lördag 17 september 2011

Award

Jag fick en award från Mormor Mu där jag nu ska svara på några olika frågor.


Varför började du blogga?: Jag hade funderat på det ett tag, men inte kommit till skott. Så fick jag en ingivelse att jag ville testa hur mina hemmasydda saker skulle tas emot. Jag var inne på att skaffa en hemsida att sälja på, men kände mig väldigt osäker. Därför kändes en blogg som ett bra startverktyg. Det har jag inte ångrat en minut. Tänk så mycket fina vänner jag har mött den här vägen.


Vilka bloggar följer du?:  Främst de som står i högermarginalen på bloggsidan. Nu är den inte riktigt uppdaterad. Jag vill läsa en blogg som berör. Det kan vara en massa olika teman, men det ska beröra mig. Det är huvudkriteriet för mig.

Vilken favoritfärg har du?: Kraftiga, mustiga färger. Gärna höstfärger. Pastell går helt bort. Just nu letar jag efter ett tyg i en alldeles speciell färg. Den är bäbisbajsbrungulgrön. Sambon påstår att det är ockra jag är ute efter. Det låter så tråkigt. Bäbisbajs låter mycket bättre och är klart chockerande när man ber om den färgen i en butik. Tittar man i min garderob hittar man nog ändå mest svart.

Vilken är din favoritfilm?: Det är många och av olika art. Den där riktigt favoritiga filmen är töntigt nog "Borta med vinden". Jag vet inte hur många gånger jag sett den eller läst böckerna. Så töntig är jag. En annan stor favorit är "Gökboet". Jag kan fortfarande känna ilskan i magen som jag hade när jag gick ut från biografen. Den filmen berörde mig verkligen. En annan favofilm jag har är "Little Big Man" med Dustin Hoffman. Han är dessutom en av mina favoritskådisar.


Vilket land drömmer du om att besöka?: Italien, Italien och Italien. Jag har bara varit där en gång. Jag är ju ingen berest människa. Men jag drömmer om att kunna resa. Italien har så många spännande platser att bjuda på, så jag skulle faktiskt kunna tänka mig att bo där. I så fall på Sicilien. Efter det kommer Skottland (jag vet att det inte är ett land), Irland, Grekland, Mexiko och en massa andra länder.

Nu ska jag då skicka iväg den här till fem andra. Uj, så svårt. Äh, vi gör så här. Den som känner för det nappar. Tala då gärna om att ni har nappat så man får läsa. Det var kul att besvara dessa frågor.

Guldkant

Trebarnsmamman ställde i ett inlägg frågan om vad man skulle göra om man fick veta att man bara hade ett år kvar att leva. Hon hade i sin tur läst det i en annan blogg.

För mig är svaret enkelt och glasklart. Jag skulle njuta av varenda stund av de 365 dagarna. Jag skulle njuta de tillsammans med alla mina nära och kära. Jag är så tacksam för att jag har ett barn som är funktionshindrat. Det har gjort att jag lärt mig leva här och nu, att ta vara på varje stund. Så jag tycker nog att jag försöker leva i nuet mest hela tiden. Jag tycker fortfarande livet är en spännande resa, trots att det kan vara någon tung dag då och då. Det slirar ibland och blir en och annan dikeskörning.

För ett antal år sedan så satt jag i många år med i en fond där vi delade ut pengar till familjer med funktionshindrade barn.  Det vi skänkte skulle bland annat ge dessa familjer en guldkant på sin tillvaro. Gissa hur underbart det var att få vara med om att dela ut dessa pengar.

Vi hade två utdelningstillfällen per år. Man fick en tjock bunt med papper att gå igenom, några veckor före varje sammanträde. Då skulle vi alla gå igenom och tänka igenom vilka familjer som skulle få en "guldkant" denna gång. Vi var ingen rik fond, utan fick hushålla med de pengar som fanns. Det gjorde att vi gav lite till många, om ni förstår vad jag menar. Vi ville att så många som möjligt skulle få en extra slant.

Men ibland hände det att vi lättade extra på plånboken. Det var när vi fick ansökningar ifrån familjer där det stod att barnet kanske bara  hade ett eller två år kvar att leva. (Det är så i många handikappfamiljer) Nu ville familjen göra något extra, kanske åka utomlands till värmen, för att  barnet skulle må bättre. Eller göra något annat kul som skulle finnas kvar som minne hos familjen den dagen barnet inte fanns längre.

