fredag 28 oktober 2011

Award

Jag har fått en award av Anybody som häckar på Anybody´s place. Man ska börja med att länka till den man fått awarden av. Det har jag gjort nu.

1. När ingen ser eller hör mig ..
 ..så sjunger jag, högt och ljudligt. Det händer också att jag tar ett eller annat danssteg. Ibland glömmer jag bort att jag inte är ensam utan sjunger ändå. Som i somras när jag satt i sonens kök och sydde gardiner....och sjöng. Då frågade min son sin syster om hon trodde jag mådde dåligt.

2. Jag går aldrig hemifrån utan .. nycklar. Man måste låsa vår dörr från utsidan. Det är bra, annars skulle jag helt säkert låsa mig ute. Om jag har tagit minnet med mig, så tar jag för det mesta även med mig mobilen och handväskan. Men det är inte alltid jag kommer ihåg det.

3. Min blogg heter som den gör för att jag .. Det känns som att jag svarat på denna fråga tidigare. OK, jag drar det igen. Jag hade funderat på att börja blogga ett tag, men inte kommit till skott. Så fick jag en ingivelse att jag ville testa hur mina hemmasydda saker skulle tas emot. Jag var inne på att skaffa en hemsida att sälja på, men kände mig väldigt osäker. Därför kändes en blogg som ett bra startverktyg. Självklart fick bloggen heta som det jag valt som "firmanamn".
4. Om jag vågade skulle jag ..? Det är inget jag kommer på så där spontant. Jag har nog utmanat väldigt mycket i mina dagar. Efter skilsmässan gjorde jag en hel del galna grejer. Jag testade bergsklättring, att gå på glödande kol, krypa i grottor och så vidare. Så rent äventyrsmässigt känner jag mig rätt nöjd. Jo, om jag vågade skulle jag vilja jobba med hemlösa för att försöka förändra deras situation. Risken är att jag skulle engagera mig så hårt att jag inte klarade av det själv. 
 
5. Om tio år kommer jag att .. förhoppningsvis inte vara sämre i kroppen än nu. Självklart hoppas jag också att jag är vid liv om tio år. Om jag får önska riktigt hur det skulle se ut om tio år så skulle jag vilja bo på Sicilien under vinterhalvåret och sommarhalvåret i Sverige. Cicki Design skulle vara ett känt designermärke, så det skulle förverkliga mina och sambon drömmar.


Nu skickar jag den här uppmaningen vidare. Jag är inte speciellt förtjust i sådana här saker så jag tycker att den som känner sig manad får besvara. Länka dock gärna till mig i så fall.

Tack från Facebookgruppen "Låt Melinas pappa stanna i Sverige

 Nu har jag kopierat in det som sambon skrivit på Facebookgruppen. Vi tackar alla för det stöd vi fått under denna tid.


-----------------------------------------------------------------------

Jaha... Dags för en summering!

Efter en lång kamp och många turer med blanketter, skrivelser, många och långa telefonsamtal, är nu Ali tillbaka i Sverige - med uppehållstillstånd - efter 6 månader och 21 dagars frånvaro.

Personligen kan jag inte låta bli att tycka att Migrationsverket kunde skött saken smidigare redan från början. Då hade vi sluppit en hel del trassel, onödigt lidande och onödiga kostnader. 

Som ni säkert förstår har denna grupp gjort sitt och vi tackar för allt stöd och bidrag till att lösa en svår situation. Utan ert stöd vet jag inte hur vi orkat med. 

Nog för att jag gärna skulle ge Migrationsverket en rejäl knäpp på nosen via Europadomstolen, men frågan är om det är värt mödan. Vi får se om orken räcker till... Huvudsaken är ju att familjen är tillsammans igen. 

Gruppen får ligga kvar året ut för att alla ska få chansen att ta del av hela storyn.

Som sagt... 

TACK!

-----------------------------------------------------------------------------------

torsdag 27 oktober 2011

Lycka

Idag mötte vi Ali på Bromma. Först var vi och hämtade upp Madde och Melina hemma hos dem. Melina var lite trött och hängig bilen.

