lördag 27 februari 2010

Idrott igen

Jag kunde väl aldrig tänka mig att jag skulle sitta upp till klockan tre inatt och heja på våra curlingtjejer. Men nu har det hänt i alla fall och jäklar så spännande det var. Och var härligt det var att se dem överst på prispallen. Vi har många duktiga idrottare på olika plan. Man får en tår i ögat när det går så bra för dem. Även när det går mindre bra för alla gör ju ändå sitt bästa. Ibland räcker det inte hela vägen.

fredag 26 februari 2010

Det gäller att tänka rätt

Det diskuteras pension och skräcken för det orangea kuvertet inne hos den här bloggmadamen. De flesta kommer att få mycket mindre i plånboken än när man jobbar. Det är inget konstigt med det. Det jag reagerar över är att man är så penningfixerad. Det är som att lyckan sitter i pengarna. På ett sätt kan jag hålla med, men det är inte lyckan som sitter i pengarna, det är friheten.

Om man nu får mycket mindre i plånboken efter pension så kan man leva ett bra liv i alla fall. Ofrivilligt hamnade jag i pensionssystemet redan vid femtioett års ålder. Det var inget jag hade förutsett så min beredskap var dålig. Jag hade naturligtvis trott att jag skulle kunna arbeta tio-femton år till. Men så ville inte livet att det skulle bli.

Vad gör man då? Jo, det är bara att finna sig i det oundvikliga. Jag var ledsen och deprimerad en lång tid efter det. Inte för det minskade pennininflödet, utan för att inte längre fylla en roll i samhället.

Jag kanske är en konstig människa, men pengar har för det mesta haft en underordnad betydelse för mig. Jag var hemma med barnen när de var små. Sonen hade aldrig klarat att gå på ett dagis. Jag jobbade halvtid i många år för att få så mycket tid som möjligt till mina barn. Vi fick ett vårdnadsbidrag för sonen. På den tiden var det inte pensionsgrundande, som det tack och lov är numera.

Jag visste att jag skulle få en låg pension den dagen det var dags. Just på grund av mina livsval när barnen var små. Men då hade jag som sagt var räknat med att jobba ett antal år till. Så nu sitter jag här. Livet har inte gått under för det. Jag känner att jag trots dålig ekonomi ändå är en rätt lycklig människa. Skulle jag tänka annorlunda kunde jag lika gärna lägga mig ner och dö på en gång.

Visst har jag drömmar. Det har väl alla oavsett bra eller dålig ekonomi. Jag skulle gärna vilja resa om jag kunde. Fast visst kan jag resa. Upp till Sundsvall om en vecka. För mig gäller det att tänka positivt. Jag har satt en ära i att klara av det här.

Livet består inte i hur mycket man kan shoppa loss. När man är hemma så behöver man inte så mycket varierande kläder t ex. Så det kontot krymper automatiskt. Man kan lägga ner mer tid på matlagningen och sänka matkontot betydligt. Likaså har man tid att baka när man är pensionär. De flesta prylar har man sedan tidigare för de köpte man in när man jobbade. Så prylkontot behöver inte heller vara så högt. Bor man i Stockholmsområdet kan man gå gratis på många museer om man väljer att gå på vardagar. Det har man möjlighet till när man inte jobbar. Man kan även gå gratis och vara publik på vissa TV-inspelningar om man bor så till. Det gäller bara att lära sig se möjligheterna istället för svårigheterna. Man kanske inte har råd att gå på café med sina väninnor. Men man kan ses hemma hos varandra istället. Det är billigare. Man kan byta tidningar och böcker med varandra. Det finns hur många tips som helst, bara man lär sig se dem.

Jag kan förstå att man vill ha ett så bra pensionärsliv som möjligt, medan man har tid och ork. Det vill jag också. Det jag vill säga är att har man inte den möjligheten så går inte livet under i alla fall. Lär man sig att tänka positivt så kan det till och med bli rätt bra. Men om man går och grämer sig och känner sig olyckligt lottad och orättvist behandlad, då blir livet därefter också. Då kan man lika gärna gräva ner sig.

