Syblogg, matblogg,eller musikblogg? Det är frågan. Det viktigaste är att det är MIN blogg. Här får jag tycka och tänka vad jag vill om vad som helst. Gillar du det så är du hjärtligt välkommen hit.
Oftast glömmer man bort vad man packat ner på vinden. I alla fall är jag sådan. Det här fyndet gjorde jag däruppe. Den kommer från sambons hem och vi har aldrig haft den framme, så det kanske var därför jag glömt.
Det är en Bergboms-lampa, troligtvis italiensk design. Den är underbar. Nu ska vi försöka hitta en skärm som passar till. Jag vill ha en vit eller gräddfärgad, rätt hög, bred och rak. Den gamla såg ut ungefär så, men den hade rämnat. Det är därför vi aldrig haft den framme, i vårt gemensamma hem. När vi hittat en passande skärm ska den få en fin plats att stå på.
Det här är Tiljman, 60-tal. Vasen fick jag av mina arbetskamrater när vi flyttade från Karlstad 1967. Tavlan fick jag något år senare, troligtvis av mamma och pappa. De ska också få en fin och passande plats. De ska inte gömmas undan på vinden.
För den uppmärksamme så ligger det nysydda kuddar i soffan. Ska fota dem när alla är klara. Det är de inte än. Vindsröjningen har fått ta över.
Jag växte upp med en mamma och pappa som drev ett antal olika företag. Även min farmor och farfar gjorde det. Så jag bestämde mig tidigt att aldrig bli egen företagare. Mina barn skulle inte få känna sig så försummade som jag stundtals gjorde.
Ändå stod jag en dag där som egen företagare. Och älskade varenda minut av det. Den dagen jag inte kunde driva det längre, på grund av min värk och mina andra sjukdomar, var en av de sorligaste dagarna i mitt liv.
Vad var det då jag gjorde? Jag reste runt i landet och höll utbildningar för personal (och föräldrar) som mötte barn med Damp/Adhd och andra neuropsykiatriska funktionshinder. Jag gjorde det utifrån mitt perspektiv, som mamma till ett barn med detta funktionshinder.
Det här är den broschyr jag tog fram, där jag presenterade mig och det jag hade att erbjuda. Den här lådan har nu plockats ner från vinden och ska få gå till pappersåtervinningen. Det ligger inte bara en massa tusenlappar i lådan, utan där ligger också massor av stolthet att jag verkligen gjorde det! Och spruckna drömmar att jag inte kunde fortsätta! Jag saknar det nästan varje dag. Fortfarande! Det kommer att göra ont att kasta en stor del av mitt liv.
Jag måste bara lägga in en till. Den är så talande med sin text om hur det var när jag var tonåring. Jag lyssnade mycket på den när jag var ung. Den berör fortfarande. Tyvärr visar dessa nya bilder i all sin tydlighet att världen är lika galen nu som den var då.
Ikväll tittade vi på "The boat that rocked". Det var en film som fick mig att minnas mitt sköna 60-tal med all underbar musik. Då var ju inte musikutbudet i radion som det är nu. Filmen handlade om en båt som sände piratradio utifrån Nordsjön. Det här handlade om en engelsk piratradiostation. Vi hade ju samma fenomen här genom piratradiostationen Radio Nord som sände från internationellt vatten utanför Nynäshamn. Dessutom hade vi ju Radio Luxemburg som man kunde ratta in om man hade tur och den lilla transtistorn ville vara snäll. Om mamma och pappa var borta så var det lättare att få in Radio Luxemburg på den stora radiogrammofonen.
Här kommer ett klipp av favoriter ifrån förr. Jag skulle kunna plocka in hur många som helst och jag är så glad att You Tube finns, så man fortfarande kan hitta de gamla godbitarna.
Som jag skrivit om så många gånger förr så kom Rolling Stones och annan lite tuffare musik in i mitt liv. Bluesen blev en av favoriterna, som fortfarande lever kvar. Men jag är glad att jag då, som nu, ändå hade ett ganska brett musikintresse, vilket gjorde att jag var vaken för många olika musikinfluenser. Några som blev stora favoriter hos mig var Simon and Garfunkel. Kanske helt otippat om man tänker utifrån Rolling Stones. Men jag gillade, och gillar, deras finstämda sångröster. De har texter som är helt fantastiska.
