Lucian

När jag växte upp så var vi de flesta jularna hos farmor och farfar. Där var också stora delar av pappas släkt. De närmaste bestod av farmors tre systrar med män och barn. Plus farmors föräldrar, gammelmormor och gammelmorfar. Farfars släkt träffade vi sällan. För att inte tala om mammas släkt, min mormor och morfar. 

Farmor var den dominerande, samtidigt som hon klistret som höll oss samman. Det fanns inte en högtid som inte hon visste hur man skulle fira. Våfflor på våffeldagen, gås på Mårten gås, trots att det inte fanns det endaste skånska påbrå hos oss. Allt skulle vara efter regelboken.

En sak som jag kom på ikväll, och som var en jultradition, var Lucian. Jag vet inte, men jag misstänker starkt att farmor låg bakom Lucians tillkomst. Alltså inte den riktiga Lucia från Sicilien. Utan vår släkts Lucia.

Så här var det. 

Lucian var som en sorts vandringspokal. Man fick henne i julklapp. Men alltid i hemlighet. Ingen visste var Lucian hade sin gång. Någon, oftast ett ungt nygift par, fick Lucian i julklapp. Sedan fick hon bo hos dem, fram till nästa jul. Då skulle de ge bort henne till någon annan lämplig mottagare. Givetvis i hemlighet. Under året som gick, så skrev Lucian om vad som hänt i familjen hon bott hos, om de varit snälla mot henne, om hon fått varit med eller om de stuvat undan henne i en garderob.

Jag gissar att denna tradition började när farmor och hennes systrar gifte sig och fick barn. De var rätt jämngamla och fick barn ganska tätt inpå varandra. Så det känns rätt att tänka att det var så det började. Det finns inte så många kvar att fråga. Det är bara pappa och en kusin till honom som fortfarande lever. De vet kanske hur det är, men jag har glömt att fråga dem. Måste komma ihåg att göra det.

Jag var själv med och fick Lucian när jag var nygift för snart fyrtio år sedan. Men då var hon ingen Lucia längre. Den gamla Lucian hade lämnat in. Hon hade genom åren blir trasig och lagad, smutsig och rengjord så gott det gick. Till slut gick det inte längre. Så när jag och min dåvarande man fick henne så hade hon mer blivit som en lite större teskedsgumma, med tillhörande kaffepetter.

Jag har frågat pappa om han vet vart hon till slut tog vägen, men han vet tyvärr inte. Hon försvann någonstans. Kanske någon familj stoppade in henne i en garderob och glömde bort henne. Jag är i alla fall glad att jag kom ihåg henne ikväll. Kanske jag på detta vis ändå kan hålla lite liv i Lucian på det här viset.

Ibland räcker någon ut en hand och hjälper till

Helt klart finns det godhet i världen. Det visar denna artikel där flygplanspersonal ordnade så en passagerare inte skulle komma försent till sin mors dödsbädd.

http://www.dn.se/nyheter/varlden/flyg-vantade-in-man-pa-vag-till-doende-mor

Själv har jag varit med när SAS-personal ansträngde sig lite extra. Det var när jag var aktiv i RBU. Vi hade varit på konferens på Gotland. När vi skulle åka hem var det väldigt dåligt väder. Det var gränsfall för att flyget skulle fungera.

Vi skulle även byta på Arlanda för att flyga vidare till Sundsvall. Jag och min väninna Lisbeth hann kom med det första planet, men vår väninna Elisabeth kom inte med. Varför minns jag inte nu. Vi visste då att det skulle bli problem för Elisabeth på Arlanda. Hon hade även svårt att gå på grund av sin reumatism, så hon skulle inte kunna springa mellan gaterna.

Men personalen löste det galant. Sundsvallsplanet inväntade det sena Gotlandsplanet. Och med Elisabeth i en rullstol kommer Arlandapersonal springandes, för att hon skulle hinna. Så fort hon var ombord lyfte planet mot Sundsvall. Vi fick sedan veta att det var det sista planet som lyfte den dagen, eftersom ovädret tilltog.

