fredag 14 september 2012

Livskraft

I våras beskar jag detta Ödesträd hårt. Jag gav bort sticklingar och satte även en egen ny planta. Meningen var att den gamla plantan skulle kastas. Men den fick stå kvar i väntan på att mitt eget skott skulle ta sig.

Och där blev den stående. Jag har skvättat på den lite vatten ibland när den sett för ledsen ut. När vi kom hem från Sundsvall så var den fylld av vita knoppar. Med knotiga grenar och ett glest bladverk så är den hur livskraftig som helst. Inte kan jag kasta den nu. Den får nog leva ett tag till.

torsdag 13 september 2012

Tankar från en medmänniska

Jag känner att jag måste göra en uppföljning på mitt inlägg om hissproblemet och att man behandlas olika om man är svensk eller utlandsfödd. Jag har fått många positiva reaktioner, vilket glädjer mig. Tyvärr så är det fler än jag som upplevt att ursvenskar och invandrare behandlas olika. Det gör mig enormt upprörd och frustrerad.

Jag bor i en invandrartät kommun. Vi är en av de kommuner som tog emot många som arbetskraftsinvandrade på sjuttiotalet. Sedan har vi en hög population av syrianer som invandrat på grund av förföljelser för sin religion. På senare år har vi även tagit emot flyktingar från Irak och andra krigförande länder. Det har gjort att det tyvärr vuxit fram en invandrarfientlig kultur här. Bland annat så har Nationaldemokraterna fått ett starkt fäste och sitter i kommunfullmäktige. Det känns väldigt otäckt för mig.

På grund av vår kommuns sammansättning så ser jag en hel del av problemet jag tog upp i förra inlägget, att man skiljer på folk och folk, så att säga. Dessutom skiljer man ofta på vart ifrån folk har invandrat. Kommer man från forna Jugoslavien så behandlas man bättre, än om man kommer från Irak.

Jag förstår inte varför det ska behöva vara så. Många av dessa människor kommer ifrån krigshärjade länder. De har fruktansvärda minnen i bagaget. Ändå har de haft modet att lämna allt, precis allt, för att komma hit. De flesta är oerhört arbetsamma och tar de mest skitiga arbetena, sådana som "vi svenskar" ofta nedvärderar.

En av mina tvättkompisar kommer från Libanon. Bland annat så sköts hennes pappa ner på öppen gata. De fick fly till en farbror som bodde i en muslimsk del av Beirut. Själva var de kristna, så min granne vågade inte gå ut ensam för hon var rädd för att bli attackerad. Det handlar alltså om en liten skolflicka som inte vågar gå ut på gatan eller gården. En massa sånt har hon varit med om, innan de kom till Sverige. Hon har bott här i över tjugo år och pratar bra svenska. Hon har fyra barn som studerar och är väldigt fina och skötsamma. Hennes man sliter som ett djur genom att jobba på restaurang. Varför ska de ses som sämre människor än vi? Jag fattar inte.

Visst uppstår det problem när det kommer en massa människor hit. Många har krigskador och krigsminnen som kan skapa psykiska problem. De flesta behöver svenskundervisning. Det ska ordnas fram boende till dessa människor. Som det är idag så bor många av de nyanlända inneboende hos släktingar i trånga lägenheter. Bara det fenomenet skapar problem. Kostnaderna för försörjningsstödet ökar.

Men ska vi inte kunna vara så generösa att vi kan bjussa på det? Själva sitter vi trygga i vår lilla bubbla. Om vi tar emot dessa människor så måste vi även se till att de får en plats i vårt samhälle. Och det helst så snabbt som möjligt för att minska problemen. Jag tror vi alla måste hjälpa till på något sätt. Att acceptera och respektera våra utlandsfödda grannar är ett väldigt enkelt sätt att hjälpa till på. Det krävs inte mycket arbete för det. Endast en förståelse för sina medmänniskor. För det är ju det de är, våra medmänniskor.

För några år sedan såg jag ett TV-program hur man tog emot invandrare i Kanada. Där hade man fadderfamiljer som hjälpte till att slussa in den invandrade i det kanadensiska samhället. Det tycker jag låter som en mycket god idé. Varför inte ta efter, på ett eller annat sätt. Jag tror vi skulle tjäna på det i längden, både ekonomiskt och på medmänsklig nivå.


