Gömma boken

Tänk att två så kallade respektabla, medelålders människor kan ha det så roligt som vi har det ibland. Igår kväll lekte vi "gömma Cickis bok". Det är sambon som får sådana där ryck ibland. Då gömmer han min bok strax innan jag ska gå och lägga mig. Sedan sitter han där i soffan och fnissar som en liten buspojk, medan jag irrar runt och letar. Igår hade han gömt den bakom soffkuddarna. Oftast lägger han den under min huvudkudde, så där brukar vara första stället jag letar på.

Vi kanske är extremt barnsliga, men vi tycker faktiskt sånt här är roligt. Dessutom kan jag bli förundrad över att man efter tio år tillsammans, fortfarande har en massa outforskade ämnen att diskutera eller vidareutveckla.

Det är i alla fall fantastiskt att man en gång i livet hittar sin andra hälft, så man kan bli hel igen. För så är det för oss. Vi är hela tillsammans. Det är precis det som Jonas Gardell sjunger om i den här underbara kärleksvisan.

Bilbrand

Inatt brann det en bil på vår boendeparkering! Som tur var så var det ovanligt få bilar som stod där. Det är ovanligt för parkeringen brukar normalt vara fylld. Förmodligen är det så att många fortfarande är på semester.

Jag kan inte annat än tänka på den stackars familj som råkade ut för det. Fy, så hemskt. Samtidigt är jag rent egoistiskt oerhört tacksam att det inte var vår bil som brann. Vi skulle ha mycket svårt för att få tag på en sådan fin bil igen för så lite pengar.

Nästan en hjärtattack

Ikväll har vi sett en film på femman. Den heter North Country och är verklighetsbaserad. Den handlar om en kvinna, Josey, som lämnar sin man efter att han misshandlat henne en gång för mycket. Hon tar med sig sina barn och åker hem till sina föräldrar. De bor i ett gruvsamhälle där de flesta männen försörjer sina familjer genom arbete i gruvan. Josey söker arbete i gruvan för att kunna försörja sig och barnen. Det är fortfarande få kvinnor som arbetar där. Förutom tungt arbete så får kvinnorna dagligen utstå sexuella trakasserier, det ena värre än det andra. Josey protesterar mot detta och försöker få de andra kvinnorna med sig. Men kvinnorna går emot henne och säger att allt var lugnt innan Josey kom dit. Hon får mer eller mindre hela samhället emot sig. När hon sedan en dag blir utsatt för ett våldtäktsförsök så säger hon upp sig och bestämmer sig för att stämma företaget. Det blir en förnedrande process där hon bokstavligt talat blir avklädd och får sitt sexliv refuserat i rättssalen. Till slut får hon några fler kvinnor med sig och det slutar med att företaget stäms.

Nu hann jag inte riktigt med att läsa eftertexten men jag uppfattade det som att efter det så inrättades det en lag mot sexuella trakasserier på arbetet i USA.

Jag borde egentligen inte se sånt här, för jag blir så upprörd. Jag blir så arg att jag får svårt att sitta still. Jag skakar i hela kroppen och sitter och kommenterar och svär över inskränkta människor. Mest arg ikväll blev jag över de andra kvinnornas flathet som först inte vågade stå upp tillsammans med Josey. Att de beskyllde henne för att trakasserierna blev värre. Sådana gånger skäms jag för det kvinnliga könet. Att hennes egen far mer trodde på männen än på sin egen dotter. Att makt och pengar ska kunna få styra ett helt samhälle. Hur inskränkta kan människor bli egentligen? Det värsta av allt var att jag kunde inte säga att det bara hände på film. Det var ju verklighet, det hade verkligen hänt.

Om ni inte såg filmen så försök att komma över den. Jag rekommenderar den verkligen. Men skyll inte på mig om ni får en hjärtattack av ilska. För jag antar att jag inte är ensam om att bli upprörd över sådana här frågor.

Bloggtorka

Nu är det riktig bloggtorka här. Jag tycker inte jag har något intressant att berätta. Livet går i samma lugna banor som vanligt. Jag är rätt trött så jag vet inte om det är det som påverkar min fantasiförmåga. Det är alltså fysisk trötthet jag pratar om. Jag läser alla mina vanliga bloggar, men jag är dålig på att ge mig till känna. Vet inte vad detta beror på.

Arbetslusten finns här, så jag har börjat sy igen inför hösten. Just nu är det dockor på tapeten. Sedan kommer det att bli en salig blandning av kassar, väskor och andra idéer som rumlar om i mitt huvud. Jag ska faktiskt sy en väska åt mig själv för nu är jag trött på att ständigt behöva leta i botten av väskan, där allt verkar samlas. Problemet är bara att jag har flera modeller och tyger står på min egen önskelista. Få se vad det blir när jag är klar.

Nu får jag nog ta ett nappatag med dammsugaren i alla fall. Sambon har tagit två rum så någonting bör jag ju bidra med. Hallen kanske? Den är minst.......:-)

Världens vackraste Melina

Det är så underbart att få vara bonusmormor till denna lilla skrutta.......:-)

Utflykt till Bergslagen

Vi har varit på utflykt till Stribergs Station. Där bor bloggvännen Christina med sin Håkan och pälstjejerna Poppy och Gaia.

Jag har bloggat tidigare om temat med att få vänner via nätet. Det är fantastiskt att man kan hitta så fina vänner på det sättet. Christina och jag har läst varandras bloggar i mer än ett åt. Det kändes redan från början att det kunde bli en fin vänskap. Den vänskapen har vuxit fram eftersom dagar och månader har gått. Nu kände vi att det var dags att ses.

Tänk så naturligt det kändes redan från början. Vi började prata som om det bara var en stund sedan vi sågs senast. Trots att det var första gången vi sågs. Vi bjöds på läcker mat och trevlig samvaro hela kvällen. Pälstjejerna var hela tiden med. Till och med Gaia, som kan var reserverad, godkände oss mycket snabbare än vi hade hoppats på. Allt kändes så bra.

Stationen var helt underbar. Sambon som är tågfantast tyckte det kändes härligt att få sova i en gammal station. Allt var så fint bevarat och varsamt renoverat.

Dagen efter var vi på en promenad till keramikern Bi och hennes man Bo som lockade med sin loppis. Det fyndades en liten skål från loppisen. Hade jag haft mer pengar så hade det följt med vackra saker som Bi gjort. Här kan ni titta på hennes underbara saker.

När vi skulle åka hem så ville vi aldrig sluta prata. Det var bara att bestämma, att nu åker vi. Annars hade vi nog varit kvar fortfarande. Självklart kommer vi att ses igen.