lördag 30 augusti 2008

Lördagkväll

Mitt i all loppisplanerande så blev vi bjudna på fest. Det kändes asocialt att tacka nej. Vi tackade jag med reservationen att vi inte skulle stanna så längen. Nu har vi varit i väg en stund i alla fall. Det blev nog ett vinglas för mycket, men då somnar man väl gott istället. Vi har ju dessutom haft det trevligt.

Checklista

Imorgon är det dagen L, L som i loppis.

- Sista kassen är sydd (i alla fall för den här veckan)
- Bokhyllorna är vittjade
- Likaså garderoberna
- Alla varor är packade
- Allt är prissatt
- Växelkassan är fixad
- "Visitkorten" tillverkade
- Plastkassar är fixade (kluvet med plastkassar att bära hem miljökassar i)

Nu gäller det att:

Vädrets makter ler mot oss, kroppen håller och att folk är villiga att lätta på plånboken vid mitt stånd bestående av nytt och gammalt.

onsdag 27 augusti 2008

Han fixade det.

Eftersom sonen har stora koncentrationssvårigheter och perceptionssvårigheter så har det här med körkort varit ett laddat ämne. Han har velat ta och vi föräldrar har avrått av rädsla hur han ska klara en trafiksituation. Nu är han ju myndig sedan massor med år tillbaka så vi kan bara råda. Han får själv stå för bestämmandet.

Förr året gick han till sin rehabläkare och hörde sig för om han kunde få ett lämplighetsintyg. Läkaren tyckte att han skulle få chansen att prova. Även Vägverket tyckte tydligen så, för han fick ett intyg om att han kunde börja övningsköra.

Far och son gick kurs på bilskolan för att få börja. Fadern har inte trott på detta så övningskörningstillfällena har blivit få. Det har alltid kommit något annat i vägen. I våras ställde fadern upp ett villkor, att sonen skulle inte få övningsköra förrän han klarat teorin!

Jag har försökt så gott jag kunnat att peppa sonen så han ska fixa detta. Han har stora läs-och skrivsvårigheter. Trots detta köpte pappan en vanlig teoribok istället för en ljudbok. Illvillighet???

Jag har också försökt att peppa sonen att lägga över allt ansvar för övningskörningen på bilskolan. Då behöver det inte uppstå några kontroverser med fadern. I våras tog sonen itu med detta. Han har blivit väldigt fint bemött. Man har förstått hans svårigheter och stöttat honom jättemycket. Han har fått låna ljudbok och simuleringsprogram till datorn. De senaste veckorna har han slitit som ett djur. Han har pluggat fyra timmar i sträck ibland. Man måste veta hur det är att han hans svårigheter för att förstå vilket hästjobb han lagt ner på detta.

Idag skulle han skriva teoriprovet på Vägverket. Han har varit rent stollig av nervositet inför detta. Han har i flera veckor inte kunnat prata om något annat.

Kvart i tio idag ringde han. Han grät i telefonen och jag befarade det värsta. Tack och lov så grät han av lycka. Han hade klarat det. Visserligen med minsta möjliga marginal, men ändå. Jag är alldeles varm i hjärtat nu av modersstolthet. Vilken kämpaglöd han kan ha när han väl plockar fram den.

tisdag 26 augusti 2008

Sticker ut hakan men är inte rädd för att få på käften

Nu sticker jag förmodligen ut hakan och gör en del upprörda. Men jag måste få göra det, eftersom jag själv just nu är ganska upprörd.

Igår hamnade jag av en händelse på ett diskussionforum för tonårsföräldrar, på nätet. Där var det en mamma som förtvivlat ropade på hjälp. Hon hade fått ett besked från sin sons skola, att man misstänkte att sonen hade Adhd. Jag kan förstå hennes oro och rop på hjälp. Men det hon också skrev, var att hon kände sig kränkt av skolan. Det är det som upprört mig. Varför kände hon sig kränkt? Skolan har här i all välmening bett att få utreda hennes son. Vad för något i det är kränkande?

Eftersom jag själv har en son med svår Damp, så vet jag hur frustrerad man kan vara som förälder i sin kamp för sitt barn. Men jag har aldrig någonsin känt mig kränkt över att man har erbjudit mig hjälp för att stötta min son.

Innan jag skriver vidare vill jag reda ut skillnaden mellan Damp och Adhd, för den som inte vet. Damp står för Dysfunktion ifråga om Avledbarhet, Motorik och Perception eller Deficits in Attention, Motor control and Perception. Adhd står för Attention-Deficit/Hyperactivity Disorder.

Enkelt uttryckt kan man säga att har man problem med motorik och perception (hur vi tolkar våra sinnesintryck) så har man Damp. Har man mest svårigheter med aktiviteten och impulsstyrningen så har man Adhd. Fast numera har dessa begrepp mer eller mindre flytit ihop och man använder ofta Adhd som gemensamt begrepp.

