lördag 28 maj 2011

Det underbara Blogglandia

Tänk att det finns så underbara vänner i landet Blogglandia. Nu på bara några timmar har vänner hört av sig på olika sätt. Jag har blivit erbjuden pengar, fått en beställning och fått erbjudande om att överta en överbliven värmedyna.

Pengar har jag tackat nej till. Det är det där med stoltheten och om att känna sig skyldig. Beställningen är bra och jag hoppas Smycka blir nöjd. Värmedynan har jag tackat ja till.

Om ni visste hur glad jag blir över alla "omtankar"som jag fått under de här timmarna. Jag tycker så mycket om er, allihopa.

F A N

Ibland känns det som att nu orkar jag inte mer. Jag vill inte vara med längre. Det som hänt nu är kanske en baggis för de flesta. För mig är det en katastrof. Jag trampade nyss sönder reglaget på värmedynan! Det är för trasigt för att man ska våga laga den. Elektriskt är ju faktiskt farligt. Jag skulle behöva åka iväg på direkten och köpa en ny. Men det finns inga sådana pengar.

Det är det här som gör att jag inte vill vara med längre. Vi lever hela tiden på marginalen, vilket är väldigt tungt. Egentligen borde vi inte ens varit på loppisen i torsdags, men vi kände att vi måste få unna oss något lite i alla fall. Vi shoppade loss för hela tvåhundra kronor. Det kanske de flesta tycker är en piss i Atlanten, men för oss är det mycket pengar. Jag ångrar så att vi var där för de pengarna hade räckt till en ny värmedyna. De hundralappar vi har kvar måste räcka till den artonde när ny pension kommer.

Så här ser varje månad ut för oss. Det jag säljer gör att vi kan hålla näsan ovanför vattenytan. Men jag har inte sålt ett dugg nu på över en månad och det märks direkt i plånboken. Jag har hela tiden ett ok som hänger över mig att jag måste sy och sy och sy för att på något vis försöka få in en extra slant.

Det är på grund av sådana här saker som gör att jag får så ont. Jag är spänd som en fiolsträng. Det här livet är inte kul längre!

Uttråkad med boktips

Har inte vågat chansa med att utsätta kroppen för något idag. Tar det lugnt. Mina bästa vänner är nu värmedynan och Tradolankartan. Gissa om jag är uttråkad.

Tur att jag har en bra bok på G. Jag älskar Leif GW Perssons böcker. För att älska dem måste man tåla ett grovt och mustigt språk och ha en konstig humor. Det stämmer på mig. Så jag läser och småfnissar hela tiden över den hemska kommissarie Ewert Bäckström som är en fara för alla, inklusive han själv. Just nu läser jag "Den som dödar draken". "Den döende detektiven" väntar på att bli läst. Jag är nog lite förtjust i GW också.....:-)

fredag 27 maj 2011

Inspirerad

Kjolen som jag såg på loppisen igår har inspirerat mig. Den som det var fel storlek på. Bara värken släpper så ska jag leta bland alla tyglådor och försöka hitta ett passande tyg. Jag är sugen på att sy mer också till mig själv. Varför blir jag så inspirerad till att sy sommarkläder? Vet inte hur många sommarklänningar jag sytt de senaste åren. Snygga sommarklänning, som jag ändå aldrig använder eftersom jag är en byxmänniska. Ändå ger jag inte upp. Väskan jag håller på med får nog vänta ett tag. Det här känns roligare att få börja med.

In i dimman

Japp, då tar man dagens första Tradolan.......:-(((

När katten själv får välja

Våra katter har, för det mesta, fått enbart torrfoder. Men när Totte blev gammal och fick dåliga tänder, började vi köpa blötmat. Han kunde inte längra tugga torrkulorna. När sedan Elvis blev ensam katt i huset så uppstod frågan om vi skulle fortsätta med blötmat. Han hade aldrig varit så mycket för det. Han hade heller aldrig varit den där tiggande katten, som till exempel Totte kunde vara. Han hade inte heller varit den mattjuvande katten som Mimmi hade varit. Vi kom i alla fall fram till att vi skulle prova med blötmat så att Elvis själv skulle få bestämma hur han ville ha det eller inte.