Bakdukar

 Jag har aldrig tyckt att det är speciellt kul att brodera. Jag har gjort mina tappra försök, men oftast ledsnat på halva vägen. Numera har jag lärt mig att inte falla i farstun för något vackert broderiprojekt i sybehörsbutiken. Jag ska hålla mig till min symaskin, stickor och virknålar. Det är där jag hör hemma.

Däremot var mamma fantastiskt duktig på att brodera. Även pappa är det. Han började brodera på 50-talet när han tillbringade lång tid på sjukhus efter en stor brännskada. Dessutom broderar han fortfarande.

 Efter jul fick jag ett ryck och röjde i linneskåpet. Då hittade jag dessa skönheter, som är ärvda handdukar. Vad jag kan förstå, så måste mormor också varit duktig på det här med broderande. Fast jag minns henne bara med stickor i handen, stickandes sockor och vantar till alla barnbarnen.

Tänk att initialerna till Anna Andersson kan blir så vackert som på den översta handduken. Baksidan är nästan lika vacker. Den andra handduken är så vacker i sin struktur, fast det syns inte så bra på bilden. Jag vet inte om den är hemvävd eller inte, men jag skulle gissa på det.

Detta är inte någon glassreklam utan min mammas initialer. G:et står för Gertrud, ett namn hon aldrig tyckte om. Jag har det som andranamn och tycker inte heller om det. Mamma hade velat hela Ingegärd som var hennes andra namn. Med facit i hand så är det nog trots allt bättre att ha GB som initial än IB (InformationsByrån). Det ger en fadd smak i munnen om skumraskaffärer på sjuttiotalet.

Min barndoms skola

Mina första två år i skolan gick vi i baracker som låg nära Lästmakargatan. Då hade vi en fröken som jag minns var snäll, men som jag inte kommer ihåg vad hon hette. I trean flyttade vi till denna skola, Almtunaskolan. Läraren hette Sven-Olov Assander och han lever kvar i mitt minne som världens bästa lärare. Jag har räknat ut att vi var förmodligen hans första klass, eventuellt andra. Han var i alla fall väldigt ung. Och väldigt inspirerande för en vetgirig liten Cicki. 

 

Detta var ju på femtiotalet när vi stod inför en värld stadd i förändring. Världen hade börjat hämta sig efter kriget. Moderniseringen av samhället var på frammarsch. I Sverige växte industrin, vårt sociala nätverk växte fram. Sovjet och USA började sina rymdprogram. Allt andades framtidstro. Allt var mycket spännande.

På den resan tog magister Assander oss med på. Vi pratade politik, inte bara svensk politik utan även hur det såg ut i världen omkring oss. Det var redan då man började prata om ett gemensamt Europa. Han tog med oss på sin resa till Sovjet där han träffat andra studenter. Vi pratade satelliter, förbränningsmotorer och allt annat. Han var otroligt engagerad och som sagt var så har han levt kvar i mitt minne.

Skolan var nog ganska modern för den tiden. Vi gick i den bortre flygeln, på den här bilden. Där låg även matsalen. På vinden! Hur de fick upp maten dit har jag ännu ej fattat. Gymnatisksalen var på vinden i den främre flygeln, i de tre fönstren man kan se på bilden. Gympan var nog det jag tyckte sämst om. Trots att jag var liten och späd var jag fruktansvärt klumpig. Det var ju mycket redskapsgymnastik och jag avskydde det hela tiden.

I samma flygel låg även syslöjdsalen. Så där tog jag mina första stapplande systygn. Samt lärde mig grunderna för stickning.

Det som inte syns på den här bilden var att det låg en damm på sidan om skolgården. Så om du tänker dig att du går över gräsmattan lite till vänster i bild, så ligger dammen där. På våren och sensommaren var det där man samlades. Det måste varit unikt att ha en damm på skolgården. Det var ingen tanke på barnens säkerhet där inte. 

