lördag 30 januari 2010

Stackars sambon

Det är nog inte lätt att bo ihop med mig. Jag är ju en impulsiv känslomänniska som gör vad som faller mig in. Idag höll jag på att frosta av lilla frysen. Det gäller ju att passa på när det är kallt ute. Allt är nästan klart och jag ska bara torka ur den innan jag slår igång den. Då ringer det på dörren. Sambon står i köket och jag ser paniken i hans ögon. Han har nämligen bara kallingar på sig. Men jag gör ju som jag brukar, stövlar på och öppnar dörren.

Där utanför står min "vän" Janne ifrån Jehovas vittne. Han brukar ringa på ibland och surra bort en stund. Vi brukar prata om det mesta och väldigt lite om religion. Janne brukar avsluta med att ge mig Vakttornet och Vakna. Jag är helt övertygad om att han vet att jag lämnar det direkt i pappersåtervinningen. Idag hade Janne sin fru med sig. Hon var jättetrevlig så vi pratar bort en stund där i dörrhålet. Det blev säkert en halvtimme innan de går igen.

När jag går ut i köket så ser jag sambon står och trycker i ett hörn. Min fråga direkt var ju: "Har du stått här hela tiden?" Ja, det hade han. Han kunde ju inte gärna kuta förbi i hallen i bara kallingar medans Jehovas vittne står utanför och kollar.

Han har det inte lätt den stackars sambon. Själv dog jag nästan av skratt.

fredag 29 januari 2010

Awards



Jag har fått två awards. Den första fick jag av Catta. Den lyckades jag glömma bort. Virriga tanter gör sånt ibland. Idag fick jag en till. Denna gång av Lilla viola. Då kom jag på att jag fått en av Catta också. Jag rodnar över hela kroppen när jag läser om varför jag fått dessa awards.

Så här skriver Catta om mig: "Cicki som har en fin designblogg och som jag har följt sedan jag startade min. Hennes saker får mig att aoha och oa varje gång jag tittar in på hennes blogg."

Och så här skriver Lilla viola: " Du ger mig hopp och mod att trots hinder genomföra saker. Detta är du säker inte medveten om själv,men utan dig skulle hälften av vad jag gjort för sonen och för mig själv inte har blivit av."

Fattar ni att jag rodnar när man läser sånt. Nu ska jag då skriva sju saker om mig själv. Det är inte lätt, ska jag säga. Men jag gör ändå ett försök.

1. Jag är i grunden väldigt blyg. Folk som känner mig tror inte på det, eftersom jag kan prata skallen av folk. Jag var gräsligt blyg som barn, men har tränat bort det mesta. Men i främmande personers sällskap och i främmande miljöer så blossar blygheten upp igen och jag blir en grå liten mus som vill försvinna in i ett hörn.

2. Trots denna blyghet så har jag haft ett jobb som föreläsare där jag stått på scen och pratat inför hundratals människor och njutit av varje stund. I den rollen var jag säker på mig själv och visste att jag gjorde något bra. Som kom andra människor till nytta. Jag är mycket stolt över den delen av mitt yrkesliv och vad jag gjorde då.

3. Jag har tillsammans med en annan mamma skrivit en bok om hur det är att vara förälder till ett funktionshindrat barn. Jag är otroligt stolt över den boken. Jag tänker inte avslöja titeln eller något mer än så här. Lite hemlig måste man få vara.

4. Jag älskar att sy. Det är väl ingen hemlighet. Men ifall ni inte visste det förut så vet ni det nu....:-)

5. Jag älskar också att läsa. Läser helst deckare och älskar våra svenska deckardrottningar. Det slinker gärna ner även en Guillou eller Leif GW. Får jag tag på en deckare om Kay Scarpetta eller Harry Bosch är lyckan total.

6. Jag är i grunden en väldigt otålig person, så jag måste alltid ha något för händer för att inte bli uttråkad. När jag var frisk så älskade jag när agendan var fullklottrad och jag levde med klockan i hand. Numera är det precis raka motsatsen. Jag klarar ingen stress överhuvudtaget.