Vi provade med olika sorter och fastnade till slut för Friskies enportionspåsar, med kattmat i sås. Den hade ett bra pris och Elvis tyckte om den. Vi införde att han fick en halv portionspåse om dagen och resten av dagen fick han äta torrfoder, som alltid står framme.

Förra gången när vi skulle köpa ny kattmat så tog vi fel. Vi tog Friskies kattmat i gelé. Det var ju tokigt. Elvis vägrade att äta det. Med vår ekonomi så kan man inte bara kasta bort en tolvportionersförpackning bara för att katten vägrar äta det. Så jag fick honom att äta det genom att inte fylla på i torrfoderskålen förrän blötmaten var uppäten. Jag vet, jag är en elak matte!

Förra fredagen var det dags att köpa ny mat. Den andra var nästan uppäten, även om det skett under protest. Igårmorse var första dagen som jag la upp av den rätta kattmaten. Idag satt Elvis vid matskålen och väntade, när jag klev upp. Han vet vad han vill, den lilla busen.

torsdag 26 maj 2011

Min torsdag

Hittills har dagen innehållit ett loppisbesök med väninnan U. Det var evigheter sedan jag var på en loppis senast. I höstas, tror jag. Det blev bara böcker för min del. U fyndade däremot en hel del snygga kläder.  Visst fanns det snygga kläder som jag också fastnade för. Tyvärr inte i min storlek.

Nu ska jag vila en timme på värmedynan innan jag går på vattengympan. Det är sista gången före sommaruppehållet. Jag kommer kanske inte att jobba så mycket utan vill mest komma ner i det varma vattnet. Jag har vansinnigt ont och har haft det i flera dagar. Förmodligen en kombination av att U och jag håller på att hjälpa en väninna att röja och det blåsiga vädret som varit. Jag har inte sovit många timmar inatt för att jag haft så ont. Värken går från nacken ända ner i knäna och även ut i armarna. Jag har ett fält över skulderbladen som är som ett stort öppet sår. Hoppas det lindras lite efter vilotimmen.

Fem generationer minus en

När vi höll på att scanna in bilden på sonen i kuvösen så tog vi även med denna bild.

Det är en bild med egentligen fem generationer, fast en fattas. Tyvärr fattas pappa. På bilden från vänster är det min farmor, min gammalmormor (pappas mormor), sonen som är ca 6-8 månader och så jag.

När sonen var liten bodde vi i Åkersberga. Men vi hade nästan all släkt uppe i Sundsvall så vi reste ofta dit. Min farmor hade ett värdshus ca en mil norr om Uppsala. Där stannade vi alltid, vare sig vi var på väg norrut eller på väg hem. Farmor, farfar och gammalmormor bodde även på detta ställe. Denna bild togs som en snapshot en dag när gammalmormor var så pigg att hon orkade sitta uppe. Eftersom det skedde som en stundens ingivelse så fanns tyvärr inte pappa på plats. Det var synd. Men vi har en bild  med gammalmormor och sonen tillsammans. Det känns som viktigast för mig, i alla fall.

För 35 år sedan, del 3

Tiden efter sonens födelse är en berg-och dalbaneresa. Ena minuten i ljusaste lycka och nästa minut i nattsvartaste helvetet. Mycket tror jag beror på att man för 35 år sedan såg på för tidigt födda barn och deras familjer på ett annat sätt än man gör idag.

Efter förlossningen hamnade jag på en gynavdelning, inte på en BB-avdelning. Jag tror man tänkte att jag skulle inte utsättas för glädjen hos andra nyförlösta mammor. Men jag hade hellre gjort det, än att ligga bland kvinnor som var inne på grund av gynekologiska besvär. Jag kände mig som en främmande fågel bland dessa kvinnor. Detta gjorde att jag tjatade mig hem redan efter två dygn.

