Tji kamera

Nu släpper vi allt det trista med penningbrist och börjar om med lite skoj istället. Vem kan vara ledsen och sur när våren knackar på dörren och lyser igenom de smutsiga vinterfönstren.

Rubriken syftar på att jag inte hade en kamera till hands när jag hade velat. Det borde ha videofilmats. Sambon låg igår på spikmattan. Han ville se på TV samtidigt så spikmattan hamnade på golvet i vardagsrummet. Efter ett tag reste han på sig och gjorde något annat.

Jag sitter i min fåtölj och ser då Elvis som nyfiket går fram och nosar på vad det där är för konstig sak. Han sätter försiktigt fram en tass och känner efter. Han tar nästa tass och testar också. Förmodligen kommer han fram till att det här är spännande och kliver frankt upp med alla tassarna på spikmattan. Jag ser hur han stelnar till. Och ramlar omkull i ren förskräckelse. Sedan ska han då försöka ta sig därifrån allt det där vassa. Jag måste erkänna att jag skrattade så jag tjöt. Egentligen borde jag väl som en god matte ha rest mig upp och hjälpt honom. Men sådant pjåsk sysslar vi inte med i den här familjen.

Terroristen

Vi har en terrorist boendes hos oss! Det är Elvis. Sedan Totte försvann så har Elvis blivit mer kelen än någonsin. Han har alltid varit kelen och slösat sin kärlek på oss. Men nu är det värre än vanligt. Han ligger ofta vid min dator och då ska jag klia honom hela tiden när jag sitter där. Slutar jag, för att till exempel skriva ett inlägg eller en kommentar, så kör han ner trynet i tangenbordet och visar väldigt påtagligt att sånt ska jag ju inte hålla på med. Jag ska ju fortsätta att klia honom. Om han då märker att det inte hjälper att köra ner nosen i tangentbordet så sätter han nosen mot mitt ansikte och börjar pussa på mig. Tror ni jag kan bli arg på honom. Nej, just det. Då får han mig att sluta skriva. Han är en riktig kärleksterrorist.

Klumpiga matte

Det är inte lätt att vara katt i den här familjen. Eller jo, det är det nog för det mesta. Men risken att bli trampad på är stor.

Jag har alltid varit extremt klumpig. Även som barn var jag det, fast jag var minst i klassen. Liten och späd som en räka. Jag var den där som alltid fastnade på hopplinten om jag över huvud taget kom upp på den. Alltid vald sist i brännbollen. Jag snubblade på mina egna fötter.

Tro inte det har blivit bättre med åren och fibron som tagit plats i min kropp. Dessutom är jag inte fullt så späd heller numera. En mattkant, en lös sladd och jag snubblar till. För det mesta behövs inte ens det. Jag snubblar i alla fall.

Idag var det en katt i vägen. Elvis sprang runt mina fötter och lyssnade inte alls på att jag sa åt honom att flytta sig. Det slutade med att jag trampade honom på svansen eller tassen. Jag vet inte vilken del av honom som kom i vägen. Han skrek till och sprang och gömde sig.

I flera timmar sprang han undan bara jag kom i närheten av han. Nu har han tagit mig till nåder igen, men tittar fortfarande misstänksamt på mina fötter.

Gissa vad jag sa till honom när jag trampade på han: "Skyll dig själv som springer framför mina fötter."

Totte står modell

Käraste bloggvännen Christina jobbar ju som illustratör. Här har Totte fått stå modell till en av hennes bilder. Jag är helt övertygad om att Totte är jättestolt att få blivit "filmstjärna" så här på äldre dagar. Husse och Matte är i alla fall väldigt stolta. Kan man kalla det för modersstolthet, tro?


Jag har löfte av Christina att få använda bilden.

Elvis är ensam

Elvis känner sig helt klart ensam nu sedan Totte försvann. Han är med oss hela tiden, vill både ha och dela med sig av sin kärlek. Han går runt och nosar för det finns ju fortfarande dofter efter Totte kvar. Kattburen står kvar i hallen. Efter att nosat ordentligt både inuti och utanpå den så la han sig i den igår.