7. När det gäller musik så är jag allätare. Lyssnar mycket på musik. Valet brukar bli efter vilket humör jag är på. Jag föredrar blues, men tycker också mycket om country och rock, även hårdrock. När det gäller blues är Van Morrison och Gary Moore stora idoler. I countryfacket så är det Dolly Parton och Shania Twain som jag helst lyssnar på. Men sätter även gärna på en gammal jazzplatta, klassisk musik eller en rivig Jerry Williams. Man dammsuger otroligt lätt till just Jerkan.

Det var sju sanningar om mig själv. Nu ska jag egentligen välja sju favoritbloggar. Men som ni kan se är min läslista lång och jag har väldigt svårt för att välja ut någon speciell. Alla har något att ge mig. Jag lämnar awarden öppen och skickar den vidare till någon som känner sig manad. Håll till godo.

torsdag 28 januari 2010

Trotsålderstankar i ett kaos

Idag är jag i trotsåldern. Jag var det redan igårkväll. Då var jag trött efter att ha haft tvättstugan i ett antal timmar. När jag blir trött blir jag grinig. Det är nog inte speciellt unikt. Det drabbar nog de flesta då och då. När jag blir grinig så går det ut över sambon. Vem annars ska det gå ut över? Det är ju bara han i närheten. När jag blir grinig på honom, så drar jag upp kaoset vi lever i. För det är hans fel. I alla fall tycker jag så när jag är grinig.

Vi har ett rum. Låt oss kalla det för kontoret eller datorrummet. Det är ett rum i kaos. Vi har bott i den här lägenheten i tre och ett halvt år. Detta rummet är nästan inte ett dugg åtgärdat sedan inflyttningsdagen. Eller jo, jag överdriver nog lite nu. Vi har varsitt datorbord och det står lite hyllor inklämda här och där. Hyllorna är fyllda med diverse pärmar, videofilmer, datorböcker, datorböcker och datorgrejer. När jag raljerar brukar jag kalla det här rummet för sambons pojkrum. Här är han tonåringen som vägrar städa fast mamma tjatar. Jag vet inte hur många ouppackade lådor det står travade efter väggar och under datorborden. Där det inte står lådor står det bildskärmar, här talar vi om tjockskärmar som väger ton. Är det inte bildskärmar så är det gamla datorburkar. Inte nog med att det håller sig i det här rummet. Det hamnar grejer i vardagsrummet också. När det inte får plats på kontoret. Vänner har lärt sig att hos oss kan de dumpa sitt gamla datorskrot. Sambon tar emot allt. Eller gjorde i alla fall förr. Där har jag fått igenom min vilja, att inget nytt skrot kommer över vår tröskel.

Sambon har planer, många fina planer, på hur det ska bli här. För han ska röja. Det säger han varje gång jag ilsknar till och blir tjatig. Då pratar vi lugnt om hur det ska göras, vad som ska kastas, vad som kan säljas och vad som ska sparas. Det är jättefina planer. Om de bara verkställdes.

Sambon är inte lat, för när han gör något så gör han det ordentligt. Då är han perfektionisten själv. Men han har väldigt svårt att komma igång, lång startsträcka kan man säga. Dessutom blir han deprimerad på vintern. Han hatar snö och kyla. Och han blir deprimerad över en utredning som just nu verkat ha fastnat någonstans. Som gör att han inte kommer vidare. Jag försöker peppa att han ska ringa sjukhuset och höra vad som hänt. Men han mår så dåligt så han orkar inte. Det blir nog jag som får göra det till slut. Fast jag inte vill vara någon domderande mamma som tar ansvar för hans liv. Jag vill att han ska ta ansvar för sitt eget liv.

Sådana här gånger blir jag så himla trött på honom. Så när jag stod där och strök tvätten igårkväll så tänkte jag att nu får det bli så att en av oss flyttar! Jag står inte ut längre! Sådana tankar tänkte jag. Så började jag tänka hur mitt liv skulle vara utan sambon. Renare och mindre kaotiskt, helt klart. Kontoret kunde göras om till syrum med fina hyllor efter väggarna där tygerna ligger i lättåtkomliga travar. Lockande tanke.

