lördag 20 juni 2009

Slödag

Idag är det en riktig slödag. Vi har sovit alldeles för länge. Själv har jag sovit i ca tio timmar med några uppochspringa-stunder. Drömt massor, både tokigt och otäckt.

Även om vi inte hade gjort en massa förberedelser, så tar intensivt umgänge på kroppen och knoppen, nu för tiden. Ebba är enormt charmig och enormt intensiv. Det händer något hela tiden. Igår gick det mesta i skrattets tecken och hon tjöt av skratt när jag tjyvsov och snarkade högt. När de skulle åka hem så kramade hon om mig och sa: "Jag älskar dig". Gissa om ett bonusfarmorshjärta smälter då. Självklart talade jag om att jag älskade henne också. Hon är verkligen mitt hjärtas lilla tjej.

Amadeus börjar upptäcka värden ordentligt så det gällde att passa honom. Det finns så mycket saker som en liten knatte kan stoppa i munnen eller göra illa sig på.

För övrigt så går dagen idag i väntandets tecken. Det kan bli så att sambon blir morfar idag. Bonusdottern åkte in på BB igår, eftersom vattnet gick. Det är fyra veckor för tidigt, men barnet är stort så det är inget att oroa sig för. Har det inte hänt något idag så ska hon sättas igång imorgon. Vi får vänta och se vad som händer.

fredag 19 juni 2009

Glad Midsommar

Jag vill önska alla bloggvänner och alla som jag känner en skön midsommar. Hoppas vädergudarna är nådiga där ni är.

Här regnar det och solen skiner i en skön blandning. Men humöret är på topp. Om några timmar kommer de härliga barnbarnen hit och firar midsommar med oss i all enkelhet. Det behöver inte vara så märkvärdigt, utan det viktiga är att man får rå om varandra.

Ha en underbar dag, alla vänner ute i etern.

torsdag 18 juni 2009

Förbaskade bilskrälle

Igår när vi åkte hem från sambons moster så började bilen rycka igen. Plus att bromsarna tog sämre. Idag är det löning (pensionsutbetalning) så vi skulle storhandla. Innan vi åker hemifrån så kollar sambon att det finns bromsolja. Det var fullt så vi åker iväg. Vi skulle både på bolaget, Coop och Willys. Till Coop och bolaget var det inga problem, men när vi ska åka till Willys så lägger bromsarna av nästan helt.

När vi kommer till Willys så kollar sambon igen på bromsoljan. Nu är det nästan tomt i burken! Vi handlar det vi ska ha och kör sedan ner till Statiol som ligger några hundra meter från Willys. Köper bromsolja och fyller på. Pumpar upp bromsarna, men de vill fortfarande inte ta. Vi fick krypköra hem och vi vet fortfarande inte vad som är felet. Sambon får kolla senare i helgen när vädret är bättre.

Vi skulle hämta bonussonen och hans lilla familj imorgon, men nu har vi ringt och sagt att de får ta bussen till oss. Det är inte värt att riskera att det händer något. Nu skulle jag gärna vinna några hundratusen så man kunde kosta på sig en ny bil istället för detta gamla skrälle. Pengar är inte allt men ibland skulle det inte vara så dumt med en skattkista att ösa ur.

onsdag 17 juni 2009

Släktmiddag

Nu när sambon tagit upp sitt släktforskande igen så har det lett till en del saker. Bland annat så har han tagit han kontakt med en kusin som han inte pratat med på många år. Han ville kolla upp en del saker om gamla släktingar. Det visade sig att mamman till denna kusin fortfarande lever. Hon är alltså en ingift moster till sambon. Sambon fick telefonnumret och ringde upp denna gamla dam. Hon blev så glad att hon bjöd oss på middag. Vi ska dit ikväll.

Sambon har inte många släktingar kvar, i alla fall inte på nära håll. Hans föräldrar gick bort för många år sedan. En av hans bröder är också avliden och den andra bor sedan många år i USA. Så de enda släktingar till sambon som jag träffat är hans barn.

Det känns nästan lite pirrigt att ikväll bli presenterad för denna gamla moster. Lite som att träffa sin svärmor för första gången. Jag märker att även sambon är lite pirrig. Han, som annars är jordens tidsoptimist, vill att vi ska åka hemifrån en timme innan vi ska vara framme. Det är en resa som i normala fall tar högst en halvtimme.

Fiskrecept

Igår lagade jag en helt underbar fiskrätt. Vit fisk vill jag oftast ha kokt. Numera brukar jag göra så att jag lägger fiskfiléerna i traktörpannan, slänger i en fiskbuljongtärning, lite citronpeppar och låter det hela koka upp. Sedan får det sjuda i 10-15 minuter, beroende på filéernas storlek. Jag tänker på min norska väninna som tycker att vi svenskar kokar vår fisk alldeles för länge. Vi köper för det mesta hajmalsfiléer (pangasius). Jag tycker de är så saftiga och goda.