Totte och Elvis har aldrig varit speciellt goda vänner. Mimmi fanns ju mellan dem och fick dem att konkurrera. Sedan har Elvis väldigt tydligt markerat det sista året att nu tycker han att det är dags att det är han som blir herre på täppan. Precis som hos de vilda djuren där en ung hanne tar över och motar bort den äldre hannen. Elvis har sökt slagsmål, medan Totte har fräst för att visa att han tänker inte lämna ifrån sig ledarrollen.

Nu när Totte är borta så blev det tydligen knepigt för Elvis. Hur förklarar man för en katt att hans vän/motståndare inte finns längre?

Så här få djur har vi aldrig haft. Men vi har bestämt att det ska få vara så här ett tag nu, så vi får känna efter. Sedan får vi se.

Sov lilla Totte

Idag har Totte fått somnat in. Han har tacklat av ända sedan i somras. Egentligen borde vi har låtit honom fått somnat in tidigare, men det var ett svårt beslut att ta. Speciellt för sambon som har haft Totte sedan han var unge. Dessutom hade sambon även Tottes pappa.

De sista veckorna har det gått fort utför. Han har inte klarat av att sköta sin hygien. Ibland har han inte hunnit fram till lådan i tid. Jag har fått lyfta fram honom till matskålen. Det var inte ett värdigt liv han levde längre.

I sin krafts dagar var Totte en stor och ståtlig herre. Alla som träffade honom blev förtjusta i hans speciella personlighet. Jag har ju skrivit om hur han lett sin skock av Mimmi och hundarna i matjakt i både kyl och frys. Han delade frikostigt med sig av sin kärlek och man vaknade ofta av hans sträva tunga i pannan.

Det var sorgesamt idag, men ändå så har vi nog sörjt Totte länge, den Totte som fanns förr. Nu var det bara en skugga av honom kvar. Nu tror jag att han är i djurens himmel och leker med syrran Mimmi och hundkompisarna Dronning och Tina. Vad vet man, han kanske charmar en och annan kattdam också.

På bilden här äter Totte kräftor ur mina händer. Mimmi är inte lika framåt utan sitter mest och tittar på.

Adventspyntning, hur då?

Vi har inte egen nyckel till vinden utan den måste man hämta hos nyckelombuden. Det finns två sådana i vårt hus. Eftersom jag vet att det brukar vara hårt tryck på nyckelutlåning en sån här helg så började jag redan igårkväll. Bägge ombuden var borta!

Nytt försök idag med samma resultat. Då gick vi en sväng till affären. Under tiden hann det ena nyckelombudet komma hem. Och vi lyckades få låna nyckeln. Ner med alla adventsaker plus jullådan eftersom det var ihoppackat lite sisådär. Jag hade inte riktig koll, kan man säga.

Nu är det en adventstake i köksfönstret och en adventstjärna i sovrummet. I förra lägenheten hade vi många fönster så vi har ett överskott på adventstakar och stjärnor. Därför fick jag för mig att jag skulle göra en rokad i vardagsrummet. När jag säger det till sambon så säger han att han måste FUNDERA först om det blir bra. Så då blev det inte klart. Han behöver fundera länge ibland.

Då tänkte jag att jag gör i ordning de andra adventstakarna, de man har levande ljus i. Vi har två stycken, en tradionell för mossa och en röd fin lackerad Sundborn utan mossa. Det var bara det att vi hade inga kronljus. Jo, det hade vi, men inte fyra lika av någon sort. Så var det med det.

Nu sitter jag här med en massa julsaker utspritt i hall och kök och en halvpyntad lägenhet.

Inte nog med det så har Elvis hållit på att tjata omkull mig med att han ska ha en egen Facebooksida. Han har ju fått höra att snorvalpen Styre Långskank har en. Då vill ju inte han med sina sex år på nacken vara sämre. Han till och med hackade sig in här på min blogg och gjorde ett alldeles eget inlägg. Det är inte lätt att vara Cicki idag.