Den här skolan har jag enbart ljusa minnen ifrån. Det blev lite sämre med det, ju äldre jag blev. Eller rättare sagt, ju mer vi flyttade. Här gick jag i alla fall kvar tills första terminen i sexan. Då flyttade vi till en liten by ett par mil norr om Uppsala. Men det är en annan historia.

Min barndomsgata ll

Vi flyttade från Haraldsgatan 1952. Då var jag tre år. Vi flyttade in i något som måste varit som en dröm för mina föräldrar. Att komma ifrån det helt omoderna boendet till en sprillans nybyggd tvårumslägenhet på 50-talet var förmodligen som natt och dag.

Det här är bilden på min barndoms lekplats. Huset till höger måste vara huset som min bästa kompis Kicki Jansson bodde i. Vi bodde i huset framför, på andra våningen, med ett sånt där tjusigt burspråk som man ser på bilden.

Jag har mycket minnen därifrån. Speciellt från min kompis och hennes hund King. Men även andra minnen som hur lägenheten såg ut, hur det såg ut i tvättstugan. Det var en sån där jättestor stenmangel, som mamman var så rädd för att vi skulle göra oss illa på. Det fanns skräckhistorier om barn som blivit ihjälklämda i sådana manglar. I lägenheten fanns allt som fanns på femtiotalet. Naturligtvis den klassiska stringhyllan. Den delade av vardagsrummet så pappa fick som en liten kontorsdel där. I burspråket stod det en ljusblå blommig fåtölj utan karmar och med en volang som dolde benen. Den kallades för stickfåtöljen. Förmodligen för att den var karmlös så det fanns utrymme för stickande armar.

Jag har ett sånt där udda minne därifrån. Jag minns att jag vaknade en morgon och mamma satt i köket och sydde. Hon hade sytt en hängselkjol med bolero till mig. Den var tegelröd. Jag vet inte varför jag minns det så väl. Förmodligen för att jag kände mig väldigt fin i den. Jag har ett foto där familjen är fotograferade i vardagsrummet. Det är jag, min bror, mamma och pappa. Mamma är gravid med min syster. Jag har min älskade docka i famnen.

Jag började även i skolan medan vi bodde kvar här. Oftast hade jag sällskap hem med en grannpojke från min klass. Han hette Jan-Olov och jag var så kär i honom, så som man bara kan vara när man är 7-8 år. Han bodde i ett av husen som ligger till vänster i bild.

Min bror föddes här i december -52. Jag har för mig att vi flyttade när jag var åtta år. Då flyttade vi till en nybyggd villa i ett helt nytt område i Uppsala. I mitt minne föddes min syster efter att vi flyttat till villan. Pappa säger att hon föddes innan vi flyttade. Jag måste nog ge honom rätt, för hon är född -56. Då var jag bara sju år. Så pappas åttiåriga minne är kanske bättre än mitt sextiåriga. Eller så minns man bättre när ens barn föds än när ens syskon föds.....:-)

Min barndomsgata

Jag är rätt dålig på att surfa runt. Gör jag det så blir det mest på syrelaterade sidor. Men min syster är fenomenal på att hitta spännande saker. Nu har jag, via pappa, fått en länk som är oerhört kul. Den heter Digital museum och består av samlade museibilder.

Där hittade jag bilden på min barndoms gata, Haraldsgatan. Den finns inte längre utan revs för många, många år sedan. Där bodde vi tills jag var tre år. Jag har fortfarande klara bilder om hur det såg ut inomhus och på gården. Det var vedspis, kallvatten, toalett på gården och råttor vid soptunnorna.

Den här bilden är från 1908 så det såg inte riktigt ut så här när jag växte upp. Då var det även byggt hus där staketet finns. Vi bodde till höger in på gatan. Man gick in genom en portal för att hamna på gården. Därifrån gick man vidare in i husen. I mitt minne är gatan mörkare än den är här. Men det kan vara mitt minne som spelar mig ett spratt.