Jag tror hon var rätt förvirrad över vad som skulle ske. Hon visste att vi skulle hämta Ali, men det är inte lätt att förstå allt som händer när man är två och ett halvt år. Hon går ju dessutom på penicillin och det blir man inte speciellt mycket piggare av.

När hon äntligen fick se Ali komma in i vänthallen så sprang hon emot honom. Tittade lite försiktigt, tills han lyfte upp henne.

Nu har äntligen hennes pappa kommit hem. På hemvägen skrattade hon högt hela tiden. Det är lycka, att få vara med sin älskade pappa igen.

onsdag 26 oktober 2011

Lilla skruttfian

Igårkväll ringde Madde. Melina var jättedålig. Hon hade över 40 grader i feber och hängde som en trasa. Madde hade pratat med vårdguiden och de tyckte hon skulle åka in akut. Sambon var ute på annat uppdrag (hjälpa kompis köpa bil) och jag hade ingen bil hemma. Madde hade ordnat skjuts till sjukhuset, men ville ha hämtning därifrån. Det är klart att moffa ställer upp på sånt.


 De fick komma in jättesnabbt och det visade sig vara halsfluss. Som tur var var sambon klar  med sitt bilköparstödjande uppdrag så han kunde åka och hämta dem.

Då fick han de här muggarna. Jag visste att Madde hade något på gång. Hon har så svårt att hålla sig när det gäller roliga hemlisar. Eller rättare sagt så berättar hon bara att det är något på gång. Kanske för att göra oss nyfikna.......:-)
Sådana här gåvor gör ju en alldeles varm i kroppen av glädje. Som tur är är lilla Melissen bättre idag. Imorgon åker vi äntligen och möter hennes pappa på Bromma.

tisdag 25 oktober 2011

Ännu mer tyger






Mer tyger







Tyger

Jag har fotat tyger till en kund. Det blev många tyger med många olika mönster. Så jag tänkte att jag kan lägga ut de även här. Kanske någon hittar ett kul tyg att beställa något sytt av. (Spader, ditt tyg är reserverat för dig)

Jag har fotat bilderna på min skärplatta som är graderad för att man lättare ska kunna få en bild av hur stort mönster är. Om ni hittar något så kopiera in bilden i ett mail och berätta för mig vad ni vill ha sytt.







Medan tankarna vandrar

Att plocka med tyger är ett bra sätt för mig att sortera upp mina tankar. Förr jobbade jag många gånger med texter och annat tankearbete medan jag strök. Numera plockar jag tyger eller syr. Det är så rogivande.

Eftersom vi ändå är i farten med att röja så har vi bestämt att röja på fler ställen. Medan sambon åkte iväg och hjälpte en kompis med bilköp, så röjde jag i sovrummet/syrummet.

Jag har länge översvämmats av kassar med tyger. Jag är ganska ordentlig av mig (omskolad pedant) så de flesta tyger är sorterade i fyra bananlådor under sybordet, i tre plastbackar under sängen och i två stora tvättkorgar bredvid mitt nattygsbord. Men så ramlar det ju in nya tyger hela tiden. (Undrar hur det kommer sig?) Det var en period när det ramlade in betydligt mer än jag hann sy upp. Så det har plockats och plockats och jag har försökt få ett system i det hela.

Min hemliga dröm är ett syrum med ordentliga skåp där alla tyger ligger fint på hyllor så man kan se allt man har. Det lär aldrig bli mer än en dröm.

Men idag har jag i alla fall fått bort sex papperskassar med tyger. Jag har sorterat ner det i tre nya banankartonger, som nu står uppe på tvättkorgarna. Dessutom har jag sorterat ut en massa tyger som jag ska sy av nu i första hand. De tygerna ligger nu i en blå Ikea-kasse. Förhoppningsvis ska den högen decimeras åtskilligt. Det kommer att bli mycket kuddar, tror jag. Jag är inne i en riktig kuddperiod, verkar det som.

Förutom detta så ligger det 22 olika tyger på strykbrädan. De ska jag fotografera imorgon inför en beställning. Undrar vart jag ska lägga de 21 tygerna som blir över, efter att kunden bestämt sig.

I en papperskasse kanske......:-)

Det är många...

