Utmärkelse

Igår fick jag en utmärkelse från Cattis som har bloggen Att skriva en bok. Jag blir alldeles rörd av orden om varför jag får denna utmärkelse. Så här skriver hon:

"Cicki- för att din blogg är så fin och innehåller mer än själva skrivandet. Jag älskar dina saker du själv designar och jag blir mycket inspirerad i mitt eget kreativa liv av din blogg."

Jag har nu valt ut fem som jag själv vill skicka denna utmärkelse till.

Elisabeth som skriver så härligt vardagsnära om sitt liv och pendlande mellan Ystad och landet Halland. Hon varvar sitt skrivande med underbara bilder och filmsnuttar så man känner att man är med henne hela tiden.

Eva i Hammarbyhöjden som delar med sig av sina fantastiska hundbilder och sina musiksnuttar som jag för det mesta heldiggar.

Spader Madame är nog den blogg som jag följt längst, länge är det i alla fall. Vi som läst har fått följa med på hennes resa från den djupaste sorg efter sin mans bortgång till den nya spirande kärleken som hon hittat i Esset. Hon har vågat säga "jatack" till livet och jag gläds så mycket med henne. Hon gör mig glad med sin blogg.

Christina på Stribergs station som låter oss följa med i hennes liv på stationen som hon delar med sin man och sina spanska hittehundar. Hon varvar sitt skrivande med bilder och recept, allt skrivet med en fin värme.

Ulvstrumpas blogg är något alldeles speciellt. Hon tänker både krokigt och rakt och med mycket sunt förnuft. Framför allt tänker hon mycket och hon delar med sig av sina tankar och funderingar. Gör som jag brukar göra, ta en kopp kaffe och slå er ner och läs hennes blogg.

Det är klart jag läser många, många fler bloggar och uppskattar alla på olika sätt. Annars skulle jag inte följa dem. Men jag kan inte räkna upp alla utan har nu valt ut några som betyder lite extra för mig.

Jag och mina pastaskvättar

När jag växte upp så hade vi väl det inte så fett alla gånger. Mamma var en trollkarl och tog rätt på det mesta. Det var väl då en annan lärde sig samma sak, att ta rätt på det mesta. Det var bra att kunna de åren jag var hemma med barnen och vi levde på en inkomst. Likaså är det bra nu när vi bara har en liten pensionspeng att leva på.

Det här sättet att ta vara på allt, har gjort att jag fryser in mycket småskvättar som jag sedan tar rätt på vid ett annat tillfälle. Pastaskvättar är sånt som jag nästan alltid fryser in. Så det kan ligga ett antal sådana små påsar i min frys och skräpa. Jag har ofta tänkt att det är tur att folk inte ser dessa skvättar.

Men en gång blev det så att mina grannar blev helt på det klara över mitt småsnålande. Vi, fd maken, barnen och jag var på husvagnssemester. En granne vattnade katten och matade blommorna. Då, pajade vår frys. Vi hade snälla och omtänksamma grannar, så de delade upp vår frysta mat mellan sig och stoppade in i sina frysar, tills vi kom hem igen. De ringde inte ens och oroade oss, utan vi fick semesta klart i lugn och ro. Men så pinsamt jag tyckte det var att sedan gå runt bland husen och hämta en skvätt här och en skvätt där. Det fåniga i det hela var, att det var förmodligen bara jag som reagerade över detta. Alla de andra kanske också hade en massa pastaskvättar i sin frys.

Idag har jag tagit rätt på en sån där hög och gjort en makaronilåda av. Då blandar jag en lagom mängd pasta med tärnad skinka. Sedan kokar jag bearniesås och slår över. Två påsar brukar vara lagom till en form. Å så skjuss in i ugnen tills det blivit varmt och fått färg. Jättegott och billigt.

Social, osocial eller asocial

Förr var jag en väldigt social person. Jag hade alltid mycket folk omkring mig, både privat och i arbetet. Jag älskade verkligen att ha det så. Jag engagerade mig mycket i andra människors liv och försökte ställa saker och ting tillrätta för dem. Det var en del av mitt föreningsengagemang att hjälpa till med sånt som krånglade. Jag trivdes med att ha det så och när jag lyckades hjälpa någon annan så mådde jag oerhört bra av det.

