Vem förstår?

Ikväll på Robins så var Måns Möller gäst. Han pratade bland annat om sin son som har autism. Han har gjort en ny show om sitt liv, där en hel del kommer att handla om sonen. Han vill genom sin show visa hur mycket ljusa stunder och glädje, mitt i all sorg, som det finns när man har ett funktionshindrat barn.

Jag har aldrig varit en fan av Måns Möller tidigare men från och med ikväll så är jag det. En fan, alltså. Han berättade om sin glädje när sonen första gången sa en längre mening. En mening på fyra ord, "När är lasagnen färdig?" Hur han då ringde sina kompisar för att berätta detta, denna enorma glädje som han som pappa kände vid just detta tillfälle. Men de förstod inte riktigt.

Jag fattar precis hur han kände det. Det har varit en del sådana stunder i ens liv. Men för vem berättar man om sin otroliga glädje och stolthet när ens sextonårige son för första gången kan knyta sina skor själv? Vem fattar hur man känner? Självklart så är det en annan förälder med ett funktionshindrat barn som fattar hela ens glädjekänsla. Man måste varit där för att förstå. Så är det bara!

Tråkigt besked

Pappa ringde igår. Han berättade att en av hans kusiner, Irene,  gått bort. Pappa och hans kusiner har växt upp som syskon. De var bara fem stycken och vistades mycket hos sin mormor och morfar. Dessutom var de ganska jämngamla. Så Irene kändes som en syster för honom.

Nu är det bara pappa och Gun kvar. Gun är den som jag har mest varit tillsammans med. Vi bodde grannar med henne och hennes man så jag var hos dem nästan dagligen. Det känns väldigt sorgligt att de försvinner en efter en. Samtidigt inser jag att en dag kommer det vara pappas tur. Men jag hoppas det dröjer riktigt länge tills dess.

Så sorgligt

Jag stryker julgardiner och juldukar. Samtidigt vandrar tankarna till vad som hänt i natt, i vårt närområde. Jag blir så sorgens, samtidigt som jag känner en ilska över ett känslokallt samhälle. En mamma blev mördad inatt. Av sin son. De hade sökt hjälp för sonen för fyra dagar sedan, men psyk hade nekat hjälp. Idag ser man resultatet av den nekade hjälpen.

Hur många gånger har vi inte fått läsa om liknande fall. Där man bett om hjälp, men inte fått den. I sin förtvivlan ger man sig då på någon annan. Vi har hur många exempel som helst. Det mest kända är mordet på Anna Lind, men tyvärr är det bara en i mängden av liknande fall.

Jag känner så starkt för denna pojke som nu dödat sin mamma. Det är ju inte bara hon som är ett offer. Han är det också. Alla i deras närhet är offer.

Jag vet att man i förtvivlan kan begå en sådan här händelse. Jag har själv varit med om det. När sonen i sin förtvivlan höll på att strypa mig. Som tur var så besinnade han sig i tid. Hur han grät efteråt och undrade om han höll på att bli tokig. Han undrade över hur han kunde göra detta mot mig? Mig som han älskade mest i hela världen. Han mådde så fruktansvärt dåligt och jag råkade finnas till hands.

Nu gick det bra för oss. Tyvärr gjorde det inte det för denna pojke och hans mamma. Det är så sorgligt att tänka på.

Sov lilla Totte

Idag har Totte fått somnat in. Han har tacklat av ända sedan i somras. Egentligen borde vi har låtit honom fått somnat in tidigare, men det var ett svårt beslut att ta. Speciellt för sambon som har haft Totte sedan han var unge. Dessutom hade sambon även Tottes pappa.

De sista veckorna har det gått fort utför. Han har inte klarat av att sköta sin hygien. Ibland har han inte hunnit fram till lådan i tid. Jag har fått lyfta fram honom till matskålen. Det var inte ett värdigt liv han levde längre.

I sin krafts dagar var Totte en stor och ståtlig herre. Alla som träffade honom blev förtjusta i hans speciella personlighet. Jag har ju skrivit om hur han lett sin skock av Mimmi och hundarna i matjakt i både kyl och frys. Han delade frikostigt med sig av sin kärlek och man vaknade ofta av hans sträva tunga i pannan.

Det var sorgesamt idag, men ändå så har vi nog sörjt Totte länge, den Totte som fanns förr. Nu var det bara en skugga av honom kvar. Nu tror jag att han är i djurens himmel och leker med syrran Mimmi och hundkompisarna Dronning och Tina. Vad vet man, han kanske charmar en och annan kattdam också.

