Om hur man blir behandlad hos Pensionsmyndigheten

Nu är jag så förbannad att jag håller på att gå i bitar. Jag har varit i kontakt med Pensionsmyndigheten angående vårt bostadstillägg. Tydligen anser de att man blir både senil och dum i huvudet när man blir ålderspensionär. Då kan man behandlas hur som helst. Man får intrycket av att PPM haft en ”charmkurs” för sina handläggare där huvudtemat var att lära sig använda sig av härskarteknik.  

Grunden till att jag ringde dem var vilka summor som sambon och jag fått i bostadstillägg. När vi båda två var förtidspensionärer hade vi varsitt bostadstillägg på drygt tusen kronor. Alltså drygt tvåtusen kronor tillsammans i bostadstillägg.

Nu har jag fått ålderspension, men sambon har kvar sin förtidspension. För sambons del så har han kvar samma summa pension som tidigare. Då kan man tycka att han borde få lika mycket pengar i bostadstillägg som tidigare. Men så fungerar det inte. Nu är det då PPM som tar beslut även för hans bostadstillägg. Redan här tycker man att det blir konstigt. Det blir ännu knepigare när han får utbetalningsbeskedet ifrån Försäkringskassan. När jag frågar PPM om hur det kan bli så, så får jag till svar att de äger Försäkringskassan papper att skicka ut utbetalningsbeskedet med, men att det är PPM som tagit beslutet!!!???

Min ålderspension är nästan på öret samma som min förtidspension. Jag får visserligen tjugonio kronor mindre nu i netto, men i det stora hela så är det samma pengar. Och då har jag räknat ihop allt, pengar från PPM, från AMF, från Folksam och från SPP. Så beräkningsgrunderna är desamma som tidigare, både för mig och sambon.

Vad är det då som upprört mig så? Jo, från att som tidigare då fått drygt tusenlappen i var i bostadstillägg så har nu jag fått drygt sjuhundra kronor, medan sambon fått enbart drygt femhundra kronor. Vi får alltså mer än åttahundra kronor mindre varje månad. Dessutom straffas sambon med att få femhundra kronor mindre varje månad för att han är tillsammans med mig, en sketen ålderspensionär.

Att få så mycket mindre varje månad är en smärre katastrof för oss. Vi har så låga pensioner att vi har redan nu haft det svårt att gå ihop. Och inte blir det bättre nu.

Men det värsta av allt var hur jag blev behandlad på telefon av två olika tjänstemän på Pensionsmyndigheten. Jag ställde frågan först hur beslutet kunde bli så annorlunda mot Försäkringskassans beslut. Då började den första med en lång utläggning om att jag inte kunde jämföra PPM med Försäkringskassan. Så fort jag försökte ställa en fråga så sa hon åt mig att vara tyst så hon fick prata till punkt. Den punkten kom hon aldrig till, för hon bara malde på och jag fick knappast en chans att säga något. Hon var väldigt spydig i sitt tal och poängterade att det här var saker jag borde begripa. Och att jag borde lugna ner mig och ringa tillbaka när jag inte var så upprörd. Jag var upprörd för att jag blev så illa och nonchalant behandlad! Till slut sa jag åt henne att inte vara så spydig. Då sa hon att hon inte ville prata med mig längre och la på luren. Då skrek jag: ”Jävla idiot!” i luren. Kanske inte så smart, men jag hoppas verkligen att hon hörde det.

Jag ringde upp igen och hoppades att jag skulle slippa samma handläggare. Det gjorde jag, men jag vet inte om det var något bättre. Hon var aningen bättre men fortfarande körde även denna med härskartekniken. Tror de att man blir idiot bara för att man fyllt sextiofem år? Jag frågade varför jag inte fått något skriftligt beslut, så att jag kan överklaga det hela. Då påstod hon att beslutet hade skickats förra onsdagen. Hon poängterade att det givetvis gått med B-post och att det innebär att det kan ta någon extra dag. Jag vet vad B-post är för något så det behöver ingen upplysa mig om. Jag tror de flesta vet vad B-post är, även de som är över sextiofem år. Förresten så kanske den kategorin vet mer än de yngre vad B-post är för något. Det var ju något man använde sig ofta av innan e-mail kom till världen.  Gick beslutet iväg förra onsdagen så undrar jag om PPM använder sig av S-post, det vill säga snigelpost. Det känns som att man ska få beslutet så sent som möjligt så man inte ska hinna med att överklaga. Men de sket de sig på tummen. Här ska det överklagas så det står härliga till. 

Nu undrar jag bara vad vi ska kunna dra in på nu när vi får så pass mycket mindre att leva av. Vi har redan testat ett år med att leva utan bil. Det höll på att knäcka oss totalt. Det var efter det som jag fick problem med hjärtat, bland annat. Vi släpade matvaror på bussen så vi var förstörda i flera dagar efter varje handling. Hade vi bott i Sundsvall så har vi kunnat få hjälp av mina barn med handlingen. Men den möjligheten finns inte här i stan. Vad kan vi annars dra in på? Matmässigt har vi redan nu ett väldigt slimmat matkonto. Just nu gå sambon hos tandläkaren. Sånt är nödvändigt. Själv skulle jag behöva ett par nya glasögon, men det är inte ens att tänka på eftersom jag behöver progressiva. Jag får hanka mig fram med mina gamla, kompletterat med Rusta-glasögon. Vi har fortfarande skulder som vi sitter och betalar av sedan åren när sambon inte hade någon pension. Det lär ta ännu längre tid nu att få ordning på den biten. Det är verkligen tungt just nu. Men på något vis får det väl ordna sig. Så lätt ska de inte få knäcka oss.