1 dl kaffe

Gissa hur mycket kaffe det blir överallt när man tappar muggen?

Nu är halva köket nyskurat.

torsdag 25 februari 2010

Hälsokur

När man känner sig förkyld, trött och hängig så är det rena rama hälsokuren att ta en dusch. Man känner sig genast lite piggare. I alla fall för en stund. Hur kunde de tro förr, att renlighet och frisk luft var en källa till ohälsa? Det är ju precis tvärtom.

Nu är vi snörvliga och hostiga bägge två. Jag är tacksam för att det bryter ut nu. Då bör vi rimligtvis vara friska till Sundsvallsresan.

onsdag 24 februari 2010

Goda grannar

Vägg i vägg med oss bor Anna. Hon är den bästa granne som finns. Vi lärde känna henne direkt när vi flyttade in. Hon är jämngammal med min dotter, dvs hon fyllde trettio år i somras. Vi umgås inte speciellt, men vi vet att vi har varandra, kan man säga.

Idag la jag en lapp i Annas brevlåda där jag undrade om hon kunde vara kattvakt när vi är i Sundsvall. Hon brukar hjälpa oss med det. Så ikväll ringde hon på och sa att det är hon gärna. Vi pratade en liten stund och jag berättade om att jag blivit förkyld för att jag troligtvis blev ordentligt kall igår. Då tittar Anna förskräckt på mig och säger:" Att ni inte sagt något. Ni kan låna min bil." Jag visste inte att hon köpt bil, men det visade sig att hon haft bil i drygt ett år. Nu har vi löfte på att vi får använda hennes bil hur mycket vi vill i veckorna. Hon åker för det mesta kommunalt till och från jobbet och använder bilen på helgen. Men i veckorna står den stilla.

Tänk att det finns så snälla människor. Det här underlättar mycket för oss. Vi har ju fått låna en annan bil ibland men de familjen bor en bit ifrån oss så det har känts som att man besvärat. Nu kommer allt att bli mycket lättare.

Takdropp

Här har vi takdropp både ute och inne. Taket har inte rämnat, utan det är min näsa som droppar. Det blommade upp snabbt igårkväll. Förmodligen för att jag blev kall när vi väntade på alla bussar. Jag har dragits med huvudvärk och nästäppa någon vecka, så jag har förstått att något var på gång. Jag har lite feber idag men den får vi tränga undan eftersom det är tvättstuga idag. Gissa om jag ser fram emot det. Not!

Ute skiner solen och det är så himla vackert när det glittrar i snön. Jag är en av de där som ännu inte tröttnat på snön. Det är väl norrlänningen i mig. Det vi har här nu är normalt där jag kommer ifrån. Har ni tänkt på att tågen norrut funkar som vanligt. Kan det bero på att man är van eller?

Eftersom solen lyser och värmer så droppar det från taken. Ett och annat mindre snösjok kommer nerdansande. De har skottat taken för någon dag sedan, så det är inte stora mängder. Huset är även välisolerat så vi slipper det där med istappar.

Nu när jag skrev att snösjoken åker iväg så fladdrade ett minne från förr förbi. Det var ifrån mitt gifta liv. Vårt hus hade väldigt branta tak så snön åkte lätt av. Man blev van att höra de där rasen med jämna mellanrum. När jag hade mitt företag så hade jag mitt kontor på övervåningen. En dag satt jag där och jobbade och hörde ytterligare ett ras. Inget konstigt med det. Fd maken var ute och höll på med något, men så blev jag lite fundersam över att han var ute så länge. När jag går ner för trappen så kommer han instapplandes i tvättstugan och håller sig om axeln. Arg som ett bi på mig. Jag borde ju fattat att det var han som ramlat från taket. Han hade fått för sig att göra något åt skorstenen och halkat och farit i backen. Axeln hade gått ur led eftersom han försökte ta tag i takstegen. Jag förstår fortfarande inte varför han var arg på mig för jag visste inte ens att han var på taket. Men det var väl så att han måste låta ilskan gå ut över någon. Om han åkte till doktorn? Nej, tuffa poliser gör inte det. I alla fall inte första dagen med värk. Han kom iväg ett dygn efteråt.