Nu ska jag kolla vidare.

Spill-Fia

Ikväll ska ni få ett riktigt gammalt minne av mig. Det dök upp, eftersom jag spillde lite rödvin på  min nya vita jumper.

Jag tror det var 1990 det hela utspelade sig. I Århus, Danmark. Det var på hösten i september, möjligtvis tidig oktober. Det var i alla fall varmt som attan för årstiden.

Vi var på det andra Nordiska Symposiet för Damp/Mbd (numera Adhd). Jag och min bästa väninna skulle dela hotellrum. Vi kom till Århus dagen innan symposiet skulle börja. När vi checkat in på hotellet så gav vi oss ut på en vandring i byen. Naturligtvis så gick vi på en livsmedelsbutik och köpte vin. Det måste man ju göra när man är i Danmark. I alla fall så gjorde man så på den tiden.

Det var varmt och vi skulle byta om tills vi skulle gå ut och äta. Men först ville vi slappa lite. Så när vi kom tillbaka upp på rummet slog vi upp varsitt stort glas röt.Vi knäppte på TV:n och hamnade i ett program där man visade tittarnas egna inskickade videofilmer. Jag satt i enbart trosor och min vita älsklingsblus och tittade.

Helt plötsligt så ser jag på TV:n en videosnutt med två hundar, en stor och en liten. Den stora hunden ligger och vilar när den lilla hunden kommer fram, lyfter på benet och kissar på den. Inte nog med det, när den kissat klart så krafsar den jord över den stora hunden.

Jag bara dör av skratt. Samtidigt som jag häller det röda vinet över min vita älsklingsblus. Då dör jag igen. Av skräck. Jag sliter av mig blusen och kastar ner den i handfatet i badrummet. Där spolar jag kallt vatten över den, för det hade jag hört skulle ta bort rödvinsfläckar. Att jag hade rödvin även på trosor och BH bekom mig mindre.

Efter en stund ska jag titta till blusen. Då har rödvinsfläckarna blivit gröna. Och jag dör en gång till och skriker rätt ut. Nu kastar jag mig på telefonen och försöker förklara för receptionisten vad jag har problem med. Hon lovar att skicka upp en städerska som ska hämta min blus. Jag säger också att blusen är dyngsur.

Efter bara fem minuter står det en söt liten städerska utanför dörren. Hon har en plastpåse med sig att ta min blöta, grönfärgade, vita blus i.

Dagen efter, när jag kommer upp på rummet i en paus, så ligger min vita blus på sängen. Helt ren, pressad och fin. Medskickat var även en räkning på 100 danska kronor. Det var värt varenda öre och jag använde blusen i många år till.

Hur gick det med min nya jumper ikväll? Jo, jag sköljde den direkt med kallt vatten och skrubbade med lite vanlig tvål. Nu är fläckarna borta och allt är bra igen. Jag är en riktig spillfia så jag börjar lära mig hur man ska ta bort fula fläckar.

Minnen

Ikväll blev jag nockad av gamla minnen och känslor. Det blir så ibland.

Mitt 60-tal

 

Idag när jag lyssnade på Sommar i P1 så var det för mig två rätt okända systrar som pratade, Klara och Johanna Söderberg. Jag visste att de var duon First Aid Kit och att de spelat för Patty Smith när hon fick Polarpriset. Det var ungefär det enda jag visste.

Det var ett spännande program att höra dessa unga tjejer berätta om sin resa till att bli en känd popduo. Det som gjorde det extra spännande var deras val av musik. Det var musik som passade mig som hand i handsken. När de spelade Buffy Sainte-Maries Universal Soldier så var det som att jag kastades tillbaka till mitt 60-tal. Det var då jag var ung.

