Ny dag, nya tag

Igår mådde jag verkligen dåligt. Jag mådde illa, rent fysiskt. Hade en klump i magen som hela tiden ville komma upp. Jag fick frossa, precis som inför en influensa. Jag var tvungen att gå och lägga mig och sova några timmar på eftermiddagen, för kroppen bar mig inte. Tårarna rann hela tiden, det var som en syndaflod som inte gick att stänga av.

Det här är symptom som jag känner igen. Jag mår så när det blir för mycket. Med en utbrändhet i bagaget så lär man sig känna igen och försöka att anpassa sig innan det blir för mycket.

Som tur var så vaknade jag imorse till ett någorlunda glatt besked. Det var bilmekanikern som ringde och sa att nu var växellådan på väg ifrån Stockholm. Om allt funkar som det ska så kanske (håll tummarna) bilen är klar redan till imorgon kväll. Han vet att vi vill komma iväg upp till Sundsvall.

När jag ringer till dottern och berättar detta, så kommer hon med en glädjande överraskning. Hon och kära lillmågen har pratat och bestämt att de lånar oss hela beloppet, bara för att vi ska kunna få köpa nya sängar. Jag är lyckligt lottad som har en sådan fantastisk dotter. Det känns naturligtvis inte bra att behöva vara skyldig sina barn pengar. Men vad har vi att välja på. Vi jobbar och gnor på att försöka lösa vår situation, men än så länge verkar livet vilja slå undan benen på oss stup kvarten.

Men någon gång måste det väl ändå vara vår tur? Eller hur?

Hopplöst

Det här verkar hopplöst. Vi väntar och väntar och väntar. Idag sa bilmekanikern att han i alla fall fått tag på en växellåda som ev kan passa. Skickas den imorgon så är bilen klar tills på fredag. Om vi har tur och allt funkar, vill säga.

Väntans tider

Inget ont som inte har något gott med sig. Eftersom alla sysaker inkl symaskin är nedpackade och förberedda för Sundsvallsresan, så kändes det inte som någon idé att dra igång något syprojekt i väntan på avfärd. Då funderade jag på att tvätta vardagsrumsfönstren. Det satte brännskadan stopp för.

Men jag har ändå inte varit sysslolös. Jag har gjort något som jag borde gjort för länge sedan. Jag har pysslat med alla bilder som finns i dator. Nästan alla, i alla fall. Jag hade redan tidigare börjat göra mappar och sorterat in en del. Men sedan var det stopp. Nya bilder har tillkommit. Jag har inte varit så strukturerad att jag lagt de i mappar direkt. Men nu är det mesta "mappat" och klart.

Jag har även uppdaterat Cicki Designs facebooksida och fixat med hemsidan. Det känns bra att fått sådant gjort.

När kommer vi då iväg? Det vet vi inte än. Idag väntade bilmekanikern på en växellåda och sedan skulle han höra av sig. Eftersom vi inte hört något än och verkstaden bör ha stängt så här dags så hoppas vi att tisdagen blir mer givande.

Uppdatering bilen

Morgonen började med att bilmekanikern ringde och berättade hur mycket pengar han vill ha. Det var ett rätt häftigt uppvaknande. Han måste byta hela växellådan på vår bil. Med en begagnad låda och arbete så vill han ha 11 000:-. Det kände saftigt!

Vi har diskuterat fram och tillbaka hur vi ska göra. Vi har nu kommit fram till att bilen är värd att kosta på, även om det kostar, så att säga. Den är för övrigt i bra skick (peppar, peppar) så det är bara att bita ihop och hoppas på att det inte dyker upp något mer.

Vi kan själva åstadkomma 7 av de där 11 men då blir vi utan ny säng. Så vi funderade på andra lösningar. Vi har en kredit på Nordea som vi tog när vi köpte bilen. Där hade vi ett skapligt utrymme så vi testade för att se om vi kunde utnyttja det utrymmet. Men det gick inte eftersom Meca (bilmekanikern) inte har något avtal med Nordea. Vi kunde få ut pengarna som ett kontantuttag, men då till en skyhög ränta. Det kändes inte som något alternativ.