Gästbloggare

Nu är det så att matte är mycket trött på att jag ständigt ska hoppa på hennes tangentbord och nosa på skärmen. Undrar vad hon har för hemligt liv i den här datorn egentligen? Hon har i alla fall fixat en egen facebooksida åt mig. Nu gäller det bara att se till att man får en egen dator också. Jag tror jag vill ha en laptop. De låter så kul när man kliver på dem. Eftersom jag är en mycket klok kattpojke så ska jag nog kunna lära mig hur det fungerar.

Så alla snyggingar där ute i cyberrymden. Vill ni adda mig så hittar ni mig under namnet Elvis Katten. Mjau på er alla.

Knäppaste katten

Elvis är riktigt knäpp ibland. Nu ligger han i soffan och snurrar runt och jagar sin egen svans. Ibland biter han till för hårt och då skriker han. Man kan inte tro att han är en kattherre i sina bästa år. Han beter sig som en kattungen.....:-)

Spökkatt

Jag hade ont i kroppen redan när vi var i skogen igår. Det försökte jag tänka bort, så mycket som möjligt. När jag kom hem så ville jag ta rätt på svampen så fort som möjligt. Först stod jag vid diskbänken och rensade, men det funkade inte. Då satte jag mig vid köksbordet. Det funkade ganska bra. När Idol började så flyttade jag in allt i vardagsrummet och satt framför TV:n och rensade. Efter ett tag insåg jag att det var en direkt felaktig arbetsställning, eftersom jag var tvungen att sitta framåtlutad. Ändå fortsatte jag, tjurskallig som jag är. Till slut var jag ändå tvungen att ge mig, så jag har en del rensning kvar att göra idag.

Att jag var så där envis fick jag betala för när jag skulle sova. Ryggen var helt paj och jag kunde inte hitta någon bra sovställning. Det var bara att gå upp och ta en halv Stilnoct (insomningstablett) för att få komma till ro.

När jag då lägger mig igen så känner jag att Mimmi lägger sig tätt, tätt intill mig och värmer min onda rygg med sin kropp. Så gjorde hon ofta. Hon kände av när jag hade extra ont. Det var alltid så skönt när hon gjorde det. Hon var en katt som alltid ville vara extra nära.

Det är nu ett och ett halvt år sedan vi förlorade henne. Hon finns tydligen kvar här hos oss. Jag kände av henne från början, men då kopplade jag det till sorgen och saknaden. Men som sagt var, så har hon tydligen stannat kvar. Det känns bra. Det är ju här hon har sin familj.

Herre på täppan

Att katter tycker om att ligga högt upp och spana vet de flesta kattägare. Här ligger Elvis högst upp på högsta bokhyllan och spanar ner på sin flock. Jag tror han är helt övertygad om att det är vi som bor hos honom.

Helt bekymmerslös

I nästa liv tror jag att jag ska bli katt. Tänk att få sova så här bekymmerslöst, inte behöva fundera över annat än mat och sova. Vill man ha lite kärlek så tittar man bedjande på husse eller matte som tar upp en i knäet och kliar en på magen. Vilket underbart liv!

Fast jag ska nog inte klaga jag heller. Visserligen var promenadvännen tvungen att ställa in igår, men jag fick med mig sambon ut, så det blev en promenad i alla fall. Sedan sydde jag klar en väska som var ett kul projekt. Det är en ung beställare, så jag vet inte än om den får godkänt. Vi får väl se. Bilder kommer så småningom.

Idag har väninnan U varit hit och fikat. Det finns alltid mycket att prata om. Idag blev det mycket släktforskning diskuterat, eftersom både jag och hon och våra respektive är intresserade av det ämnet.

Nu håller jag på att sy mobilfodral. Det har jag inte gjort förut, men det har efterfrågats så jag tänkte försöka mig på det. Bilder kommer på det också, så småningom.

Nu ska jag nog göra som Elvis, lägga mig på lapptäcket en stund.

Lördagstankar

Nu har jag kommit igång med syendet igen. Det känns bra. Idéer sprutar fram i huvudet. Några beställningar finns. Ett par av dem är extra kul utmaningar. Jag mår så bra när jag får hålla på med sånt.

