Tack till er alla

Ibland är det svårt att veta vart man ska dra gränsen för vad man delar med sig av eller inte, här i nätvärlden. Från början var jag väldigt försiktig, men efter snart sex år i bloggvärlden så är jag mer och mer öppen. Varför då? Det finns ju en fara i att vara för öppen. Men tack och lov har min öppenhet mötts mycket positivt. Jag känner att jag fått mycket tröst just genom att vara öppen.

Ni som hängt med länge vet ju hur det varit här med dålig ekonomi, sjukdomar och fan och hans moster. Det är kanske därför jag däckade så totalt nu med det nya eventuella sjukdomsbeskedet. Det känns som det aldrig vill ta slut.

Och det är ju också därför jag gått omkring och varit elak mot en den ena, en den andra. Idag kom jag att tänka på en sak när det gäller sonen. På grund av hans Damp så förväntade man sig att han skulle vara en djävul i skolan, bråka och ta plats. Det gjorde han inte. Snarare tvärtom så var han undfallande i sina kamratkontakter. Han var överaktiv, men inte bråkig och elak.

Utom hemma. I samma stund han la ifrån sig skolväskan så blev han som en omvänd hand. Han bråkade, skrek och slog. Det jag tänkte ofta då var att han kände sig så trygg hemma att han vågade spela ut hela sitt register. Jag tror fortfarande att det var så. Det är dessutom så fortfarande, för det är inte bara jag som bråkar på honom, han vräker ur sig både det ena och det andra till mig också.

Det är väl så det är för mig också. Jag känner mig trygg med Madde, pappa och sonen. Alltså var det de som fick stå i skottgluggen den här gången. Sambon fick sin släng av sleven också.

Jag är väldigt tacksam för det stöd jag fått från er, både nu och vid andra tillfällen. Folk som inte är vana näthängare tror inte att man kan hitta vänner på det här sättet. Jag är den första att bekräfta att det kan man visst. En del av er har jag träffat, andra inte. Ändå är många av er mina riktiga vänner. Det är inte alltid irl-vänner är de bästa vänner heller. Så är det bara.

Den som känts som mitt största stöd är faktiskt dottern. Egentligen vill jag inte att hon ska ta på sig ett ansvar för mig. Hon gjorde det när hon var liten också, försökte se till att jag mådde bra. Samtidigt är det skönt att ha den nära kontakten med henne och jag hoppas jag inte är en alltför stor belastning för henne, med alla mina utfall och humörsvängningar. Hon säger i alla fall att det inte är något problem.

Idag är det en bra dag, förutom att jag promenerat på mig ett skavsår på vänster stortå. Det är livets humoristiska sida som ställer till med sånt. Jag har fått tider till olika provtagningar vilket känns bra. Det är lite närmare att få ett klart besked. 14-15 mars ska jag göra ett dygns-EKG, alltså jag åker till hjärtmottagningen där de sätter på mig apparaturen och så är jag tillbaka dagen efter för koll och ev besked om resultat. 21 mars ska jag göra en spirometri. Så efter det bör jag förhoppningsvis veta vad som gäller.

Vi försöker hitta lite guldkanter, så igår blev det lite bokrea, god middag med varsitt glas vin till och jordgubbar till efterrätt. Det är skönt att ekonomin numera ändå är i någorlunda balans, som man kan unna sig lite guldkantade saker då och då.

Bekännelsen

När man inte trivs med sig själv och sitt eget beteende så är det jobbigt. När dessutom någon som är en nära påpekar hur vidrigt man beter sig, så gör det ont. Just för att man vet att det han säger är sant.

Jag har betett mig vidrigt åt, inte bara en gång utan om och om igen. Mot nära och kära som inte alls gjort något ont.

Jag känner inte igen mig själv. Eller rättare sagt så gör jag kanske det. När jag mår riktigt dåligt blir jag aggressiv. Det vet jag att det är så. Jag är i ständig försvarsställning mot allt som jag kan se som hot. Allt för att inte utåt visa hur jag egentligen mår. Det är så himla dumt beteende.

Jag har bett mig mycket illa åt på Madelenes födelsedagskalas. Det kalas som hon sett så mycket fram emot. Det förstörde jag med min giftiga tunga. Det är oförlåtligt.

Jag har kallat min far för en gammal bittre gubbe. Det har jag lättare att leva med och har egentligen inte speciellt dåligt samvete för. Jag blev bara så trött på honom när han för sjuttioelfte gången gnällde över något som farmor gjorde för mer än sextio år sedan. Och när han gnällt om och om igen över några gamla lakan som mamma vägrade ge hon om när han lämnade henne för sin nya kvinna. Mamma som han bedrog under hela deras äktenskap, med en den ena, än den andra. Det var inte bara ett halvsyskon som föddes, det var två stycken till och med. Medan han var gift med min mamma. Den enda lilla hämnd hon kunde ge, var att vägra honom några gamla lakan.

Jag är tvär och otrevlig mot min son i telefon. Han har ju inte gjort något egentligen. Det är bara så jobbigt att han kräver min ständiga närvaro i hans liv, varje dag, trots att han snart ska fylla fyrtio. När jag blir rädd för vad som ska hända honom den dagen jag är borta, så blir jag aggressiv istället för snäll. Det är oförlåtligt vidrigt.

Jag vill backa bandet och göra alla elakheter ogjorda. Det går inte ens att be om förlåtelse för det jag gjort. Jag har förstört för mycket för att bli förlåten. Jag skäms så mycket att jag vet inte vart jag ska ta vägen.

En gång i världen var jag en ganska snäll människa, en människa som ville alla gott. Som försökte göra gott. I alla fall så gott jag kunde. Den personen finns inte längre. I alla fall inte så det märks. Så vill jag bli igen.

Jag ber gråtande: Håll om mig. Men jag möter bara tystnad.