...som gett oss glada tillrop idag ang mitt förra inlägg om Försäkringskassan. Tack så väldigt mycket för det. Det är sådant som gör att man orkar hålla sig uppe.

Sambon har alltså varit utförsäkrad så långt tillbaka, att det var innan man uppfunnit ordet "utförsäkrad". Då kallade man det för "nollklassad". Det vill säga att även om alla läkare anser att man ska vara sjukskriven, så får man noll kronor i plånboken.

Det som påbörjats idag är att få in sambon i systemet igen. Vad som då kommer att hända vet vi inte. Det har varit så mycket regeländringar och byten av ord så jag är inte helt säker på att personalen själva vet vilket ord som är det rätta. Det märktes idag på den vänliga "receptionisten".

Det vi hoppas nu i ett första skede är att sambon får någon form av aktivitetsstöd. Eftersom han inte haft någon lönebaserad inkomst på så många år, så har man inget att grunda sjukpenningen på. Men oavsett vad det blir, så blir det ett tillskott i vår ansträngda ekonomi. Vi blir inte rika. Men vi får kanske lättare att hantera vardagen. Vardagen som ständigt följs av en rädsla för varenda extra utgift. Det kanske blir något bättre om sambon kommer in i systemet.

Förmodligen kommer det ta tid med allt. Jag läser ju flera bloggar där FK och AF bollar folk mellan sig, så vi är beredda på strid.

Vi får se hur det kommer att gå. Som en bloggvän kommenterade så kanske det är bra med handelsresande i försäkringsärenden. Kanske de är mer specialiserade för vissa ärenden.

Ett litet hopp har i alla fall tänts idag, även om vi inte vågar ta ut något i förskott.

måndag 24 oktober 2011

NU, kanske, om vi har tur!

Är det nu det ska ske? Att sambon ska få bli självförsörjande?

Idag skulle bilen besiktas. Det gick sisådär. Höger styrled måste bytas. Där fladdrade ett antal hundralappar iväg. För övrigt är gamla fröken Mercedes i förhållande bra skick.

När vi ändå var ute och snurrade så bestämde vi oss för att slinka in på Förskräcklingskassan. Vi har ju försökt få kontakt med dem via både mail och telefon och misslyckats varje gång. Kanske öga mot öga skulle funka?

Tänk att det verkade som att det är så en slipsten ska dras. Vi fick träffa en urtrevlig människa som berättade för oss hur vi ska gå tillväga. Hon blev lite förskräckt (dock ej förvånad) över hanteringen av sambons fall. Hon hittade, bland alla handlingar, att en handläggare utsetts i oktober 2010. Det var mer än vi visste. Jag kände väl igen namnet och tror att det är samma handläggare som jag anmälde 2004, just på grund av att hon aldrig hörde av sig, trots löften. Typiskt!

Den vänliga personen vi träffade var ingen handläggare utan mer en form av receptionist, så hon kunde inte göra något i nuläget. Däremot berättade hon att det finns en sorts ambulerande handläggare, som tar hand om krångliga fall, det vill säga sådana som sambon. Fast det är inte han som är krånglig. Bara hans fall.

Medan vi väntade, mailade receptionisten till de ambulerande handläggarna. Hon trodde att någon skulle höra av sig inom denna vecka. Då skulle vi kunna bestämma tid för en träff, med den hitresande personen. Vi fick även med oss ett antal papper som skulle fyllas i inför det mötet.

Vi hann precis innanför dörren när telefonen ringde. Tro det eller ej, men det var den kringresande försäkringskasserepresentanten som ringde! Kors i taket!

Nu har sambon haft ett långt samtal med den mannen. Han har fått tips och råd om hur han ska fylla i alla papper och lite tips om vad som är extra viktigt att framhålla. När FK har fått alla dessa papper så kommer det att kallas till ett möte.

Man tror knappt det är sant. Tänk om jag drömmer? I så fall vill jag inte vakna upp.

söndag 23 oktober 2011

Att inte räcka till

Jag har sett filmen "Allt för min syster" ikväll. Den berörde mig mycket. Det visste jag att den skulle göra. Jag hade tidigare läst boken och blev mycket berörd av den. Jag tycker att de lyckats få fram samma budskap i filmen.

