Vad händer se´n?

I torsdags på Antikrundan så pratade man en del om affischer. De var även på en utställning med affischer från 60-och 70-talet. Man pratade om hur viktiga affischerna var då, när det inte fanns några mobiler eller internet där man kan sända ut sitt budskap.

Vi som växte upp då kommer ju ihåg "Almar ner Hjalmar Mehr", som var slagorden när almarna i Kungsträdgården skulle sågas ner. Vi protesterade mot det mesta, kvinnofrågor, kriget i Vietnam. Det var studentuppror och protester mot det etablerade samhället. Allt detta fanns med på affischutställningen.

Men vad kommer att lämnas efter det som händer nu. Vill man samlas och protestera så skickar man ett sms eller meddelande via Facebook. Allt det raderas sedan så ingen efterlevande kommer någonsin att se det.

Förr sparde man på sina kärleksbrev. Mina ligger fortfarande kvar hemma i huset hos fd maken. Men de kärleksbrev man har i datorn de raderas kanske när kärleken tar slut eller så kraschar hårddisken och kärleksbreven är borta för alltid. Det är likadant med dagböcker. Det skrivs nog lika mycket dagböcker idag som när min generation var ung. Skillnaden är att idag skrivs de digitalt som blogg eller via något annat internetforum. Ingenting finns kvar till eftervärlden.

Jag älskar verkligen det här med tillgängligheten och att nå ut snabbt med dagens sätt att meddela sig med varandra. Ändå kan jag tänka på hur mycket det är som går förlorat för kommande generationer. Jag tycker faktiskt det är väldigt synd att det är så.

Mitt förhållande till Norah Jones

Ikväll var Norah Jones gäst hos Skavlan. Det blev rätt starkt för mig. Under en kort period i mitt liv betydde Norah Jones och andra musikartister mycket för mig. Den tiden kom tillbaka igen ikväll.

Det var 2004. Jag stred mot Försäkringskassan som ansåg att jag var fullt arbetsför och skulle skickas ut i arbetslivet, helt utan arbetsprövning eller annat. Jag skulle kastas ut över ett stup utan skyddsnät eller fallskärm. Det var en del annat jobbigt också i vårt liv, vilket påverkade mig negativt.

Till slut kollapsade jag totalt och var tvungen att akut tas in på en psykiatrisk avdelning. Jag hade turen att få komma till en avdelning som hörde till den psykiatriska kliniken, men den fanns på en gård på landet. Där fick jag återhämta mig i lugn och ro.

Det fanns olika frivilliga saker att syssla med. Det viktiga var att man var delaktig i gruppen under vissa delar av dagen. Det var viktigt att man klev upp på morgonen och att man deltog vid måltiderna. Det ingick även dagliga samtal, enskilt ibland och ibland delaktigt med familjen, i mitt fall sambon.

Vi var en grupp som promenerade varje dag. Jag provade också lite annan verksamhet, bland annat som att måla. Men mest vilade jag. Jag orkade inte läsa, så jag lyssnade mycket på musik. Sambon hade tagit dit min ministereo och ett lass cd-skivor. De lyssnade jag på. Och somnade till. Det var mycket Norah Jones och Lisa Miskovsky. Det var en mycket jobbig och svår period i mitt liv.

Norah Jones har jag inte kunnat lyssna till sedan dess. Så jag säger nu tack till Skavlan. Jag har gått vidare och är redo för Norah Jones igen.

Trötter gnäller lite

Idag är en sån där dag när man vill bara krypa in under täcket och slippa omvärlden. Jag är trött som en gnu och har världens huvudvärk. Jag vet inte varför. Har sovit många timmar men har haft en urusel sömnkvalitet så jag har varit uppe och skuttat (läs: trevat mig fram) en gång i timmen. Förmodligen är det det som påverkar hur jag mår idag.

Dess värre måste vi iväg till Willys och handla. Det börjar gapa tomt både här och där. Idag längtar jag mer än någonsin efter en nyreparerad bil.

Så nu har jag fått gnälla lite. Inte känns det bättre för det. Kanske känns det bättre om jag får lite kramar och tyckasyndom-kommentarer.....:-)

Vackra smycken

Nu blir det reklam igen. Men denna gången är det en god vän som jag vill puffa lite för. Det är Macozaza som gör världens underbaraste smycken. Dessutom håller hon just nu på att samla in pengar till Haiti. Så gör en god gärning samtidigt som ni köper något vackert att hänga om halsen eller i öronen. Själv frossar jag med ögonen för fullt bland hennes grejer och förbannar ödet som gjort mig till en fattig pensionär.

Skratta bör man

Igår skrev jag om humor. Om hur olika den kan vara i olika åldrar. Idag fick jag ytterligare ett exempel på tanthumor.