På bilden här äter Totte kräftor ur mina händer. Mimmi är inte lika framåt utan sitter mest och tittar på.

Ibland suger livet extra mycket

Idag somnade en god vän in. Egentligen är/var han en väninnas man, men han blev en god vän även till sambon och mig.

Livet känns så orättvist. Min väninna berättade att de planerat att göra så mycket när han skulle gå i pension. Nu hann de aldrig dit.

Sov gott, Roger. Nu slipper du plågas mer. Du sitter säkert där uppe på ett moln och tittar ner på Wilmas teckning, den du aldrig hann få.

Lördagstankar

Nu har jag kommit igång med syendet igen. Det känns bra. Idéer sprutar fram i huvudet. Några beställningar finns. Ett par av dem är extra kul utmaningar. Jag mår så bra när jag får hålla på med sånt.

Tyvärr dyker det ju upp måsten också så igår blev det lite dammsuget. Tankarna far också till hur vi ska göra med Totte. Han går i sin egen lilla värld, äter, sover och skiter. Precis som en kattunge eller baby. Vi misstänker att han inte hör något, för han reagerar inte när vi kallar på honom. Vi funderar också över hans syn och hans luktsinne. De sinnena verkar inte heller fungera som de ska.

Vi tröstar oss med att han verkar inte ha ont och han är kontaktsökande. Hur gör man då? Hade han varit en människa så har det varit självklart att han ska få leva vidare. Nu är han inte en människa utan "bara" en äldre kattherre. Det är svårt att veta vad som är bäst för honom.

Tankarna kretsar också kring de andra svåra sakerna. Det är nu bara en månad kvar tills flytten blir av och vi står maktlösa. Jag är glad i alla fall att tankarna kan kretsa kring sömnaden. Sambon flyr in i släktforskarträdet. Allt för att slippa tänka på det jobbiga.

Dagens sommarvärd

Idag var Malin Sävstam som var sommarpratare. Hon är en överlevande från tsunamikatastrofen där hon förlorade sin man och två av sina tre barn. Hon berättade om hur man överlever rent mentalt efter att förlorat sina nära, framför allt hur man överlever efter att förlorat sina barn.

Det var ett starkt program som berörde mig mycket. Efter att ha levt i handikappvärlden i många år och sett många föräldrar förlora sina barn i olika sjukdomar, så vet jag att man överlever. Det var bara så starkt nu att någon satte ord på all denna smärta.

Jag är glad över att jag aldrig behövt uppleva denna smärta även om det var nära en gång. Det är många år sedan nu, men jag kan fortfarande få hjärtklappning när jag tänker på vad som kunde ha hänt.

Sonen och hans bästis tog ut snöskotrarna för första gången på säsongen. Vi förmanade dem flera gånger att de inte fick köra över sjön, eftersom isen nyss hade lagt sig.

De var ju tonåriga pojkar, så vad gör de. Jo, de kör över sjön. Det gick bra för sonens vän som körde först, men inte för sonen. Han blev rädd när isen började knaka så istället för att gasa på som han borde ha gjort, så saktade han ner och katastrofen var där. Han och skotern sjönk ner i det iskalla vattnet. Vännen ser detta och vänder sin skoter, varvid även han sjunker ner i vattnet.

Som om de hade en skyddsängel över sig så lyckas pojkarna ta sig upp ur respektive vakar och åla sig fram till land. Där sprang de till ett hus där de ringde till oss och berättade vad som hänt. Fd maken åkte och hämtade dem. När sonen kom hem och han stod i hallen kom min reaktion. Jag slog och slog och slog på sonen samtidigt som jag skällde, skrek och grät.

Sonen grät också och sa bara: Mamma, det är bra nu! Jag stoppade ner honom i badkaret eftersom han var iskall och behövde värme. Då kom hans egen reaktion på vad som kunnat hända. Vännens föräldrar fick en liknande reaktion som vi fick. Ilska och rädsla varvat med tacksamhet, rusade igenom kroppen.

Några veckor efteråt lejde vi dykare som gick ner och hämtade upp skotrarna. Sonen skoter var nästan helt försvunnen ner i dyn. Endast en bit av styret syntes. Tänk om det varit han som legat där i dyn?!