När man växte upp på sextiotalet så kunde man ju inte vara oberörd över allt som hände. Morden på bröderna Kennedy, raskravallerna i USA, morden på Martin Luther King och Malcom X, Vietnamkriget, studentprotester och allt annat som hände då. Vi levde inte i någon skyddat kokong, kan man säga. Vi blev väldigt politiskt medvetna, vill jag påstå.
Detta är en av de vackraste sånger som jag vet. Med de här sköna tonerna önskar jag alla en god natt.Om ni inte redan lagt er.
I förra veckan fick jag ett mail ifrån ett PR-företag som heter Springtime. Elin, som jobbar där, undrade vad jag hade för postadress. Hon ville skicka en bok till mig. Jag undrade naturligtvis varför. Det var för att Elin hittat min blogg och tyckt att jag skrivit så fint om Caroline af Ugglas.
Caroline är en av författarna i denna bok. Andra som varit med och skrivit denna bok är Alexandra Pascaliou, John-Henrik Holmberg, Carlos Rojas, Maria Wetterstrand och Sven Otto Littorin. Alltså en salig blandning. Boken heter alltså "Med andan i halsen" och har som underrubrik "Reflektioner över innovationsanda, ingenjörskonst och industrikultur".
Boken har nu kommit och det ska bli spännande att läsa den. Jag tycker om människor med innovativt tänkande och ser mig själv lite som sådan.
Dessutom är det alltid kul när bloggen uppmärksammas på ett eller annat sätt.
Operation vindsröjning/källarinflyttning har dragit igång. Så mycket skit man samlar på sig. Mest sambons skit. Så nu gäller det diplomatiska förhandlingar om att det mesta ska kastas eller köras på loppis. Tur jag är en dam med stort tålamod, i alla fall ibland och när jag kan tjäna på det.
Någon Flitig Lisa har jag inte. Däremot en del andra kul blommor. Som ni vet har jag inte varit så pigg de senaste veckorna. Det har varit mycket värk och annat "uschligt". Det har i alla fall gått åt rätt håll och idag kände jag mig väldigt pigg och hade även en stor arbetslust.
Eftersom det är rena rama sommarvädret ute så tänkte jag att nu får balkongen sig en duvning. Det har legat över mig att jag inte tagit rätt på blommorna där. Så det kändes skönt att få ta itu med det.
Jag är dålig på det här med pelargoner. Men de här två har överlevt sommaren och är till och med väldigt kraftiga. Den ena har även två knoppar fortfarande. Nu har jag planterat om dem, så de får bo inne över vintern. Hoppas de överlever så jag kan sätta ut dem till våren igen. När det gäller mig och pelargoner kan man aldrig vara säker på resultatet.
I våras tog jag ett nytt skott av mitt ödesträd. Det hade blivit så gammalt och knotigt så det kändes som att en uppfräschning behövdes. Nu har det skottet blivit både långt och kraftigt så jag planterade om det till en större kruka, där jag fick plats med en blomställning som den kan få slingra sig på. Moderplantan får leva till våren. Då tänkte jag ta skott på den och ge till hugade spekulanter. Jag har för mig att Lisette är intresserad, bland annat.
Nästa blomprojekt blir att skära ner dracenan, som börjat tro att den är en slingerväxt. Den var bara en sån där liten billig planta på OBS för åtta-nio år sedan. Nu når den snart upp i taket. Jag ska skära av den och sätta toppen i vatten, få se om den rotar sig. Resten får åka i kompostsoporna.
Men först ska jag vattengympa. Jag ska nog även överraska sambon med en äppelkaka till kvällen.
Nu har Madelene pratat med Migrationsverket och man blir ännu mer förvånad när man får höra hur det gått till med det sk UT-kortet.
Från början var det ambassaden i Nigeria som skickade kortet till Ali. Fast han har varit hos dem personligen flera gånger så väljer man att skicka kortet till Sverige. Till en adress som han inte ens var skriven på när han utvisades. Migrationsverket har då fått tillbaka detta kort eftersom adressaten är okänd. Ändå skickar man tillbaka det till samma adress, en gång till! Det är skrämmande.
De hade fått tillbaka det för andra gången igår. Nu ska det skickas till Madelene. Sedan får hon i sin tur se till att Ali får det. För egna pengar och med eget besvär. För något som klantiga tjänstemän på Nigerias ambassad och på Migrationsverket klantat till.
Man kan tydligen vara hur klantig som helst när man jobbar på en statlig myndighet. Hade jag gjort så många misstag när jag jobbade på Ica eller Konsum, då hade jag fått sparken med ögonblicklig verkan. Men det gäller tydligen inte statsanställda.