Jag har min bassängträning på torsdagar. Vi är en grupp tanter och några gubbar som badar tillsammans. Det är i Reumatikerföreningens regi, vilket innebär att vi är ganska skruttiga allihopa. En rörelse vi gör är när man ska hoppa över en smal pinne, typ en hopprepsrörelse. Men eftersom vi är så skruttiga så är det ingen som klarar att hoppa över en riktig pinne. Vi gör alltså rörelsen med en låtsaspinne i våra händer.

Så när ledaren Cissi ropar att nu ska vi hoppa över pinnen, vet alla hur vi ska göra. Vi gjorde det idag också. Helt plötsligt hojtar Anna-Lena 72 år: Shit, nu gick min pinne av!

Bassänggruppen tjöt av skratt så vi nästan fick kallsupar. Det här är för mig äkta vardagshumor som gör att man får en liten nyttig adrenalinkick.

Reklam eller inte reklam

Jag har valt att inte ha så mycket reklam på min blogg. Några banners har det dock blivit, helt enkelt för att det är produkter som jag känner för. Den senaste bannern tillhör Spastugan.

De kontaktade mig för någon vecka sedan och undrade om jag ville göra reklam för dem. Efter att ha kollat upp saker och ting noga så hoppade jag på det. Varför? Jo, jag gillar faktiskt deras produkter. Än har jag inte handlat något själv, men det handlar enbart om min ekonomiska situation just nu. Så fort jag får möjlighet så ska jag unna mig något från deras sida. Vad det blir vet jag inte än. Deras utbud är stort och lockande med humana priser.

Jag la upp bannern för jag tycker om att tipsa mina medbloggare om något som kan ge en guldkant i tillvaron. För mig är doftljus och olivprodukter guldkant.

De har även en blogg som heter Bubbel, där de ibland har utlottningar och tipsar om vad de har. Så titta gärna in hos dem. Vad vet man. Du kanske hittar något kul att köpa.

Upphittat

Ikväll hinner jag inte läsa några bloggar utan jag rensar datorn för att få minnesutrymme. När jag sitter och där och rensar så hittar jag den här snyggingen. Det var denna brud som sambon blev kär i.

Jag är ytterst sällan nöjd med foton tagna av mig. Detta är ett undantag. Jag var med och skrev några gånger för Tara. De ville de ha bild på mig så det kom en fotograf hem. Han riggade upp en halv studie och sedan skulle jag ligga på sängen och posera. Det var vansinnigt roligt eftersom jag inte behövde klä av mig. Resultatet blev jag oerhört nöjd med.

Så jag kanske begår ett jättefel nu när jag använder en fotografs bild på mig. Jag kommer tyvärr inte ihåg vad han hette men jag försöker i alla fall inte hävda att det är min bild. Tyckte bara det skulle vara skoj att visa ett kort som jag är nöjd med.

Skratt och panik

Dagens ingredienser har varit skratt och panik. Jag har varit på tantlunch. Idag skrattade vi mer än vanligt. Det är ju inte fel. Vi pratade bland annat om humor, hur den förändras, ibland med ens egen stigande ålder. Dessutom kom vi fram till att humor är färskvara. Det som var roligt när vi var yngre är inte lika roligt idag och kanske inte ens uppfattas som kul av de som är unga idag.

De stora skratten idag kom i alla fall när jag berättade om mina problem med hemorrojder. De skrattade alltså inte åt att jag har de besvären, utan det var hur jag beskrev det hela som var det roliga. Vi fick oss också ett rejält skratt när bästa vännen berättade om sina problem att sova, att brösten trillar ut på sidorna så hon får lägga dem tillrätta innan hon kan somna. Sådan humor kan nog bara kvinnor över femtio förstå. Det är då det förlösande igenkänningsskrattet kommer. Dessutom är det underbart skönt att kunna skratta tillsammans i en grupp där man känner sig helt trygg.

Panik blev det när jag kom hem och inte fick igång datorn. Nu har sambon trulat och haft sig med den. Jag kan fortfarande inte starta upp outlook men jag kommer i alla fall in på de olika webprogrammen. Det är brist på diskutrymme helt enkelt. Eftersom vi just nu inte har råd med någon ny disk så är det rensning som gäller. Man sparar på sig en massa onödiga bilder och filmsnuttar som bara ligger och tar plats. Sånt ska bort innan något allvarligare händer. Det får stå på agendan några dagar framåt.

Gotlandslimpor

Igår bakade jag. Det var länge sedan, eftersom det jag bakade före jul har räckt ända hit. Nu var det dags igen.

Den här fantastiska bakboken fick jag för ett tag sedan av vännen Christina. I den hittade jag Gotlandslimpa som jag testade att baka igår.



Som vanligt när man jobbar med surdegar så är det gott om tid som gäller. Jag började i söndagskväll genom att göra en fördeg av rågsurdegsgrund och en skållad deg. De fick sedan vila över natten.

