Jag skrev häromdagen om att spela i den
lägsta divisionen när det gäller ekonomi. Det som är det jobbigaste att vara där är den ständiga skammen man lever med. Skammen av att behöva be om hjälp.
Jag funderar då över varför det är så skamligt att vara fattig? För det är det. Än idag, 2011, är det skamligt att vara fattig. Jag kopplar inte detta till någon politik eller vilken regering som sitter vid makten. Utan det här är något som sitter betydligt djupare än så.
Om man backar bandet över hundra år tillbaka så hade vi fattigstugan, fattighjonen som utackorderades, med mera. Dessa grupper ansågs som de lägsta grupperna i samhället. På sätt och vis tycker jag vi är kvar där än idag. I alla fall tankemässigt. Vi kan koppla ihop det här med invandringen också. Är man invandrare, bor i Rosengård, Hammarkullen eller Hovsjö, och lever på socialbidrag, då är man en dålig människa i mångas ögon. En parasit. De lägst stående i samhället. Man ser inte att denna människa kanske kom från hemska förhållanden, har svårt att ta sig in på den svenska arbetsmarknaden, hamnar i en situation där man inte vill vara, men ändå inte kan ta sig ur. Jag säger inte att alla tänker så, men väldigt många. Tyvärr. Sedan sätter man då även likhetstecken mellan detta och kriminalitet. Det är bra för då vet man vem man kan skylla allt elände på.
Men om man då är en fattig Svenne? Hur är det då? Jo, då skäms man för att berätta att man inte har råd med det och det och det. Nu kan jag ju bara tala för hur det känns för oss, eller rättare sagt för mig. För sambon har lättare att skjuta det ifrån sig, än vad jag har. Men nu har jag kommit till det stadiet att jag bryr mig inte längre om folk ser mig som fattig. Vill man se ner på mig så får man göra det. Det är inte mitt problem längre.Jag har inte gjort något fel för att hamna här.
Men varför tänker man då så här? Jag tror att en del ligger i att min generation (40-och 50-talisterna) är fostrade med både Luther och Jante på axeln. Man ska inte tro att man är någon. Dessutom ska man vara duktig i alla lägen. Man ska jobba och sköta sig, annars går det illa.
Varken jag eller sambon rår för att vi hamnat i denna situation. Ingen av oss kunde väl tro att våra kroppar inte skulle hålla hela vägen fram, till den vanliga pensionen. Men så är det. Jag som dessutom var egen företagare kunde ju inte tänka mig det. Jag hade ju världens roligaste jobb. Det skulle jag syssla med livet ut. Inte tänkte jag på att jag kunde bli sjuk. Jag hade inte en tanke på att betala in extra för någon sjukpenning eller liknande. Jag betalade in till lite vanligt pensionssparande och de egenavgifter som krävdes. Ingenting mer. Det var ju inget företag jag blev rik på, så det mesta gick jämt upp. Men det gjorde inget. Jag älskade det ändå.
Nu sitter vi här, en förtidspensionär och en utförsäkrad. Sambon har dessutom varit utförsäkrad långt tidigare än ordet nästan var uppfunnet. Och får be om hjälp. Och skäms. Nu är jag tillbaka till varför man skäms. Jag har fortfarande inte kommit fram till något bra svar.
Vi har tur att ha goda vänner, barn och en pappa som hjälper oss. De ser till att vi får komma ut på roligheter, köper en flaska vin åt oss ibland eller ställer upp på andra sätt och vis. Men det känns ju så himla fel att behöva hamna i detta tacksamhetsträsk. Att vara så tacksam så man skäms över att man hamnat där. Jag som skulle vilja vara den där dottern som bjuder min pappa på restaurang. Nu är det tvärtom. Jag skulle vilja vara den där mamman/mormodern/farmodern som går på stan och shoppar med mina barn (inkl bonusbarn) och barnbarn. Ger dem en liten sak som jag tycker är kul att ge bort. Jag skulle vilja vara den där vännen som kan bjuda mina vänner på en fika på stan, istället för tvärtom.
Visst försöker vi hjälpa våra barn på annat sätt, genom att hjälpa dem med stöd, fixa datorer, sy lite grand eller på annat sätt som inte kostar pengar. Men jag skulle vilja hjälpa till med mer. Vara den som behövs istället för att vara den behövande.
Det är här som skon klämmer. Jag (och sambon) har blivit de behövande, de som måste be om hjälp. Samhällsparasiterna som kostar pengar. De lägst stående. Fattighjonen.