De gångerna gav vi nästan alltid en extra slant. För att just den här familjen skulle kunna få en möjlighet att göra något extra medan det fortfarande fanns tid. De gångerna var det extra fint att få sitt med i en fond som skapade guldkanter.

fredag 16 september 2011

Fler nysydda kuddfodral



Här kommer lite nysydda kuddfodral. Du hittar stora bilder och fler uppgifter på hemsidan.

Det här kuddfodralet är 40x60 cm.




Knäpps med tre röda knappar.







40x60 cm.
 Tre svarta knappar i bak.

70x70 cm.

Det finns två stycken av denna.




Fyra mörkblå knappar på baksidan.

torsdag 15 september 2011

Hjälp oss få hem Ali

Kolla in alla fina auktioner som Madde har. Pengarna hon får in går till Alis hemresa.

Diagnos eller inte

Ikväll så diskuterades det igen på nyheterna om för och emot neuropsykiatriska diagnoser. Eller rättare sagt så var det mest emot diagnos. Man målar upp ett skräckscenarie om hur utstött och ensamt ett barn med en sådan diagnos kommer att bli. Man tar till och med upp hur svårt det kanske kan bli att få ett arbete, när man är vuxen, om man fått en NP-diagnos som barn.

Jag blir lika upprörd varje gång jag hör liknande diskussioner. Så länge som media och andra målar upp dessa diagnoser som det värsta som kan hända en, så kommer det också att vara så. Det blir en sorts självuppfyllande profetia. Andemeningen blir att det är något fult och skamfyllt att få diagnosen ADHD, ADD, Asperger, Tourette och likande. Varför blir det så? Varför skulle det vara så hemskt att få någon av dessa diagnoser?

När ett barn blir utrett så är det viktigaste att ta reda på vad som är barnets starka och svaga sidor. Detta för att kunna ge så adekvat hjälp som möjligt. Det är grundtanken med en utredning. Att det ofta då följer med en diagnos är egentligen av underordnad art. Men ändå nog så viktigt. Man får ett ord att sätta på det som är annorlunda.

Jag tycker att det är fel att ett barn måste ha en diagnos bara för att skolan ska kunna söka extra pengar till stödundervisning. Tyvärr är det så idag. I mitt drömscenarie, i en perfekt värld, ska man få hjälp och stöd med det man behöver, utan diagnoser. Fortfarande behövs även då en ordentlig utredning för att veta vilka resurser som behövs.

Ett barn som har ett neuropsykiatriskt funktionshinder sticker ofta ut bland sina kamrater. Man har svårare med inlärning, man kanske är överaktiv eller underaktiv, man kanske har problem med sociala kontakter eller att man på något annat vis skiljer sig från sina jämnåriga kamrater. Då blir man många gånger ändå ensam och utstött vare sig man har en diagnos eller inte. Det här barnet kanske själv funderar varför det känner sig så annorlunda. Då kan det vara bra för barnet att få lära sig förstå varför det blir så. Då är en utredning och diagnos oerhört viktigt.

Min son har diagnosen svår Damp (ADHD) och lindrig CP. Han är idag 35 år. Han fick sin diagnos för 30 år sedan. För oss fanns det inte något alternativ annat än att han skulle få en ordentlig utredning och diagnos. Han har aldrig någonsin skämts för detta. Vi som föräldrar har aldrig skämts för att vi har ett barn med denna diagnos. Han har aldrig varit mobbat eller utstött. De kamrater han fick i skolan har han kvar än idag. De umgås fortfarande.

Det var enkelt för oss i vår kommunikation med klasskamrater och deras föräldrar att förklara vad som var problemet. Vi visste också väldigt väl hur vi skulle möta vår son i olika lägen. Utredningen gav oss dessa kunskaper. Idag säger han även ibland med stolthet att han har samma problem som den och den artisten. Jag är tacksam över de kända människor som går ut och berättar att de har någon form av neuropsykiatriskt funktionshinder. Det gör funktionshindret mindre värdeladdat, på det viset.

Det som också skrämmer mig är att man sätter ett likhetstecken mellan alla barn som har ADHD, Asperger och liknande. Det är klart man vet hur såna är!!! Precis som när det gäller alla barn så är dessa grupper inte någon homogen grupp. Det är fortfarande enskilda individer som ska bemötas som just detta. Kalle kanske har svårast med att lära sig läsa, Pelle kanske är den som har svårt att sitta still i klassrummet medan Mia är den som aldrig gör sig hörd. Så olika kan det var. Plus olika på en massa andra punkter. Förutom att själva funktionshindret kan se olika ut så är vi tillbaka igen till att det är ett unikt barn det handlar om. Där kommer naturligtvis även personligheten in.