En ständigt pågående frustration

Jag älskar blues och rock. Det tror jag de flesta vet. Jag älskar även country och lyssnar mycket på kvinnliga countrysångerskor, bland annat Jill Johnson. Så jag är extra glad nu när SVT börjat sända Jills veranda från Nashville. Men gårdagens program höll på att få mig att bryta ihop. Inte för Kakan eller Jills skulle. Utan för detta inskränkta land USA och då speciellt södern och Tea Partyrörelsen. Gissa om jag är glad att jag slipper leva i detta land, med sin konstiga politik, sina horribla vapenlagar och fan och hans moster.

Det här fick mig också att fundera över mina egna känslor. Jag är en människa som tycker väldigt mycket. Mamma sa ofta att jag aldrig växte ur trotsåldern. Hon hade nog rätt. Jag har få gråzoner, utan mycket är svart och vitt för mig. Mitt känsloliv är som en berg-och dalbana och jag har ingen lagom-knapp att trycka på.

Som barn var jag enormt blyg och rädd för det mesta. De som känner mig idag tror förmodligen inte på den beskrivningen. Min trotsålder började någonstans i tjugoårsåldern och ibland känns det som att den ökar mer och mer för varje dag som går. Jag inser att jag nog burit på en frustration i stora delar av mitt vuxna liv.

Om man ska börja lite från början så handlar nog mycket om mina föräldrar. Jag kände en frustration över en pappa som ständigt var otrogen, spenderade alla våra pengar på sina nöjen och när han inte orkade längre tog till flaskan. Att han idag är en nykter alkoholist förändrar inte mina känslor. Jag känner fortfarande en stor ilska över hur han var då, hur han lät oss växa upp. Även om jag idag försöker bita ihop för att han faktiskt är en gammal man som jag trots allt älskar, fast att jag är arg på honom.

Mamma jamsade med och gjorde det för att hon älskade honom, som hon sa. Hon lät ofta sin frustration gå ut över mig. Jag var ju äldst. Så jag bestämde mig så småningom om för att skapa mitt eget liv. Vilket jag också gjorde.

Men frustrationen tog inte slut för det. Det kom ju två barn, varav den ena inte var som andra barn. Då startade kampen för honom. Kampen mot ett samhälle som inte lät barn få vara som de var. Kampen för hans rättigheter och för att han skulle få ett så bra liv som möjligt. På den tiden var jag modig. Jag vågade allt för den kampen. Det var ju inte bara kampen för min son. Kampen innefattade ju alla andra barn som ingen ville se eller stötta.

När sonen började skolan, sa man att han var det första barnet med Mbd/Damp/Adhd på den skolan. Naturligtvis var han inte det. Han var bara det första barnet de såg som hade en diagnos. Jag vet att jag var med och förändrade mycket för denna barngrupp. Vi synliggjorde dem och vi såg till att de fick börja komma på utredningar. Vår kamp innefattade också mycket om hur skolan mötte dessa barn. Jag var med och förändrade och är oerhört stolt över detta. Det kan aldrig någon ta ifrån mig.

Men som sagt var så slutar jag ju inte tycka, tänka och känna i och med att kampen för sonen är slut. Jag tycker ju så mycket om andra saker. Och blir frustrerad över andra människors inskränkthet. Jag vet bara inte hur jag ska hantera det.

Min fd man sa en gång att jag borde bli politiker. Kanske borde jag det, men jag vet inte vilket parti jag passar in i. Jag vet vilket block jag hör hemma i, men alla partier har sina för-och nackdelar. Jag vill helst bara plocka godbitarna, eller i alla fall det som jag tycker är godbitar. Men så får man ju inte göra.

Jag hatar när människor säger: "Jag är inte rasist, men......!" Och så kommer en tirad över kriminella utlänningar, invandrare som kommer hit och tar våra resurser bla bla bla bla. Och jag känner att jag blir vansinnig.

Jag avskyr också människor som har åsikter om olika sexuella läggningar. Som inte inser att kärlek och sexualitet är en privatsak som enbart rör mig och min partner. Alla har rätt till kärlek oavsett med vem man hittar den.

Det finns många andra saker som jag tycker folk kläcker ur sig, saker som gör mig frustrerad. Och här blir det ett dilemma. Om jag till exempel ingår i en grupp med människor, där jag verkligen tycker mycket om de flesta, men kanske tycker mindre om andra på grund av att jag tycker de är inskränkta. Då hamnar jag i ett dilemma som blir svårt att hantera. Ska jag bita ihop för att inte skapa osämja? Eller ska jag säga vad jag tycker och tänker? Risken blir då att jag kanske spräcker gruppen och på det viset sårar människor jag inte vill såra.

Dessutom vet jag hur det blir. Jag biter ihop och biter ihop tills jag till slut spricker. Och blir otrevlig. För då har jag bitit ihop över min frustration så den svämmar över och jag blir till en person jag inte vill vara. För vem vill vara otrevlig.

Det här gör att jag mer och mer drar mig undan till min egen lilla värld. Jag är tacksam som har en sambo som orkar ta min frustration. Som låter mig skälla över inskränkta människor. Han hummar lite och håller faktiskt för det mesta med mig. Ärligt, dessutom.

Det är nog därför som internetvärlden tilltalar mig så mycket. Där kan jag sitta med min frustration, skälla över de där inskränkta i tysthet, trycka på "gilla-knappen" och dela vidare när jag hittar något bra. Och jag sårar inte en endaste människa eftersom jag inte spyr ut min galla så de hör.