I bondeland

Jag är inte mycket för att titta på realitysåpor. Tycker de är rätt löjliga och visar oftast det sämsta hos personerna som deltar. Men det finns en serie som jag följer slaviskt. Det är "Bonde söker fru". Jag bara älskar den serien. Den har börjat ikväll så nu är hösten räddad. Jag vet inte vad det är som jag gillar så mycket. Kanske för att jag är rätt kär i kärleken och tycker om att se lyckliga människor. Till skillnad från andra såpor så är ju människorna i denna serie rätt snälla mot varandra. För det mesta i alla fall. Så nu kan jag njuta varje onsdag ett tag framöver.

onsdag 12 september 2012

Älskade Melina

Vi har varit på begravning idag. Det var morfar Oliver som inte orkade längre. Han dog medan vi var i Sundsvall. Morfar Oliver var Madelenes och Johans morfar, dvs sambons fd svärfar. Att det var så hade vi aldrig problem med, utan han var en del av vår familj.

För att få allt att fungera logistiskt så gjorde vi så att sambon hämtade Madde, Ali och barnen. Jag tog bussen till kyrkan. När vi sedan skulle åka för att delta i gemensamt fika så gjorde vi så att Madde åkte med sin morbror och jag, sambon, Ali och barnen åkte i vår bil. Madde hade sagt till att vi var tvungen att ta med oss en väska från bilen, där hon hade välling och blöjor till Nelson.

Så när vi kliver ur bilen så tar jag den väskan. Då tittar Melina strängt på mig och säger: "Det där är mammas väska. Du har en egen." Och så pekar hon på min handväska. Lilltrollet, hon är för go......:-)

Nu har jag varit bitchig igen.

Vi bor i höghus. Det är elva våningar högt och vi bor på den åttonde. Det gör att vi är väldigt beroende av hiss. Det finns två hissar i huset, en stor och en liten. Vi är ca sextio familjer att dela på dessa.

Sista halvåret har den lilla hissen strejkat med jämna mellanrum. På slutet har det känts som att den stått still mer än den har fungerat. Dessa hissar är relativt nya. De sattes in för fem-sex år sedan när hela huset totalrenoverades. Och sedan dess har de krånglat med jämna mellanrum. Det är ett ständigt irritationsmoment för oss hyresgäster.

När vi åkte till Sundsvall stod den lilla hissen på sjätte våningen. Redan då hade den stått still i flera dagar utan åtgärder. När vi kom hem en vecka senare, stod den kvar på samma våning. Då började vi fundera om det har gått så långt att folk inte längre orkar ringa och klaga. Jag väntade några dagar för att se om något skulle hända.

Igår hade jag tvättstuga. Det har blivit så att vi är tre kvinnor som hjälps åt med tvätten. Vi bokar bägge tvättstugorna tillsammans och hjälper varandra för att få undan tvätten så fort som möjligt. De andra två är utlandsfödda. När vi då pratar om hisseländet får jag höra att de har ringt och felanmält. Men fått till svar att så länge det finns en fungerande hiss så kommer inget ut och lagar den andra.

Ett sånt svar kan jag inte finna mig i utan ringer direkt till hissbolaget och undrar vad de håller på med. Jag är rejält irriterad och skräder inte orden. Det resulterar i att hissen är lagad inom en timme. Dessutom skriver jag ett ilsket mail till HSB där jag påtalar detta problem med hissarna och kräver att något måste göras snart, annars kommer vi att kräva hyresreduktion.

Eftersom reparationen nu gick så snabbt och utan krångel så börjar jag och mina tvättande väninnor att fundera om det är så att när jag, som pratar klingande svenska, ringer så blir jag åtlydd. Medan de som bryter på svenska blir nonchalerade. Jag har stött på detta fenomen tidigare, i alla fall där man kan misstänka att det är så. Det gör mig riktigt ordentligt upprörd. Är det så, så är det rent ut sagt för jävligt. Är det något som får igång mig så är det orättvisor. Så nu är jag på krigsstigen. Vad jag ska göra vet jag inte än, men något lär det bli.

By the way, så har jag fått svar från två olika människor på HSB där man lovar se över problemet och höra av sig till mig. Ibland lönar det sig att vara bitchig!

måndag 10 september 2012

En ny och en gammal väska


Här har jag sytt en ny axelremsväska. Den har en reglerbar axelrem. Modellen är stadgad med stelt vlieseline.

Det är en färgglad väska för den som vågar och vill sticka ut.

Alla uppgifter om bägge väskorna hittar du på hemsidan, www.cickidesign.se

Den här väskan är det länge sedan jag sydde, men av någon anledning har bilden försvunnit från hemsidan. Förmodligen är det administratören (jag) som klantat sig. Sedan har det dessutom tagit lång tid innan jag kom mig för att göra nya foton att lägga ut. Men här är den igen. Och den är jäkligt snygg i sitt oanvända retrotyg.