Jag skulle även pumpa ur brösten. Både för min egen skull, men även för att sonen skulle få min mjölk. Jag skulle lära mig att pumpa ur. Det skedde i ett trångt rum där elektriska bröstpumpar stod på rad. Som instruktör hade jag en otålig sköterska/biträde som jag upplevde som väldigt stressande och otrevlig. Det gick inte alls bra för mig och jag grät mig igenom det hela. Jag fick i alla fall en bröstpump med mig hem för att sköta detta hemifrån. Mjölken skulle jag lagra hemma i kylskåpet och ta med mig in till sjukhuset när vi besökte sonen. Jag trodde hela tiden att han fick min mjölk, så jag var väldigt noggrann med vad jag åt, till exempel. När jag fick veta att man gav honom av  vilken mjölk som helst så gav jag upp. Det var jobbigt och frustrerande och efter det beskedet kändes det även totalt meningslöst.

Första gången jag och T skulle se vår son var dagen efter förlossningen. Vi gick (jag åkte rullstol) genom kulvertarna från Södersjukhuset till Sachsskas prematuravdelning där sonen låg. Vi fick stå vid en glasdörr. Dit sköt man fram sonens kuvös som vi fick stå och titta på. Kuvösen var urkopplad vid dessa tillfällen så det kändes stressande att veta att värmen och annat sjönk under denna stund. Som tur var så klarade han av att andas själv så han hade bara fått lite syrgas för att komma igång.

Vi undrade om man kunde få någon att prata med. Då fick vi en lapp med ett telefonnummer till en kurator som vi kunde ringa till. Det gjorde vi aldrig. Det hade vi inte ork till. Dottern som föddes tre år senare är också för tidigt född. Tack och lov inte lika mycket. Bara fyra veckor för tidigt. Hon föddes på Danderyds sjukhus. Där kom en kurator på direkten när jag hamnat på BB-avdelningen. Det är så det ska gå till.

Jag pumpade även när dottern föddes. Hon fick min mjölk hela tiden och jag pumpade ur hur mycket som helst. Jag pumpade så mycket att jag försörjde henne och två barn till under min BB-vistelse som då varade i nio dagar! Den gången mådde jag jättebra och blev så bra bemött. Så stor var skillnaden på olika sjukhus med tre års mellanrum. 

När jag kom hem från sjukhuset så trodde jag att det var självklart att jag skulle kunna ta ut föräldrapenning. Jag hade ju fött barn. Det tyckte inte Försäkringskassan. Nu började min första strid med dem. Genom åren har det blivit ett antal strider, för sonen, för familjen, för mig själv, för andra familjer och nu senast för sambon. För mig är Försäkringskassan en instans som inte fungerar, oavsett hur organisationen ser ut och vilken regering som sitter vid makten. Det sitter i väggarna och är en språngbräda för människor som gillar att utöva makt över sina medmänniskor. De få gånger det fungerat har berott på enskilda handläggare. Människor som inte stannat kvar inom organisationen, för att de inte klarat av att jobba under sådana premisser.

När jag kom till Försäkringskassan och anmälde att jag ville börja lyfta föräldrapenning så blev jag upplyst om att det kunde jag inte få göra. Varför inte? Jo,  mitt barn var sjukt och man visste inte om det skulle överleva. Då föreslog jag att jag skulle få ta ut tid för vård av sjukt barn. Men se det gick inte heller. Mitt barn vistades på sjukhus så jag vårdade det inte själv. Då förklarade jag att jag behövde pumpa ur och besöka barnet dagligen. Då tyckte Försäkringskassan att det kunde jag lösa ändå, medan jag arbetade. Jag kunde ta ledigt och gå hem och pumpa och gå tillbaka till jobbet igen. Likaså när jag behövde besöka barnet. Så tyckte Försäkringskassan! Det hela löste sig tack vare en underbar barnmorska på Mödravårdscentralen. Hon tog kontakt med psyk så jag blev sjukskriven för psykiska besvär på grund av barns sjukdom. Men det är ju själva f-a-n att man ska behöva få en psykiatrisk sjukskrivning för att Försäkringskassan består av oflexibla regler (eller vad det nu berodde på).