Mitt 60-tal bestod mycket av musik. Det var då Beatles, Rolling Stones och alla de andra stora kom. Det var då allt hände inom musiken. Vi som var unga fick vara med om det och jag tror inte någon som växte då kunde missa allt detta.

Men det var inte bara musik det årtiondet. Det var mycket politik också. Det var då de stora viktiga ledarna dödades, John F Kennedy, Robert Kennedy, Martin Luther King och Malcom X. Det var då Martin Luther King höll sitt berömda tal "I have a dream".

Det var det årtiondet vi levde med Vietnam-kriget. Det gick inte att vara oberörd av det. Alla tog någon form av ställning. Vi som var unga gjorde det på vårt vis. Jag var "mods". Vårt kännetecken var de stora bylsiga militärjackorna med peace-märken ditritade. Tyvärr fick jag aldrig själv någon sådan jacka, men jag var "mods" till själ och hjärta ändå. Vi pratade mycket politik. Det var så då. Peace, Love and Understanding.

Vietnam-kriget skapade en enorm proteströrelse som svepte över världen. Det gicks protestmarscher överallt. Det var 1968 som Olof Palme gick med i en demonstration mot USA:s krig mot det som då var Nordvietnam. En demonstation som Palme kritiserades mycket för och som gjorde att det var mycket spänt mellan Sverige och USA under ett antal år. Det var även under sextiotalet som studenterna revolterade runt om i världen. Det var som sagt mycket politik då.

Ibland känns det som att allt hände under mitt sextiotal. Vi hade en fantastiskt tillväxt och visste knappt vad arbetslöshet var för något. Vi var oövervinnerliga, vi som växte upp då. Jag är glad att jag fick vara med. Det var 60-talet som formade mig till den jag är idag.

Allt detta mindes jag på grund av en enda melodi på radion!

Klädminnen

När jag sitter och surfar runt på sybloggar så svider det i hjärtat att jag inte har kvar alla barnens kläder som jag sydde. Många var återbruk av mina gamla kläder. Jag minns en bäbisklänning som jag sydde till dottern av en gammal kjol jag själv haft. Den blev så oerhört fin.

Eller jeansjackan jag sydde till sonen av gamla avlagda jeans. Först hade han den, sedan ärvde dottern den och till slut så hade jag den och kände mig så fin.

För att inte tala om alla klänningar jag sydde till dottern. När hon var liten så frossade jag verkligen i små söta flickklänningar med rysch och pysch och spets. Ingenting av detta finns kvar. Inte ens på bild. Det var ju så när man inte hade digitalkamera. Då valdes fotoobjekten med omsorg. Dessutom var jag inte betrodd att använda kameran själv.

Det är tur att jag har bilderna kvar uppe i huvudet. Men det skulle vara kul att dela med sig av dem till er.

Min farmor, del 2

Min farmor växte upp med tre systrar. De växte upp på en liten gård i Tierp. Så småningom flyttade alla fyra in till Uppsala, men kontakten med Tierp fanns alltid med. De var väldigt tajta och jag växte upp med hela den släkten väldigt nära. Så länge gammelmorfar levde så var det nog Maria och Johan som var det sammanhållande kittet för systrarna.

Eftersom farmor skilde sig tidigt så blev det naturligt att pappa vistades mycket hos sin mormor och morfar. Farmor var ju tvungen att arbeta för att försörja dem. En som också växte upp hos sin mormor och morfar var pappas kusin Ingvar. Hans mamma, Klara, blev tidigt änka. Så av samma anledning som för farmor och pappa så var Maria och Johan ett bra alternativ för att pojkarna skulle få en bra passning.

Tre av systrarna fick bara varsitt barn. Klara fick två, för hon gifte så småningom om sig och fick en dotter i sitt nya äktenskap. Eftersom systrarna var tajta så blev även barnen, kusinerna, det. Pappa har mer eller mindre växt upp med sina kusiner under syskonliknande förhållande. Alla, utom Ingvar, var dessutom jämngamla. Ingvar var den äldsta av dem.