Vi har även en kredit på ICA-banken. Den har fått vara vår reserv när det hänt saker. Men nu räckte inte den till, så jag kollade med dem om vi kunde höja den krediten. Och det gick. Det blir kärvare varje månad, men vad har vi för val? Har man en gång fastnat i fattigfällan så verkar det som att man får stanna kvar där.

När vi står hos bilmekanikern så kommer en av våra lokala kändisar in. Han är känd ifrån TV, bland annat. Jag vet att han håller på med fastighetsaffärer, är lokalpolitiker och har ett stort kontaktnät. Han föll in i vårt resonemang med bilmekanikern, så jag kände att han bjudit på en öppning. Eftersom jag numera inte är direkt buskablyg så frågade jag honom helt frankt om han hade kontakter så han kunde hjälpa mig med att öka min försäljning. Och det kunde han! Jag får gratis skyltfönsterplats hos honom vid hans fastighetsförmedling!

Så vill jag tacka Fru Viola som räddade min dag och mitt humör genom att göra en beställning.....:-) Mer sånt behövs nu. Sprid gärna min hemsida och min Facebooksida hos vänner och bekanta. Tack på förhand!

Ger långfingret

Efter en dag och en natts gråtande och några timmars sömn så spottar jag i nävarna och tar nya tag. Jag pekar finger åt livet och säger att det får inte knäcka oss. Vad som än sker så har vi i alla fall varandra. Ensam är stark, men tillsammans så är vi starkare.

Bilen är inlämnad för felsökning och vi får besked under dagen. Nu är det bara att hålla tummarna för att inte alltför många tusenlappar flyger iväg.

Uppdatering bilen

Vår bilmekaniker har semester tills på måndag, så vi avvaktar. Valet var att söka efter någon ny, men eftersom vi har vår bilmek på gångavstånd och han är billig och bra så väljer vi att vänta tills på måndag. Vi behöver ändå inte bilen över helgen.

Onda andar

Nu har tre saker brakat ihop här hemma på kort tid. För några dagar sedan la en av sambons externa hårddiskar av och en massa sparat gick förlorat. Igår pajade växellådan på bilden och idag la bordsfläkten av. Nu hoppas jag det räcker.

Vi ska snart åka till bilverkstan och ber en stilla bön om att det bara är någon form av olja eller något annat enkelt som krävs för att få igång automatväxellådan igen. Som det är nu går det bara att köra på lågväxel framåt i 40 km/h och att backa. Vi ska åka till Sundsvall nästa lördag och att backa ända dit känns väldigt jobbigt.

Nu får det vara nog! Kan det aldrig någonsin bli vår tur. Det verkar inte så.

Bileländet

Nu har vi sålt bilen. Vi försökte på alla sätt och vis få ut några kronor för den, men ingen ville ha den. Så vi sålde den för hundra kronor och två trisslotter till en kille som åker runt och köper upp skrotbilar och kör dem till skroten. Jag antar att hans vinst är skrotningspremien. Eftersom bilen inte gick att köra kunde vi inte själva ta den till skroten.

Vi vann tjugofem kronor på lotterna. Kanske en ny lott ger ny chans.

Hur det känns? Skönt att vara av med eländet. Deppigt över hela situationen vi lever i. Jag har sovit som en kratta inatt och är sååååå himla trött. Förmodligen för att livet är som det är just nu.

Julångesten börjar

Jag har på senare år fått ett mycket konstigt och jobbigt förhållande till julen. Nu när det börjar dra igång, så blir jag på något vis väldigt anti-jul. Fast egentligen älskar jag julen. Jag skulle vilja fira jul som vi gjorde när jag var barn och vi var hos farmor och hela pappas släkt. Det var lekar och ringdans och en jättegran med hur mycket julklappar som helst. Det är klart att jag vet att det är en barndröm, men det hindrar inte att jag längtar tillbaka till känslan.

Så småningom växte man ju upp och fick egna barn. Då började det bli jobbigt med julen. Det var ett krigande mellan släkterna om hos vem vi skulle fira. Vi valde att vara diplomatiska och fira vartannat år hos min mamma och vartannat år hos barnens farmor och farfar. Ofta jobbade jag på julafton. Det är så när man jobbar i livsmedelsbutik. Och det är vansinnigt roligt att jobba i butik på julafton. Alla är glada och allt är så lättsamt.