Ta bort skamstämpeln på neuropsykiatriska diagnoser. Se det som något naturligt, precis som att en del behöver glasögon och andra har rött hår.

onsdag 14 september 2011

På spåret

Bästa bloggvännen Engelsson är nog något på spåret när hon påminner mig om att så här konstig blev jag ju även när vi var i Sundsvall. Då var det troligtvis stress. Det är det nog nu också, för en stund innan jag blev så yr och illamående, hade jag sagt till sambon att jag kände mig splittrad av allt som måste göras. Det är den där förbaskade inre stressen som jag har så svårt att hantera. Fast jag vet att jag måste för att må bra. Är något bättre ikväll, i alla fall, även om yrseln och illamåendet sitter kvar.

Jag jobbar på det.

Kunde jag dessutom komma mig för att gå och lägga mig någon gång, så kanske det skulle bli ännu bättre. Men jag sover mina 8-9 timmar i alla fall. Fast nu håller jag på att försöka fasa ut insomningstabletterna och då har jag lite svårt att somna. Och sover inte lika lugnt som jag gjort de senaste veckorna. Ska jag fasa ut dem för att minska medicinintaget eller ska jag fortsätta med dem för att få sova ordentligt? Pest eller kolera? Jag funderar vidare på det.

tisdag 13 september 2011

Duktig katt

Elvis vill vara nära. Ofta ligger han på min dator. Där är det varmt och gott, även när jag inte är där. Nu har Elvis lärt sig en ny konst. Att stänga av min dator. När han glider ner från datorn så passar han på att sätta tassen mot on/off-knappen och trycka till. Det är en mycket roligt konst. Tycker han, men inte jag. Förmodligen var det en olyckshändelse när han lyckades med det idag. Jag kommer inte att gilla om det blir till en vana.

Fattar "nada"

Vaknade pigg och  nyter, grejade på och hade ett långt trevligt telefonsamtal med en bloggväninna. Efter det samtalet skulle jag ta ur sängkläderna eftersom det var dags för tvättstuga. Helt plötsligt så känner jag något som liksom drar runt i kroppen. Jag blir kallsvettig, yr, illamående och allmänt dålig. Det känns som om jag ska svimma. Och jag fattar ingenting vad det beror på.

Eftersom det är tvättstuga så är det bara att hålla god min och köra på. Sambon har fått hjälpt till för jag vågar inte gå ner i tvättstugan ensam. Tänk om jag tuppar av där. Jag har vilat mellan källarbesöken, så nu känns det aningen bättre. Förutom då att ryggen också börjar säga ifrån.

Jag som skulle försöka hinna sy lite mellan tvättstugebesöken. Nu har jag fullt sjå att hålla mig på benen. Hoppas det släpper för imorgon har vi en massa ärenden att uträtta. Jag har i alla fall testat grannens huskur, en pressad citron. Går man efter surhetsgraden borde jag bli pigg som attan!

måndag 12 september 2011

Nya tyger

 När vi var på Ikea och köpte sängar så passade jag även på att fynda tyger. Tydligen har Ikea olika system på sina varuhus. I Sundsvall var det en tjej som packade stuvbitarna tre och tre i en påse, som hon sedan vägde för ett billigt pris. Dessa lades sedan ner i en låda i Fyndhörnan.

Det här tyget har så härlig färgkombination.


 På Ikea i Kungens Kurva så stoppar den ner allt i en stor korg. Där får man plocka och fylla en plastpåse med så mycket som det bara går. Den påsen godkänns och märks sedan av personalen för det facila priset 149:-. Gissa om jag vek och tryckte ner för att få maximal valuta för pengarna.

Det här tyget har varit ett favorittyg i flera år.
 Underbart vackert!
 Samma som i sonens gardiner. Jag blev så glad när jag hittade en stuv av det. Jag älskar det.
 Det här ger en känsla av gammaldags madrass och jag gillar det verkligen.
Ett kul tyg som jag fastnade för.

Jag lyckades även trycka i en del enfärgat också men det brydde jag mig inte om att fota.

Jag fortsätter med att sy kuddfodral även om inte allt detta kommer att bli sådana. Det blir nog även en och annan kasse eller väska.