torsdag 6 augusti 2009

Bloggpaus

Det blir bloggpaus i några dagar. Jag kommer att ägna mig åt att vara en aktiv mamma. Idag ska vi ut och plocka svamp. Imorgon ska vi hälsa på pappa/morfar. På lördag blir det en mor/dotter dag med loppis och shopping. Så på söndag eftermiddag är jag tillbaka i etern.

onsdag 5 augusti 2009

Tada.....

Igår la jag sista handen på lapptäcket. Det känns på ett sätt rätt mäktigt. Jag har klarat av det. Ett tag, när det var halvfärdigt och undanlagt, trodde jag att det aldrig skulle bli klart. Men nu är det det och jag känner mig beredd på att sy ytterligare ett. Men först har jag en del annat som måste göras. Nu ska jag njuta länge av denna syn.

måndag 3 augusti 2009

Dagens bak

Förutom en massa annat så har jag bakat idag. För ett tag sedan så hittade jag till Johans blogg. Han är en mästare på bakning och delar gärna med sig av sina recept och goda bakråd. Tidigare har jag bakat baguetter från ett av hans recept. Det blev jättelyckat.

Nackdelen med hans grejer är att man måste ha gott om tid. Nu kan man ju tycka att tid är det enda jag har gott om. Men eftersom jag har en massa andra grejer för mig, så har jag inte hunnit med att testa något mer. I förra veckan bestämde jag mig för att nu är det dags för ett nytt försök. Jag skulle baka småfrallor.Jag började i lördags med att göra en vetesurdeg. Idag matade jag den klart innan jag åkte ner på stan. När jag kom hem några timmar senare, var det dags att dra igång. Jag läste och gjorde efter alla konstens regler. Resultatet blev över all förväntan. Vi fick sen middag, men det var det värt. Det är nog det godaste brödet jag ätit på länge. Och det var jag som hade bakat det. Man tror knappt det är sant. Så har ni inte hittat till Johan ännu och är intresserade av bakning, då rekommenderar jag hans blogg varmt.

På onsdag ska jag baka baguetterna som jag gjort tidigare från Johans recept. Dottern med sambo kommer på onsdagkväll. Då ska de få nybakt bröd och lite italiensk plockmat, som jag vet att de älskar.

söndag 2 augusti 2009

Svettigt värre

Idag gick sambon och jag iväg med det sopsorterade till återvinningsstationen. När vi var klara där så gick vi vidare till vår Vivobutik. Vi skulle köpa buteljvatten, kattmat och gul lök. Det var sådant vi inte orkat släpa på bussen vid veckohandlingen i fredags.

När vi står i kassan och ska betala så har jag ingen plånbok i handväskan. Nu har jag en säckig handväska, modell större. Men hur jag än letade så fanns det ingen plånbok. Jag kände hur svetten bröt fram när jag säger att jag inte hittar den.

Vi började fundera vad som hänt. Jag hade slarvat med att stänga den så tanken till att den norpats kändes inte helt otrolig. Kassörskan var medkännande. Hon ställde undan kassen med våra varor och sambon gick hem för att leta. Själv skulle jag leta i butiken och vid återvinningen.

Det snurrade massor med tankar i huvudet. Hur spärrar jag allt? Måste jag fixa nytt körkort? Kan de ta ut pengar på vår reserv, Ica-krediten? Allt for fram och tillbaka som en karusell i mitt huvud. Mobilen ringer. Det är sambon. Han hittar inte plånboken hemma, säger han. Jag blir alldeles matt. Jag hade ju hela tiden hoppats att den skulle ligga där, även om jag inte kom ihåg att jag tagit ur den ur väskan. "Vänta", säger han, "den ligger i din jackficka."

Lättnaden blir så total så jag känner mig nästan svimfärdig. Snart kommer han tillbaka och vi kan lösa ut varorna och gå hem. Jag är så glad att sambon är som han är. Inte en kommentar om virriga och struliga kärringar. Det enda han sa var att han fått en rejäl omgång med motion. Och det sa han med ett skratt.

I väntans tider

Just nu lever jag mitt i väntans tider. Det förbereds på flera olika sätt. Jag bakar, både kaffebröd och matbröd, jag städar både här och där, jag grundplanerar mat i huvudet, jag syr på lapptäcket. Men framför allt så väntar och längtar jag.

På onsdagkväll kommer de, dottern med sambo. De stannar till på söndag. Då måste dottern hem och jobba några dagar. Sedan återkommer de igen nästa fredag. Det måste bli så, eftersom hon inte har en fast tjänst och måste passa på att ta alla vikariat som dyker upp.

När hon växte upp fick hon bli stor fort. Det blev så, eftersom hennes bror krävde så mycket tid och ork. Egentligen var det inte han som var mest krävande, utan det var kampen för hans rättigheter som krävde allt. Mitt i allt detta så hamnade lillasyster i bakvattnet.

Vi försökte ge henne extra tid ibland, då storebror fick vara hos farmor eller mormor. Då kunde hon få vara i mittpunkten några dagar. Det var härligt både för henne och för oss. Men för det mesta så fick hon den tid som blev över.

Jag var glad att hon inte behövde något extra stöd i skolarbetet. Hur hade vi föräldrar klarat det, när vi hade han som behövde flera timmars läxläsning varje dag? När jag satt och läste högt för honom för att han skulle lära sig. Han tog ju in allt han hörde. Eller då när han skrek åt mig: "Mamma, andas inte," när min andning störde hans koncentration. Hur hade det varit om hon också krävt allt detta?

När hon var omkring tio år började hon säga åt mig, att jag kunde lägga mig och vila så skulle hon fixa städning, mat eller var det nu var som stod på tapeten. Hon som var så liten såg hur jag slet. Hon försökte avlasta mig. Då var det extra viktigt för mig att jag inte lät henne ta denna börda. Jag hade själv fått göra det som barn och ville inte att hon skulle få det likadant.

När hon kom i tonåren gjorde hon en revolt som hette duga. Den innehöll det mesta av destruktivitet. Tack och lov tog både hon och vi oss ur det, med liv och förstånd i behåll. Det var nog hennes sätt att tala om att hon fanns till.

Pratar man med henne så säger hon att hon inte känt sig undanskuffad på grund av sin bror. Hon har jobbat med mig på några läger och då berättat om sin lillasysterroll som blev en storasysterroll, för föräldrargrupper. Det har varit mycket uppskattat de gånger det hänt.

Ändå tror jag henne inte riktigt, eftersom jag märker på andra sätt att det finns en distans mellan syskonen ifrån hennes sida. Så numera har jag tagit chansen att låta oss två få njuta av vår mor/dotter-relation. Den är så fin och jag är så glad över den. Jag hade själv ingen bra relation med min mor, så denna relation med min dotter blir därför extra värdefull.

Jag tror inte att man älskar sina barn olika mycket. I alla fall gör inte jag det. Jag älskar de bara på olika sätt. Sonen behöver mig och vi står i någon form av symbios till varandra. Dotterns och min kärlek innehåller något helt annat. Det är kanske jag som behöver henne. Om sambon är min bästa vän så är hon min nästbästa vän.

Så nu längtar och väntar jag. Det är inte så länge sedan vi sågs. Det är bara sedan i april. Är det något jag saknar här i livet så är det den fysiska närheten till mina barn. Det är tur att det finns mail och telefoner som substitut.