Vad kan vi hjälpa till med

Jag har tipsat om Ebbas blogg tidigare. Nu känns den viktigare än någonsin. Hon, om någon, kan berätta om hur det är att vara hemlös och uteliggare om vintern. Här hittar du dagens inlägg från henne. Backa gärna bakåt och läs mer. Jag känner en maktlöshet att jag inte kan hjälpa till som jag önskar att jag kunde. Men jag kan i alla fall hjälpa till med att sprida Ebbas budskap. Just nu håller jag på att försöka ta reda på vart jag kan åka och lämna varma kläder, mössor och vantar. Lite ska jag väl kunna skrapa ihop i alla fall.

Hjälps vi åt så kanske vi kan uträtta underverk. Vi måste vakna upp. Det ordnas galor och samlas in miljoner till Haiti och andra olycksdrabbade länder. Det är bra. Det ska göras. Men vi får aldrig glömma att det finns utanförskap och fattigdom runt hörnet i vår egen skyddade vrå. Vi måste åtminstone försöka göra vad vi kan för att hjälpa till.

tisdag 23 februari 2010

Kylig handling

Det blev ett mindre äventyr idag när vi skulle handla. Vi var fundersamma om vi skulle åka iväg eller inte, men det gapade allt för tomt i kylskåp och skafferi för att vi skulle kunna vänta. Hemifrån hade vi inget problem med bussen. Det blev när vi kom ner på stan. Där fick vi vänta på en buss som verkade som den aldrig skulle komma. Nu behövde vi bara vänta i en kvart, men det var en kall kvart med isande vindar.

När vi handlat klart var vi inställda på att vänta på bussen. Vi förstod att de inte skulle gå i tid. Men att vi skulle få vänta så länge som vi gjorde trodde vi inte. Först kom det en buss. Den skulle bara två hållplatser så den var det ingen idé att ta. Sedan kom det flera Länstrafiksbussar, men de tar inte upp folk som åker inom stan. Det kom även bussar som ersatte den inställda pendeltågstrafiken, men även de åkte förbi. Till slut kom det ytterligare en buss som bara skulle några hållplatser. Vi tog den i alla fall för att få värma oss i några minuter. Det var tur att vi gjorde det för när vi väntat bara en kort stund på den nya hållplatsen kom det en turistbuss med en vänlig chaufför som förbarmade sig över oss. Han skulle in mot stan så vi fick åka med. Efter ytterligare en kvarts väntan inne i centrum, kom vi äntligen med bussen hem till värmen.

Nu har vi varit hemma i en timme och jag är fortfarande isande kall om benen. Det borde nog varit långkalsonger på, om jag tänkt mig för. Ändå såg vi en hel del människor, i alla åldrar, som gick utan både vantar och mössa. Jag fattar inte hur man tänker då. Och jag tänkte mycket på alla uteliggare hur de mår nu. Om vi blir frusna av att vara ute en timme. Hur ska då inte de ha det?

Nedräkning

Idag är det tretton dagar kvar tills vi åker till Sundsvall. Jag har börjat nedräkningen. Varje gång vi bestämmer att åka dit så blir jag som ett barn som väntar på julafton. Jag räknar dagarna och det kan inte gå fort nog att komma fram till avresedagen. Det är naturligtvis längtan efter mina barn som orsakar detta fenomen. I vanliga fall förtränger jag den känslan. Vi bor nästan femtio mil ifrån varandra, så det är inte mycket att göra åt. Dessutom har jag själv valt att bo där jag bor, så jag får väl skylla mig själv, kan man tycka.

Men nu längtar och väntar jag. Sorgen just nu är att jag vet inte om jag kommer att träffa sonen. Han tycker det är jobbigt när vi kommer. Eller "yschigt" som han uttrycker det. Jag kan förstå att han förr tyckte det var "yschigt" när vi bodde hos honom och jag städade hans lägenhet i fyra dagar. Men numera kan vi bo hos dottern, så det enda han behöver göra är att träffa oss hemma hos henne några timmar.