Tillbaka till fisken som ligger och sjuder. Sedan brukar jag då börja med en bottenredning till sås, ca 3 msk margarin och 3 msk idealmjöl. Detta späder jag med fiskbuljongen som jag slevar upp, medan den oftast fortfarande sjuder. Jag tycker inte om tjocka och stampiga såser så jag späder till en skyliknande sås. På det skvätter jag i lite grädde, ca ½ dl.

Sedan kommer då smaksättningen. Det brukar bli efter humör och känsla. Igår blev det kapris och citron. Kapris, denna lilla ärta som är så underskattad och som jag älskar. Salt och syrlig på samma gång. Jag rörde ner ca 3 msk kapris och skvätte i lite citron, ca 1-1½ msk. Smakade av med lite salt. Wow, vilken sås det blev. Igår serverade jag kokt potatis till detta, annars blir det oftast ris. Men kaprissåsen krävde potatis, kändes det som. Och det stämde. Kanongott.

Orättvisa?

Nu börjas det pratas om semesterplaner i en den ena efter den andra bloggen. Man räknar ner dagar och veckor till första semesterdagen. Då blir jag nästan avundsjuk. När får vi hemmasittare semester? Äsch, tänker ni kanske, hon har ju semester varje dag. Javisst, jag är dagledig hela tiden. Men jag önskar jag hade ett jobb att gå till så jag återigen kunde få uppleva denna känsla av att vänta på den första semesterdagen. Allt planerande vad man ska göra under dessa veckor. Och att sedan komma tillbaka till jobbet, känna att man saknat sina arbetskamrater och få berätta om allt man gjort och få höra från dem vad de gjort. Sådana vardagliga känslor kan jag fortfarande sakna.

Framför allt skulle jag vilja ha semester ifrån min ständiga följeslagare. Jag menar inte sambon, utan värken. Tänk att få ha fyra veckors ledighet ifrån den. Att veta om det i förväg så man kan få planera vad man ska göra under den perioden. Göra en massa kul som värken annars sätter stopp för. Att få planera för det, en tid i förväg.

Nu ska jag väl inte beklaga mig alltför mycket. Jag försöker göra så mycket kul saker som jag bara kan, de flesta dagar. Jag försöker tänka positiva tankar de flesta dagar. Men just känslan av att gå och vänta på en semesterperiod med allt vad det innebär finns med i saknaden efter det friska livet.

tisdag 16 juni 2009

Sambon imponerar

Alltså, nu är jag nästan i chocktillstånd. Jag har ju gnällt över att sambon är en uppskjutare. Hans måtto är: "Varför göra något idag om jag kan strunta i det alldeles". Men idag har han imponerat storligen.

Bilen har trasslat länge, ända sedan vi var i Sundsvall i slutet på april. Den har ryckt och knyckt en hel del. Dessutom har det blivit värre eftersom tiden gått. Till slut så hjälptes vi åt att kolla under huven. (Sambon vill nämligen gärna ha sällskap när han gör något.) Han hittade en slang som var trasig, så han konstaterade att bilen drog in tjuvluft och därför ryckte. Slangen togs bort. Sedan har vi kört utan denna slang, vilket har resulterat i att bilskrället ryckt och knyckt ännu värre.

Vi har diskuterat om vi ska lämna in den eller inte. Bilen har kostat mycket pengar denna vår, eftersom den inte gick igenom besiktningen. Det var karosskador (läs rost) som måste åtgärdas och där fladdrade det iväg nästan fyra stycken tusingar. Så alternativet att lämna i den igen kändes rätt jobbigt.

I förra veckan var sambon in på OK och köpte slang och slangklämmor. Idag har han satt dem på plats och bilen går som en klocka igen. Fattar ni att jag är impad. Det tog inte fullt två månader att fixa det. Kan det räknas som snabbhetsrekord?

Att ärva kläder efter sina barn

Min dotter och jag har kunnat ha varandras kläder i många år. Trots att jag gått upp mycket så gäller det fortfarande. Även hon har nämligen rundat till sig.

Så när vi var upp till Sundsvall i slutet av april så fick jag lite kläder med mig hem, dvs jag ärvde de efter min dotter. Det var två par jeans, ett par svarta snygga byxor och denna skönhet.

Tyvärr gör bilden den inte rättvisa. Den är broderad med glansig tråd och färgerna ser helt annorlunda ut. Denna tunika köpte dottern i femton års ålder i en specialboutiqe för ungdomskläder på Sergels torg. Nu, femton år senare blir den min. Jag har alltid tyckt den varit snygg, så nu är jag mycket nöjd med att fått ärva den.

På ett område är dottern och jag inte lika i kroppen, hon är ca tio cm längre än vad jag är. Så igår kom jag mig äntligen för att korta byxor och korta ärmarna på tunikan.

Sömn, en viktig, helande, del av mitt liv

Känner mig smått överväldigad idag. Varför då, kanske ni undrar. Jo, jag har sovit en hel natt utan att varit uppe och sprungit det allra minsta lilla. Tänk, en hel natts obruten sömn. Det vet jag inte när det hände senast. Gissningsvis var det 2000 när jag fortfarande kunde arbeta.

