listor inför packningen. Riktiga packningen blir imorgon, men eftersom vi även ska hämta bilen då så är det bra att redan idag se till att man har full koll.

Det har Elvis i alla fall. Full koll, alltså!

Hjälpsamma bloggvänner

Man blir glad när man slår igång mejlen och upptäcker att en vän vill hjälpa till att sprida Cicki Designs budskap i cyberrymden. Det är snälla AprilSus som inatt suttit och gjort denna jättefina reklambild. Den ska hon lägga på sin bloggsida för att göra reklam för mig. Problemet än så länge är att hon inte kommit på hur hon ska länka bilden till min hemsida. Vi har olika bloggportaler så jag kan inte heller hjälpa henne. Men eftersom jag tidigare märkt att hon är en envis rackare så löser hon säkert även detta.

Uppdatering: AprilSus säger att bilden är min så om någon annan vill lägga upp den på sin bloggsida som reklam, så går det alldeles utmärkt.

onsdag 3 augusti 2011

Städdille

Det var som att något lossnade igår när vi fått ta beslutet om hur vi skulle göra med bilen. Även om vi var tvungna att låna mer pengar så kändes det som en bra lösning. Det kommer att bli ännu kärvare, men på något sätt så kommer vi att fixa det.

Det här gjorde att jag vaknade kl 8 imorse. Då hade jag bara sovit fem timmar. Jag vaknade av att jag var jättehungrig. Efter att försökt somna om så var det bara att kliva upp och äta frukost. Eftersom jag fortfarande var trött så kröp jag ner igen, men hade svårt att somna om. Jag lurade väl till en kort stund, men gav till slut upp och klev upp för dagen. Full av energi, faktiskt!

Så idag har jag städat sovrummet ordentligt. Jag har bakat och även städat köket. Det känns jätteskönt. Jag ska väl fortsätta imorgon också. Sedan måste jag packa på fredag.

Återanvändning

Av två gardiner i lagom tunn linneväv och ett gäng snygga knappar så blev det en tunika. Voilá, som fransmannen säger. Eller Volang, som vi sömmerskor säger.

tisdag 2 augusti 2011

Uppdatering bilen

Morgonen började med att bilmekanikern ringde och berättade hur mycket pengar han vill ha. Det var ett rätt häftigt uppvaknande. Han måste byta hela växellådan på vår bil. Med en begagnad låda och arbete så vill han ha 11 000:-. Det kände saftigt!

Vi har diskuterat fram och tillbaka hur vi ska göra. Vi har nu kommit fram till att bilen är värd att kosta på, även om det kostar, så att säga. Den är för övrigt i bra skick (peppar, peppar) så det är bara att bita ihop och hoppas på att det inte dyker upp något mer.

Vi kan själva åstadkomma 7 av de där 11 men då blir vi utan ny säng. Så vi funderade på andra lösningar. Vi har en kredit på Nordea som vi tog när vi köpte bilen. Där hade vi ett skapligt utrymme så vi testade för att se om vi kunde utnyttja det utrymmet. Men det gick inte eftersom Meca (bilmekanikern) inte har något avtal med Nordea. Vi kunde få ut pengarna som ett kontantuttag, men då till en skyhög ränta. Det kändes inte som något alternativ.

Vi har även en kredit på ICA-banken. Den har fått vara vår reserv när det hänt saker. Men nu räckte inte den till, så jag kollade med dem om vi kunde höja den krediten. Och det gick. Det blir kärvare varje månad, men vad har vi för val? Har man en gång fastnat i fattigfällan så verkar det som att man får stanna kvar där.

När vi står hos bilmekanikern så kommer en av våra lokala kändisar in. Han är känd ifrån TV, bland annat. Jag vet att han håller på med fastighetsaffärer, är lokalpolitiker och har ett stort kontaktnät. Han föll in i vårt resonemang med bilmekanikern, så jag kände att han bjudit på en öppning. Eftersom jag numera inte är direkt buskablyg så frågade jag honom helt frankt om han hade kontakter så han kunde hjälpa mig med att öka min försäljning. Och det kunde han! Jag får gratis skyltfönsterplats hos honom vid hans fastighetsförmedling!

Så vill jag tacka Fru Viola som räddade min dag och mitt humör genom att göra en beställning.....:-) Mer sånt behövs nu. Sprid gärna min hemsida och min Facebooksida hos vänner och bekanta. Tack på förhand!

måndag 1 augusti 2011

Ger långfingret

Efter en dag och en natts gråtande och några timmars sömn så spottar jag i nävarna och tar nya tag. Jag pekar finger åt livet och säger att det får inte knäcka oss. Vad som än sker så har vi i alla fall varandra. Ensam är stark, men tillsammans så är vi starkare.

Bilen är inlämnad för felsökning och vi får besked under dagen. Nu är det bara att hålla tummarna för att inte alltför många tusenlappar flyger iväg.

söndag 31 juli 2011

Drömmar

Jag har så mycket drömmar. Det har säkert de flesta. Jag tycker inte själv att mina drömmar är alltför orealistiska. Jag drömmer inte om flotta bilar och stora villor, utan mer om vanliga saker.

Självklart drömmer jag även som lite lyxigare grejer, som att få resa till exempel. Jag har varit utomlands två gånger, om  man nu inte räknar in våra nordiska länder. Första gånger var -74 när jag och fd maken var en vecka på Mallorca. 2002 var jag och sambon till Sicilien. En vecka som jag gärna skulle göra om flera gånger. Jag är 62 år och har varit utomlands två gånger! Fast jag har sett stora delar av Sverige när jag och fd maken och barnen kuskade land och rike runt i husvagn. Så jag ska nog inte beklaga mig.