Nåväl, vidare till hur man reagerar som förälder. Min son är född -76. Han är elva veckor för tidigt född, så där har vi orsaken till hans skada. Vi föräldrar var oroliga för hans utveckling och misstänkte snart att allt inte stod rätt till. Men ingen ville lyssna på oss. När sedan lillasyster föddes tre år senare så var det väldigt tydligt för oss att något var fel i storebrors utveckling. Vi sökte med ljus och lykta efter hjälp. När sonen var fem år så kom han på utredning och efter en tid så konstaterades det att han hade MBD, som det hette på den tiden. Gissa om vi var tacksamma. Nu kunde han få det stöd och hjälp vi eftersökt. Även vi föräldrar kunde få hjälp i vår oro och få lära oss hur vi skulle hantera det hela.

I mitten på åttiotalet började jag arbeta ideelt med frågor som rörde Damp/Adhd. Jag var med på nittiotalet när vi gjorde en stor utredning som hette "Nu är det vår tur". Jag har varit med om att lobba för både socialdemokratiska och borgerliga regeringar och socialministrar. Jag har varit med och debatterat i radio, tv och andra medier. Allt för att förbättra situationen för denna barngrupp. När utredningen "Nu är det vår tur" var klar. så började det växa fram utredningsteam i kommunerna som följde de förslag vi lagt fram. Tyvärr har det försämrats idag, som allt annat, på grund av bristande resurser.

Mitt ideela arbete mynnade så småningom om ut till ett riktigt arbete. Jag åkte runt i landet och höll kurser för olika lärargrupper och annan personal som mötte denna barngrupp. Jag höll föräldrarkurser och jag mötte även barnen via lägerverksamhet på somrarna. Jag älskar dessa ungar. Det finns inga barn som är så spontana och underbara som de. Jag hade kunna tagit ner månen för att dessa barn skulle bli bemötta på ett värdigt och rättvist sätt.

Tyvärr mötte jag även föräldrar som sa, som denna kränkta mamman. "Om vi inte säger något så kanske det inte märks." Dessa ord har alltid upprört mig. Det föräldern säger, indirekt är att han/hon skäms för sitt barn. De skäms för att ha ett barn med denna bokstavskombination som diagnos. De skäms för att ha ett barn som inte är som andra barn. Det finns de som anser att man stämplar barnen om de får en av dessa diagnoser.

Jag har aldrig kunnat förstå detta resonemang. Är det så att man tycker att ett barn, en ungdom eller en vuxen med diagnosen Damp eller Adhd är en sämre människa? Är det så att man automatiskt blir en B-människa?

Varför kan man inte se utredningen och diagnosen som ett verktyg. Ett verktyg för att ge detta barn en mer rättvis undervisning, som passar just honom eller henne. Det är ingen som tycker det är konstigt, att någon som inte kan gå, får en rullstol. Det här är samma sak. Ett barn som inte får rätt stöd i sitt dagliga liv är lika funktionshindrad,som om den som inte kan gå, inte skulle få någon rullstol. Det är nog ingen förälder till något barn som inte kan gå som säger: "Om vi inte säger något så kanske det inte märks".

Det extra stödet (jämför medrullstolen) är ju till för att detta barn ska kunna tillgodogöra sig en undervisning på samma villkor som sina jämnåriga kamrater. Och för att man ska veta vilket extrastöd just det här barnet behöver, så krävs en utredning där man kan se barnets starka och svaga sidor. Ett funktionshinder är precis det som ordet säger. Ett hinder för en viss funktion. För att komma förbi detta hinder så måste man få hjälp av något slag. Ett funktionshinder är inte "finare" eller "sämre" än något annat. Glöm heller aldrig att alla, barn, ungdomar, vuxna, är unika personer och det är så vi ska se på varandra. Se varandras personligheter med eller utan funktionshinder.

Min son är idag 32 år. Jag har aldrig någonsin skämts för honom. Jag är lika stolt över honom som jag är över hans "friska" lillasyster. Han är lika mycket värd som alla andra människor. Han är lika unik som vi alla är.

måndag 25 augusti 2008

Kasse

Idag har jag varit rätt skaplig i kroppen så jag har klarat av att sy klart en beställning. Så här blev den.


Eftersom jag redan tidigare sytt en kasse av detta tyg så ville jag inte göra en likadan. Så det fick bli en sån här variant i stället. Jag tycker själv att det blev väldigt snyggt. Hoppas att beställaren tycker likadant.







Mould?

På mailen som är kopplad till hemsidan fick jag ett helt fantastiskt erbjudande igår. Från Kina! Jag blev erbjuden att köpa "mould". Eftersom jag inte visste var det var så greppade jag lexikonet och läste:

mould=mögelsvamp
mould=form
mould=mylla

Så nu är jag väldigt fundersam över vad de vill att jag ska köpa. Kan det vara mögelsvamp? Nej tack, då är jag inte intresserad. Mylla kanske? Ja, varför inte. Lite mylla till lotten vore inte dumt. Men att frakta det ända från Kina verkar onödigt dumt.

Eftersom det stod att det var " A top quality plastic mould" så får jag väl gissa på en form eller nåt liknande. Nej tack, jag är inte intresserad. Speciellt när jag inte riktigt vet vad det är jag blir erbjuden.

söndag 24 augusti 2008

Fibromyalgi

Lena har en toppenbra artikel här. Vill du läsa om hur vi med fibromyalgi har det så är det en väldigt bra och lättförståelig artikel. Mitt råd är: Läs den!