Jag var en sådan mamma och husmor som gjorde allt till jul. Hela huset städades från golv till tak, sju sorters kakor bakades, flera sorters bullar, vörtlimpor, hemgjord leverpastej, inlagd sill, hemgjord senap. Allt gjorde jag själv. Så skulle en duktig husmor vara i mitt gifta liv. En kopia av min svärmor.

Numera vill jag nästan inte fira jul. Mycket har det att göra med min skilsmässa. Jag har inte firat jul med mina barn sedan -96. Det var vår sista jul tillsammans. Julen -97 firade jag hos min syster, där min svåger fyllnade till mer och mer ju senare det blev på julafton. På juldagen kom mina barn och hälsade på och vi satt uppradade i soffan och kunde knappt prata med varandra. De nästan hatade mig för att jag hade flyttat, samtidigt som de förstod varför.

Julafton -98 satt jag på tåget från Sundsvall till Stockholm. Jag hade firat jul i förväg med mina barn. Jag hade fått låna en lägenhet där jag kunde duka upp ett julbord och ha julklappsutdelning, precis som när de var små. Tack Hemköp för att ni hade så mycket god och färdiglagad julmat. Julen -99 firade jag med några andra singelmammor. Jag åkte upp till Sundsvall i trettonhelgen och firade någon sorts jul med mina barn i efterskott.

Bara någon vecka efter trettonhelgen träffade jag sambon och sedan dess har inget varit sig likt. Men saknaden efter barnen finns där, som en ständig gråtknut i magen. De har hittills valt att fira jul hos sin farmor och farfar. Sonen har ju sin damp och måste ha allt som det alltid varit för att fungera. Dottern har ofta jobbat julafton eller juldag, vilket har ställt till det. Även om hon då och då sagt att hon vill att vi ska fira jul ihop.

Andra julen med sambon höll på att gå alldeles i stöpet. Då hade vi till Lucia fått akut åka ner till södra Danmark för att hämta bonussonen. Han blev plötsligt hemlös, så vi hämtade honom för att han skulle bo hos oss. Vi hade bilen fullpackad med hans grejer. Det var kläder, stereo, cykel och allt annat som en sextonåring värdesätter i livet.

Söder om Köpenhamn började bilen krångla! Sambon förstod inte vad det var för fel. Något med bensin till motorn som krånglade, trodde han. Första funderingen var att vi höll på att få soppatorsk, men så enkelt var det inte. Vi tog oss till Köpenhamn, vilket kändes betryggande. Nu var vi i alla fall i en stad. Men det var en sen fredagkväll i utlandet. Malmö hägrade.

Vi bet ihop och bad en bön till alla gudar som finns, att vi skulle ta oss över Öresundsbron. Var vi bara i Sverige kunde vi begära bärgning och allt kändes lättare. Gud hörde bön och vi hamnade i Malmö. Vi till och med hittade till Bilia. Därifrån ringde vi goda vänner i Blekinge som ställde upp mitt i natten och hämtade oss. Vi fick bärgning in på Bilias område. Vännerna kom och där stuvade vi in allt värdefullt som vi inte vågade lämna kvar i bilen, även om den var inlåst bakom gallergrindar.

Man blir lycklig när man tänker på vänner som ställer upp så. Mitt i sin egen julbrådska så öppnade de upp sitt hem för oss. Vi blev kvar i fem dagar innan Volvo hade fått ordning på vår bil. Då var det ändå provisoriskt lagat. Vilket de snorkigt upplyste oss om, att de inte garanterade att vi skulle ta oss hem. Det fick vi göra på eget ansvar.

Vi tog oss hem, med en mycket ledsen son. Han var hemlös och allt hände på en gång. Den julen lärde jag mig att det blir jul trots att man inte hunnit förbereda ett endaste dugg. Det var ingenting bakat och eller inlagt och ändå blev det jul. Prio ett låg på att försöka hålla humöret uppe på den ledsna bonussonen.

Jag har fortfarande julångest och hoppas att någon gång mer i livet ska jag får fira julen tillsammans med mina barn och kanske även barnbarn.