T och jag åkte som sagt var in och hälsade på sonen så ofta som det gick. T jobbade så det fanns dagar när vi inte kunde göra det. Jag vägrade åka dit ensam. Det var alldeles för jobbigt. Ibland funderade jag över om jag egentligen fått ett barn eller inte. Vi hade bara fått titta på honom genom en glasruta. Var han vårt barn eller var han något som sjukhuset rådde om? En gång när vi kom dit så berättade man glädjestrålande för oss att nu hade sonen klarat av att komma ut ur kuvösen och låg i en egen säng. Vi trodde inte riktigt på detta, men man sköt fram en säng med ett barn i till glasrutan. Vi sa att det här var inte vårt barn. H*n var alldeles för stor. Jo, det var vårt barn, hävdade man. Nej, sa vi! Till slut kollade man ordentligt och bad om ursäkt för sitt misstag. Sedan fick vi äntligen titta på rätt barn!

Det enda positiva som hände under denna period var att en dag fick vi veta att sonen hade orkat suga ett mål mjölk själv. Han hade tidigare enbart sondmatats. En dag hade en sköterska provat om han orkade suga och det gjorde han. Så från den dagen fick han ett mål mat via munnen. Resten av målen fick han via sond.

När sonen var ungefär sex veckor gammal så berättade man, när vi kom till sjukhuset, att han skulle flyttas. Man skulle semesterstänga på Sachsska så alla barn skulle flyttas till Huddinge sjukhus. Det här fick vi veta dagen innan det skulle ske! Vi undrade hur det skulle gå till och om det var säkert. Personalen berättade att man skulle köra kuvöserna i ambulans till Huddinge. Vi frågade också hur vi skulle hitta igen vårt barn där. Då sa man att vi skulle fråga i stora entrén så skulle vi få en karta att gå efter. Det var så fint inrättat på detta stora sjukhus att det fanns färger i golvet som man skulle följa!

Den natten sov jag inte en blund. P C Jersild hade nyss kommit ut med Babels hus och debatten om storsjukhus gick högt. Det enda jag kunde tänka var att man skulle tappa bort mitt barn på detta stora sjukhus.

Dagen efter så åkte vi till Huddinge. Det var med hjärtat i halsgropen. Vi gick till entrén och fick vår karta. Vi hittade till Neonatalavdelningen, som det hette där. Det var som att komma in i en ny egen värld. En fantastisk värld fylld av varma människor och små, små barn. Det var gula, varma väggar fyllda med varma bilder. Vi blev slussade till ett litet rum där vi såg att det fanns ett större rum innanför. Ett rum med fyra kuvöser och personal som cirklade runt och pysslade med de små. Man sa åt oss att vi skulle sätta på oss skyddsrockar. Vi skulle få gå in i kuvösrummet. Detta var fantastiskt. Det skulle bli ännu mer fantastiskt, visade det sig.

När vi kom in i rummet så visade fram oss till en kuvös som stod längst in. Där låg det en liten groda, som var vår son. Sjuksköterskan börja skruva upp kuvösen. Skärrat undrade jag vad hon höll på med. "Vill du inte känna på ditt barn?", frågade hon då. Självklart ville vi det. Jag vågade inte annat än försiktigt stryka honom över ryggen med fingertopparna. Han var lite luden och så vacker. Tårarna strömmade. Nu först insåg jag att jag faktiskt hade fått ett barn. Sköterskan frågade också om vi hade ett namn till honom. På kuvösen satt en lapp där det stod 76-05-25-xxxx T..........! Det är klart vi hade ett namn. Så man satte dit en annan lapp där han äntligen fick sitt eget förnamn. På det andra stället hade han bara varit ett födelsenummer och ett efternamn.

Nu följde en underbar tid. Jag åkte varje dag till sjukhuset. Ibland var maken med och ibland åkte jag själv. Jag fick ha mitt barn i knät. Jag kunde sitta långa stunder med honom. Jag fick också lära mig att sondmata honom. En dag fick jag också prova att bada honom själv. Han fick även fler och fler mål med flaska. Han ställdes även över till Tillägg eftersom jag inte hade någon mjölk kvar. Jag var där hela dagarna. En dag så var det dags för sonen att få prova att flytta ut ur kuvösen, att komma över i en barnsäng. När han klarade det så fick jag ett eget rum där. Ett rum som jag kunde sova över i och ha sonen hos mig hela tiden. Behövde jag gå och äta eller uträtta annat så var det bara att köra in honom på hans gamla sal. Det började kännas ganska normalt nu.