I början på femtiotalet sålde Maria och Johan gården och flyttade in till Uppsala. De var så gamla att de inte orkade längre. De bodde i huset bredvid farmor så närheten fanns fortfarande där. Jag minns hur man sprang upp och hälsade på dem när man var hos farmor.

Nu blev det farmor som blev det sammanhållande kittet i släkten. Hon och farfar var vaktmästare på något som kallades Dövstumslokalen. De bodde i en våning ovanpå denna festlokal. Det var många gånger som mamma var där och hjälpte till med disk och servering när det var fest. Flera av farmors systrar ställde också upp på samma sätt.

I våningen ovanför fanns det två stora rum. Det fanns några små också, men de här stora rummen gjorde att det var där farmor kunde ordna släktträffar. Då var alla med. Gammelmormor och gammelmorfar, systrarna med sina respektive, pappas kusiner med sina familjer. Vi var många vid dessa tillfällen.

Jag minns dessa träffar med glädje. Alla umgicks verkligen, i alla fall som jag minns det. Vi åt gott och mycket. Farmor var duktig på att laga mat. När pappa var liten drev hon i många år en egen lunchrestaurang och så småningom jobbade hon även som hovmästarinna på gamla anrika Gillet i Uppsala.

Så att ordna dessa släktfester var en livsnerv för henne. Då var hon i sitt esse. Förutom att vi åt gott så pratades det naturligtvis mycket. Vi sjöng och spelade. Många i släkten var musikaliska. Både mamma och pappa hade fantastiska röster. Vi lekte även lekar på dessa fester. Jag minns så väl hur alla satt i ring. Vi hade ett band i händerna som löpte runt. På bandet fanns en ring. Den ringen skulle vandra runt. I mitten av ringen stod en person som skulle gissa vart ringen fanns. Sedan sjöng man då:

"Denna ringen den ska vandra, från den ena till den andra, låt den gå, låt den gå, låt den aldrig stilla stå."

Jag vet inte om man leker sådana lekar längre. Jag tror inte det. Det här var ju innan TV:n fanns i varje mans hem.

En jul minns jag så väl. Vi var kanske inte fullt så många, men pappas kusin Irene var där med sin man Lennart och barnen Mikael och Madelene. Så skulle då tomten komma. Jag var äldst bland barnen och hade väl börjat fatta det här med om tomten fanns eller inte. Då ser jag att tomten har Lennarts långa och smala händer, samt Lennarts klackring. Jag hävdar med bestämdhet att det här är inte tomten, det är Lennart som är utklädd. Alla vuxna säger emot mig. Det var väl för att hålla bilden av tomten uppe hos mina yngre syskon och hos Lennarts egna barn. Tills slut var jag så arg och frustrerad att jag bara grät av ilska för att ingen ville lyssna på mig. Som ni förstår skrattar jag åt den händelsen idag.

Ett annat minne jag har av min farmor var att hon var en urusel bilförare. Hon var så kallad bilkårist.Bilkåristerna startades i början av andra världskriget. Som jag förstått så var det så att dessa kvinnor skulle bistå som chaufförer vid olika transporter, där militären inte kunde göra det själva. Jag tror även de körde ambulanser och sånt. Min farmor var som sagt var bilkårist och att åka med henne var ett äventyr. Jag minns en gång när Bilkåristerna skulle visa upp sin verksamhet. Det skedde vid Uppsala slott. Man körde på gångstigarna nedanför slottet med jeepar. Det var rena rama berg-och dalbaneäventyret.

Det gick bra rent ekonomiskt för farmor och farfar. Farmor var en drivande kraft som alltid ville framåt. Hon hade visioner och en del förverkligade hon också. Så småningom startade de ett maskinverkstad. Farfar hade ett förflutet som mekaniker. Det var främst jordbruksmaskiner som de tog hand om på denna verkstad. Farmor stod för det administrativa. De köpte en fastighet där de kunde ha både kontor och bostad. Nu var gammelmormor änka så hon flyttade också in i denna fastighet i en liten egen tvårummare.