Jag vet inte riktigt vad detta motstånd hos honom betyder. Han älskar mig och behöver mig, det vet jag. Vi pratas vid i telefon nästan dagligen. Men han klarar inte av att vi ses. Han har inte varit hit på sin semester på två år. Han brukar ta ut tre veckor på sommaren. Det är för kort tid för att hinna åka hit, tycker han. Förmodligen är det hans funktionshinder som spelar roll. Alla dagar ska vara så lika som möjligt. Men det gör ändå ont i mig att inte veta om vi ses eller inte. Och att inte riktigt förstå vad hans avståndstagande står för.

Men just nu vägrar jag att tänka på det. Jag ägnar mig åt att längta dit upp och hoppas på att detta med sonen löser sig innan dess. Det brukar det göra, för det mesta.

måndag 22 februari 2010

Plötsligt så händer det

Ibland måste man berömma dem som sitter i telefoner hela dagarna och tar emot klagomål från folk. Vi fick telefonräkningar från Telenor i slutet på förra veckan. Där upptäckte jag att de tagit betalt för mobilsurf som vi inte beställt. Vi hade fått veta i butiken att de bjöd på gratis mobilsurf i två månader. Inte ett dugg mer berättades.

På räkningarna hade vi blivit debiterade för detta. Så idag ringde jag och hörde mig för hur det kom sig. När jag knappat mig in dit jag skulle, så fick jag veta att det var ca sex minuters väntetid. Där satt jag och ondgjorde mig över att det kommer säkert att ta längre tid att vänta. Men se, där hade jag fel. Jag behövde bara vänta i fyra minuter. Mötes av en väldigt trevlig kvinnlig röst som berättade för mig att man måste säga upp mobilsurfen själv efter dessa två månader. Men det var inget problem nu utan hon plockade bort det direkt på våra räkningar och sa upp det på en gång.

Allt gick lätt som en plätt. Det är klart att jag tackade för vänligt och trevligt bemötande och att hon svarat snabbare än jag förväntade mig. Det kom lite extra glädje i hennes röst när hon tackade för det och sa att det är inte ofta de får beröm. Jag gissar att de för det mesta får höra en massa negativa klagomål. Den här gången var jag nöjd, så äras den som äras bör.

Slepbag

Nu har jag sytt en sk slepbag av det underbara tyget som jag köpte på Åhléns. Det här är ett tyg som jag blir glad av. Jag är själv väldigt nöjd med resultatet. Den ska flytta hem till en viss Moster. Hoppas även hon blir nöjd. Då blir jag extra glad.








Jag har maxat med fickor i olika storlekar. Sammanlagt är det sex stycken. Mobilficka, dubbelficka och några vanliga fickor. Jag har även satt till ett avtagbart band med en karbinhake på. Lämpligt för nycklar.

söndag 21 februari 2010

Sport eller inte sport

Jag är inte speciellt sportintresserad. Jag var det en gång i tiden, men efter tjugofem års äktenskap med en man som satte all sport före familjen så blev jag rätt mycket "antisportig". TV-sporten styrde mer eller mindre vårt liv. Fanns det ingen annan sport att titta på så kunde man väl alltid titta på golf eller biljard.

Nu är det snart tretton år sedan jag levde ihop med honom så jag börjar återhämta mig. Sambon är normalt sportintresserad. Han tittar vid stora turneringar och när det är något speciellt. OS är ett sånt tillfälle. Det här OS:et har även jag börjat sitta med. Inatt var det till och med jag som skrek högst och hejade på när herrarna tog guld och brons i dubbeljakten. Det var så spännande så det var nästan olidligt. Jag till och med grät av glädje när de gick i mål.

De som delar ut bragdguldet kommer att få svårt i år för nu har den ena bragden efter den andra radats upp. Anjas bragd att efter sitt fall resa sig upp och ta hem ett brons dagen efter. Och så alla dessa skidåkare, både tjejer och killar. Vilken trupp det här. Det är ju inte omöjligt att det fortsätter att ramla in bragder.

Snart kan jag sälla mig till sportnördarnas skara.