När man har fibromyalgi så kommer man aldrig ner till den så kallade djupsömnen. Man sover väldigt ytligt, vilket gör att man går omkring som en zombie på dagarna. Har man dessutom sömnapnéer, som jag har, så sover man ännu sämre. När det var som värst var jag vaken och uppe, minst en gång i timmen. Varje natt! Under lång tid!

Men sedan några år tillbaka sover jag betydligt bättre. Bland annat tack vare min CPAP (andningsmask) och att jag fått medikamenter som fungerar. Länge, länge värjde jag mig från att ta mediciner. Jag ville absolut inte. Men var till slut tvungen att inse, att skulle jag orka med att leva så var det nödvändigt att jag stoppade i mig vissa mediciner.

Efter en del testande så hittade jag rätt i denna djungel. Nu försöker jag ändå hålla tablettintaget på en så låg nivå som möjligt, men jag värdesätter min livskvalitet alltför mycket för att låta bli att ta min medicin. Det har jag nu lärt mig. Så jag tar det jag behöver endast till natten. På dagen är det förbjudet, med vissa extrema undantag.

Igårkväll hade jag fruktansvärt ont när jag skulle sova. Jag låg länge och vände och vred på mig utan att lyckas att koppla av. Jag kände mig som Prinsessan på ärten, för varje veck på lakanen skavde och gjorde ont, varje litet kattsandkorn kändes. Med jämna mellanrum höll jag på med att dra i lakan och borsta bort kattsand.

Till slut gav jag upp och stoppade i mig en halv insomningstablett. Somnade nästan direkt och vaknade många timmar senare, nästan pigg och utvilad och nästan värkfri. Jag tror knappt det är sant. Dessutom skiner solen ute. Kan det bli bättre än så här?

måndag 15 juni 2009

Miljökassar

Nu är det påfyllt med några miljökassar på hemsidan.

Farväl Cityakuten

Ikväll blir det stort avsked när absolut sista avsnittet av Cityakuten sänds. Det är den enda serie som jag följt så länge, ända från första avsnittet 1994. Och älskat den hela tiden, ivrigt väntat på nya avsnitt när det varit uppehåll. Många andra serier har jag tröttnat på när de fortsatt och fortsatt och det känts som att de överlevt sig själv. Så har jag aldrig upplevt Cityakuten.

Vad det är som gjort denna serie så bra kan jag inte svara på. Det är ju inte bara jag som uppskattat den. Den har vunnit ett antal priser genom åren, så något extra har den ju. Man har sett läkare, sköterskor och patienter kommit och gått. Ibland har en och annan etablerad skådespelare gjort ett inhopp. Sally Field spelade manodepressiv mamma till Abby Lockhart i några avsnitt. I senaste avsnittet kunde vi se Ernest Borgnine spela orolig make till en patient.

Jag minns inte alla rollnamnen, men jag ser de flesta aktörerna framför mig. Där är naturligtvis charmören George Clooney som var barnläkare och krossade sköterskornas hjärtan på löpanden band. Till slut var det hans tur att falla. Han föll för syster Carol Hathaway som han fick tvillingar ihop med. Eller Eric la Salle som fick en döv pojke. Kerry Weaver som till slut vågade stå upp och erkänna att hon var lesbisk. Hon fick en son med en kvinnlig ambulansförare som tyvärr dog och en vårdnadstvist var ett faktum.

Man har inte varit rädd för att ta upp olika problem i samhället och världen. Vi har fått följa med och se läkare som arbetar för krigsdrabbade människor i ett svältande Afrika, vi har fått följa med till Afganistan och Irak. Man har hanterat och visat upp och tydliggjort olika former av funktionshinder.

Vi har fått följa dokter Greens kamp mot hans cancer som han så småningom avled i. Vi har fått följa Neela Rascotra som så tragiskt förlorade sin älskade doktor Gant i Irakkriget. När hon sedan vågade lita på kärleken igen tillsammans med Ray så skadades han svårt i en bilolycka och miste sina ben.

Några som mest stannat i mitt minne är just lilla doktor Neela som man fått följa från det att hon kom som AT-läkare till numera när hon är specialist på kirurgen. Abby Lockhart har också fastnat extra i mitt minne. Hennes kamp mot sitt spritmissbruk och sin jakt på lycka har etsat sig fast. Numera är hon gift med doktor Luca, som hon har en son ihop med, och förekommer inte längre i serien. John Carter, miljonärssonen som ville leva på egna intjänade pengar har man fått följa under lång tid. Även han började som AT-läkare, varvade med att jobba för Läkare utan gränser där han träffade sin fru Kim. Nu är han tillbaka i serien igen som njursjuk och hoppas på en transplantation.

Jag skulle kunna räkna upp hur många som helst som gjort intryck. Men jag slutar nu för annars blir jag tjatig. I alla fall för den som inte är lika hängiven Cityakut-fan som jag. Jag kommer aldrig att köpa en DVD-box för det tror jag inte funkar för mig. Jag kommer troligtvis inte att titta på reprisavsnitt av samma anledning. Med sorg i hjärtat säger jag adjö ikväll och lever i fortsättningen på mina minnen.