Tyvärr dyker det ju upp måsten också så igår blev det lite dammsuget. Tankarna far också till hur vi ska göra med Totte. Han går i sin egen lilla värld, äter, sover och skiter. Precis som en kattunge eller baby. Vi misstänker att han inte hör något, för han reagerar inte när vi kallar på honom. Vi funderar också över hans syn och hans luktsinne. De sinnena verkar inte heller fungera som de ska.

Vi tröstar oss med att han verkar inte ha ont och han är kontaktsökande. Hur gör man då? Hade han varit en människa så har det varit självklart att han ska få leva vidare. Nu är han inte en människa utan "bara" en äldre kattherre. Det är svårt att veta vad som är bäst för honom.

Tankarna kretsar också kring de andra svåra sakerna. Det är nu bara en månad kvar tills flytten blir av och vi står maktlösa. Jag är glad i alla fall att tankarna kan kretsa kring sömnaden. Sambon flyr in i släktforskarträdet. Allt för att slippa tänka på det jobbiga.

Smått galen eller?

Idag har jag stundtals undrat om jag är riktigt klok. Det som utlöst dessa tankar hos mig är att jag nålat lapptäcket.

Jag började dagen med att åka ner på stan och köpa vadd. Väl hemma igen så kunde jag inte hålla mig utan började ganska snart med nålandet. Eller rättare sagt så började jag med att möblera om i vardagsrummet. Alla möbler puttades upp i ett hörn. Elvis tittade konstigt på mig när "hans" fåtölj flyttats fyra gånger.

Till slut hade jag fått till en lagom stor golvyta att hålla till på. Fodertyget breddes ut och slätades till ordentligt. Sedan skulle vadden läggas på. Den var jag tvungen att skarva. Det måste ske genom att man lägger vadden kant i kant och syr ihop med långa stygn för hand. Det får alltså inte ligga uppå varandra för då blir det ju en ojämn kant som kommer att synas på utsidan. Tack och lov var det ingen mer än sambon som såg mig där jag låg med ändan i vädret och tråcklade ihop eländet.

På med yttertyget och så ska allt stämma. Det var nu jag började undra vad jag gett mig in på. Det bästa är att nåla med säkerhetsnålar. Annars sticker man ihjäl sig på knappnålar. Det har jag fått egen erfarenhet av när jag gjorde vår sänggavel. Då hade jag såriga armar flera veckor efteråt.

Den sänggaveln var en baggis i jämförelse med detta schabrak. För att det inte skulle gå allt för lätt så började Elvis jaga flugor och sladda över täcket så det skrynklade ihop sig. Jag vrålade "Elvis sluta!!!" och han satte sig bara att titta dumt på mig. Han tyckte väl att matte verkade knäpp.

Nu är det nålat och klart, men jag ska gå igenom det en gång till imorgon. Då ska jag lägga det över köksbordet och kolla så allt stämmer. Baksidan ser bra ut, men ramen verkar vilja bubbla sig på några ställen. Får försöka lösa det på något vis. Sedan börjar den spännande quiltningen.

Vad har jag gett mig in på? Det känns som att ordspåket "Har man ta´t fan i båten .......!" har fått en ny innebörd.

Totte, Totte gamle vän

Nu är Totte på tapeten igen. Börjar smått känna mig som en orolig småbarnsförälder. Jag vet att jag var morsk och sa att när Totte bad om att få sluta så skulle han få göra det. Nu går vi här och lyssnar inte på det örat.

Fast egentligen har han nog inte bett oss än. Så här är det. I förra veckan slutade han plötsligt att äta. Totte har alltså alltid, ända tills nu, varit en väldigt matglad fyr, som inte tackat nej till livets godbitar. Han har varit galen i ostkrokar och pepparsalami, t ex. Eller som när han lärde sig öppna frysen i förra lägenheten. Vi kom hem en dag för flera år sedan och hittade frysdörren öppen och en massa mat utdraget på golvet. Då bodde sambons dotter hemma, så naturligtvis skyllde vi på henne, att hon inte stängt frysdörren ordentligt så djuren kunnat komma åt maten. Då hade vi två hundar, Tina och Dronning, och två katter, Totte och Mimmi. Djuren hade kalasat på bland annat kycklingfile, köttfärs och lite andra godbitar, som vi hittade lite här och där på golvet. Bonusdottern nekade, men vi var så helt övertygade om att hon ljög så vi kunde inte tro på henne.

