lördag 10 januari 2009

Frustrerad

Jag går omkring och känner mig frustrerad. Jag får inte tummen ur......,så att säga. Det finns en massa idéer i mitt huvud om vad jag ska sy, att sedan få det gjort är en annan femma. Det är nog så att jag "försydde" (finns det ordet) mig till marknaden. Nåväl, jag har pillat ihop den lilla röda, dotterns draperier och har en badkasse åt mig själv på gång. Det är genant att gå till badet med badgrejerna i en trasig plastkasse. när man syr kassar på löpande band till försäljning. Nu ska jag få en alldeles egen i alla fall.

Julen finns kvar här. Vi pratar varje dag om att vi ska plocka bort julsakerna. Men får vi det gjort, näääääää.

En massa annat behövs göras, men det sker ingenting på den fronten heller. Det vilar bara en allmän trötthet över det mesta. Det är väl bara att finna sig i att man kanske behöver några dagar när man bara flyter omkring. Resten ordnar sig på något vis till slut.

torsdag 8 januari 2009

They did it again

Försäkringskassan är en rent otrolig organisation. Den verkar leva i sin egen lilla värld, där man inte behöver ta hänsyn till människors behov.

Nu har de konstaterat att de har så dålig ekonomi, att de inte kan göra utbetalningar till alla som behöver. Så folk som har rätt till föräldrarpenning, sjukersättning och bostadsbidrag får vänta.

Undrar om dessa stackars drabbade kan säga till sin hyresvärd att de inte har några pengar, så värden får vänta med hyran?

Detta är helt sanslöst!

Tänt var det här

Före jul ropade vi in en 50-tals lampa på Tradera. Tyvärr var säljaren lite sen så vi hann inte få den före jul. Men nu sitter den på plats i alla fall.

Nu ska jag bara byta gardiner för att komplettera vårt 50-tals inspirerade köksmöblemang.




Röd väska


Det här är väskan jag skrev om igår. Eftersom jag skakat av mig både Jante och Luther så vågar jag berömma mig själv genom att säga att den här lilla röda skapelsen är urläcker. I alla fall, tycker jag det själv.









Den är sydd i vinröd brokad med tre små stjärnor som garnerar överkanten på bägge sidorna. Axelremmen är lång och glänsande i samma vinröda färg.







Inuti är den fodrad med en varm röd satin. Det finns två lite större fickor och en mobilficka. Väskan knäpps med magnetlås.

Jag ska uppdatera hemsidan senare idag men sambon måste komma hem först. Jag är inte nöjd med bilderna. De blev lite suddiga. Förmodligen för att jag är lite skakig. Dessutom måste han lära mig göra klickbara bilder.

onsdag 7 januari 2009

Ny väska och missförstådda draperier

Ikväll har jag sytt klart en liten väska som jag började på innan jul. Den blev så himla supergullig, om man nu kan benämna en väska så. Det kommer bild imorgon. Då ska ni få se att talar sanning. Sedan ska den läggas ut på hemsidan och jag ska lära mig göra klickbara bilder där. De ska vara klickbara så man kan få upp en större och tydligare bild.



De missförstådda draperierna är dotterns, som jag nu trulat med ett tag. Glad i hågen ringde jag henne häromkvällen och talade om att de var klara. Som tur var så kom vi underfund om ett stort missförstånd, innan jag hann skicka iväg dem. Hon ville ha ett enda stort draperi medan jag fattat det som att hon skulle ha tre stycken i bredd. Så nu har jag sprättat kanter och ska sy ihop dessa tre till ett enda stort. Jag tror hon kommer att upptäcka att det är ett misstag när hon ska sätta upp dem. De väger tre kilo tillsammans. Jag har försökt övertala utan resultat, så då får hon upptäcka sitt misstag själv.



De ska jag sy klart innan jag börjar på nästa väska. Har många väskidéer i huvudet just nu.

tisdag 6 januari 2009

Jansson

Igår var bonussonen här. Han hade datorstrul och den ömma fadern (sambon) skulle hjälpa honom. Jag pysslade med mitt vid symaskinen. Bonussonen kom och satte sig och pratade om livet och sånt. Han vill ofta prata sådant med mig.

Efter en stund går jag ut i köket för att förbereda dagens middag, Janssons frestelse. Bonussonen följer med. Han frågar vad jag ska göra. Jag berättar det och han fortsätter med att fråga hur man gör. Han säger att han tycker Jansson är gott. Han säger att resten av familjen är hos mormor och ska sova över. Han säger mer ledande saker.