Jag är otroligt stolt över min dotter. Hon är allt det där jag skulle vilja vara. Stark, modig och kan hävda sina åsikter utan att bli otrevlig. Och hon har verkligen egna åsikter som hon vågar stå för. Fatta att jag är stolt.

Och var hittar jag då mitt lugn? Självklart vid symaskinen. Där hittade jag mitt lugn under alla åren när kampen för sonen härjade. Då sydde jag på nätterna, när resten av familjen sov och mina tankar kunde få vandra fritt. Idag behöver jag inte sitta uppe på nätterna för att hinna sy. Idag kan jag sätta mig vid min maskin så fort jag känner för det. Och det gör jag ofta. Och låter tankarna vandra fritt. Då för jag samtal med alla dessa människor som inte tycker som jag. Då är det lätt som en plätt att hävda sin åsikter, för ingen säger emot och jag slipper bli arg.

Surgubbe

Sambon och jag har nyss varit och veckohandlat. När vi kommer tillbaka hem så står det några grannar och väntar på hissen. Bland annat är det en man och hans fru som står där och väntar. Jag känner att jag blir alldeles het av ilska bara av att se honom.

Varför då, kanske du undrar? Helt enkelt för att han är en mycket otrevlig och ouppfostrad man. Dessutom är jag helt övertygad om att han är rasist. Då kanske du undrar hur jag kan se allt detta på honom?

Vi har bott i det här huset i sex år. På hela den tiden har han aldrig hälsat. Vi har hälsat, men han har inte hälsat tillbaka. Utan bara blänger surt. Det är så ouppfostrat så det är inte klokt åt det. Hans fru brukar hälsa när han inte är med. Men är han med så hälsar inte hon heller. Han är en riktig surgubbe utan vanligt folkvett.

Varför jag då är så övertygad om att han är rasist? Helt enkelt för om det är grannar i hissen som har utländsk bakgrund så kliver denna mannen inte in i hissen. Då väntar han på nästa.

Jag känner att jag fortfarande är så arg att nästa gång jag ser honom kommer jag att inte kunna tiga. Jag kommer fråga honom rätt ut varför han inte kan uppföra sig som folk. Det ska bli intressant att se hur det blir. Jag lovar att berätta hur det går.

Migrationslotteriet ännu en gång

Nu är det panik här. Ali har varit på Migrationsverket idag och då visade det sig att de har bokat en flygbiljett åt honom till den 24/1, alltså om en vecka! Som tur är så vägrade han ta emot några papper och han vägrade även att skriva på något.

Så efter detta besked har sambon suttit i telefon för att rycka tag i så många trådar som möjligt. Han har bland annat pratat med en politisk sakkunnig i migrationsfrågor på justitiedepartementet. När hon hörde hela historien så sa hon att Migrationsverket går emot den nya lagstiftningen som började gälla 20100701. Så här får de inte agera. Tyvärr kan justitiedepartementet inte agera i enskilda ärenden. Hon tipsade om att det finns ett migrationsombud som just tittar på ärenden där Migrationsverket kan ha agerat fel. Tyvärr fick sambon inte tag på den personen idag, så det får bli imorgon.

Gissa om man blir arg när man hör att Migrationsverket går emot sina egna lagstiftares beslut. Vi får hela tiden belägg för att Migrationsverket lever ett eget liv och beslutar lite som de tycker. Man kan ju börja fundera över om de håller på med någon form av diskriminering. Ali är ju både från ett afrikanskt land och är muslim. Det kanske inte Migrationsverket gillar.

Försäkringskassan Hallå!

Ni som läser här vet att sambon har problem med Förskräcklingskassan. Det är inget nytt problem, utan har varat i snart tio år. Det var då han utförsäkrades.

Sedan något år tillbaka har han en underbar läkare på Huddinge sjukhus som gör allt för att han ska komma tillbaka in i systemet. Hans smärtproblematik är mer eller mindre utredd. Det är bara en annan minde utredning han numera väntar på som ska göras. Det finns alltså rejält med underlag för en sjukskrivning.

I de sista sjukintygen har läkare skrivit att vi vill ha kontakt med FK för treparssamtal. Ja, han måste vara sjukskriven, trots att han inte få ett öre i sjukpenning. Sambon har ringt för att försöka få kontakt med FK. För några månader sedan påstod de att han inte fanns i systemet, trots att jag suttit och skickat in läkarintyg åt honom sedan 2002!

Numera finns han i deras handlingar i alla fall, men det är allt. När vi var på Huddinge senast så ringde läkaren upp FK och pratade med dem. Hon förklarade alla turer och fick prata med flera personer. Det samtalet avslutades med att en handläggare skulle utses inom 48 timmar! Detta samtal skedde 16/9. Ingen handläggare är ännu utsedd. Det är långa timmar.

När en månad hade gått så ilsknade sambon till och mailade till dem att nu ville han se ett resultat. Två dagar senare ringde en kvinna. Allt hon hade att säga var att han har ingen sjukpenning så hon kunde inte göra något. Tack, det visste vi redan. Men hon skulle i alla fall skicka över handlingar för ansökan om sjukpenning.

Det är nu drygt två veckor sedan. Inte ett endaste litet kuvert har kommit ifrån FK. Är det månne posten som slarvat? Gissa att man blir trött.

Nästa åtgärd blir nu att ringa läkaren och höra om hon kan sätta sprutt på dem. Det känns som att det är dags att anmäla FK för tjänstefel eller något liknande.