Uppdatering: Jag glömde skriva att grabbarna hade riktiga skoteroveraller med flytförmåga. Det var nog det som räddade deras liv och som gjorde att de tog sig upp ur vakarna.

Sorg igen

Känner att nu vill jag inte höra fler sorgliga nyheter. Fick ytterligare ett dödsbud idag. Detta är ett riktigt i alla fall, tyvärr. Det är en väninna sedan många år som fick en hjärtinfarkt på påskafton och klarade inte upp det. Hon var bara två år äldre än jag.

Jag var ju föreningsaktiv i handikapprörelsen i ca 25 år. Det gjorde att jag fick väldigt många vänner där. I slutet av åttiotalet och i början av nittiotalet så var vi fyra väninnor som hängde ihop. Vi hade alla fyra varsin son med Damp. Det var så vi lärde känna varandra. Vi hängde alltid ihop på alla konferenser och kurser och läger med barnen. Vi bodde i olika delar av landet så mellan konfererandet så var det intensiva telefonkontakter mellan oss. Oj, så mycket roligt vi hade. Vi var lika galna alla fyra och hade alltid något upptåg eller bus för oss. Man kallade oss för "De fyras gäng". Nu är vi bara tre kvar.

Vi har varit dåliga med att hålla kontakten de senaste åren. Det har blivit lite då och då, väldigt sporadiskt. Det har ändå inte känts som att vi tappat bort varandra. Nu lovade vi varandra idag att det får bli ändring på detta. Vi måste vara mer rädd om varandra och ses lite oftare.

Maggan, du fattas mig så det gör ont.

Både bra och sorgligt

Idag känner jag mig mycket bättre. Lite ont i benen men annars är det rätt skapligt. Sambon och jag ska ta en promenad i finvädret. Jag ska klippa till två bordstabletter som fattas till min systers beställning. De måste jag ha klart tills onsdagkväll. Vi åker norrut på torsdag. Ska även baka lite de här dagarna. Tänkte ta med mig till dottern, som vi ska bo hos. Hon bakar själv ibland, men jobbar så mycket nu, att det är väl sånt som en gammal mamma kan ställa upp med.

Fick tyvärr ytterligare ett dödsbud idag. Det är en väninnas dotter som gått bort. Hon har varit sjuk i många år och i onsdags hände det. Sedan min tid i handikapprörelsen har jag sett det här på nära håll så många gånger, föräldrar som mister sina barn. Jag kan inte ens föreställa mig hur det känns, men jag gissar att det måste vara det värsta man kan råka ut för. Även om barnen är vuxna, så är det ju ändå det här lilla barnet som vi burit fram och som vi hållit i våra armar, tröstat när de varit ledsna och pysslat om när de varit sjuka. Det känns orättvist och blir i fel ordning. Barn ska inte dö före sina föräldrar.

En pärs

Nu har vi varit och tagit det sista avskedet av Mamma E. Det var hjärtslitande, men samtidigt väldigt vackert. Det var en underbar kvinnlig präst. Jag led med pappa, för nu såg han så ensam och gammal ut. Jag trodde hjärtat skulle slitas ur kroppen på sonen. Så mycket grät han inte ens på sin mormors begravning.

Det var över sextio personer. Vi blir så många med alla barn med respektive, barnbarn och några barnbarnsbarn träffas. Det var även vänner och några andra släktingar som var där.

Efteråt åt vi alla lunch tillsammans. Vi satt med pappas kusiner. Pappa har växt upp med dem som syskon, för deras mammor hade en mycket nära relation och alla kusinerna är jämngamla. Därför har även jag en väldigt nära relation med pappas kusiner. Det är tragiskt att se hur skaran decimerats. När vi skildes åt så undrade jag i mitt stilla sinne om det var sista gången jag träffade dem. Alla är i åttioårs åldern. Men det är rart att sitta och prata med dem och minnas en massa om hur det var när man var barn.

Jag, sambon, sonen, mina syskon och pappas kusiner avslutade dagen tillsammans genom att gå och hälsa på farmor. Hon ligger begravd nära där vi var, så det passade bra. Där ligger även kusinernas mammor. Alla systrarna plus deras föräldrar ligger i samma grav, så vi sa det att de måste ju undra nu när vi kom en hel drös och hälsade på.

Det blev en fin dag, trots allt. Sonen åkte norrut tillsammans med mina syskon och jag och sambon åkte en alternativ väg hem så att vi fick njuta av den uppländska och sörmländska naturen.