En dag så frågade vi om vi inte kunde få ta hem honom över en helg. Jag skulle fylla tjugosju år och önskade att få ta hem sonen som födelsedagspresent. Vi frågade egentligen mest på skämt, eftersom vi fått lära oss att han behövde förmodligen lika lång tid på sjukhus, som han var för tidigt född. Så vi var inställda på att inte få hem honom förrän i mitten av augusti. Nu var det mitten på juli. Personalen började fundera. Visst, det skulle kunna gå att ordna att han fick helgpermiss.

T kom med den fina barnvagnen som vi fått från de nyblivna farföräldrarna. En brun Emmaljunga av modernaste snitt, med bruna fina lakan och ett litet lapptäcke. Där stoppade vi stolt ner honom. Vi var nog även lite rädda för hur det här skulle gå. Han var ju fortfarande så liten.

Det var en orolig och underbar helg hemma. Medelpunkten var sonen. Allt kretsade kring honom. Vi skulle åka tillbaka med honom på söndagen. Då hade vi bestämt att vi skulle passa på att gå på bio. Vem vet när vi skulle kunna göra det nästa gång. När vi kom till avdelningen så tittade personalen på oss och undrade vad vi gjorde där. Vi skulle ju lämna sonen, sa vi. Då berättade man att man hade haft en hektisk helg och fått in alldeles för många barn som behövde extra hjälp. Huddinge var det enda sjukhus som hade en öppen neonatalavdelning under semestern så det hade kommit barn från tre upptagningsområden. Det fanns ingen plats för sonen. "Men", sa vi,"vi tänkte gå på bio." "Gör det", sa den underbara personalen. "Vi kan vara barnvakt under tiden så kan ni hämta honom sedan."

Men då tyckte vi att bion kunde vänta. Vi ville mycket hellre åka hem med vår son. På måndagen åkte vi tillbaka för en läkarundersökning och att sonen skulle bli utskriven. Det var fem veckor tidigare än beräknat. Han vägde 1960 g, så han var fortfarande väldigt liten. Men han var en kämpe. Och han var vår!

Här slutar dessa minnen. Hur det gick sedan har jag berättat lite här och där i olika omgångar.

onsdag 25 maj 2011

Älskade sonen

Den här lille parveln växte upp och blev så småningom en stilig ung man. Numera är han 180 cm över havet och väger ett antal fler kilon än förr.

Idag fyller han 35 år. Vi har delat en kamp tillsammans. En kamp för att han ska få samma möjligheter i livet som alla andra. Ibland stötte vi på patrull rejält och man däckade för ett tag. Ibland lyckades det på en gång. Vi gjorde i alla fall så gott vi kunde, och det känns bra.

Jag är otroligt stolt över honom och han har ett bra liv idag. Fortfarande med en del kvarstående svårigheter som kommer att följa honom resten av livet.

Idag firar vi honom, även om det bara blir via telefon. Resten sköter vi i augusti när vi ses.

För 35 år sedan, del 2

Som sagt var så blev det här dygnet ett väldigt suddigt dygn för mig. Efter att de stoppat förlossningen så åkte maken hem. Han hade ju ett långt arbetspass bakom sig och det var nu natten mellan den 24 och 25 maj. Jag somnade också. Hur länge jag sov minns jag inte, men vid lunchtid den 25:e var det bara att ringa efter den blivande pappan igen. Värkarbetet satte igång. Nu ville och kunde man inte stoppa det längre. Skulle de försöka stoppa det ytterligare så kunde det sluta illa. Det kunde det även göra om vi lät förlossningen fortskrida, men det fanns inte så mycket att välja på. Pest eller kolera!

Maken, som vi kan kalla T, kom så fort han kunde. Han hann inte mer än komma förrän jag kräktes ner honom. Det var den där köttfärssåsen från kvällen innan som kom. Han fick låna en sjukhusrock så han skulle klara sig. Jag behövde näring så man försökte med både varm och kall soppa. Jag fick inte behålla någonting. Personalen började bli lite oroliga för både min och barnets väl. Man frågade om jag längtade riktigt efter något att äta. Glass, blev mitt svar. Det längtade jag verkligen. Så någon ur personalen gick ner till sjukhuskiosken och köpte en GB-bägare med glass. T matade mig och när jag svalt sista tuggan av detta goda så kom det upp igen. Nu satte man dropp, för både jag och barnet behövde näring.