Nästan en hjärtattack

Ikväll har vi sett en film på femman. Den heter North Country och är verklighetsbaserad. Den handlar om en kvinna, Josey, som lämnar sin man efter att han misshandlat henne en gång för mycket. Hon tar med sig sina barn och åker hem till sina föräldrar. De bor i ett gruvsamhälle där de flesta männen försörjer sina familjer genom arbete i gruvan. Josey söker arbete i gruvan för att kunna försörja sig och barnen. Det är fortfarande få kvinnor som arbetar där. Förutom tungt arbete så får kvinnorna dagligen utstå sexuella trakasserier, det ena värre än det andra. Josey protesterar mot detta och försöker få de andra kvinnorna med sig. Men kvinnorna går emot henne och säger att allt var lugnt innan Josey kom dit. Hon får mer eller mindre hela samhället emot sig. När hon sedan en dag blir utsatt för ett våldtäktsförsök så säger hon upp sig och bestämmer sig för att stämma företaget. Det blir en förnedrande process där hon bokstavligt talat blir avklädd och får sitt sexliv refuserat i rättssalen. Till slut får hon några fler kvinnor med sig och det slutar med att företaget stäms.

Nu hann jag inte riktigt med att läsa eftertexten men jag uppfattade det som att efter det så inrättades det en lag mot sexuella trakasserier på arbetet i USA.

Jag borde egentligen inte se sånt här, för jag blir så upprörd. Jag blir så arg att jag får svårt att sitta still. Jag skakar i hela kroppen och sitter och kommenterar och svär över inskränkta människor. Mest arg ikväll blev jag över de andra kvinnornas flathet som först inte vågade stå upp tillsammans med Josey. Att de beskyllde henne för att trakasserierna blev värre. Sådana gånger skäms jag för det kvinnliga könet. Att hennes egen far mer trodde på männen än på sin egen dotter. Att makt och pengar ska kunna få styra ett helt samhälle. Hur inskränkta kan människor bli egentligen? Det värsta av allt var att jag kunde inte säga att det bara hände på film. Det var ju verklighet, det hade verkligen hänt.

Om ni inte såg filmen så försök att komma över den. Jag rekommenderar den verkligen. Men skyll inte på mig om ni får en hjärtattack av ilska. För jag antar att jag inte är ensam om att bli upprörd över sådana här frågor.

Förbryllad

Visst är det knepigt att man måste ilskna till ibland. Efter att ha varit tyst i två dagar så fick jag ett mindre utbrott idag. Nu tvättas det minsann fönster. Konstiga saker händer ibland.

Den där Murphy

Var jag sur innan så är det inget mot vad jag är nu. Den där Murphy verka flyttat in för gott hos oss. På förmiddagen så la min mus av. Det var ingen större katastrof för det fanns en extra. Dock ej en infraröd utan med kula så en ny infraröd kommer att inköpas så småningom.

För några minuter sedan pajade strykbrädan. Gissa vad sömmerskan använder mest efter symaskinen. Jo, strykbrädan. I alla fall gör den här sömmerskan det. Jag pressar oerhört mycket mellan varje sömnad för att få allt slätt och perfekt. Jag använder även strykbrädan som arbetsbord för att kunna reglera arbetshöjden. Den här strykbrädan har jag inte haft länge. Ett år på sin höjd. Den är inköpt på Rusta så det är väl bara så att man får det man betalar för. Jag var mest ängslig nu för att mitt superduper braiga och dyra strykjärn skulle paja. Men tack och lov höll det i alla fall.

Eftersom jag behöver strykbrädan på studs och inga pengar finns så har min älskade lagat det provisoriskt. Man kan använda buntband till mycket.

Grrrrrr

"När du dör så ska jag sparka grus på liket. Jag ska dansa i en röd klänning på din begravning." Ungefär så yttrade sig Martha om sin fd man i boken "Kärlek klockan tre på eftermiddagen". Så känner jag det också nu. Jag är så arg så jag håller på att gå i bitar. Jag får hjärtklappning och andnöd av ilskan.

Vad har då hänt. Sonen ringde ikväll och var ledsen. Hans pappa har verbalt hoppat på honom. Helt utan substans och väldigt orättvist. Förmodligen tog han ut sin frustration (och sitt dåliga ölsinne) på sonen. Han brukar göra så. Förr var det mig han tog ut det på. Numera är det på sonen. Dottern dyrkar han så hon klarar sig alltid.

Sonen har så svårt att hantera sådana här situationer. Det gör ont när ens barn är ledset. På sätt och vis gör det extra ont när ens trettiofyraårige son ringer och gråter för att hans pappa är ett j-vla svin. Glatt påhejad av sin nuvarande kvinna.

Tyvärr kan jag inget göra heller. Det är ingen idé att jag ringer dit för han skulle bara slänga på luren. Jag kan inte prata med dottern för hon tolererar inte att jag pratar illa om hennes pappa. Inte ens när det är berättigat. Sambon tycker det är jobbigt eftersom han vet hur dåligt jag mår av sånt här. Det enda jag kan göra är att försöka stötta sonen så gott jag kan per telefon. Han fattar ingenting just nu, varför det helt plötsligt blev så här.

Just nu ska exet vara väldigt glad för att jag bor nästan femtio mil ifrån han. Annars vet jag inte vad jag gjort. För varje gång sånt här händer så blir jag lika förvånad över att jag stod ut i nästan tjugofem år. Och jag blir lika lycklig varje gång över att jag tog mig ur det hela.

Hur kan detta få hända?

Igår läste jag på flera bloggar och på andra ställen på nätet om Uppdrag granskning, hur man tittat på ett våldtäktsfall. Jag kände att jag måste titta på reprisen, så inatt gjorde jag det. Och jag blev så arg att jag ville svära och säga fula ord, spotta, sparka och slå. Min ilska kände nästan inga gränser. För hur kan ett helt samhälle kollektivt ställa upp och tro på en våldtäktsman och frysa ut, hota och mobba själva offret. Jag tror knappt det är sant att det kan hända sådana saker i vårt land.

