Jag har en lillasyster. Det skiljer sju år mellan oss. Min syster och jag är inte det minsta lika, vare sig till utseende eller sätt. När vi var små var jag illröd i skallen, hon var kolsvart. Jag skojade ofta och sa att trollen hade varit där och bytt ut vår riktiga syster mot ett trollbarn. Det var efter att jag läst sagan om Bortbytingen. Kanske vi ändå är lite lika utseendemässigt för våra barn är lika varandra. Men till sättet är syrran och jag väldigt olika. Om ni tycker att jag är kreativ så är det ingenting emot vad min syster är. Hon är kreativ på de flesta områden. När det gäller vår kreativitet har vi även en annan olikhet. Medan jag petar på och gör om tills jag är nöjd så är hon flyhänt och med ett ryck på axlarna tycker hon att saker och ting duger som de är.
Hon har en ängels tålamod och är den där perfekta mamman som låter barnen utveckla sin egen personlighet, starkt påhejad av sin mor. Hon är fotbollsmamman som skjutsar hit och dit och som ställer upp både som tränare och mackbredare.
Hon är också mer släktkär än vad jag är. Hon är den som har hållit kontakten med våra gamla mostrar och morbröder även sedan vår mor gick bort. På pappas sida har vi inte haft några kusiner, eftersom han är ensambarn. Mamma hade fyra syskon, som alla producerat en lagom skara barn. Så på den sidan har vi ett större antal kusiner. Som vi tappat kontakten med. Varför vet jag inte. Det har bara blivit så.
För något år sedan så köpte vår pappa och hans fru en sommarstuga i närheten av mammas barndomshem. Det har gjort att när vi varit där så har det blivit en sväng till kyrkogården för att hälsa på mormor och morfar. Vi har även hälsat på en och annan släkting som ligger där.
Nu har min syster gjort något fantastiskt. Igen! Hon blev så tänd av denna närhet till mammas släkt att hon har sökt rätt på några av våra kusiner och återknutit kontakten. Även jag har genom åren burit på dessa tankar, men det har inte kommit längre än till en tanke. Syrran är sån att hon gör slag i saken. Vilket hon nu gjort.
Hon har nu haft en mailkontakt med en av kusinerna som är i hennes egen ålder. De har utbytt en del om vad som hänt under alla dessa år. För några veckor sedan fick jag en mailadress till den kusin som jag lekte mest med när vi var och hälsade på. Jag funderade i några dagar hur jag skulle skriva. Hur skriver man till någon man inte haft kontakt med på trettio år. Men det blev ett mail till slut och i förrgår fick jag svar. Jag blev alldeles varm inombords.
Jag har i många år burit på en rotlöshet. Mycket kanske för att vi flyttade mycket när jag växte upp. Man hann aldrig få de där nära och långvariga vänkontakten som är så viktiga i skolåldern. Den hör rotlösheten fortsatte även när jag själv fick barn. Då var det mest barnens farmor och farfar som räknades. Min släkt var inte lika viktig. Jag fann mig i det och skapade en egen liten familj med mina barn som mittpunkt.
På de senaste åren har jag mer och mer börjat känna att jag vill tillbaka till mina rötter. Men jag har inte orkat tagit tag i det. Nu har kära syster gjort det åt mig. Och det känns så himla skönt. Nu har jag fått kontakt med kära kusinen, dit jag alltid sprang när vi var hos mormor och morfar. Hon som var närmast i ålder. Nu har vi hittat tillbaka till varandra.
Syrran, jag vet att du läser här ibland. Jag älskar dig enormt mycket, även om jag glömmer bort att säga det. Det här får bli min kärleksförklaring till dig.
Nu kommer bildbevis.
Jo jag tänkte på en sak ...
38 minuter sedan
