Min kära vita blus

Jag håller på att slakta en blus. Det ska bli något fint till världens vackraste Melina av den gamla blusen. Jag har ett alldeles speciellt förhållande till denna blus. Den har varit min favoritblus, alla kategorier. I den står det Lindex, storlek 38. Jag har kunnat haft den ända fram tills för ett litet tag sedan, då den krympt väldigt mycket över magen. Konstigt!

Den är som sagt var köpt på Lindex för en hundralapp för massor med år sedan. När jag minns jag inte riktigt men det är säkert tjugo år sedan. En stilren vit blus som passat vid de flesta tillfällen.

Eftersom jag rest mycket under åren när handikappfrågor var både ett intresse och ett jobb, så var det extra viktigt med kläder som var lättpackade och som fungerade både på dagtid och till kvällsmiddagen. Denna blus var ett sådant plagg.

Men en gång höll det på att gå riktigt illa. Vi var i Århus för en stor nordisk konferens. Det var höst, men vädret var mycket varmt och skönt. Min väninna och jag delade rum. Vi hade några timmar på oss för vila innan själva konferensen skulle öppnas. Vad gör man när man kommer till Danmark? Jo, vi gick till affären för att köpa vin. Tillbaka på hotellrummet så öppnade vi denna rödvinsflaska.

Min väninna går in och duschar medan jag sitter och slappar framför TV:n. Eftersom det var varmt hade jag bara min vita blus, bh och trosor på mig. Jag zappar mellan kanalerna och hamnar på ett program där de visar roliga hemmavideor. Framför mig spelas en film upp där man ser en liten hund komma spatserande. På gräset ligger en mycket stor hund. Den lilla hunden går fram till den stora och lyfter på benet. Pinkar på den stora hunden och som pricken över iet så krafsar han en del jord över det hela. Den stora hunden ligger kvar och tittar förvånat på det hela.

Jag får ett fullständigt skrattanfall. Jag viker mig i soffan av skratt. Och häller naturligtvis rödvin över min vita blus. Panik! Någonstans i huvudet så har jag ett minne av att om man spillt rödvin över något så ska man genast lägga det i blöt i kallvatten. Ner med blusen i handfatet och på med kallvattenskranen. Bh och trosor är också rödvinssolkiga, men det spelar mindre roll.

Efter ett tag tittar jag till min blus och skriker förskräckt i högan sky. Den röda fläcken har blivit grön! Panik igen. Men jag finner mig och ringer ner till receptionen och hör om de kan tvätta blusen åt mig. Visst kan de det. Jag kommer också ihåg att säga att blusen är dyngblöt. Några minuter efteråt knackar det på dörren. Utanför står en vänlig dansk kvinna med en plastpåse i handen, färdig att ta hand om min kära blus.

Dagen efter låg den tvättad och pressad på sängen. Inga fläckar kvar. Äventyret kostade mig 105 danska kronor. Det var värt varenda krona. Blusen höll som sagt var i många år till. Tills idag när jag satte saxen i den.

Miljökalender

Camilla kör en variant av adventskalender. Det innebär att hon varje dag bloggar om vad vi kan göra för att bidra till en miljövänligare värld. Jag rekommenderar verkligen att ni går in och tar till er av hennes kloka tankar. Ni vet det där med "många bäckar små....."

Elvis the cat

Elvis brukar läsa bloggar tillsammans med mig. Då ligger han på sidan om skärmen och tittar. Idag ledsnade han efter en stund. Han tar en sväng runt skärmen och tänker hoppa vidare till en hög med lådor som står bredvid mitt datorbord. På lådorna ligger en plastpåse. När han landar där så glider plastpåsen iväg. Det gör även Elvis. Han försöker hänga sig kvar med klorna med lyckas inte. Landar i papperskorgen där han sitter och tittar förnärmat på mig. Han tyckte nog det var mitt fel. Dessutom skrattade jag ju också åt honom.

Som vanligt så hinner man ju tyvärr inte med att fånga en sådan här ögonblicksbild med kameran.

I sista minuten

Här kommer en necessär till i samma modell som den förra. Denna är något mindre, men fortfarande en bra storlek.

Alla uppgifter om finns upplagda på hemsidan plus att där finns även förstorade bilder.


Jag tror det fortfarande funkar att hinna få hem den före jul om man skickar med A-post.

Nu ska jag ägna mig åt att sy lite julklappar åt mina egna istället.

Julhälsning

Idag har jag fått en lite julhälsning på mobilen. Den fick mig att le och bli glad för jag tyckte den var så gullig. Det var Telenor som med en dikt önskade mig och min familj en god jul. Det hade inte gjort något om de skickat med en Nokia 6700 Classic med julrimmet.