Om det var enbart ungdomar som sysslat med denna ryktesspridning och utfrysning så kunde jag ha haft en viss förståelse. För då handlar det om omognad och okunskap. Men när vuxna aktivt är delaktig då känner mitt förakt inga gränser. Då mår jag illa.

Jag mådde speciellt illa när Uppdrag granskning konfronterade prästen om manifestationen som hänt på skolans avslutningsdag. Han var inte medveten om att det fanns en dom eller ett besöksförbud. Han bara pratade om vilken fin gest pojken/våldtäktsmannen gjort när han tackade sina forna klasskamrater. Han frågade inte efter hur flickan/offret mådde. När U G berättade om att pojken begått ytterligare en våldtäkt senare på natten, så är prästens spontana replik: "Stackars pojke"! Förmodligen kom han på hur dumt det lät för sedan lägger han genast till: "Och stackars flicka". Men att hans sympatier fanns hos pojken sken ju igenom. Det skrämmer mig att en människa som ska predika godhet, kärlek, vänskap, värme har en sådan inställning. Jag hoppas verkligen att Svenska kyrkan ger honom en reprimand.

Eller rektorn som inte ens kollat upp vad som hände på nätet. Eller fritidsgårdsledaren som ville vara neutral? Vilken flathet! Bybor som tillfrågas tror fortfarande att detta är lögner som sägs om pojken/våldtäktsmannen. Det innebär att man ifrågasätter utredande poliser, åklagare, nämndemän, domare. Genom att tro att våldtäkten/våldtäkterna inte har hänt så ifrågasätter man flera yrkeskårers kompetens.

Hur dum får man vara? Nu hoppas jag och tror att det även bor vettiga människor i Bjästa. Stackars dem. De måste skämmas oerhört idag. Fast det är inte de som ska skämmas. Det är alla som fortsatt ryktesspridningen, inte satt ner foten, skrivit på Facebook eller på andra sätt agerat för att trakassera de stackars våldtagna flickorna. Dessa människor borde få löpa gatlopp, fast det är nästan ett för lindrigt straff.

Så sorgligt

Jag stryker julgardiner och juldukar. Samtidigt vandrar tankarna till vad som hänt i natt, i vårt närområde. Jag blir så sorgens, samtidigt som jag känner en ilska över ett känslokallt samhälle. En mamma blev mördad inatt. Av sin son. De hade sökt hjälp för sonen för fyra dagar sedan, men psyk hade nekat hjälp. Idag ser man resultatet av den nekade hjälpen.

Hur många gånger har vi inte fått läsa om liknande fall. Där man bett om hjälp, men inte fått den. I sin förtvivlan ger man sig då på någon annan. Vi har hur många exempel som helst. Det mest kända är mordet på Anna Lind, men tyvärr är det bara en i mängden av liknande fall.

Jag känner så starkt för denna pojke som nu dödat sin mamma. Det är ju inte bara hon som är ett offer. Han är det också. Alla i deras närhet är offer.

Jag vet att man i förtvivlan kan begå en sådan här händelse. Jag har själv varit med om det. När sonen i sin förtvivlan höll på att strypa mig. Som tur var så besinnade han sig i tid. Hur han grät efteråt och undrade om han höll på att bli tokig. Han undrade över hur han kunde göra detta mot mig? Mig som han älskade mest i hela världen. Han mådde så fruktansvärt dåligt och jag råkade finnas till hands.

Nu gick det bra för oss. Tyvärr gjorde det inte det för denna pojke och hans mamma. Det är så sorgligt att tänka på.

Fibromyalgidagen 12 oktober

Nu är jag ute i sista minuten för att hylla denna dag, den som är tillägnad oss med fibromyalgi. Fibromyalgi, som numera finns listat på WHO:s lista som en erkänd diagnos. Då blir jag väldigt förskräckt när jag hittar ett inlägg om att fibromyalgi inte finns och om att ha ont innebär att man är rädd för att arbeta. Det är på bloggen Mad World som jag hittar detta.

Den som skriver så, vet inte vad hon pratar om. Hon skriver att hon bara varit sjukskriven tre gånger i sitt liv, då för urinvägsinfektion med feber, havandeskapsförgiftning och när hon opererade bort gallblåsan. Det är ju bra, tur för henne. Sedan skriver hon att hon jobbat, fast hon haft ryggskott fyra-fem gånger, ont i axeln i flera veckor, ont i höfter, knän och fotleder. Om hon jobbat med ryggskott, då är det inte ryggskott hon haft. Har man ett ordentligt ryggskott så kan man inte jobba. Och gör man det ändå är man mycket oförståndig.