Vi kom hem ytterligare en gång och samma historia upprepade sig. Tills vi en dag får se hur Totte öppnade frysdörren. Han körde in tassarna i gummilisten och fick på så vis dörren att öppna sig. De andra djuren var sedan kvicka att förse sig. Vi bad naturligtvis bonusdottern om ursäkt, för våra grundlösa beskyllningar. Samtidigt var vi lite imponerade över denna företagsamhet som Totte visade prov på. Det finns ju massor med humor i detta också.

Nu fick vi spärra frysdörren, precis som man fick göra när barnen var små. Då slutade dessa äventyr. Tills den dagen när vi kommer hem och hittar en massa mat på golvet igen. Denna gång från kylskåpet! Vi hade alltså en sån där kombinerad kyl och frys på höjden, så kylen kom man inte åt från golvet. Nu hade de dragit ut och kalasat på entrecote, leverpastej, korv och en hel massa annat. Vi fick slänga jättemycket för det var lite bitet och tuggat både här och där på matvarorna som dragits ut.

Vi förstod att det var Totte som återigen var boven. Vi funderade som sjutton på hur han gått tillväga. Till slut kom vi på honom. Han hoppade upp på bänken bredvid kylen och därifrån öppnade han dörren och kunde stå där och dra ut det han ville ha. Som tur var så fick vi snart en ny kyl/frys från värden. Där var dörren hängd åt det andra hållet. Vaktmästaren ville hänga om den, men vi sa att det var bra som det var. Efter det fick vi ha maten ifred, i alla fall det som fanns i kylen och frysen.

Så ni kan förstå att vi blev ängsliga när detta matvrak lägger av att äta. Jag försökte med att ge honom lite fil. Det ville han ha, men bara lite grand. Uppvispat ägg, gick bra. Det slickade han i sig. Men inget annat. Vi grunnade på än det ena, än det andra, hur vi skulle göra. Avlivning diskuterades också, men vi kände att vi ville försöka några dagar till innan vi tog det beslutet. Han verkade inte ha ont, eller något sånt.

I fredags när vi var och handlade så kom sambon på att Totte brukar gladeligen dricka upp den ljumma mjölken som blev över när sambon ätit sin semla. Mjölk förekommer inte så mycket i vårt hushåll, utan vi går och köper det när vi behöver det. Nu köpte vi en liter och jag ljummade på den när vi kom hem. Oj, så han drack. Helt plötsligt verkade det som att Totte kom på att han var hungrig för han tiggde mer och nosade i de andra matskålarna. Det var inget som föll honom på läppen, utan jag vispade upp ett ägg igen. Det åt han upp och tiggde mer mat.

Dagen efter gick vi på Vivo i vårt centrum och köpte en sån där liten påse Whiskas, som är svindyr, men som vi tänkte att vi testar i alla fall. Vi köpte även en burk sardiner för det visste vi att han gillade. Nu började jag känna mig som pappa måste ha gjort när han köpte alla möjliga sorters godbitar bara för att få mamma Eivor att äta lite.

Vi lyckades tydligen bra i vår iver för nu äter Totte igen. Inte så mycket åt gången och inte vad som helst. Idag har vi köpt Whiskas-påsar för kattungar. Det är ännu mindre bitar i den plus att det är mycket vitaminer tillsatt. Börjar Totte nu att gå i barndom så vet vi vad det beror på, kattungematen......:-)

Vad gör man inte för sina ludna småbarn? Är man fjantig eller är man fjantig?

