måndag 29 december 2008

Dokumentär som berört

Ikväll har jag sett en dokumentär som verkligen berört mig. Den gick på tvåan och hette "Med adresslapp runt halsen". Den handlade om de finska krigsbarnen och hur deras liv har sett ut. Vilka människoöden. En del visste jag innan eftersom jag känner några som kom hit som krigsbarn. Det är så mycket trauma, sorg och frustration över hur de behandlades. De kände/känner sig svikna av sina finska föräldrar och även av sina svenska fosterföräldrar. Först skickades de hit utan att förstå varför. De kom till ett land där de inte kunde språket. De kände sig ratade av sina föräldrar som skickade iväg dem till ett främmande land. Det var barn i alla åldrar, från två år och uppåt. En del syskon skildes åt här i Sverige och kom till olika fosterhem, en del hade syskon kvar i Finland.

När kriget var slut krävde finska staten att de skulle skickas tillbaka. Många var då rotade i Sverige och ville inte åka tillbaka. De hade glömt både sina biologiska föräldrar och finskan. Många kunde inte prata med sina föräldrar när de skickades hem igen.

Nu fick man följa en grupp där en del hade bollats mellan länderna i flera omgångar men där man hade fått stannat hos sina svenska familjer. De gjorde en resa genom Finland för att se sina gamla hemorter, träffa finska syskon och gå igenom olika handlingar som fanns om dem i Finland.

Jag grät och jag tittade, det var så berörande att se så många gråta över sina öden och sin sorg. En man berättade om när han kom tillbaka till Finland och hur mobbad han blivit av sina finska klasskamrater och blev kallad för landsförädare. Man såg hur dåligt han mådde när han stod vid sin gamla skola. Han riktigt ryggade tillbaka.

Tänk så tokigt det kan bli. Alla ville ju egentligen bara väl. De finska föräldrarna ville skydda sina barn från kriget, den svenska staten och de svenska föräldrarna ville hjälpa till. De finska föräldrarna ville ha tillbaka sina barn när kriget var över. Alla ville väl men det var ingen som funderade över hur barnen mådde. Nu vet man att de mådde/mår inte så bra. De har en rotlöshet i kroppen som är svår att komma över.

För den som inte såg dokumentären ikväll rekommenderar jag verkligen att ni ska se reprisen 3/1.

5 kommentarer:

Anonym sa...

Tackar...jag gör mitt bästa =) nu ska jag försöka ge mig på ett projekt som heter 7 hissgardiner *bläää* jag ska sy av stora lakan som jag har kvar/över. till alla fönster i lägenheten, funderar på att klippa remsor och sy ihop så det blir randigt svarta/vita, hissgardiner men *suck* det orkar jag nog inte *fniss* så det får blir vita och svarta enfärgade...ska testa mig fram!

Hoppas du får en bra vecka...

Klimakteriehäxan sa...

Jag såg den också, och berördes, fast tappade intresset när de fastnade på det där finska kontoret där de hämtade sina papper. Men har du läst Sinikka Ortmarks "Du som haver barnen kär" - det är hennes historia som krigsbarn, verkligt gripande och välskrivet. Och alldeles för sant, såvitt jag förstår. Läs den!

Cicki sa...

K-häxan: Tack för tipset. Ska gå på bibblan och låna den boken.

Vi på Kantarellen sa...

Såg också.... och hade inte en aning om att barnen, många, mot sin vilja skeppades tillbaka till Finland.

Cicki sa...

Mamselamsen: Den biten att de skickades tillbaka visste inte jag heller. Våra närmsta grannar på förra stället var i 70-års ålden. Hon var krigsbarn och han hade växt upp på barnhem. Gud vilka liv de hade levt, bägge två. Misshandel och sprit och fan och hans moster. Nu är de tyvärr borta bägge två. Som tur var så möttes de och fick det bra tillsammans de sista åren av sina liv.