Här klipper jag in direkt från hennes blogg om hur hon skriver:
-------------------------------------------------------------------
"Fibromyalgi finns inte, säger många doktorer. "Fibromyalgi är sånt som de arbetsskygga drar till med för att slippa jobba." Hur kan någon bli sjukskriven för en sjukdom som enligt läkare inte finns? Utmattningsdepression har väl de flesta en släng av någon gång under sin livstid, för utmattad blir man i dagens samhälle. Oftast är det väl inte själva arbetet som utmattar, utan det är en kombination med allt det andra i livet. Lämna och hämta på dagis, jäkta hem och laga mat och ta hand om allt annat hushållsarbete som ligger och väntar. Hälsa på vänner och släktingar, renovera huset, hålla trädgården i trim och engagera sig i föreningar. Lätt ångest har väl alla, jag har det nästan alltid för nåt, och kognitiva minnessvårigheter får alla som är stressade. Tänk om alla som hade de symptomen skulle vara sjukskrivna, då skulle det vara varannan människa."
-----------------------------------------------------------------
Som sagt var så finns fibromyalgi som erkänd diagnos på WHO:s lista. Enligt henne så verkar det då som att Världshälsoorganisationen inte vet vad de pratar om. Eftersom jag själv har fibromyalgi, så verkar det då som att jag har det för att jag är arbetsskygg. Arbetsskygg är nog det minsta jag kan kalla mig för. Jag har arbetat i stort sett hela mitt liv sedan jag var femton år. Jag var hemma med mina barn i sex år, annars har jag arbetat ända fram tills för nio år sedan, när det inte gick längre. Då hade jag haft min diagnos i sju år och ändå arbetat hela tiden. Jag hade, innan jag fick min diagnos, dragits med daglig värk i mer än fem år. Så jag känner inte igen mig själv som arbetsskygg.

Jag har arbetat i butik i nästan hela mitt liv. Jag har verkligen älskat det jobbet. Det har varit tungt, det har varit dåligt betalt, men enormt stimulerande och omväxlande. Mycket mer än kanske många tror. När jag fick min diagnos var jag i mycket dåligt skick. Jag tror själv att min fibromyalgi triggades igång av att jag var utbränd. Ännu en sak som enligt Mad World bara är nys. Min utbrändhet bottnade bland annat i kampen för min funktionshindrade son, plus allt annat som en normal familj lever i. Kampen för sonen, som ibland kändes som att man körde huvudet i väggen. Mitt liv eskalerade när sonen fick sina kramper, kramper som vi i tre års tid trodde var epilepsi, när vi åkte skytteltrafik mellan Sundsvall och Umeå för utredning och planerad hjärnoperation. Det är klart att det var löjligt av mig att bli utbränd och få värk av det.

Jag jobbade, trots att jag inte kunde gå på mina fötter för att de värkte så. Jag gick på utsidan av dem, för att överhuvudtaget ta mig fram. Min chef bad mig att jag skulle söka läkare och sjukskriva mig, för han såg hur ont jag hade. Min sons habiliteringsläkare såg hur dåligt jag mådde och ville sjukskriva mig. Ändå sa jag nej! Jag ville jobba till vilket pris som helst. Så visst är jag arbetsskygg, om man ska tro Mad World.

De fem sista åren av mitt yrkesverksamma liv var jag egen företagare. Jag blev det när jag inte längre klarade av att ha ett tungt arbete som butiksarbete innebär. Som egen företagare reste jag runt i landet och höll föredrag och utbildningar om hur det är att leva med ett funktionshindrat barn. Det jobbet älskade jag mer än allt annat. När jag insåg att jag inte längre klarade av det, så var det det tyngsta besked jag kunnat få. Men när kroppen har så mycket värk, så påverkar det även knoppen med minnesstörningar och koncentrationssvårigheter som följd.

Mad World anser tydligen att alla läkare och annan sjukvårdspersonal som utrett mig och kommit fram till att jag inte längre är arbetsför, att de måste ha fel. De måste vara enormt okunniga och inte veta vad de håller på med.

Jag har många goda vänner med fibromyalgi, eftersom jag är medlem i Reumatikerförbundet. De flesta har varit mycket yrkesaktiva med krävande yrken. En har varit sjuksköterska och vårdlärare, en annan har varit förskollärare och förskoleföreståndare, en har varit barnmorska, en har varit läkarsekreterare, en har arbetat på Försäkringskassan och så vidare, och så vidare. Ingen av dessa kvinnor är arbetsskygga och jag vet hur de längtar tillbaka till ett friskt liv som innefattar ett arbete att gå till.

Jag känner mig påhoppad av detta inlägg och blir så upprörd att jag får hjärtklappning. Inte för att jag önskar min värsta ovän att få fibromyalgi med allt vad det innebär. Men Mad World får gärna byta med mig under en månad eller två. Få se om hennes åsikter är densamma efter en sådan tid. En tid med ständiga sömnsvårigheter, ständig värk, inte bara i axlar och rygg utan i tår, fingrar, ben, höfter, käkar, ja hela paketet. En tid när inte minnet fungerar som det ska, när man inte kan koncentrera sig på vad man gör, en tid där allt tar lång tid att göra för man måste fundera på hur man lagar en köttfärssås som man plötsligt glömt bort hur man gör, när allt tar lång tid för att man måste stanna upp och vila kroppen varje kvart.

Jag trösta mig med, att det är en okunnig människa som kan uttrycka sig på detta vis. Jag hoppas av hela mitt hjärta att hon får vara frisk och arbetsför resten av sitt liv. För tänk om hennes åsikter kommer till skam, om hon själv drabbas av någon värksjukdom.

Design Simon och Tomas, nej tack

Vi gillar att titta på inredningsprogram. Vi till och med gillar Simon och Tomas, även om de kan ha galna idéer ibland. Men idag gick de över gränsen. I alla fall enligt mig. I programmet "Sveriges fulaste hem" ska de omdesigna ett hem som ska, enligt deras smak, bli stilrent och modernt. Tanken är kanske god. Men när de häcklar folk för deras hem, då vill inte jag vara med längre. Jag tittade på hela programmet, så jag vet att paret blev nöjd med det de fick. Det var ju bra.

För mig är ett hem där jag trivs att vara. Då ska inga inredninggurun komma och häckla mig för mina minnessaker eller annat jag samlat på mig genom åren. Smak är en subjektiv känsla. Det är som med kärlek, man är vacker i betraktarens ögon. Det som jag tycker är vackert kanske alla andra tycker är fult. Det bryr jag mig inte om. Jag har de saker omkring mig som jag trivs med. Byter jag ut dem så är det för att jag vill det, inte för att några designers tycker att jag ska göra det.