Eftersom jag tydligen är lite trög ibland så tog det ett tag innan tioöringarna trillade ner. Men till slut så gjorde de det, så jag frågade om han ville stanna till middag. Då skrattar han och säger att han aldrig trodde jag skulle fatta att det var det han ville få fram. Vi fick god middag och hade en trevlig kväll på tre man hand.

måndag 5 januari 2009

Två nya utmärkelser

Jag har fått två nya utmärkelser. Jag blir lika stolt, glad och rörd varje gång jag får det. På sista tiden har jag varit dålig på att dela ut de vidare. Det blir nog tyvärr inte bättre den här gången heller. Jag har så många bra bloggar jag läser att jag har svårt att rangordna och veta vilka som känns viktigare än andra. Ge mig lite tid så kommer det.
Den här fick jag från Barbamorsan. Hon är en av de där småbarnsföräldrarna som egentligen är jämgamla med mina barn. Det gör ingenting. Jag tycker det är så trevligt och mysigt att läsa om deras liv. Det gör att jag får kontakt med mina något äldre småbarnsföräldretankar och minnen.


Den här utmärkelsen har jag fått från Ulvstrumpa. Hon är en ganska ny bekantskap men kontakt uppstod omedelbart. Hon är en medsyster på livets krokiga stigar. Jag rekommenderar henne varmt för hon är en fena på att skriva. Själv brukar jag ta kaffekoppen och slå mig ner och läsa hennes kloka rader i lugn och ro.

söndag 4 januari 2009

Mobilt biläventyr

Flera bloggare har skrivit om trasiga och borttappade mobiler och hur beroende man blivit av den där lilla tingesten. Bland annat har Bloggblad skrivit om när hon tappade bort sin och Klimakteriehäxan tappade sin i Årstavikens vatten.

Man måste ju fundera över vad det är som gjort oss så beroende av denna lilla sak. Det är bara att konstatera att den är mycket praktiskt till många saker. Idag är det ju inte ens enbart en telefon, utan det är ofta en kamera, radio, mp3-spelare och mycket, mycket mera. Jag vägrar fortfarande att ha en kameramobil, men när jag byter nästa gång ska jag i alla fall ha en mp3-spelare i den. Nu har jag "bara" radio.

Jag skaffade min första mobil ganska tidigt. Det var -95 och jag höll på att starta upp mitt företag. Då kom Nokia med en mobil som var förhållandevis liten. Den hette Ringo och kostade 500:-. Idag skulle vi tycka att den var jätteklumpig, men då var den smidig och bra. Jag visste att jag skulle ligga mycket ute på de västernorrländska vägarna i mitt jobb, så en mobil kändes som en trygghet.

Det blev det också, speciellt vid ett tillfälle. Jag hade varit och föreläst på en skola i Junsele. För de som inte vet, så ligger Junsele högt uppe i Västernorrland. Man måste åka på vägar med få hus, innan man kommer fram till Örnsköldsvik. Jag skulle dessutom ta mig hem till Matfors. En liten ort väster om Sundsvall. Det var en resa på ca två timmar som väntade.

Klockan var mycket, den var över elva på kvällen. Det var nästan trettio grader kallt ute. Jag kunde höra vargarna i Junsele djurpark yla så det var ganska spöklikt när jag började hemfärden.

Ganska snart började bilen rycka och bära sig konstigt åt. Jag hade inte den blekaste aning om vad som hände. Det var ingen idé att jag stannade och lyfte på motorhuvudet för jag hade ändå inte förstått någonting. Det var bara att fortsätta att köra.

Bilen tappade kraft och fart och ibland stannade den. Men jag fick hela tiden igång den. Min mantra i huvudet var att jag måste ta mig till Ö-vik där det var ljust och där det fanns människor som kunde hjälpa mig.

Jag tog mig till Ö-vik men inte en öppen mack så långt ögat kunde nå. I vanliga fall brukade jag åka en mindre och kortare väg hem, men den här gången valde jag att hålla mig efter E4:an. Det kändes tryggare. Det var bara jag och långtradarna efter vägen.

Fd maken som är polis, arbetade. Jag visste att jag inte skulle få ta i honom förrän lite senare. Kanske han då kunde få någon kollega att komma och möta mig. Det var ändå samma polisdistrikt. Jag tuffade på vidare. Ibland gick bilen riktigt bra, ibland ville den bara stanna. Men jag kämpade på.

Till slut fick jag tag på maken via telefon. Gissa om jag då var glad att jag hade min Ringo med mig. Maken konstaterade att jag nog fått en ispropp i bensinen. Det var ju så kallt ute. Han hade tankat bilen tidigare på dagen och glömt att fylla på med karburatorsprit.

För en gångs skull fick jag beröm av honom, att jag hållit motorn igång genom att varva bilen så mycket som jag kunde, när den höll på att stanna. Han trodde det hade gjort att proppen lösts upp lite grand i taget av motorvärmen.

Så pratade vi oss igenom natten. Jag passerade Ärlandsbro, Härnösand och Timrå. Nu var jag snart hemma. Gissa vem som var glad när hon körde in på gården hemma i Matfors. Ja, just det, det var jag. Det var ett äventyr som hette duga.

Så vi ska nog trots allt vara glada över att den där lilla tingest nu har kommit för att stanna i våra liv. I alla fall så är jag det.