Lite julhandling

Nu är julen räddad. Vi har varit på stan och köpt Vildhasses korvar. Det är ett måste på vårt julbord. Den blev älg-,ren- och hjortkorv. Det är världens godaste korvar för den som inte vet. Dessutom hade de Stödebröd, vilket gav mig hemlängtan. Men det hoppade vi över. Det är så skört och går lätt sönder.

Vi var även på apoteket för att se till att medusinerna räcker över helgerna. Det fick också bli en vända till hovleverantören för att köpa lite videlona. Ifall jag skulle få något ryck och sy i julhelgen. Han hade fått in så snygga tyger med bokstäver i flera modeller och färger. Men meterpriset var för högt och stuvlådan är tillfälligt bortplockad. Jag hoppas någon lite bit av dessa tyger hamnar i stuvlådan och att jag lyckas finnas på plats just då. Det är nästan som ett lotteri.

Varannan onsdag

Idag är det varannan onsdag, ifall ni inte visste det. Om jag är dagvill? Inte då. Så här är det. Jag har oftast tvättstuga varannan onsdag. Idag har jag tvättstuga. Alltså måste det vara varannan onsdag. Logiskt, eller hur?

Till Shirouz

För hennes positiva livssyn.....:-)

Livskraft

Det är inte bara kärleken som är livskraftig här hemma. Titta bara på mitt eländiga ödesträd. I våras var detta en bladrik och vacker krukväxt. När jag nu mått så dåligt under hösten så har det till viss del gått ut över mina kära växter. Jag har glömt att vattna dem och när jag väl kom ihåg så dränkte jag dem. Den här stackarn höll verkligen på att drunkna. Men jag lyckades rädda den i tid. Ett tag var den nästan helt kal från blad men det syntes små spirande skott så jag lät den leva. Jag tycker nämligen mycket om mitt kära ödesträd som kommer från en god vän i Jämtland. (Hej Plupp)

Nu har den börjat fått blad igen och börjar faktiskt leva upp. Den har till och med satt knopp. Det är helt otroligt. Jag ska nu skära ner den till en något snyggare fason och hoppas att den överlever och blir vacker igen.

Det är en dålig närbild men jag är så skakig nu för tiden så jag har svårt att ta närbilder. Det här var den bästa som blev. Men ni ser ju ändå att det är en klase knoppar.

Hjärnspratt

Ibland lever den där mjukdelen, innanför pannbenet, sitt eget liv. I alla fall är min hjärna sådan. Värst är det när den ger mig en melodislinga i huvudet som jag inte blir av med. Ofta är det dessutom något gräsligt som Christer Sjögren eller liknande. Den här gången är det en reklamjingel: När pengar blir till guld, sms guld.

Fattar ni att jag önskar jag kunde stänga av ibland.

Luciaminne

Egentligen vägrar jag ju jul just nu, men när jag läser om alla Lucior på bloggarna, så måste jag bara få berätta en historia om ett Luciatåg för rätt länge sedan.

Sonen har ju sitt funktionshinder som bland annat gjorde att han gick sina första skolår på en Rh-förskola och i en Rh-klass. Det här utspelade sig sista året han var kvar i Rh-klassen. Sedan skulle han ut till den vanliga skolan. Man bjöd in oss föräldrar till Luciatåget som skulle hållas på barnhabiliteringen.

Det var det vackraste luciatåg man kan tänka sig. Det var vackra Ingela med sin CP-skada som var Lucia. Lika mörk och vacker som den riktiga, sicilianska Lucia. Det var tärnor och stjärngossar, tomtar och pepparkaksgummor och gubbar som tog sig fram på olika vis. En del med rullstolar och permobilar, andra med rollatorer och en del för egen maskin.

De sjöng så vackert och var så bedårande. Det gick inte att hålla tårarna borta vid ett sånt här tillfälle. Till och med barnens egen gympalärare (som även var en tuff fotbollstränare) snyftade högljutt. Fd maken fotade och fotade från alla möjliga vinklar.

Så småningom blev det även en julafton. Denna gång hemma hos mormor med man. Fd maken fotade och fotade igen. Till slut började han undra vilken storlek vi köpt på filmrullen. Eftersom detta skedde på stenåldern så hade kamerorna rullar i sig. Denna gång var det som att filmrullen inte ville ta slut.

Till slut tog barnens far mod till sig och öppnade kameran. Där låg en trasig filmrulle, som hade gått av. Alla vackra luciakort var helt förstörda. Detta minne som vi så gärna hade velat behålla med bildbevis. Nu lever bilderna kvar i huvudet. Tack och lov att det finns kvar där i alla fall. Där har inte rullen gått av riktigt än.