Vi har ett hem med en del sammelsurium, eftersom vi är ett par som träffats på äldre dagar. Vi har olika minnessaker som vi velat behålla. Det har varit ett bollande med tankar och idéer om vad vi ska behålla och vad vi ska ta bort. Nu är det en kompromiss som vi bägge två trivs med. Vissa saker har vi skaffat tillsammans, vissa saker finns kvar från våra tidigare liv.

Tänk om Simon och Tomas skulle komma och häckla mig för mina gamla plåtburkar som mamma hade sina kryddor i. De plåtburkarna älskar jag ju. Eller mammas gamla mortel från Uppsala Ekeby. Eller sambons mammas kruka med vacker blå dekor. Ingen ska få komma hem till mig och tala om att det är fult och skratta åt mig för att jag har det framme.

Nej tack, nu skippar vi Simon och Tomas. I alla fall för den här säsongen.

Ledsen, arg, besviken och orolig.

Nu när vi är ensamma igen så kommer tankarna tillbaka, de vi försökt förtränga. Vi pratar om det och vi känner likadant.

Vi är ledsna för att bonussonen ska ta sin familj med sig och flytta till södra Danmark.

Vi är arga över orsaken till denna flytt, som i grund och botten är en flykt från den verklighet de själva skapat.

Vi är besvikna, att vi inget fick veta förrän allt var bestämt. Vi fick veta det bakvägen. Vid konfrontation fick vi veta att de undanhållit oss sanningen, just för att de visste hur vi skulle reagera!

Vi är otroligt oroliga, för vi tror inte att detta kommer att gå bra. Inget jobb är ordnat, ingen lägenhet är ordnad. Hur ska Ebba och Amadeus reagera? Kommer man att kunna hålla sams, när man upptäcker att ingenting blev bättre? Det kanske till och med blir sämre, på många sätt och vis.

Så om jag kommer att vara lite låg av och till här på bloggen så är detta orsaken. Varken jag eller sambon vet hur vi ska hantera detta. Vi vet att det skapar en massa känslor inom oss. Vi pratar mycket om det, men vi är helt maktlösa. Det är deras liv och det kan vi inte styra. Vi kan bara vara oroliga för hur det ska gå.

Efterlyst

När jag tittade på Efterlyst ikväll så blev jag så upprörd över sexhärvan som de nu nystat upp i några program. Det är alltså en sorts nätverk med äldre män som har sex med unga tjejer. I vissa fall så handlar det om sk gangbangs. Jag blir så äcklad och arg när jag hör att det är välbeställda gifta män och familjefäder mitt uppe i karriären som utnyttjat dessa tjejer. Dels tänker jag på de unga tjejer som råkat ut för detta. Samtidigt så blir jag även upprörd över dessa mäns familjer. Hur hanterar man att man får veta att ens man eller pappa är sexförbrytare? Det borde vara skottpengar på sådana. Eller så ska de snöpas med en slö morakniv!

CP=Clever and Pretty

Trebarnsmamman hade ett inlägg igår i sin blogg om att CP används som skällsord och har gjort så i många år. Själv blir jag alldeles knottrig av ilska när jag hör vuxna människor skrika ut CP när de blir arga. Det händer tyvärr att man hittar det i blogginlägg ibland. Då pratar jag inte om barn eller tonåringar utan vuxna, förhoppningsvis annars så kloka, människor.

Jag har tampats med bonusdottern, som tyckt jag är löjlig när jag sagt till henne om att CP inte är ett skälls ord.

Nu har det startats en kampanj om att vi en gång för alla ska sluta använda detta ord. Det finns en grupp på Facebook man kan gå med i som stöd. Den heter I LOVE CP och du hittar till den här.

Hjälp oss att kämpa för att CP hädanefter bara används som en diagnos, inte som något annat.

CP står för Cerebral Pares och handlar om att man har störningar i muskelkontrollen. Det är en skada man kan få under fosterstadiet, i samband med förlossningen eller de första levnadsveckorna. Det kan vara av mycket olika grad allt ifrån en lindrig CP-skada till där skadan är så stor att man blir multihandikappad. CP är ett funktionshinder man HAR. Det är INTE något man ÄR.

Trebarnsmamman länkar i sin tur vidare till en blogg där en mamma skriver om sin CP-skadade dotter. Läs den och lär lite mer om detta funktionshinder.

För gärna detta budskap vidare.

Min son har också en CP-skada, vilket för mig har inneburit att jag haft förmånen att lära mig att leva livet med öppna sinnen, fått lära känna människor som jag aldrig skulle lärt känna annars. Han har lärt mig att ta till vara vardagens glädjeämnen och att leva i nuet.

Penningfunderingar

Jag blir så upprörd när jag hör talas om alla dessa bonusar och höga löner hit och dit, som hela tiden hörs på alla nyheter numera. Det är summor som är så astronomiska att man inte ens kan föreställa sig hur mycket pengar det är. Hur kan man behöva ha så mycket pengar? När ska man hinna göra av med dem?

Väninnan U och jag satt och funderade över detta i tisdags när hon var här. Är det så att pengarna inte längre är pengar för dessa höga direktörer? Har pengar blivit något abstrakt för dem. Pengarna ramlar in på deras konto, där tar en penningplacerare hand om dem och ser till att de förräntar sig på bästa sätt. Medan direktören inte ens behöver fundera över vad det är för pengar h*n använder dagligen. Att det sedan hela tiden läggs till och växer på h*ns konto bryr han sig inte om.