Lilla Pappa

Imorgon är det en vecka sedan mamma E somnade in. Pappa har haft fullt upp med att ordna allt inför begravning. Hemsjukvården har hämtat tillbaka saker som inte behövs längre. Det har varit någonting varje dag som hållit honom upp. Han säger att mornarna är värst när han inte har någon att pyssla om eller äta frukost med. Häromdagen hade han tänkt att nu måste han lära sig att det är så här hans liv kommer att se ut i fortsättningen. Jag är i alla fall glad att han inte ger upp utan redan nu ändå tänker framåt. Det är klart det kommer att bli många tunga dagar framöver, men han planerar ändå för en framtid. Nu är han så fundersam om hur han ska göra, ska han skaffa sig en mindre lägenhet och behålla sommarstugan? Eller ska han behålla lägenheten och sälja stugan? Bägge sakerna har han inte råd med. Han ska åka upp till stugan över påsk och känna efter om han vill vara där ensam. Det är nog ett klokt beslut. Jag tror att stugan kommer att vara något bra för honom. Där har han sin snickarbod och han har tomten att pyssla med. Han är ingen stugsittare som ska sitta fast i en lägenhet.

Idag fick vi en kopia på dödsannonsen. Där finns en dikt som några av de yngre barnbarnen hade skrivit till mamma E när hon låg på sjukhuset. Nu hade pappa och yngsta bonussystern ändrat den lite så den skulle passa till det här tillfället. Den är så fin.

Tack för alla dessa fina år
Vi är så glada att vi fick känna dig
Vi skulle vilja bli som du, när vi blir gamla
Ungdomlig med en härlig humor
Du har alltid varit vår stora förebild
För oss har du alltid varit vår ängel

Ode till Mamma E

Mamma E somnade stilla in igårkväll. Hon hade haft ont på morgonen så hon fick en spruta för att ta bort värken. Den somnade hon av och vaknade inte upp igen. På morgonen hade hon sagt till pappa att hon var glad att vi alla hade varit där på fredagen. Hon var också tacksam över att så många månade om henne. Pappa och en sköterska satt och höll hennes händer när hon drog det sista andetaget. Det känns skönt att pappa slapp vara helt ensam när det skedde.

Jag har ingen tidigare erfarenhet av hospice. Min egen mamma dog efter en hjärtattack så när vi vakade för henne så var det på en IVA-sal och hon var kopplad till en massa apparatur. Här på hospice var det en lugn och fin miljö. Mamma E hade ett eget rum med toalett. Varma gula tapeter på väggarna, vackra gardiner, fåtölj och stoppade stolar. Så nära en hemmiljö man kan komma i ett sånt läge. Fantastisk personal som tog sig till. Inget jäkt och spring i korridorerna utan allt kändes väldigt rogivande.

Jag är själv förvånad över det lugn jag känner just nu och som jag även kände när pappa ringde igårkväll. Jag känner en viss oro för hur han kommer att klara det här. Han är ju ingen ungdom längre. Han är ledsen, men inte uppgiven och det är väl ett ganska gott tecken.

När man bloggar så funderar man ibland över hur privat man ska vara. Vad vill man lämna ut och vad vill man ha för sig själv. Det jag ska skriva nu är väldigt privat, men efter att ha funderat på det så väljer jag att skriva om det. Det får bli min kärleksförklaring till mamma E.

Någon frågade mig hur det kom sig att jag kommit så nära mamma E. Det var ju ändå hon som splittrade vår familj. Jag svarade då att vår familj var redan splittrad. Den var splittrad av annan otrohet och pappas spritmissbruk. Den som levt med någon som missbrukar vet hur förödande det är. Det är lögner, smussel och gräl som hör till vardagen. Vi försökte på olika sätt att få pappa att sluta dricka men det bara eskalerade.

Det var den vardagen mamma E tog över. Jag är full av beundran för att hon orkade. Idag vet jag att det var äkta kärlek som gjorde att hon orkade. Men det var inte lätt. Mamma E och jag har pratat om det så jag vet vilket h-vete hon hade. Bonussyster P bodde hos dem då, så även hon drabbades. Hon har berättat hur hon varit med och slagit bort sprit och sett hur pappa med jämna mellanrum packade sina väskor för att dra. Hon måste ha hatat denna man som kom och splittrade hennes familj, för det var det pappa gjorde för dem. Idag vet jag att hon älskar min pappa och ser honom som en trygghet i livet.