Som jag skrivit om tidigare så är det klart med Alis uppehållstillstånd. Att han inte kommit hem än är bland annat för att de håller på att samla ihop pengar till hans resa. Och Ali väntar även på ett så kallat UT-kort. Det är tydligen ett kort som han måste ha för att få komma tillbaka hit.
Det är nu fyra veckor sedan hans uppehållstillstånd blev klart. Madde och han fick beskedet om att det skulle ta cirka tre veckor för UT-kortet att komma. Nu har nu, som sagt var, gått fyra veckor och inget UT-kort har dykt upp. Ali har ringt ambassaden i Nigeria men där svarar ingen i telefon. Madde har försökt maila utan att få svar.
Igår ringde Madde till Migrationsverket för att kolla med dem. Deras handläggare var inte där, så hon fick prata med en annan kille. Då säger den mannen att Alis UT-kort är skickat till hans adress här i Sverige! Hur tänkte man då? Hur kan man skicka något till någon i Sverige som man nyss har utvisat! Någon som bevisligen inte finns kvar i landet? Hur är det med intelligensian inom Migrationsverket?
Dessutom är det så att Madde och Melina bor inte heller kvar på den adressen. De bodde där i andra hand hos en väninnan till Madde. Den väninnan har inte ens lägenheten kvar. Madde har meddelat Migrationsverket sin nya adress och hon har även fått papper dit från dem.
Ändå skickar de papper till utvisade Ali till en gammal svensk adress! Jag fattar ingenting!
Inte nog med det, så säger mannen som Madde pratade med igår, att det behövs inget UT-kort för Ali. Han kan komma hit ändå! Varför får de olika besked beroende vem de pratar med? Nu ska Madde försöka få tag i den rätta handläggaren för att se vad han kan ge för besked. Hon ska även ringa UD för att höra varför ingen svarar på ambassaden i Nigeria. Det är också mysko. Detta är en soppa utan dess like. Nu hoppas vi att Ali snart kan komma hem så allt blir som vanligt igen.
Eftersom både jag och sambon är historieintresserade så är programmet "Sveriges historia" givet i vår tv-tablå. Ikväll pratade man om artonhundratalets Sverige. Bland annat så berättade man om utvandrarna, som på grund av svält och andra orsaker, utvandrade till bland annat USA. Då säger Martin Timell att han beundrade dem som vågade utvandra. Han menade att de hade ett stort mod som vågade lämna allt och bara ge sig iväg till ett nytt liv.
Jag tycker också att det var mycket modigt gjort av dem som vågade. Jag har också tänkt den tanken tidigare, när det gäller de som invandrat i vårt land. Både förr och nu. Många av dem som kommer hit nu har flytt från krig och annat elände. Trots att man då flyr från gräsliga förhållanden så är det ändå oerhört modigt att våga bryta upp för att börja om i ett annat land där man kanske inte känner någon, man kan inte språket, man vet inte vad man kommer till.
Man packar inte gärna en hel flyttbuss när man flyr, utan man kanske bara kan ta med sig det som ryms i en väska. Hur väljer man då? Jag tänker på min kära granne, min tvättstugeväninna, som flydde från krigets Libanon. Hon vet inte än idag vad som hände hennes far. De har hört rykten om att han sköts på öppen gata. Men de vet inte säkert. Hennes bror dödades dessutom i kriget. Tänk att behöva lämna detta bakom sig. För mig är det mod!
När jag köpte dessa stuvbitar för flera år sedan så blev jag så kär i dem. Jag bestämde mig då att det skulle bli egna kuddfodral av dem. Sedan har de blivit liggandes. Jag har inte tagit mig tid att göra något åt det. Men nu är det dags. På grund av, eller kanske tack vare, Elvis.
De här blå och gröna blommorna ska få bli två 50x50 och två 40x60.
Det här tyget har ett vitt tryck som inte kommer fram riktigt på bilden. Det ska få bli tre stycken 40x40. Tyvärr räcker det inte till mer. Jag ska leta fram ytterligare något som ska få bli flera 40x40. Här ska det gödslas med kuddar.
Vem är Cicki? Jo, en liten lagom (nåja, kanske lite för mycket)tjock tant i sina bästa år. Lever med sitt livs kärlek, i bloggen kallad för Sambon. Tillbringar mycket dagtid vid symaskinen och kvällstid framför TV:n med katten Elvis i famnen.
Till familjen hör också ett antal barn, bonusbarn och bonusbarnbarn. Ingen nämnd och ingen glömd.
