Igår mådde jag verkligen dåligt. Jag mådde illa, rent fysiskt. Hade en klump i magen som hela tiden ville komma upp. Jag fick frossa, precis som inför en influensa. Jag var tvungen att gå och lägga mig och sova några timmar på eftermiddagen, för kroppen bar mig inte. Tårarna rann hela tiden, det var som en syndaflod som inte gick att stänga av.
Det här är symptom som jag känner igen. Jag mår så när det blir för mycket. Med en utbrändhet i bagaget så lär man sig känna igen och försöka att anpassa sig innan det blir för mycket.
Som tur var så vaknade jag imorse till ett någorlunda glatt besked. Det var bilmekanikern som ringde och sa att nu var växellådan på väg ifrån Stockholm. Om allt funkar som det ska så kanske (håll tummarna) bilen är klar redan till imorgon kväll. Han vet att vi vill komma iväg upp till Sundsvall.
När jag ringer till dottern och berättar detta, så kommer hon med en glädjande överraskning. Hon och kära lillmågen har pratat och bestämt att de lånar oss hela beloppet, bara för att vi ska kunna få köpa nya sängar. Jag är lyckligt lottad som har en sådan fantastisk dotter. Det känns naturligtvis inte bra att behöva vara skyldig sina barn pengar. Men vad har vi att välja på. Vi jobbar och gnor på att försöka lösa vår situation, men än så länge verkar livet vilja slå undan benen på oss stup kvarten.
Men någon gång måste det väl ändå vara vår tur? Eller hur?