Shopping utan bilen fortsätter

Nu har vi varit och storhandlat. Det var ju "löning" idag eller rättare sagt imorgon. Vi är fortfarande billösa, men en snäll vän ställde upp och lånade ut sin bil till oss. Vi passade på att köpa en massa tunga saker. Det blev flera säckar med kattsand, vatten i massor plus andra tunga saker. Vi fyllde hennes lilla Skoda men nu klarar vi oss ett bra tag.

Med vänners hjälp och lite egen uppfinningsrikedom så fixar vi detta med att vara utan bil. Det som retar mig mest är att den står på parkeringen och kostar i skatt och försäkring utan att vi kan använda den. Nu börjar till och med sambon luta åt att vi ska vara helt bilfria. Han har tittat på en "Dramaten", som inte ville höra talas om för två veckor sedan. Vi har även pratat cykel utan att han går i taket. Så vi får väl se hur det blir. Jag kan mycket väl tänka mig att leva utan bil och lägga de pengarna på något roligare. En Sodastream till exempel för att slippa släpa en massa vatten....:-)

Shoppingadventure by bus

Idag har vi mathandlat bussledes. Bilen är ju som sagt var trasig. Det är bromsröret som läcker, så vi vågar inte köra med den. Bilmekanikern har för mycket att göra, så just nu vet vi inte när vi blir med bil igen. Sambon vågar sig inte på ett sånt här jobb, eftersom det påverkar trafiksäkerheten.

Så idag fick vi åka buss för att mathandla. Vi har en Vi-butik i vårt centrum som är jättefin. Men de har sådana hiskeliga priser på det mesta, speciellt grönsaker som vi äter mycket av så här års. Så vi bestämde oss för att ta bussen till Willys. Hade vårt gamla Willys inte brunnit ner så har vi kunnat promenera dit. Nu blev det buss med byte nere vid stationen.

Till den där Willysbutiken går bussen bara en gång i halvtimmen, så det gällde att koordinera. Vi kom iväg i de senaste laget, men resan dit gick bra. Det var när vi skulle hem det började krångla. Då hade det övergått till kvällstrafik så bussarna gick mer sällan. Där stod vi vid Willys och väntade i drygt en halvtimme. När vi kom till busstationen så fick vi vänta ytterligare en kvart extra.

Vi var hemma strax före åtta. Då kom en kompis till sambon. Och han kan prata........Där ligger till och med jag i lä. Så vi fick väl i oss mat vid niotiden, pasta med sardingremolata. Mums.

Nu håller jag på att övertala sambon att vi ska vara utan bil i fortsättningen. Den har varit för dyr den här våren. Slår man ut den vanliga kostnaden så kostar den oss ca tusenlappen i månaden, med parkering, bensin, försäkring mm. Den här våren har det kostat betydligt mer än så. Det är pengar vi kan göra något roligare för.

Det går att åka buss och handla om man planerar bättre. I mars ska även vårt eget Willys vara återuppbyggt. Vi kan köpa en Dramaten som det ryms mycket i. Storhandlar man kan man ta taxi hem. Det blir i alla fall billigare. Ska man till Sundsvall kan man åka buss, tåg eller hyra bil. Jag levde utan bil i tre år när jag skilde mig. Det gick alldeles utmärkt. Nu gäller det bara att få sambon att vänja sig vid tanken på ett bilfritt liv.

Förbaskade bilskrälle

Igår när vi åkte hem från sambons moster så började bilen rycka igen. Plus att bromsarna tog sämre. Idag är det löning (pensionsutbetalning) så vi skulle storhandla. Innan vi åker hemifrån så kollar sambon att det finns bromsolja. Det var fullt så vi åker iväg. Vi skulle både på bolaget, Coop och Willys. Till Coop och bolaget var det inga problem, men när vi ska åka till Willys så lägger bromsarna av nästan helt.

När vi kommer till Willys så kollar sambon igen på bromsoljan. Nu är det nästan tomt i burken! Vi handlar det vi ska ha och kör sedan ner till Statiol som ligger några hundra meter från Willys. Köper bromsolja och fyller på. Pumpar upp bromsarna, men de vill fortfarande inte ta. Vi fick krypköra hem och vi vet fortfarande inte vad som är felet. Sambon får kolla senare i helgen när vädret är bättre.