Det livet gjorde på sätt och vis att jag är där jag är idag. Jag brände mitt ljus i bägge ändar, skulle man kunna säga.

Idag är jag näst intill osocial. Fast det är lite fel uttryck. Det är väl mer så att jag inte längre orkar att vara social. Jag nästan skyr telefonen som pesten, i alla fall om jag måste lyfta luren själv och ringa upp någon. Ringer någon till mig så kan jag prata på rätt länge och tycka det är roligt. Oftast har jag rejält ont efteråt i telefonarmen (jag vet att jag borde ha ett headset, använder högtalaren ibland) och jag är slut i huvudet av att koncentrerat mig på samtalet. Många gånger slutar samtalet med att jag lovar att ringa tillbaka nästa gång. Vilket jag inte förmår mig att göra. Är det en person som känner mig väl så bryr sig h*n inte, utan ringer själv även nästa gång. Är det någon som inte känner mig, så blir den personen ledsen eller sur och så kanske den bekantskapen rinner ut i sanden. Det handlar inte om att jag inte tycker om den personen. Det handlar om att jag inte orkar.

Likaså när det gäller träffar. Någon säger, vi kan väl ses och ta en fika någon dag. Visst, säger jag och vet att så blir det inte. För jag orkar inte företa mig det. Jag har fullt sjå med att orka vattengympan en gång i veckan och mina väninneträffar en gång i månaden. Vattengympan är inte bara gympa utan en social kontakt, en mycket trevlig sådan. Alldeles på lagom nivå för mig. Inga krav på engagemang utan vi badar ihop, pratar lite och går var och en till sitt.

Likaså är det med mina väninneträffar. Där känner vi verkligen varandra och vi är lika sociala/osociala av oss så det känns också väldigt kravlöst. En vänskap som passar mig perfekt.

Nu för tiden trivs jag bäst när jag får vara hemma för mig själv. Ja, sambon finns ju där också men han är inte så krävande och han vet när jag vill dra mig undan. Jag vill helst bara gå hemma och "polymasa" för mig själv, sy lite, läsa lite, spela lite datorspel eller lägga mig att vila en stund. Kanske baka lite eller laga någon god mat. Om jag har lust och ork vill säga. Bloggen och datorvärlden är perfekt för mig. Där kan jag "umgås" med folk på mina egna villkor, vilken tid på dygnet jag själv vill.

Det är rätt konstigt hur man kan gå från att vara en supersocial person till att nästan bli en ensamvarg. Det är ju tur att jag trivs med mig själv, för det gör jag. Jag är mitt eget bästa sällskap. Det är ju tur ändå att jag inte blivit asocial, för det hade varit skrämmande.

Skrämmande

Igår hände något som skrämde mig ordentligt. Vi hade varit på apoteket och slank efteråt in på Inn och Finn. Det är en affär som har det mesta, roliga och billiga inredningsdetaljer, billiga ljus, billigt porslin, billigt shampo med mera. Vi brukar slinka in där med jämna mellanrum för de har inget fast sortiment utan det gäller att passa på, om man hittar något man vill ha. Oftast blir det mest bara att titta och ibland få en idé.

När vi gick runt där igår så fick jag se lampskärmar. Då skulle jag göra sambon uppmärksam på att vi har en nyköpt skärm liggandes hemma som vi inte tagit fram än. När jag skulle säga det till honom så kom jag absolut inte ihåg att det hette "lampskärm". Jag försökte förklara att jag menade något som man satte uppe på en lampa. Han bara tittade frågande på mig. Då pekade jag på en lampskärm och frågade vad det hette. "Lampskärm" svarade han då med ett litet oroligt skratt.

Visst har jag tidigare glömt namn, men inte blivit speciellt oroligt över det. När jag sitter och skriver inlägg så kan jag ibland tappa orden, men kommer oftast på vad jag tänker på för ord om jag väntar en stund. Men det som skrämde mig igår var att det var helt tomt i huvudet. Jag har aldrig tidigare glömt något på det viset.