Pengar kan ibland bli som monopolpengar. Det vet jag själv från den tiden jag jobbade som ICA-kassörska. När man på kvällen kunde sitta och räkna dagskassan och ha fyrahundratusen framför sig på bordet. Då var det inte riktiga pengar för en, på något vis. Är det på samma sätt för dessa direktörer?

Det som upprör mig mest är hur man hanterat AP-fonderna. Det om något är väl våra pengar, som man bara spekulerat bort och dessutom får bra betalt för att man gjort det. Det är så sjukt, så det är inte sant.

De här personerna skulle behöva leva ett riktigt pensionärsliv under minst ett år, för att förstå hur det är för den vanliga lilla människan. Där man hela tiden måste vända på varje krona, när man måste fundera över om man ska satsa på att köpa nya vinterskor eller en ny vinterjacka. Om man kan unna sig att köpa lite vin för att få känna lite fest. Eller där man nästan har ont i magen inför bilbesiktningen för man är rädd att det ska bli anmärkning som kostar reparationer. Skruttbilen som man egentligen inte har råd att ha men så ändå ger en den där lilla extra friheten.

Skulle dessa bonusdirektörer behöva leva så under en period så tror jag de skulle få en chock. Men onekligen så skulle det vara en nyttig upplevelse. Tror jag i alla fall.

Nu osar det svordomar

Tro inte att det är så enkelt att bara för att man tycker om att sy, så tycker man om att sy allt. För så är det inte. I alla fall inte för mig. Jag tycker vansinnigt illa om att behöva lappa och laga. Speciellt bedrövligt är att att byta dragkedjor. Det gör jag idag. I min vinterjacka som egentligen behövt en ny dragkedja redan förra vintern. Igår kunde jag inte längre dra upp kedjan, så nu var det absolut nödvändigt. Jag sprättade bort eländet igårkväll och fick ont i fingrarna som belöning.

För en stund sedan så hade jag nålat fast kedjan i jackan. Gissa om jag svor när jag kom längst upp och upptäckte att jag nålat fast kedjan bak och fram.

Men skam den som ger sig. På´t igen!

Uppdaterat: Nu är dragkedjan på plats och allt gick bra till slut. Pust!

Brunnit av eller brunnit upp

Idag har jag brunnit av ordentligt, som Alex i RixFm brukar uttrycka sig. Det är så att vi haft en kreditskuld hos Wasa Kredit på vår bil. I december var den skulden så låg att jag betalade in hela beloppet. Nu var allt ur världen. Trodde jag!

I december kom en faktura ifrån dem som var nollad. Då var jag ju helt övertygad om att skulden var reglerad. Idag kom en faktura på 136:- och jag undrar då var det var för pengar. Jag försökte läsa mig till det bland deras uppradade siffror. Trots att jag är ekonom i utbildningen så lyckades jag inte förstå.

Jag ringer då upp dem för att få en förklaring. Jag vill alltid veta vad jag betalar för. Efter en liten väntetid så får jag prata med Hanna. Hon tillrättavisar mig att jag får ju inte tro att jag kan komma undan räntan. Jag försöker förklara vad det är jag inte förstår, bland annat hur jag kunde vara skyldig de 0 kronor i december och helt plötsligt är jag skyldig dem 136:-. Jag vill veta hur det gick till.

Så fort jag försöker säga det jag vill säga avbryter hon mig för att tala om att jag gjort fel. Ingen förklaring om vad för fel jag begått. Jag ber henne vid flera tillfällen att vara tyst och låta mig prata till punkt. Men det klarade hon inte så till slut brann jag som sagt var av ordentligt. Jag sa då till henne att hon skulle vara tyst, så skulle jag säga till när hon fick prata. Då slänger människan på luren!!! Där står jag med en kopplingston i örat.

Var jag arg innan så kan ni kanske gissa hur jag var efter den behandlingen. Jag vrålade rätt ut i ilska. Rödhårig med gröna ögon har satt sina spår i temperamentet.

Jag ringer upp Wasa igen, ilsken så jag nästan står och hoppar. Hör och häpna, Hanna svarar igen. Då frågade jag henne varför hon slängde luren i örat på mig. Samtalet blev bortkopplat, påstod hon. Det tror jag var jag vill om. Hon ville inte prata med mig nu heller, utan kopplar mig till kreditavdelningen.

Där får jag prata med Johan. Jag talar om för honom att jag är uppretad och även varför. Han höll med mig om att så får inte en handläggare bete sig. Han lovar dessutom att vi ska försöka reda ut problemet med pengarna. Och det gör vi. Jag får prata i lugn och ro och ställa mina frågor. Han förklarar och jag fattar på en gång. Jag hade missat att räkna in räntan när jag betalade slutpengen. Jag tog bara kapitalskulden. Jag misstänkte själv att det var något sådant, men jag ville ha det förklarat för mig.

Det slutade med att jag till och med fick Johans direktnummer, ifall det skulle strula något mer. Han skulle även ta hand om Hanna-problemet, sa han. Han återupprättade Wasa Kredits rykte hos mig.

They did it again

Försäkringskassan är en rent otrolig organisation. Den verkar leva i sin egen lilla värld, där man inte behöver ta hänsyn till människors behov.

Nu har de konstaterat att de har så dålig ekonomi, att de inte kan göra utbetalningar till alla som behöver. Så folk som har rätt till föräldrarpenning, sjukersättning och bostadsbidrag får vänta.

Undrar om dessa stackars drabbade kan säga till sin hyresvärd att de inte har några pengar, så värden får vänta med hyran?

Detta är helt sanslöst!