Vi har pratat mycket om känslor den sista tiden. Känslor som vi kanske borde tagit upp till ytan tidigare. Var vi nära varandra innan, så är det inget mot vad vi är nu. Den värme och gemenskap jag upplevde i fredags var det länge sedan jag kände. Det är den som bär mig nu.

Det är hemskt att säga att jag många gånger önskat att mamma E var min riktiga mamma. Jag har känt att jag skulle velat växa upp i den gemenskap och närhet som mamma E:s barn har med varandra. Själv växte jag upp i en dysfunktionell familj. Jag kan inte säga att jag är avundsjuk på dem, för avundsjuka är en missunsam känsla. Men jag skulle velat höra till redan från början.

Det mamma E gjort för mig är att ge mig min pappa tillbaka genom att få honom nykter igen. När jag var barn stod jag min pappa väldigt nära. Pappa var min idol, jag var och är fortfarande pappas flicka. Mamma var vardag, pappa var fest. Han kunde ta våra sista slantar till att köpa fem kräftor när det var kräftpremiär. Det är klart man äter kräftor då, även om man bara fick en i var. Sådan var och är min pappa. Han såg även till att han alltid hade tid över. Jag minns aldrig att pappa skällde på oss barn, det var mamma som stod för den biten.

Det var den pappan som mamma E gav mig tillbaka. Den glada pappan med mycket kärlek inom sig. I fredags så var det någon av bonussyskonen som sa att mamma E var navet som vi alla samlades runt. Jag vill även säga att det var pappa och mamma E tillsammans som var navet. Till dem var man alltid välkommen, oavsett när man dök upp. Det fanns alltid tid för oss allihopa.

Det är få förunnat att få möta sin "soul-mate", sin själsfrände. Pappa och mamma E fick den förmånen. För det har de varit för varandra. Under sina trettiosju år tillsammans, är det inte många timmar de varit ifrån varandra. De har gjort allt tillsammans, delat ljuvt och lett, in sickness and health.

Pappa berättade idag att mamma E sagt till bonussyster L att hennes önskan var att få dö först, att hon inte skulle orka att leva utan pappa. Den önskan fick hon uppfylld. Nu gäller det att hjälpa pappa att lära sig leva utan mamma E. Han har mycket tankar i huvudet nu om hur det ska gå i fortsättningen. Han sa: "Det här måste jag vänja mig vid nu." Så är det.

Den här bilden togs för ca fem år sedan. Då var hon fortfarande frisk. Nu så här i efterhand vet vi att hon var sjuk mycket längre än vad någon av oss förstod, inkl henne själv.

Hon fattas mig, hon fattas hos många av oss. Mamma E, jag älskar dig.

Jag är nog lite trist just nu.

Många kanske tycker det är jobbigt att läsa när jag skriver om vårt sorgearbete om mamma E. Men det är så det är nu. Det är detta som huvudet är fullt av. Och ibland måste jag få skriva om det, skriva av mig mina tankar. Jag hoppas ingen tar illa upp eller tröttnar. Mitt vanliga lättsinniga pladder om tyger och sömnad och allt annat återkommer så småningom. Just nu måste det bara få vara så här.

Kram till alla vänner där ute som stötar mig med sina ord både via kommentarer och mail.

Uppdaterat: Mamma E somnade in stilla ikväll vid femtiden. Jag skriver ner mina tankar om det imorgon.

En bra och dålig dag

Idag har vi varit och sagt adjö till mamma E. I onsdagskväll ringde yngsta bonussystern och ville att vi skulle komma dit idag. Doktorn ville ha en träff med de anhöriga som kunde och ville komma. Vi är ju två kullar syskon. Det är jag, min syster och bror som tillhör pappas kull och från mamma E:s kull så är det fem stycken. Ingen av oss har växt upp tillsammans eftersom vi var vuxna när våra föräldrar träffades. Det var bara yngsta bonussystern som bodde kvar hemma. Ändå har vi alltid känt oss som syskon och det har aldrig varit dina och mina barn utan pappa och mamma E har alltid pratat om oss som sina barn.

Ändå blev jag väldigt rörd och tacksam att L ringde och ville att jag skulle vara med idag. Det kändes så rätt. Min bror och syster bor så långt borta så de kunde inte vara med av praktiska skäl.