Det känns mycket oroande. Nu vet jag ju att minnet och koncentrationen påverkas av värken, men just nu är jag inne i en ganska bra period, förutom att mina ben stumnar med jämna mellanrum. Så jag vet inte vad som är på gång. Mormor fick tidigt åderförkalkning (som man sa då). Undrar om det är ärftligt? Fast hon hade troligtvis också fibro så hon kanske bara blev missförstådd om vad det var som egentligen var felet, eftersom man då inte visste att det fanns en sådan sjukdom. Jag ska försöka att inte oroa mig och tänka på det för mycket.

Miljökassar i massor

Nu är hemsidan uppdaterad med nya miljökassar. Det ska bli fler sådana så småningom och även kassar i andra modeller. Men först ska det sys lite saker till en viss fröken som fyller fyra år på söndag. Hon får väl mannekänga i efterskott....:-)

Ett ljuvligt kycklingrecept

För ett tag sedan så hittade jag en liten kokbok på loppisen. Det var med italiensk mat vilket är favoritmat här hemma. Jag har dreglat över flera recept och igår testade vi ett för första gången. Det blev det här som åt vi till middag igår. Jag rekommenderar det varmt. Det är inte alls så krångligt som det kan tyckas vid första anblicken. Dessutom kan man förbereda det mesta, vilket är bra när dagarna är varma som idag. Det man kan förbereda är att koka polentan och låta den svalna i lugn och ro. Den steker man på strax innan kycklingen är färdig i ugnen.

Likaså går det alldeles utmärkt att förbereda salsan och spenatröran. De värmer man enkelt i kastrull eller mikro strax innan servering.

Som vanligt glömde jag fota. Ursäkta.....:-)

Smaklig måltid.

Spenatfyllda kycklingfiléer med kryddstark polenta

4 portioner

4 kycklingfiléer
1 msk smör
1 tsk salt

Polenta:
4½ dl grönsaksbuljong
½ tsk sambal oelek
1 vitlöksklyfta
1¾ dl polenta
1 msk smör

Häll buljong (vatten + tärning), sambal oelek och pressad vitlök i en kastrull och rör i polentan försiktigt när vätskan kokat upp. Sjud ca 5 minuter under omröring tills smeten blivit tjock. Häll polentasmeten i en vattensköljd form, ca 18-23 cm och låt kallna. Skär i fyra rutor och stek i smör tills polentan fått en gyllenbrun färg. Dela varje ruta tvärsöver.

Bön- och tomatsalsa:

100 g frysta haricots verts
1 vitlöksklyfta
½ gul lök
1 msk olivolja
½ dl vatten
½ hönsbuljongtärning
2 tomater
1 tsk salt

Tina haricots verts och dela dem på mitten. Skala och finhacka vitlök och lök. Fräs bönor, vitlök och gul lök i olivolja. Häll i vatten och buljongtärning. När vattnet nästan kokat bort är det dags att lägga i tomaterna skurna i bitar. Smaka av med salt.

Spenat:

200 g färsk spenat
1 gul lök
1 msk olivolja
2 vitlöksklyftor
1 dl vispgrädde
½ tsk salt
1 krm nymald vitpeppar
½ krm riven muskotnöt

Rensa, skölj och riv spenaten i mindre bitar. Skala och hacka löken. Fräs löken i olivolja. Vänd i spenat och pressad vitlök. Häll i grädde och låt puttra ca 3 minuter. Smaka av med salt, peppar och muskot.

Sätt ugnen på 175° Putsa filéerna. Bryn dem runt om i smör. Salta. Stek färdigt i ugnen 8-10 minuter till 70° innertemperatur. Skär varje filé i två halvor (som ett hamburgerbröd) och fyll med spenatröra. Dela kycklingburgarna i tre bitar. Lägg ihop polentabitarna med bön- och tomatsalsa mellan. Lägg upp på tallrik och servera.