lördag 3 januari 2009

Demensen slår till?

Ibland kan man undra vart man är på väg. Rätt in i dimman eller?

Jag tycker inte om strumpor. Alltså går jag sällan utan dessa pinoredskap som klämmer ihop fötterna och som gör att man svettas. Men ibland måste man faktiskt ta dem på sig. Som igår när sambon och jag skulle ut och promenera. Jag går till garderoben och tar fram vad jag tror är sockor. Börjar trä de över benen tills jag inser att jag tagit fram trosor och försöker sätta de utanpå jeansen.

Inatt hade jag jättesvårt att sova. Till slut blev jag mer eller mindre vansinnig och gick upp och tog en insomningstablett. Imorse förstod jag varför. Jag hade glömt tagit min kvällsmedicin.

Snart blir man väl satt under förmyndarskap, oförmögen att ta hand om sig själv.

7 kommentarer:

Lena sa...

Snart nog är vi där,försök håll ut ett tag till.Träna upp hjärncellerna med lite korsord eller varför inte lite "Westward".
Sätt dig vid symaskinen så vaknar du nog till igen.Kämpa på.
Kram /Lena

Barbamorsan sa...

Hihi nämen så blir det ibland....som jag brukar säga till Junioren. Jag har en utmärkelse till dig. Kram

Cicki sa...

Lena: Nu för tiden tar jag det där med en klackspark och skyller på fibron. Från början innan jag fattade så blev jag ganska rädd. Jag tränar faktiskt rätt mycket med korsord, suduko och spel. Det är bra för både minne och koncentration.

Barbamorsan: Ilar och kollar.

Anonym sa...

Oh, vad skönt att höra att man inte är ensam i dimman...:)
Festligt att du inte heller gillar strumpor,avskyr också när jag måste ta på strumpor...Tacka vet jag sommar/barfota/Birkenstock...hahaha
Kram Lena


http://sygalen.zoomin.se/

www.sygalen.se

Anonym sa...

Inte vill jag vara anonym....:)

Klimakteriehäxan sa...

"Senior moments" kallas de visst för - men de kan faktiskt inträffa redan i 20-årsåldern, så vi har gott hopp än ett tag (om att det inte blir konstant, alltså :-D)

Cicki sa...

Lena: Fullt så anonym är du ju inte ändå. Din länk hänger ju med så man känner igen dig....:-)

K-häxan: "Senior moments" låter ju nästan lika vackert som Kirsti Tomithas "Halleluja moments"....:-)

Vi får verkligen hoppas att det inte blir konstant och att man fortfarande kan skratta åt det. Själv skratta jag ut ordentligt åt mitt tråcklande med trosorna på jeansen.