Mesig?

När barnen växte upp var jag en bestämd mamma. Det var fasta regler och rutiner som gällde. Det måste vara så när man har ett barn med Damp/Adhd. Dessutom är jag helt övertygad om att de flesta barn mår bra av sånt.

Så en av reglerna som gällde hemma var att man åt av maten som sattes på bordet. Passade inte det så fick man vara utan. Samma regel gällde för bonusbarnen när de bodde hos sambon och mig.

Döm då min egen förvåning när jag inser att jag släppt på denna regel. Har jag blivit en mesig mamma på äldre dagar? Dottern och hennes sambo kommer i morgon. De äter numera LCHF-kost. Jag har fått stränga förhållningsorder av dottern om vad som ska handlas. Därav denna jättehandling igår. Är det verkligen jag som ställer upp på detta? Ska inte gästerna ta seden dit de kommer? Jag fattar ingenting?

Det är nog så att jag föll för argumentet att de ska bidra till matkostnaderna, eftersom denna kost fördyrar en hel del för oss. Samt att de ska stå för matlagningen i de flesta fallen. Det låter nästan som att jag kommer att få en veckas semester. Kanske man till och med går ner ett kilo eller två på kuppen. Den som lever får se.

Kvällsskål

Det har varit en hektisk dag med massor av olika ärenden, på det blev det storhandling både på Coop och Willys. Madde följde med oss så sambon släppte av mig hemma med matkassarna, medan han skjutsade hem henne. Jag fick upp dem i lägenheten. In med frys-och kylvaror på respektive plats. Riva ur lakanen ur sängarna, släpa ner två stora korgar till tvättstugan. När jag fått igång tvättmaskinerna så var det bara att springa upp igen. Då var jag så hungrig att jag skakade. Jag hade ätit frukost kl 9 och det här var kl 16.30. Så jag pulade i mig lite yoghurt och flingor. Då kom sambon hem. Vi tömde kylen och började om från början för att få in allt. Skafferiet fick också plockas om för att allt skulle få plats. Frysen är så full man får knappt igen locket. Varför denna storhandling? Vi får semestergäster på söndag, kära dottern och kära svärsonen.

Efter att fått undan all mat så var det bara att bädda rent i sängarna, springa mellan tvättstugan och lägenheten. Nu är allt undanplockat, det som ska strykas är stryket. Jag har ont i varenda del av kroppen, men mest i fötterna och knäna. Fötterna känns som klumpar som det dunkar i av värk. Jag är för gammal och för värkig för sådana här stressande och hektiska dagar. Varken knopp eller kropp pallar med det.

Jag kom fram till att jag gjort rätt för ett glas vin och datortid innan den nybäddade sängen ska intas. Skål på er.

Vår tur kanske

Är det så att det är vår tur nu? Ny bil i måndags, läkarsamtal igår och idag hittade sambon en hög med pengar. Eller hittade och hittade......Han har vid flera tillfällen suttit och svarat på enkäter som man får via nätet. Idag gick han in och kollade på det kontot och kunde ta ut trehundra kronor som en MedMera-kupong. Det är inte dumt att hitta pengar bara så där.

Mer pengar åt folket!

Tröttande gårdag

Jag vaknade idag av att jag var hungrig. Förr hände det ofta men inte så ofta nu för tiden. Det har kommit tillbaka sedan jag började med min nya dygnsrytm. Jag gick upp och gjorde frukost, satte mig vid datorn och läste lite mail och läste lite på Facebook. Då inser jag att jag håller på att somna. Så jag kröp ner igen och sov ett par timmar till. Det är nog gårdagens möte som sitter i kroppen.

Vi träffade sambons utredningsläkare igår. Det var ett fantastiskt möte med en fantastisk människa. En läkare som engagerade sig till 100%. Vi var hos henne i två hela timmer och pratade och planerade. Som vanligt grät jag också en skvätt. Jag har ju alltid varit sådan och det har inte blivit bättre med åren.

Vi gick igenom allt. Backade bandet nästan till sambons födelse. Han har ett antal (alldeles för många) traumatiserande upplevelser i sin barndom, uppväxt, men framför allt i vuxenlivet. Allt sådant gick vi igenom, om hur det påverkar honom idag. Vi gjorde en framtidsplanering om fortsatt utredning och hur försäkringskassan ska tacklas. Prio ett är att få tillbaka honom in i försäkringssystemet. Han är ju utförsäkrad sedan nittiotalet. Vi ska försöka att han kan få ett aktivitetsbidrag. Även om det är på en mycket låg nivå (tror det är 240:-/dag) så skulle vår ekonomi förbättras med flera tusenlappar.

Prio två är att hans rehabilitering ska påbörjas så fort som möjligt. Det handlar alltså om sjukgymnastik, att få igång hans kropp igen. Förhoppningsvis är han igång med det redan i augusti. Det har under utredningens gång även dykt upp ett antal nya frågor så utredningen kommer att fortsätta i en ny riktning. Få se vad det kan ge. Är det positivt eller negativt? Jag vet i nuläget inte.

Det var mentalt mycket tröttande och jag hade kanonhuvudvärk hela kvällen. Sambon var också mycket tagen av det hela. Ändå känns det mycket bra. Vi tror att det här är rätt väg att gå och tillsammans med läkaren och hennes team så ska nog det här bli bra. Även om det kan ta ytterligare tid. Det tuffar på så sakteliga i alla fall.