Det blev så småningom så att farmor tog hand om gammelmormor ända tills den dag hon gick bort. Det jag minns väldigt starkt av farmor var att hon tog alltid hand om alla sina nära. Inte som en vårdande Florence Nightingale  utan mer som en som hela tiden fanns där i bakgrunden. Jag tror hon tyckte om att känna sig behövd.

När farmor och farfar fick det bra ekonomiskt så fick vi vår del av det hela. Eftersom som hon bara hade pappa så hade hon även bara oss tre barnbarn. Vi fick mycket presenter vid jular och födelsedagar. En jul minns jag att vi fick varsin skidutrustning. Det var hela kittet med både skidor, pjäxor och skidkläder. Sedan fick vi åka med farmor och farfar på skidsemester till Funäsdalen. Det var ett riktigt äventyr att bo på pensionat. När vi åkte dit så körde vi fel. Eller rättare sagt så var vägen över Helagsfjället avstängd, så det blev en omväg på tjugofem mil. För att då roa oss tre barn så diktade vi visor under resans gång. Farmor var fenomenal på att dikta och rimma. Det var också alltid klurigt att läsa hennes julklappsrim och utifrån det gissa vad det var i paketet.

När jag tänker på min farmor så gör jag det med glädje och beundran. Hon var en stark kvinna. Visst hade hon sina sidor. Allt skulle vara som hon ville ha det. Men jag tror att hon blev sådan på grund av allt hon gått igenom. Hon blev ensamstående mor under ett tidigt trettiotal. Då hade hon dessutom hunnit med att förlora ett barn. Min bonusfarfar blev så småningom gravt alkoholiserad. Ändå gav hon aldrig upp honom. Utan henne har nog vårt liv sett helt annorlunda ut. Vi hade det tufft ekonomiskt mellan varven. Hon fanns hela tiden där och räddade oss. Pappa skulle säkert ge en helt annan bild av detta. Men detta är min bild som jag minns min farmor.

Hon drev ett av sina företag fram till sin sjuttioårsdag. Det var ett så kallat motell som låg norr om Uppsala. Men inte kunde hon slå sig till ro för det. Hon fortsatte att jobba med pappa och mamma E som drev ett cateringföretag på den tiden.  Dessutom hälsade hon ofta på sina gamla väninnor. Hon pratade alltid om dem som "gamlingarna". Själv var hon äldst av dem alla, men hon såg aldrig sig själv som gammal. Hon var lika pigg och alert (och fåfäng) nästan in i det sista.

Jag är glad att jag fick möjligheten att sitta vid hennes sjukbädd veckorna innan hon gick bort. Vi hade ett fantastiskt möte, med mycket skratt och förtrolighet. Hon berättade för mig hur hon ville ha sin begravning. Det var inget sorgligt med det. Hon var helt medveten om att hon inte hade så långt kvar att leva. Men hon ville vara med och styra in i det sista.

En önskan hon hade var att vi inte skulle lämna henne kvar i kyrkan. Hon ville fara därifrån före oss. Farmor, denna starka kvinna, var nämligen väldigt mörkrädd. När vi stod där på kyrkbacken och de lyfte in kistan i begravningsbilen så bröt jag ihop fullständigt. Jag saknar henne än idag fast det var så många år sedan hon försvann. Jag tror vi skulle ha mycket att prata om fortfarande. Så lika är vi.

Min farmor, del 1.

När jag igår skrev ner minnena av min gammelmormor så kom det en massa andra minnen rusande. Det var minnena som rörde min farmor. De är många och ibland motsägelsefulla.