Sambon och jag åkte iväg i god tid. Vi var inte säkra på om vi skulle hitta till detta hospice så det kändes bra att ha gott om tid på sig. Vi hade även en bit att åka och man vet aldrig hur trafiken är. Det var även rätt pirrigt i magen för hur den här dagen skulle gå. Vi ville ju inte bryta ihop och börja gråta inför mamma E.

Resan gick bra och vi kom fram i god tid. Pappa kom och mötte oss så vi fick träffa honom en liten stund innan. Han har blivit så mager och ihopsjunken på den här tiden. Han har blivit så gammal på bara några månader.

När vi kliver in i sjukrummet så är det som det är en tunn liten, vilt främmande gumma som ligger där i sängen. Det är inte min stora, tjocka, goa mamma E. Det är någon annan. Tills hon tittar på mig. Då ser jag lite glitter i blicken när hon säger hej till mig. Jag kramar om henne och känner att jag kommer att klara den här dagen, tack vare henne. Jag frågar henne varför hon ligger där och latar sig. Vi har alltid haft den jargongen mellan oss. Hon ler med ögonen och säger "så tokigt det kan bli". Vi pratar om lite ditt och datt och så säger hon att hon vet vad som ska hända, men hon är inte rädd. Hon känner ett inre lugn. Det var så skönt att höra.

En efter en kommer de andra syskonen inramlandes och alla pratar i mun på varandra. Vi är sådana. Småretas och slänger käft med varandra. Mamma E ligger där i sängen och är med i gemenskapen. Pappa och hon har älskat att samla oss så fort de haft en chans. Det har alltid varit huset fullt hos dem. Det var det även idag.

Doktorn såg lite förskräckt ut när vi ramlade in sex "ungar" med några respektive plus pappa. Då var hon tvungen att höra hur många vi egentligen var. Vi fick sitta där i lugn och ro och ställa våra frågor. Vi fick förklarat för oss saker vi undrat över. Det fick ta den tid det tog. Ingen jäktade på. När doktorn gått satt vi kvar och pratade lite grand om alla år som varit. Pappa behövde det. Det var trettiosju år att minnas, det mesta har varit bra. men även en del moln har funnits.

Efteråt gick vi in igen och satt en stund hos mamma E. Samma bubbel och prat igen och hon log där och myste, småskrattade ibland. Vi turades om att sitta och hålla henne i handen så hon skulle känna att hon var med hela tiden.

Alla började så småningom om att bryta upp. Några åkte hem till respektive familjer, men vi var några som bestämde oss för att gå ut och äta en bit mat för att få vara tillsammans en stund till.

Så småningom for sambon och jag hemöver och hamnade i ett rejält snöväder. Så nu är det vinter igen. Eller ett för tidigt aprilväder.

Det värsta av den här dagen är att nästa gång jag träffar mina bonussyskon är för att det värsta hänt. Det bästa med den här dagen är att jag behöver inte oroa mig för att pappa kommer att bli ensam den dagen mamma E är borta. Han har många omkring sig även om vi bor lite utspritt.

Sammantaget så blev dagen ändå väldigt bra. Vi har fått gjort ett riktigt avslut med mamma E.

Jeans och gamla spetsar

I väntan på det oundvikliga måste jag ta mig för med någonting. Annars irrar jag bara runt och blir mer förvirrad än jag känner nu. Pappa vakar på hospis och vill göra den här sista resan med mamma Eivor ensam. Han vill inte ha någon annan där och det måste vi ju respektera.

Eftersom symaskinen är min bästa terapeut så passar det bra att sy någonting. Den här gången blev det ett möte mellan tufft och lite romantiskt.

Väskan är sydd av gamla jeans. Jag har en uppsjö av sådana liggandes. Gamla spetsar har jag också en del av så varför inte kombinera det. På ena sidan har jag låtit en bakficka sitta kvar och använt mig av den biten.

På den andra sidan har jag dekorerat med en blomma som jag fixerat med stelt vlieseline och sedan sytt fast med en vanlig söm.

Inuti har jag använt ett blommigt bomullstyg som foder. Som vanligt har jag gjort den praktiska dubbla fickan, samt en större ficka och en mobilficka. Väskan stängs med magnetlås.

Jag kommer att lägga upp bilderna på hemsidan senare idag. Nu väntar tvättstugan.

Uppdaterat: Jag glömde måtten. Här kommer de. 35 cm hög, 30 cm bred. Botten är 12 cm bred och handtagen är 55 cm långa. Då kan man bära både på axel och i handen.