Vi skulle hämta bonussonen och hans lilla familj imorgon, men nu har vi ringt och sagt att de får ta bussen till oss. Det är inte värt att riskera att det händer något. Nu skulle jag gärna vinna några hundratusen så man kunde kosta på sig en ny bil istället för detta gamla skrälle. Pengar är inte allt men ibland skulle det inte vara så dumt med en skattkista att ösa ur.

Sambon imponerar

Alltså, nu är jag nästan i chocktillstånd. Jag har ju gnällt över att sambon är en uppskjutare. Hans måtto är: "Varför göra något idag om jag kan strunta i det alldeles". Men idag har han imponerat storligen.

Bilen har trasslat länge, ända sedan vi var i Sundsvall i slutet på april. Den har ryckt och knyckt en hel del. Dessutom har det blivit värre eftersom tiden gått. Till slut så hjälptes vi åt att kolla under huven. (Sambon vill nämligen gärna ha sällskap när han gör något.) Han hittade en slang som var trasig, så han konstaterade att bilen drog in tjuvluft och därför ryckte. Slangen togs bort. Sedan har vi kört utan denna slang, vilket har resulterat i att bilskrället ryckt och knyckt ännu värre.

Vi har diskuterat om vi ska lämna in den eller inte. Bilen har kostat mycket pengar denna vår, eftersom den inte gick igenom besiktningen. Det var karosskador (läs rost) som måste åtgärdas och där fladdrade det iväg nästan fyra stycken tusingar. Så alternativet att lämna i den igen kändes rätt jobbigt.

I förra veckan var sambon in på OK och köpte slang och slangklämmor. Idag har han satt dem på plats och bilen går som en klocka igen. Fattar ni att jag är impad. Det tog inte fullt två månader att fixa det. Kan det räknas som snabbhetsrekord?

Sambon stora fel - Uppdatering

Jag brukar för det mesta höja sambon till skyarna. Men som ni förstår så är han ingen övermänniska, utan han har sina fel och brister som alla andra. Idag är jag rätt trött på honom för just ett av de där felen.

På ett område är vi verkligen varandras motsatser, vilket ibland gör att det skär sig här hemma. Jag vill göra undan saker så fort som möjligt, även de tråkiga och obehagliga. Han skjuter upp och skjuter upp tills det nästan är för sent eller i värsta fall till och med är för sent. Det stressar mig oerhört och jag påminner och påminner tills han surnar till på mitt tjat, som han kallar det för.

Idag undrar jag hur han har tänkt sig veckan. Bilen gick inte igenom besiktningen, så idag är den hos farbror bildoktorn. Den ska ombesiktigas på onsdag. Vi har fortfarande vinterdäcken på. Imorgon ska sambon vara på sjukhuset för helkroppsröntgen. Nu undrar jag hur han har tänkt att hinna hämta bilen, hämta däcken från vinden samt byta dem (som han rent fysiskt inte klarar att göra själv) för att hinna besiktiga om bilen på onsdag. Dessutom är jag i tvättstugan på onsdag.

Nu är jag sur och irriterad men har gett mig den på att detta får han klara ut själv. Hur det går får den närmaste framtiden visa.

Uppdatering: Nu ligger sommardäcken i hallen och sambon har en plan på hur allt ska hanteras!

Skruttbilen igen

Idag har bilskrället lagt av igen. Sambon var i väg till tandläkaren. Efter det åkte han till en kompis som han brukar datorsupporta. När han åkte därifrån så ringde han så jag skulle göra mig klar för vi behövde åka på Willys.

Allt gick bra tills vi skulle åka ifrån Willys. Då ville inte bilskrället starta. Precis som förra gången den strulade. Det stod en bil bredvid oss där man också höll på att packa in varor så sambon undrade om han fick låna lite ström. "Självklart", sa den gode mannen på knagglig svenska. Han släppte vad han hade för händer för att bistå oss. Han fick lov att flytta sin bil lite närmare oss. Så med de nya kablarna på plats så startade vår helt galant.

Nu är det verkligen dags att köpa ett nytt batteri. Det funkar inte längre med konstgjord andning.

Dagens äventyr

Vi har en gammal skruttig Ford. Det har jag nog skrivit om förr. Ibland är den skruttigare än vanligt. Just nu är den extra skruttig.