The love of my life

Att sambon är mitt livs kärlek, tror jag de flesta av er förstått. Dessutom är det ömsesidigt, vilket inte gör saken sämre. Jag trodde aldrig att man skulle kunna uppleva så mycket kärlek. Speciellt inte efter femtio års ålder. Att man kunde bli kär i den åldern var väl det väl inget ovanligt med. Men att uppleva en passion på ålderns höst kändes mer konstigt. Men så blev det i alla fall.

Sambons och mitt förhållande har innehållit passion ifrån första mötet. Så att vi flyttade ihop direkt kändes fullständigt naturligt. Det var inte enkelt, inte ens från första dagen. Det fanns en tonårsdotter boendes hos sambon. Henne ville jag bli vän med. Innan ens första året var till ända, fanns det även en tonårsson boende i familjen. Till viss del behandlades jag (förmodligen omedvetet) som en inkräktare. Tonårssonen sa till och med en gång att det var mitt fel att hans mamma och pappa inte kunde börja om igen. Trots att skilsmässan låg mer än tio år tillbaka i tiden och att sambon absolut inte kunde tänka sig att börja om med sina barns mor. Min dotter ville inte acceptera sambon från början. Min son frågade ständigt om sambon var snäll mot mig, för han var orolig för sin mor. Så småningom kom det även en tonårig flickvän med i bilden, som bodde hos oss under långa perioder.

Passionen innefattade inte enbart en massa kärlek. Den innefattade även passionerade gräl. Gräl som innehöll saker som jag aldrig trodde jag själv skulle kunna göra. Jag som levt i ett mer eller mindre känslolöst äktenskap i nästan tjugofem år. Helt plötsligt låg alla känslor på ytan och ville ut.

Jag kastade porslin med jämna mellanrum. Alltså inte i soporna, utan på golv och mot väggar. Jag vet inte hur många gånger jag packade väskorna för att flytta. Jag till och med skruvade isär mina möbler för att släpa dem med dem. Stundtals så tog jag bilen och körde och körde och grät. Men varje gräl slutade med att vi talade om för varandra att vi inte kunde leva utan den andra och så försökte vi ett tag till. Tills nästa gräl.

Till slut insåg vi att så här kunde vi inte fortsätta. Vi ville verkligen leva ihop, men inte på här viset. Så vi vände oss till en familjeterapeut och träffade en underbar människa. Hon var mycket förvånad över att vi klarat oss så länge, med alla dessa ingredienser. Hon var imponerad av styrkan och viljan i vår kärlek. Hon lät oss prata ut om allt. Hon fick mig att förstå varför jag kände mig vilsen, när någon satte sig på min plats i köket eller vid min dator. De sakerna var de enda saker jag kände var mina. Trots att mina möbler fanns runt om i lägenheten. Men känslan av att jag var en inkräktare satt så starkt hos mig, att jag hakade upp mig på dessa två stolar.

När vi fått pratat ut om allt så var det dags för nästa steg. Att lära oss att kommunicera med varandra på ett bra sätt. Till en början fick vi gräla hos henne med henne som bollplank där hon analyserade våra ord och känslor. Vad vi egentligen sa för något till varandra. Och hur vi sa det. Det slutliga steget var att lära sig att ha en rak kommunikation, utan gräl. Allt detta tog ett och ett halvt år med besök nästan en gång i veckan. Det tog lång tid, men var värt varenda minut.

Vi klarade det. Vi bestämde oss även för att flytta, så fort vi blev ensamma. Vi behövde bygga upp något nytt ifrån början. Något som bara var vårt.

Det har fungerat perfekt. I oktober var det tre år sedan vi flyttade hit. Det har inte varit ett endaste gräl under de åren. Möjligtvis någon lätt irritation som vi rett ut på en gång.

Den här hösten har varit jobbig både för mig och sambon. Det har varit en massa olika jobbiga saker. Barn som flyttat utomlands, Totte som avlivats, trasig bil och dålig ekonomi, min eskalerande värk, oro inför en sjukdomsutredning som tar tid och en massa annat. Sambon har en depressiv ådra, vilken har fått blomma ut denna höst. Han har vänt på dygnet helt och hållet. Varit vaken på nätterna och sovit på dagarna. Vilket naturligtvis påverkat även mig. Det tror jag märkts här i bloggen.

Vi är väldig känsliga för varandras sinnesstämningar och det kan lätt bli onda cirklar av det. Så igår brakade det lös ordentligt. Skillnaden var nu att det drogs inte upp en massa gammalt utan mitt i grälet fanns det något konstruktivt. Det här ska vi lösa! Vilket vi också gjorde, innan sänggåendet. Idag känns allt mycket bättre och på något vis så var det bra att vi rensade luften.

Nu ska vi jobba bort de onda cirklarna och börja bygga positiva ringar istället.