Lite off

Jag är lite låg just nu så det blir inte så tätt mellan inläggen. Min bonusmamma är sämre så det känns inte så väldans bra just nu.

Varför?

Det är skrämmande med alla bränder och allt som händer här nu. Miljoner till spillo, helt i onödan. Visst, Willys klarar sig alltid. Men tänk alla de små enskilda butikerna och företagen som drabbades. En av våra närmaste vänner har förmodligen fått sitt företag förstört genom vatten- och rökskador. Vi vet inte ännu eftersom de var bortresta när det hände. Jag såg en av mina tyghandlare stå med tårar i ögonen samtidigt som han sa: "Jag vet inte vad jag ska göra nu. Jag är utblottad."

De jag tänker allra mest på är alla anställda som helt plötsligt står utan jobb. Vad händer med dem? Det betalas förmodligen ut en statlig lönegaranti eller att försäkringsbolagen går i under en tid. Men hur får så många nytt jobb när det redan nu är sådan arbetsbrist? Allt har rasat för så många, bara över en natt. Det är så hemskt och så onödigt.

Jag vill kalla det terrordåd och anarki!

Ibland är livet frukansvärt orättvist

Ibland suger livet verkligen musten ur en. Jag har nyss pratat med sonen i telefonen och han grät som ett barn. Det är fruktansvärt att höra sin trettiotvå-årige son gråta som ett barn. Varför gjorde han då det?

När han fyllde arton år så var det inte ens att tänka på att han skulle kunna ta ett körkort. Han hade fortfarande alldeles för stora svårigheter både när det gällde koncentration och motorik. Hans perceptionsstörningar var så svåra att de var inte utvecklade mer än för ett barn på åtta till tio år. När han fick beskedet att det inte var att tänka på ett körkort, så var det som om vi klubbat ner honom. Hela hans tillvaro brakade loss och jag var ofta rädd för att han skulle göra sig något.

Den sorgen har han sedan levt med och den har kommit fram med jämna mellanrum. Det har varit lika tungt varje gång han har dragit upp det. Det har känts som att det varit mitt fel. Inte för att han anklagat mig, utan mer för att jag vet att det är jag som har ett fel som gör att jag inte klarat att bära min barn till fullgången tid. Det är en ologisk tanke att tänka så, men den har ändå funnits där ibland. Jag har ofta tyckt att livet varit så orättvist mot sonen. Han har inte haft lika många möjligheter i livet som sin syster.

För snart två år sedan ringde han till mig och berättade att han hade ansökt om körkortstillstånd. Han hade varit hos läkaren på vuxenhabiliteringen och pratat. Läkaren bedömde att nu fanns det kanske en chans att sonen trots allt skulle kunna få börja övningsköra. Det tog inte lång tid så hade han sitt tillstånd i handen.

Han skulle först övningsköra med sin far. Till saken hör att hans far har haft svårt att acceptera sonens funktionshinder. Han har ständigt haft för höga krav på sonen vilket gjort att de har väldigt svårt att kommunicera och samarbeta. Sonen har för många bittra minnen från sin far. Men det fanns inget annat alternativ än att de skulle prova att övningsköra tillsammans. Jag finns ju tyvärr för långt borta.

Det gick inte så bra för dem, vilket jag hade förstått att det inte skulle göra. De blev ovänner, vilket gjorde att pappan inte ställde upp så ofta. Till slut var sonen desperat eftersom han fått ett så kallat "villkorat" körkortstillstånd. Det vill säga att det skulle omprövas efter två år. Sonen klarade i alla fall teoriprovet på första försöket så det är färdigt.

Sonen anmälde sig till slut hos en bilskola och fick en lärare som verkar helt fantastisk. Han greppade sonens svårigheter på direkten och la upp övningskörningen efter det. Sedan har det tränats och tränats. Jag har hört på sonen hur lycklig han har varit. Han har sparat varenda krona han kunnat lägga undan för att förverkliga denna livsdröm. Här måste jag berömma sonens far för han har bistått med rejält mycket pengar, vilket jag tyvärr inte kunnat göra.

I mitten på december körde sonen upp för första gången. Det gick inte bra. Det mesta gick väl bra, men det räcker ju inte till. Allt ska ju gå bra. Nästa försök till uppkörning skedde för två veckor sedan. Det gick inte heller bra. Tredje gången var idag. Igår försökte jag peppa sonen allt jag kunde med att säga att han skulle fixa det här och det var tredje gången gillt och så vidare. Allt för att han skulle tänka positiva tankar.