Totte igen

Sedan vi duschade/badade Totte sist så har han blivit alldeles knäpp. Han har alltid varit kelen, men nu är han ännu värre. Helst vill han sitta i knä när man är på toa och han följer efter en hela tiden, så jag har lyckats trampa på honom några gånger när han stått alldeles bakom mig.

Idag tog han priset (förutom att han höll på att ramla ner från balkongen). Jag skulle duscha innan vi skulle in och hälsa på bonusdottern på BB. Jag hade blött mig och höll på att shamponera håret när jag kände en katt mellan benen. Det var Totte som kom in under duschdraperiet.

Jag tänkte, att han går väl därifrån när jag sätter på vattnet. Jag slog på duschen, men Totte brydde sig inte. Han blev plaskvåt men stog kvar. Till slut började han sakta gå därifrån, så jag ropade på sambon att han måste torka Totte så han inte skulle blöta ner överallt. När sambon kommer och ska ta Totte så vänder katten sig om och går tillbaka in till mig i duschen!!! Knäppa katt.

Då tog jag upp honom och duschade av han lite snabbt. Gjorde ren tassar och nos på han, eftersom det är där han har svårt att göra sig ren. Den här gången hängde han på min arm och brydde sig inte det minsta, utan fann sig i denna omilda behandling.

Hade det inte varit så att jag själv var spritt språngande näck så hade jag bett sambon fotat. Men så roligt ska vi inte ha det.....:-)

Dessa katter

Totte höll på att skrämma slag på mig ikväll. Jag pratade med dottern i telefon och gick ut en sväng på balkongen. Totte och Elvis följde med ut. Det var inget konstigt med det. Helt plötsligt får jag se att Totte har fått igenom halva kroppen i spjälorna. Han är så smal nu att det var tydligen inget problem. Så han hängde halvvägs utanför. Jag fick tag i honom i sista minuten innan han ramlade. Jag fick både hjärtsnörp och andnöd på samma gång. Vi bor alltså på åttonde våningen. Det hade inte varit mycket kvar av Totte om han ramlat.

Kattvård och lite om döden

Totte, vår gamla kattfarbror, klarar inte längre av att sköta sin hygien. Han har svårt när han äter, så han petar på med tassarna. Det gör att de blir väldigt kladdiga. Dessutom har han svårt att hålla sig ren i baken.

Idag blev det en ordentligt kattvård. Vi har klippt klorna på honom, borstat ut tussar och sedan badat honom i barnens gamla badbalja. Det gick ganska bra. Där vi bodde tidigare hade vi badkar, så Totte har alltid varit van att bada. Men idag var det inte lika roligt, för nu kunde han ju ta sig därifrån utan större svårigheter. Vi var en som höll i och en tvättade. När jag skulle duscha av honom lödret så påminde han mest om en nakenhund. Man kunde inte tro att han är en halvperser med jättefin päls. Efter att han fått torka lite i famnen på mig så åkte han på en blåsning. Det var nog det mest obehagliga, även om jag inte hade någon stark värme på. Nu sitter han och tvättar sig.

Någon kanske undrar varför vi inte låter honom sluta, när han har så svårt med vissa saker. Totte är femton år. Han är fortfarande en mycket tillgiven katt som är med oss hela tiden. Han sover med oss och han tolererar Elvis på samma sätt som en äldre herre tolererar en pojkspoling, alltså med lite högdragen arrogans och en och annan tillsägelse när han tycker att Elvis inte sköter sig.

Vi har bestämt att den dagen han ber oss om att få sluta, då ska han få göra det på direkten. Så gjorde vi även med den sista av våra hundar. Hon fick bestämma själv och den dagen kom så småningom när hon bad oss om det. Dagen efter det åkte vi med henne till veterinären. Totte ska få samma chans, om han inte blir sjuk först.

Bildkavalkad

Här är bilderna före och efter min hårklippning. Det var väldigt långt innan. Jag är mäkta stolt över att kunna säga att hårfärgen är faktiskt äkta. Fortfarande vid sextio års ålder har jag samma färg som när jag var tjugo. Jag har nämligen ett löshår från när jag klippte mig som ung och lät göra en lösfläta av det håret. När jag tog "efterkortet" idag så är jag inte lika välfriserad men skillnaden i längd framgår ju tydligt.
Det här var mitt roligaste köp. Jag har länge efterlyst ett kitchigt litet fikabord att ha vid min TV-fåtölj. Dessutom är det en liten sypuff. Vad kan passa en sömmeska bättre än det? Vi ska byta dynor i fåtöljerna så då kommer färgerna att matcha bättre.