Sedan följde ett antal timmar när jag inte minns mycket alls. Jag minns att en barnmorska sa att hon skulle inte lämna mig förrän hon visste att allt hade gått bra. Hon var själv gravid, ungefär lika långt på väg som jag var. Ändå tog hon på sitt ett antal extra timmar för att finnas där. Tyvärr kommer jag inte ihåg vad hon hette, så jag har aldrig kunnat tacka henne för stödet. Men jag minns hur hon såg ut. Hon var en ängel för mig just då.

Jag minns också att jag  bad personalen att mitt barn skulle nöddöpas så jag skulle kunna ha en grav att gå till. Vad han eller hon skulle heta hade vi i det läget inte ens tänkt på. Men så långt orkade jag inte fundera som att det behövdes ett namn vid ett dop. Jag bad till alla gudar som fanns att mitt barn skulle få leva. Jag lovade Gud att jag skulle engagera mig religiöst bara han lät mitt barn leva. Jag var desperat.

Samtidigt så var jag så förvirrad att jag såg som syner om hur jag var ute och gick på olika ställen. Efteråt har jag fått höra att jag fick så mycket lustgas att jag fick de här hallucinationerna.

Man berättade för oss vad som skulle hända. Man kom med en kuvös, där barnet skulle läggas. Vi skulle få titta på barnet innan h*n lades i kuvösen. Sedan skulle kuvösen köras direkt till barnsjukhuset.

På slutet gick det väldigt fort. Jag vet att de sa att det tyvärr var en pojke. Tyvärr? frågade vi. Det var ju en pojk vi hade önskat oss. Då fick vi veta att pojkar hade sämre chans att överleva än flickor. Den lilla parveln som föddes vägde 1380 g och var 40 cm lång. Han föddes ungefär kvart i sju på kvällen den 25 maj 1976. Just nu har jag inte det exakta klockslaget i huvudet. Jag minns inte att jag såg honom innan de la honom i kuvösen. Förmodligen gjorde jag det, men jag har inget minne av det.

Senare följde allt det vanliga som blir efter en förlossning. Man hade svårt att få ut moderkakan så de hängde på mig för att trycka på. Sedan skulle jag sys. Då bad jag att få en telefon och ringa till mamma och berätta att hon blivit mormor. Efteråt frågade hon mig om det var sant att de sydde mig medan vi pratade. Det var sant.

Efter dessa strapatser frågade personalen om det var något jag önskade mig. Ja, en rök, svarade jag. Jag hade inte rökt på nästan ett dygn. Det här var tiden innan man talade om för mammorna att det var farligt att röka under graviditeten. Hör och häpna, vi fick röka på förlossningsrummet. Av någon anledning så skulle jag inte få köras ut i rökrummet. Man öppnade upp fönstret för vädring och där rökte vi varsin "välförtjänt" cigarrett.

Efter allt detta tuppade jag mer eller mindre av, det vill säga, jag somnade ifrån allt. T har berättat hur han åkte hem. Han var hungrig, men orkade inte laga någon mat. Han hade plockat fram köttbullar från frysen och tinat dem i ugnen. Det här var före mikrovågsugnarnas tid. Så det gick långsamt. Han skrapade av och åt eftersom det tinade. Samtidigt så grät han floder av rädsla för vad som kunde hända vår son.

Morgonen efter så var det första jag bad personalen, att ringa till barnsjukhuset för att höra om sonen överlevt natten. Det hade han gjort. Senare samma dag så vandrade jag och T genom Södersjukhusets kulvertar för att se vårt barn ordentligt för första gången.

Det kommer mer.

Vintips

Det här drack vi idag. Rekommenderas varmt.

tisdag 24 maj 2011

En alldeles vanlig tisdag

Det här har jag gjort idag. Gör gärna om det snart. Goda vänner, soppa och bröd med en flaska rött till. Det är aldrig fel att tillbringa en alldeles vanlig tisdag på detta sätt.