Vi använder mest bilen till att åka och handla i. Det gör att ibland står den oanvänd på parkeringen i många dagar. Så blev det nu under alla helgerna. Vi använde den på julafton till att åka och hämta bonussonen med familj, samt att skjutsa hem dem. På annandagen fick den åka en sväng ner till pendeln och hämta bonusdotter med sambo. I mellandagarna blev det en kort sväng till Willys. Sedan har den fått stå.

Tills i torsdag, när vi behövde handla igen. Då ville inte batteriet. Det har varit kallt i många dagar så det är väl orsaken. Sambon ringde bästa vännen S och frågade om starthjälp. Han hade inte tid då, men skulle höra av sig när han kunde. Det har han inte gjort. Vännen S är en mycket upptagen person så han har väl fullt upp.

Till saken hör att vi hade kastat de gamla startkablarna före jul, för de var dåliga. Planen var att nya skulle inhandlas på Rusta, men det blev bortglömt. Idag skulle min väninna U komma och leverera mössor och vantar till en beställning. Jag frågade henne om hon kunde hjälpa oss igång. Naturligtvis ville hon göra det. Väninnan U ställer alltid upp, i vått och torrt.

Sambon ligger för ankar i kräksjuka så U och jag skulle fixa detta själv. Bra kvinna reder sig själv. Vi fixade och trixade med startkablar, men inte fick vi igång Fååården. Jag har tidigare fått lära mig att det finns olika kraftiga startkablar. Så när U:s startkablar inte funkade, så åkte vi iväg till Rusta för att köpa kraftigare. Rusta var utan startkablar men de hade en batteriladdare för en skaplig penning.

Nu har ju även Jula etablerat sig i vårt köpscentrum så vi gick dit och hittade kraftigare startkablar. För säkerhets skull kilade jag in igen på Rusta och köpte även batteriladdaren. Här skulle det startas bil.

Men icke sa Nicke. Batteriet har tvärdött. Så nu får sambon faktiskt masa sig ner och koppla in batteriladdaren. Där går gränsen för mina bilkunskaper.

Väninnan U var nöjd ändå. Hon hade ju fått gå på Rusta och hittat några kul saker. Dessutom hade vi som vanligt väldigt trevligt tillsammans. Det har vi alltid, med eller utan skruttiga bilar.

Låset som låste sig

Igår var jag som sagt var på väninneträff. Det var en bit bort så jag tog bilen. Det krånglade lite när jag skulle låsa upp bilen men eftersom det varit en kall natt så skyllde jag på frost i låset. Jag hämtade upp väninnan E och så bar det iväg. Vi hade en glad dag och allt gick som på räls när vi sedan skulle fara hem igen.

Väninnan E och jag tog en sväng runt Coop Forum. Jag behövde byta några lyktor jag köpt dagen innan och hon tänkte utnyttja att hon hade skjuts genom att handla lite tungt och stort. När vi landar på Coops parkering så får jag inte upp dörren. Den vill bara inte öppna sig. Det var inte frusna gummilister eller något sånt utan låset hade låst sig. Vi försökte på alla sätt och vis men ingenting lyckades.

Med stort möda och stort besvär fick jag krångla mig ut på passagerarsidan. Jag hoppas verkligen att ingen stod där och smygfilmade mina pustanden och stönanden. När jag väl krånglat mig ut så inser jag att bilen går inte att låsa. Det var ju ingen höjdare. Jag hade en del grejer i bilen eftersom jag bland annat fått två stora kassar stickade saker av väninnan U. Men vi fick lov att chansa att det skulle gå bra.

Lyktor byttes och E handlade snabbt det hon skulle. Sedan var det bara för mig att krångla mig in i bilen igen via passagerarplatsen. Det gick nämligen inte att låsa upp förardörren från utsidan heller. Jag ringer sambon och meddelar krånglet och ber att han möter mig på vår parkering. Kanske kan han fixa det hela?

Han möter upp laddad med låsolja. Efter ett antal krångladen fram och tillbaka så får vi äntligen upp låset så jag kan ta mig ur bilen den normala vägen. Vad som hänt med låset? Vi vet inte. Vi hade inbrottsförsök för ett tag sedan men bytte inte låset då. Det kanske vi borde ha gjort. Vi får väl se hur det beter sig i fortsättningen.