Detta är också en sak vi letat länge efter. En passande fönsterlampa till vårt 50-tals kök. Lampfoten är köpt för sig och skärmen för sig. Tillsammans blev de oslagbara.

Ikeaservis i sexton delar för 38:-. En assiett och en djup tallrik fattas. Glasen är köpta på ÖB för 15:- styck. Det är kul med lite nytt till vardags.

Några kul somriga tyger. Det ska bland annat få bli solhattar av det.

Jag har börjat vurma för gamla handarbetsböcker. Det finns så mycket härliga tips och idéer i dem som är värda att plocka upp. Naturligtvis slank det med en deckare också.

Jag vet att jag sa att jag inte skulle handla något på loppisen idag. Men vi fick ju inte lämna lådan eftersom det var helg. Då måste vi ju gynna dem genom att handla lite istället. Det blev en underbar kokbok med medelshavsmat. Jag blev inspirerad direkt så ikväll blir det "Citrondoftande pastasnäckor med broccoli". Och så var det naturligvis en deckare som bad om att få följa med hem.
Det här är Truls, vårt senaste barnbarn.....:-)

Hemma bäst

Visst är det roligt att åka bort. Extra roligt och underbart är det ju att få träffa sina barn som man längtat efter. Men visst är det skönt att komma hem.

Direkt när man kommer hem så står Totte där och jamar uppmärksamhetstörstande och talar om för oss att det är jättesynd om honom för att vi varit borta. Att bästa kattvakterskan Anna pysslat om honom räknas inte. Elvis pockar så småningom även han på uppmärksamheten även om har först uppträder något förorättat för att vi lämnat honom ensam med Totte i så många dagar.

Nästa sak man gör när man kommer hem är att insupa den egna doften i sitt eget hem. Den ger en lugn och trygghet. Senare på kvällen sjunker man ner i favoritfåtöljen och för att stirra några timmar på dumburken. Kroppen smälter in i fåtöljen som formar sig automatiskt efter kroppen. Det bästa av allt är att så småningom få somna i sin egen säng. Det är något alldeles speciellt med det.

Denna semesterresa har varit annorlunda på många sätt. I vanliga fall åker vi upp och bor hos sonen. Det innebär att jag och sambon tokstädar i fyra dagar för att sonen ska få det någorlunda drägligt i sin lägenhet. Den här gången hade vi bestämt att vi inte skulle göra så. De gångerna man gjort så, är kroppen helt slut när man kommer hem. Den här gången hade dottern bett att vi skulle komma upp mer för hennes skull. Hon ska visserligen snart fylla trettio, men jag kan ändå förstå hennes önskan. Hon har alltid fått stå åt sidan för sin bror. Inte för att vi har velat ha det så, men hans behov har varit så krävande att det har varit nödvändigt att de fått gå först. Så har det varit under hela deras uppväxt. Det har varit passning med sjukgymnastik, arbetsterapi, skolor som krånglat, myndigheter som skulle kontaktas, med mera, med mera.

Det var skönt att få vara där uppe, enbart för dottern. Vi har umgåtts under dygnets alla vakna timmar och haft det så mysigt och trevlig. Visst har vi träffat sonen också. Även denna gång blev det ju viss akutstädning och akututryckning. Men det var av lindrigare art. Bekymret för hans väl och ve finns alltid med mig, men denna gången kunde jag koppla bort det för en stund och ägna mesta tiden åt dottern.

Men det är skönt att vara hemma igen. Vi har var shoppat en hel del, så nu är jag jättetaggad att ta itu med att röja i skåpen här hemma så vi får plats med det nya. Loppisen kommer att bli så glada över allt vi ska skänka till dem........:-)