Igårförmiddag gjorde jag sedan resten. Efter att ha jäst sammanlagt i ca sex timmar i flera omgångar så såg låg de där på plåten och såg ut så här.

Tiden i ugnen var inte fullt så lång. Det räckte med en halvtimme för att resultatet skulle se ut så här.

Hur de smakade? Underbart goda. Första limpan lyckades vi peta i oss nästan på en gång.

Nästa gång ska jag testa ett med vetesurdegsgrund.

Utmaningarna i mitt liv

För någon vecka sedan hade jag ett samtal som till en del kom att handla om att vara tvingad att vara hemma kontra att ha ett arbete att gå till. Jag tillhör ju den gruppen som ofrivilligt tvingats att vara hemma. Det är fibromyalgin som ställt till det så. Ändå var jag ju glad den dagen jag fick besked om att jag får förtidspension fram till den dagen jag går i ålderspension. På det viset är ju min försörjning tryggad.

Samtalet kom bland annat att handla om att om man är hemma så saknar man tillfredsställelsen som ett arbete kan ge. Kvinnan jag pratade med sa så här: "Man måste ju få anta utmaningar för att må bra." Det blev en sorts aha-upplevelse för mig. För visst är det så. I alla fall för mig och för henne är det så.

Jag brukar skoja och säga, att utmana mig inte. Risken är stor att jag antar den. Så har en del av mitt liv varit. Speciellt efter min skilsmässa då jag fått styra själv över vad jag velat anta för utmaningar. Det har gjort att jag lärt mig lite om att klättra i berg, jag har gått på glödande kol, paddlat både här och där, krupit i trånga grottor och så vidare. Det har varit många spännande saker som jag har gjort på grund av min nyfikenhet.

När jag samtalade med den här kvinnan så kom jag på att sömnaden är utmaningen i mitt liv just nu. Att hela tiden hitta på att sy nya saker och kombinera nya tyger och färger. Även en enkel kasse kan bli spännande att sy för man vet inte hur den ska se ut när den är klar. Jag kan ha mina aningar om hur det ska bli, men jag vet ändå aldrig säkert förrän jag har det färdiga resultatet i min hand.

Jag antar även gärna andra utmaningar. Idag skulle jag inte kunna lära mig klättra i berg eller krypa i grottor. Däremot har jag antagit en utmaning idag att baka Gotlandslimpor. Jag följer ett recept till punkt och pricka, men eftersom jag aldrig gjort dem tidigare så vet jag inte hur slutresultatet kommer att bli. Det är det som är utmaningen i sig. Att bli överraskad av slutresultatet.

I min bok där jag berättar om hur det är att vara mamma till ett funktionshindrat barn har jag även intervjuat en vuxen man med damp och autistiska drag. Han är jämngammal med mig så för mig var det spännande att lära känna denna man. Vid ett tillfälle frågade jag honom varför han orkade leva vidare med så mycket som var så jobbigt. Då fick jag svaret att han ville inte dö så länge han fortfarande var nyfiken. Så är det för mig också. Jag är fortfarande nyfiken över vad livet har i beredskap för mig.

Ungdomsstyrka

För några veckor sedan var det en tragisk olycka med en pojke, Linus, som blev påkörd och dödad av tåget i Täby Kyrkby utanför Stockholm. Pappan till pojken bloggade sedan tidigare. Han har haft modet att fortsätta att blogga om sina känslor. Jag hade inte läst hans blogg tidigare men ramlade över den av en händelse.

För mig har det varit otroligt att följa med i denna känslostorm. Under mina år inom handikapprörelsen så hade jag en hel del vänner som förlorade sina barn. En mycket nära vän förlorade sin son under en operation. Min egen bror förlorade ett barn som var funktionshindrat och jag har en kusin som blev påkörd och dödad av tåget och en annan kusin som omkom i en bilolycka. Trots detta har jag aldrig fått deras känslor beskrivna så som denna pappa beskriver sina. Han är modig som vågar skriva så om sina känslor.

I kvällens inlägg tipsar han om en grupp på Facebook. Det är vänner till Linus som startat en grupp för att få kyrkklockorna att ringa för Linus 13.37. Här beskriver pappan vad 1337 står för. Ungdomarna som dragit igång detta har lyckats med att få kyrkan i Täby Kyrkby att ringa just detta klockslag. Nu vill man fortsätta och uppmanar fler kyrkor till detta. Vilken styrka det finns i ungdomsrörelsen när den väl sätter igång.

Vi som var unga på 60-och 70-talet tyckte vi var häftiga med alla våra protester. Då skulle man vara vänsterradikal och emot USA och krig. Ungdomar av alla generationer har revolterat mot vuxenkooperativet. Ungdomsrevolten lever fortfarande. Hjälp till och stötta dem i sin strävan genom att gå med i denna Facebook-grupp.