Det jag mest drömmer om är att få lugn och ro. Att inte behöva oroa sig för ekonomin hela tiden. Att inte behöva vara rädd att något ska gå sönder som spolierar allt. Det är vad jag önskar mig mest av allt. Skulle den drömmen besannas så tror jag även att orken skulle återvända. Orken att ta itu med en massa saker som ställts åt sidan under en längre tid.

Jag önskar också att få betala tillbaka skulden på bilen och skulden på ICA-kortet. Allt skulle bli så mycket tryggare om man slapp de skulderna.

Sedan kommer mer materiella önskningar. Nya sängar står naturligtvis högst på den önskelistan. Tänk att få sova i en säng där man inte hela tiden åker in mot mitten eller där hela sängen rör sig när man vänder på sig. Även att få köpa nya lakan (utan hål) och att få köpa nya kuddar och fräscha upp allt. Den drömmen var nästan sann, innan bilen pajade!

Tänk att få göra om i hallen. Planeringen är redan gjort och skulle inte bli alltför dyr. En dryg tusenlapp, om jag syr skoförvaring och klär om sitsarna själv. Att få köpa nya fräscha dynor till TV-fåtöljerna, dynor utan en massa fläckar och spår av kattklor. Där kommer vi kanske upp i två tusenlappar. Att få lämna i vardagsrumsmattan på kemtvätt. Den ser hemsk ut. Man ser knappt grundfärgen längre. Där drar en sju-åttahundra iväg. Att köpa en ny TV. Inte bara för att få en plattTV utan för att den här gamla tjocka kanske inte håller så länge till. Den är snart tio år. Att få kasta iväg alla "bra-att-ha"-grejer som man inte vågar kasta ifall något går sönder och man måste göra en provisorisk reparation. Den senast sparade "bra-att-ha"-grejen är den gamla trasiga dammsugaren, för tänk om även den här nya går sönder.

Vad finns det kvar när man känner att man inte längre vågar eller orkar drömma?

Mentalt uttröttad

Ni som läst här ett tag vet, till viss del, hur vi lever. Vi lever en dag i taget. Det kan i och för sig låta väldigt tjusigt. Carpe dium. Det är ju så man ska leva. Det kan även jag skriva under på. Det är orsaken, varför vi lever så som är det jobbiga. Ekonomin! Ur hand i mun, kan man kalla det för.

Det går väl ann att leva så om allt flyter på. Nu gör det ju inte det. Vi har dessutom levt så är alldeles för många år. Och vi verkar inte komma ur det, hur vi än försöker.

Så det vi drabbats av nu är mental trötthet. När man inte längre orkar att ta tag i saker längre. Allt känns jobbigt. Matlagningen går på någon sorts rutin. Vi stoppar i oss vad som känns enklast. Det är inte speciellt kul att laga mat eller att äta den. Även om vi faktiskt i våra ljusare stunder försöker piffa till det. Städningen känns oöverstiglig. Det är att dra runt dammsugaren för att ta det värsta. Vi pratar om att vi borde ta itu med det och det och det. Men det blir inget mer än prat. Vi orkar inte.

Andra somrar så har vi gjort små utflykter. Vi har bland annat åkt och fiskat. Vi har gjort upptäckarpromenader när vi letat upp gamla fornlämningar som finns i naturen. Hela Mälardalen kryllar av sådant. Den här sommaren har vi suttit inne. Visserligen har vi roat oss med varsin grej, jag vid symaskinen och sambon med sin släktforskning. Men det känns inte bra när man egentligen borde ta sig ut. I alla fall på en promenad. Men inte ens det har vi orkat de sista månaderna.

Sambon är mer deprimerad än vad jag är, så det känns som att jag måste hålla mig uppe och orka med att hålla honom ovanför vattenytan. 

Droppen blev nu när först sambon externa hårddisk pajade och så bilen och sedan bordsfläkten. Bordsfläkten har vi lyckats sparka igång så den fungerar, ibland i alla fall. En ny hårddisk är inköpt, tack vare att jag lyckades göra några affärer som drog in pengar. Det var nödvändigt eftersom datorerna börjar bli gamla och man vet inte när de slutar fungera. Därför måste vi ha en extern back-up.

Då har vi bilen. Domen kommer imorgon. Vi vågar knappt tänka på hur det ska gå. Vi har ju testat i ett års tid att leva utan bil och inser att det går inte. Det gick ganska bra när vi kunde låna grannens bil för att handla. Nu kan vi inte det eftersom hon flyttat. Då blir det till att släpa på bussar igen, vilket ingen av oss orkar längre. Vi har kommit fram till att bilen får kosta. Det är bara att hoppas att det inte blir allt för mycket.

För en gångs skull har vi lite pengar. Vi sökte fondmedel i våras för att kunna köpa nya sängar. Där har vi fått in lite grand, men det har inte varit tillräckligt för att köpa de sängar vi vill ha. Så vi kan låna av oss själva till bilreparation och fortsätta att sova i våra risiga sängar. Det känns inte bra. Men vad ska man göra?

Nu får det vara nog! Ska man leva så här resten av livet? Ibland känns det som att jag inte orkar med mer.

På något vis har mitt liv ständigt sett ut så här. Att ständigt behöva ligga steget före, att aldrig kunna koppla av och bara leva, att hela tiden se upp för vad som kan hända. Att ständigt leva med en orosklump i magen. Livet är så när man lever med ett funktionshindrat barn. Jag hade hoppats att livet skulle bli bättre någon gång. Att man skulle få bli äldre i lugn och ro. Men det verkar inte som att den drömmen kan få bli sann.

En sak har jag i alla fall bestämt. Jag ska till Sundsvall om en vecka. Det får bära eller brista. Jag längtar så väldigt mycket efter mina barn. Visst, de är vuxna, men de är ändå mina barn och jag längtar efter dem.