Efter läkarbesöket åkte vi en sväng till Willys. Det var en härlig känsla att veta att vi kunde handla när och hur vi ville.

Afasi?

För en stund sedan var jag med om något som gav en otäck känsla. Jag skulle säga till sambon att keyborden är väldigt dammig. Helt plötsligt står det alldeles still i huvudet. Jag kan inte säga ordet keybord. Jag vet så väl att den när apparaten heter så, men det är alldeles stängt i hjärnkontoret. Jag kommer inte på vad den heter.

Paniken infinner sig och jag försöker få fram vad jag vill säga. Jag säger "spelaren" och "den där som man spelar på". Jag pekar för att få sambon att förstå, men eftersom jag står i vardagsrummet och han sitter i datorrummet så ser han inte vad jag pekar på. Till slut säger jag "den där grejen som är som ett piano". Då säger han de förlösande orden "Menar du keyborden?" Ja, det var ju den jag menade.

Under en lång stund, så kände jag hur hemskt det måste vara för den som drabbats av afasi. För mig var det här en förhållandevis kort och tillfällig stund. Tänk att ständigt behöva leva med detta handikapp. Jag vet att jag tappar orden ibland, men den här gången var längre och värre än annars. Det var tur att jag bara var hemma och att det bara var sambon jag pratade med. Jag vågar knappt tänka på ett annat scenario.

Dagens sommarpratare

Dagens sommarpratare har varit Per Johansson. Han är en av grundarna till Glada Hudik-teatern. För den som inte vet, så är det en teater där skådespelarna är utvecklingsstörda. I Sundsvall finns en liknande teatergrupp som heter Ålla-teatern.

Jag lyssnade på Per och både skrattade och grät åt hans olika anekdoter. Jag blir så glad när jag hör att det finns eldsjälar av hans kaliber. Han pratade om normalstörda på ett sätt som jag bara älskade. Han, liksom jag, tycker illa om ordet normalt och normalisering. Vad är egentligen normalt? Jag har skrivit om detta tidigare. Det hittar du här.

Per pratade om vikten av att bli sedd och bekräftad. Om hur utvecklande det är för människan, oavsett på vilken utvecklingsnivå man är. Han tog även upp sådana saker som storleken på barngrupper på dagis och i skolan.

Tänk att vi är så många på gräsrotsnivå, som anser (eller inser) att det är en besparande åtgärd att minska på barngrupper och klasser. Att det lilla barnet blir sett redan från början. Man måste se detta ur ett helt livsperspektiv. Se att det som kostar när barnet är litet, blir en besparing i barnets vuxenliv. Besparingen består i att man får en hel och fungerande människa som genom arbete och andra sysselsättningar återbetalar till staten det man kostade som barn. Istället för att ligga samhället till last om man växer upp som en osedd och trasig människa.

Min fd man frågade ofta varför jag inte blev politiker. Han tyckte att det var det jag ändå höll på med. Ja, det var det jag gjorde. Sysslade med politik, handikappolitik. Det är helt opolitiskt. Därför ville jag inte bli en traditionell politiker. Då skulle jag bli tvungen att tycka och tänka som mina partikolleger.

Och vilket parti skulle jag välja? När man sysslar med handikappolitik då smörjer man den som man har mest nytta av. Rent krasst, så är det så det går till. Det kallas för lobbyverksamhet.

Men det som jag var mest rädd för, om jag blev politiker, det var att inte längre se. Se vad som egentligen var sanningen. Att man måste se och bekräfta varandra för att växa. För det verkar ju som att man inte ser det, som politiker. Det enkla och självklara som man vet som gräsrotsmänniska, det har man glömt bort när man blir politiker.

För er som missade Per så finns chansen att höra honom igen om du klickar här.

Sjutton också.

Vi har en gammal klumpig köksmöbel med tillhörande lampa, som vi försökt att sälja på Blocket. Det fanns inget intresse, trots att vi satt ett lågt pris. Idag ringde jag Pingstkyrkans loppis och frågade om de kunde hämta den. Visst ville de ha den. Problemet var bara att deras chaufförer gått på semester och återkommer inte förrän i augusti.

Få se om vi kan lösa det på annat vis. Annars så får vi väl härbärgera den tills dess. Nu hade gamla bilen varit bra. Det var ju en kombi. Vi får inte in varken stolar eller bordsskiva i den nya bilen. Alltid är det nå´t.

Den sköna Mercedes

Vi har blitt med bil. Efter att sambon envist kollat annonser på Blocket, så hade vi igår några exemplar att titta på. Det räckte att vi såg den här för att bestämma oss på direkten. Vi förhandlade (läs: prutade) oss fram till ett bra pris.

Idag har vi varit och hämtat den och fixat med bankpapper och försäkring. Nu är den vår. Visst, det är en gammal bil, men än så länge har vi bara hittat lite rostfläckar. Inte mer än att sambon kan få bort det med enkla medel.

Det känns bra nu att äntligen fått landat den biten. Kan vi bara få klart med FK också så leker livet igen.

Bild lånad hos Gröndals Bil och Motor