Men tänk så tomt och innehållslöst det skulle bli. Ingen att skratta tillsammans med, ingen som drar mig till sig i sömnen, ingen som kommer med kaffe och stryker mig över kinden, ingen att dela sina tankar och funderingar med. Ett liv utan kärlek. Jag visste hur han var när jag valde honom. Väger jag för-och nackdelarna hos honom så väger fördelarna och det positiva väldigt mycket tyngre än den negativa biten. Så vad gör jag. Naturligtvis stannar jag här. Det är allt eller inget som gäller. För jag älskar honom så mycket!

Men jag kommer att fortsätta bli grinig ibland, men bara ibland. För att jag behöver pysa över ibland. Och bli arg på sambon ibland. För de gångerna brukar han städa lite, i alla fall ibland.

onsdag 27 januari 2010

Varm i hjärtat

Jag följer den här bloggen. Den ger mig mycket livstro, att ingenting är omöjligt. Det vet jag ju egentligen sedan tidigare, enligt mitt eget kringelikrokiga liv. Ofta får Ebba mig att bli lite blötögd och varm i hjärtat över vad som händer i hennes liv. Idag blev jag extra varm och kände hur jag log med hela ansiktet.

Jag vet några bloggvänner som behöver få bli lite glada idag. Ni andra får också en släng av sleven av det där leende varma som Ebba förmedlar. Här är inlägget idag, men för att förstå hela historien så måste ni börja här. Gå vidare hit och sedan läsa här. Då förstår ni hela dagens inlägg. Förhoppningsvis blir ni lika varmglada som jag blev.

tisdag 26 januari 2010

Bloggstädning

Nu har jag rensat bland bloggar som jag brukar läsa. Det hade blivit lite väl många. En del kändes numera totalt ointressanta och andra hade kommit till. Jag blev rätt stressad av det hela. Äntligen har jag tagit tag i det och fått ordning. Några har ramlat bort och några har kommit till. Det är fortfarande en diger läslista, men i gengäld är den speciellt utvald just för mig. På min blogg är det bara jag som bestämmer. Så det så.

Klumpiga matte

Det är inte lätt att vara katt i den här familjen. Eller jo, det är det nog för det mesta. Men risken att bli trampad på är stor.

Jag har alltid varit extremt klumpig. Även som barn var jag det, fast jag var minst i klassen. Liten och späd som en räka. Jag var den där som alltid fastnade på hopplinten om jag över huvud taget kom upp på den. Alltid vald sist i brännbollen. Jag snubblade på mina egna fötter.

Tro inte det har blivit bättre med åren och fibron som tagit plats i min kropp. Dessutom är jag inte fullt så späd heller numera. En mattkant, en lös sladd och jag snubblar till. För det mesta behövs inte ens det. Jag snubblar i alla fall.

Idag var det en katt i vägen. Elvis sprang runt mina fötter och lyssnade inte alls på att jag sa åt honom att flytta sig. Det slutade med att jag trampade honom på svansen eller tassen. Jag vet inte vilken del av honom som kom i vägen. Han skrek till och sprang och gömde sig.

I flera timmar sprang han undan bara jag kom i närheten av han. Nu har han tagit mig till nåder igen, men tittar fortfarande misstänksamt på mina fötter.

Gissa vad jag sa till honom när jag trampade på han: "Skyll dig själv som springer framför mina fötter."

Brödkorg

Nu har jag sytt en brödkorg på beställning. Jag gillar det här citrontyget som jag tror är ett 60-tals tyg. Jag köpte det på loppisen. Då var det en uppsydd gardin. Den modellen var väldigt populär på 60-talet och har inte förekommit sedan dess, vad jag vet. Så det är på gardinmodellen jag grundar mina funderingar på. Annars är nog själva mönstret rätt tidlöst.

Man blir glad av citronerna som lyser som små solar.


De här brödkorgarna (eller vad man nu vill ha i dem) är vändbara så man kan ju även ha den gula sidan upp om man vill.

Som vanligt så är det tvättbart i 40 grader. Det är bomullstyg rätt igenom och ett stelt vlieselin hjälper till att hålla formen på korgen.