Det som blir jobbigt för mig att se den är att jag känner så väl igen mig i mammans roll. Samtidigt som jag vet hur fel hon handlar mot sina andra barn. Hon ser bara sitt sjuka barn och vägrar att låta det barnet dö. Att storebror och lillasyster får lida för det, ser hon inte. Hon orkar inte se det i sin kamp för att slippa släppa taget om det sjuka barnet. Det har blivit hennes identitet, att bli mamman som kämpar för sin cancersjuka dotter.

Sådan var jag också. Jag hade inte en cancersjuk dotter och jag behövde inte se någon av mina barn dö. Men jag fick en identitet som mamman som kämpade för sin sons rättigheter. Jag blev en handikappmamma. Min kamp för sonen gjorde att jag glömde bort lillasyster. Inte så att jag glömde att hon fanns. Det visste jag ju. Hon var också lika viktig för mig och jag älskade henne lika mycket som hennes bror. Jag var bara så glad att hon inte behövde lika mycket tid som sin bror. Det var där det blev så fel. Hon tog inte plats. Hon krävde ingen plats. Det var det som gjorde att jag missade henne.

Jag fick ett abrupt uppvaknande när en god vän till mig berättade att det tagit tid innan hon förstod att jag hade två barn. Jag gick på KomVux vid den här tiden och vännen som väckte upp mig var en klasskamrat. Hon berättade även hur hon reagerat när klassen hade en utflykt tillsammans med våra barn. Jag hade mina två med mig. Min klasskamrat såg vid flera tillfällen hur jag föste undan lillasyster och inte tog mig tid med henne när hon försökte kräva den. Jag är så tacksam idag för att min kamrat var så modig att hon vågade säga till mig. Att hon vågade berätta det hon upptäckt. Hon fick mig verkligen att vakna upp och se vad jag höll på med.

När det här hände var sonen nio år och dottern var sex år. Sonen hade fått sin diagnos några år tidigare. Han gick i den vanliga skolan. Han hade fått börja ett år senare än vad han egentligen skulle gjort åldersmässigt. Han gick på sjukgymnastik, arbetsterapi och logopedträning på barnhabiliteringen. Det var dagliga samtal med speciallärare och sonens assistent. Hans lärarinna var en ren katastrof. Det var en daglig kamp. Inte bara att få sonen att fungera. Jag var även spindeln i nätet runt honom. Jag var den som hela tiden skulle ha koll på allt och samordna det som behövdes. Jag behövde även ligga steget före i alla lägen för att på något vis förutse vad som eventuellt kunde hända. Assistenten kunde säga upp sig, läraren tappa tålamodet, sonen råka i bråk med andra barn. Det fanns ständigt något att vara på sin vakt för.

Att då se en tyst liten lillasyster i detta scenario blev en grej för mycket. Som ni märker så är det mitt eget försvarstal jag skriver nu. Fast egentligen kan jag aldrig förlåta mig själv. Det här är något jag måste leva med resten av livet. Att jag inte såg henne under en period. Det är nog en förälders ständiga straff, att känna att man aldrig räcker till. Så har i alla fall jag alltid känt det. Jag gör det fortfarande. Trots att mina barn idag är två väl fungerande vuxna, så har jag dåligt samvete för att jag inte räckte till när det behövdes.

På något vis så känns det som att jag försökt att kompensera henne för detta resten av livet. Självklart tog jag itu med det när det hände. Jag försökte ge henne speciella mamma-dotter-dagar när det bara var hon och jag. I det dagliga livet var det ofta pappa som fick hjälpa henne med läxorna. Far och son fungerade inte ihop så det fanns bara jag som kunde hjälpa storebror. Då räckte inte orken och tiden till för att hjälpa henne också. Även om jag verkligen ville göra det.

Därför blev filmen ikväll så svår att se. Fast jag visste att det skulle bli så. Jag behövde utsätta mig för det ännu en gång. För att jag kan inte tillåta mig själv att glömma, att jag inte såg ett av mina barn tillräckligt mycket.