För en stund sedan ringde han som sagt var. Det gick inte idag heller. Han hade brutit ihop på bilskolan och han bröt ihop i telefonen. Vad säger man då som förälder? Jo, att han ska bita ihop och inte ge upp utan försöka igen. Så sa jag. Gissa vad fadern sa? Han skällde och sa att sonen var inte mogen att ta ett körkort. Sådana här gången fattar jag precis varför jag skilde mig. Det jag inte fattar är att jag stod ut så länge som jag gjorde.

Dokumentär som berört

Ikväll har jag sett en dokumentär som verkligen berört mig. Den gick på tvåan och hette "Med adresslapp runt halsen". Den handlade om de finska krigsbarnen och hur deras liv har sett ut. Vilka människoöden. En del visste jag innan eftersom jag känner några som kom hit som krigsbarn. Det är så mycket trauma, sorg och frustration över hur de behandlades. De kände/känner sig svikna av sina finska föräldrar och även av sina svenska fosterföräldrar. Först skickades de hit utan att förstå varför. De kom till ett land där de inte kunde språket. De kände sig ratade av sina föräldrar som skickade iväg dem till ett främmande land. Det var barn i alla åldrar, från två år och uppåt. En del syskon skildes åt här i Sverige och kom till olika fosterhem, en del hade syskon kvar i Finland.

När kriget var slut krävde finska staten att de skulle skickas tillbaka. Många var då rotade i Sverige och ville inte åka tillbaka. De hade glömt både sina biologiska föräldrar och finskan. Många kunde inte prata med sina föräldrar när de skickades hem igen.

Nu fick man följa en grupp där en del hade bollats mellan länderna i flera omgångar men där man hade fått stannat hos sina svenska familjer. De gjorde en resa genom Finland för att se sina gamla hemorter, träffa finska syskon och gå igenom olika handlingar som fanns om dem i Finland.

Jag grät och jag tittade, det var så berörande att se så många gråta över sina öden och sin sorg. En man berättade om när han kom tillbaka till Finland och hur mobbad han blivit av sina finska klasskamrater och blev kallad för landsförädare. Man såg hur dåligt han mådde när han stod vid sin gamla skola. Han riktigt ryggade tillbaka.

Tänk så tokigt det kan bli. Alla ville ju egentligen bara väl. De finska föräldrarna ville skydda sina barn från kriget, den svenska staten och de svenska föräldrarna ville hjälpa till. De finska föräldrarna ville ha tillbaka sina barn när kriget var över. Alla ville väl men det var ingen som funderade över hur barnen mådde. Nu vet man att de mådde/mår inte så bra. De har en rotlöshet i kroppen som är svår att komma över.

För den som inte såg dokumentären ikväll rekommenderar jag verkligen att ni ska se reprisen 3/1.

Julångest

Vaknade med värk idag. Idag är det världens sämsta dag att ha ont på. Tyvärr vet jag varför jag har ont. Det är gråten som sitter i ryggen.

Jag har inte firat jul med mina barn på tolv år. Det var priset jag fick betala när jag skilde mig och valde att flytta. Varje år sedan dess är det likadant. När folk frågar hur det är att fira jul utan sina barn, så svarar jag tufft, att det är inga problem. Gud vad jag ljuger. Det är ett jätteproblem. Julångesten infinner sig. Gråten sitter som en klump i både hals och rygg. Jag spelar julsånger för att försöka hitta någon glädje. Helst skulle jag vilja dra täcket över mig och vakna upp lagom till nyår. Näst bäst vore att sambon och jag fick vara ensamma. Då slapp jag hyckla någon glädje inför andra.

Jag är avundsjuk på fd maken som kan se sina barn när som helst. De ses och äter middag tillsammans någon helg då och då. Allt på en naturlig basis utan en massa planerande med semestrar och lediga dagar.

Jag har full förståelse för att vi inte kan ses på jularna. Förr jobbade både sonen och dottern i affär så att få ledig till jul var inte att tänka på. Sonen vill dessutom att allt ska vara som förr, det vill säga, fira jul med farmor och farfar. I år jobbar dottern som vårdare på ett kvinnofängelse. Hon jobbar juldagen så det är självklart att vi inte hinner ses. Allt det där kan jag förstå, men det gör inte mindre ont för det.