För 35 år sedan, del 1

Idag för 35 år sedan startade några av de mest dramatiska dygnen i mitt liv. Jag var gravid i tjugonionde veckan. Vårt barn hade en beräknad födelse till i mitten av augusti. Den här dagen började med KomVux och skrivning i både svenska och matematik. Jag hade väldigt ont i magen och ryggen, så skrivningarna gick väl sisådär. Matten gjorde jag undan på ett kick för att snabbt komma därifrån. Jag hade så ont.

Gick en sväng till Odenplan och köpte lite köttfärs till min egen middag innan jag tog T-bana och buss ut till Orminge i Nacka, där vi bodde då. Maken (fd) jobbade till kl 22 så jag skulle äta ensam. Det var jobbigt på bussen hem, eftersom jag hade så ont. Hemma fixade jag min middag och la mig sedan för att vila.

Maken kom hem och jag berättade hur ont jag hade. Nu när jag inte var ensam hemma vågade jag ringa akuten för att höra vad de trodde det var. Eftersom jag var gravid var jag naturligtvis orolig. Sjukhuset tyckte att jag skulle försöka sova. De trodde inte att det var någon fara. Men ville jag åka in så skulle jag åka till BB, eftersom jag passerat tjugoåttonde veckan. Det räknades inte längre som missfall.

Jag gjorde ett försök att sova, men det gick inte. Vi bestämde att vi skulle åka till BB på Nacka sjukhus för att höra efter, i alla fall. När jag kom dit så placerades jag i en gynstol och man började kolla upp mig. Jag hör någon säga: "Oj, det är öppet med 3 cm." Vad det innebar hade jag inte en aning om. När jag frågade så berättade man för mig att förlossningen satt igång. Man sa att det skulle kunna gå att stoppa, men för säkerhets skull ville man flytta mig till Södersjukhuset. Skulle förloppet inte gå att stoppas så skulle mitt barn hamna direkt på prematuravdelningen. Föddes barnet på Nacka sjukhus skulle man vara tvungen att förflytta barnet i en transportkuvös till Sachsska barnsjukhuset. På Södersjukhuset var det bara en förflyttning i kulvertar. Jag fick med mig en barnmorska i ambulansen för säkerhets skull. Man var orolig för att det skulle kunna gå snabbt.

Maken har efteråt berättat att han såg en ambulans köra fram. Han förstod inte att det var till mig, förrän han ser mig komma ut på en bår. Han var och är polis, men den natten bröt han mot alla hastighetsbestämmelse när han körde efter ambulansen genom Stockholm.

När ambulansen kör fram till akutintaget så kör den rätt över en rabatt med tulpaner och påskliljor. En av ambulansmännen går då och plockar upp dem och ger dem till mig. Han vill jag skulle ha dem som uppmuntran. Så jag kommer in på BB med en bukett blommor i famnen.

Nu började nästa fas. Att stoppa upp händelseförloppen. Jag minns inte mycket av det mer än att jag fick någon sorts dropp som gjorde att värkarbetet skulle stoppa. Och det gjorde det, stannade upp alltså. För några timmar! Resten av dygnen är för mig något mellan dröm och vaka. Minnesluckor och kristallklara minnen i ett enda sammelsurium. Det kommer mera.

måndag 23 maj 2011

Förvirringen är total ibland

Ibland är den här tanten så virrig att hon lägger ut inlägg alldeles för tidigt. Alltså har jag nyss plockat bort ett inlägg som ska publiceras först imorgon.....:-)

söndag 22 maj 2011

Veckans vara från Spastugan

Spastugan Holy Lama Body Boon  Veckans vara - Holy Lama Body Boon
Skäm bort både dig själv och mamma till Mors Dag! Holy Lamas helt ekologiska startkit är perfekt att ta med på resan eller till stranden, inte minst för det fint etuiet av naturmaterial. Samtidigt som det är ett utomordentligt tillfälle att testa deras kroppsvårdsserie, om du inte redan gjort det!

T.o.m. söndag 29 maj, eller så långt lagret räcker, får du Holy Lamas Body Boon för endast 75:-, vilket är halva priset!

Belöningen

Dagens ansträngning belönades med grekisk sallad, ciabatta och ett glas rött.

Vår söndag

Här städas det. Både högt och lågt och in i minsta prång. Det gäller att passa på när inspirationen och orken infinner sig. Få se om orken räcker till allt.