Min uppväxt dominerades mycket av min farmor. Det fanns en farfar också med i bilden, men han var mer en bifigur. Egentligen fanns det två farfäder, en biologisk och en bonusfarfar. När jag pratar om farfar så är det bonusfarfar jag pratar om, farfar Bertil. Den biologiska farfadern hette Gustav och han hade vi aldrig någon kontakt med. Det var vi förbjudna att ha, av farmor. Fast pappa har berättat att vi hade lite kontakt när jag var liten, men det minns jag inget av.

Farmor och Gustav skilde sig när pappa var liten. Varför är det ingen som vet. Varför pappa inte heller fick ha kontakt med sin biologiska pappa är det inte heller någon som vet. Gustav var kanske ingen bra pappa? Eller så var farmor så bitter att hon ville straffa Gustav genom att han inte fick ha kontakt med sin son? Den troligaste anledningen är nog att farmor ville ha pappas och vår kärlek alldeles för sig själv. Jag har förstått i efterhand att farmor hade ett stort behov av bekräftelse. Och pappa var hennes enda barn och vi hennes enda barnbarn.

Mamma och farmor tyckte inte om varandra. Den vetskapen växte jag upp med. Jag fick även ofta höra att farmor ville att mamma skulle göra abort när hon gick med mig. Det var inte speciellt roligt att växa upp med vetskapen av att man var oönskad. Ändå ställde farmor upp för oss ifrån den dagen jag föddes. Det var hos farmor och farfar, pappa och mamma fick bo de första månaderna innan de fick en egen lägenhet. Och jag har aldrig känt mig oönskad av farmor. Så hon ändrade sig tydligen efter att jag föddes.

Farmor var ingen bullbakande och sagoläsande farmor. Hon var en farmor som ständigt var i farten. Hon jobbade jämt. Och när hon inte jobbade så skulle alltid något annat hända. Jag inser att detta är nog ett drag jag ärvt efter henne. Det där att ständigt ha ett behov av vara igång med något. Det är nog även efter farmor jag ärvt mitt bekräftelsebehov. Fast det har jag mer eller mindre arbetat bort. Numera vet jag att jag är älskad för precis den jag är.

Något jag också ärvt efter farmor är mitt namn. Farmor hette Märta Christina. Jag har även ärvt hennes röda hår. När farmor gick bort så var hon alldeles vithårig. Så nu när jag börjar skymta lite vitt i mitt eget hår så vet jag att jag kommer få samma vackra färg som hon hade på slutet. Jag har ett foto av farmor där hon sitter mellan mina barn. Det är en otroligt vacker bild av henne mellan sina barnbarnsbarn.

Jag växte som sagt var upp nära min farmor och farfar. Pappa hade ett väldigt behov av henne. Eller så var det hon som hade ett behov av oss. Vi var alltså väldigt mycket tillsammans. Tyvärr är pappa väldigt bitter på farmor idag. Mycket för att hon förvägrade honom kontakten med sin biologiska pappa. Det känslan hos pappa kan jag förstå. Han blev också väldigt ledsen när han i sin släktforskning upptäckte att det fötts en storasyster före honom. En syster som bara blev några timmar gammal. Det hade farmor aldrig berättat. Varför är det ingen som vet. Kanske hon försökte förtränga sorgen genom att inte dra upp de minnena? Man talade inte heller om sånt på den tiden. Men även detta känner pappa en bitterhet över. Det är väldigt jobbigt när han fortfarande än idag talar illa om henne. Då försöker jag koppla bort och inte lyssna så mycket.

Farmor tog även parti för min mamma när pappa lämnade henne för att leva med mamma E. Det har pappa svårt att förstå. Mamma och farmor som tidigare varit bittra fiender, blev helt plötsligt goda vänner. Det är svårt att förstå människors agerande, speciellt när man inte kan fråga om varför det blev så. Jag är tacksam att jag hann bli en vuxen kvinna innan min farmor gick bort. Det gjorde att jag hann skapa mig en egen bild av min farmor. En bild som skiljer sig mycket ifrån den bilden av farmor som jag fått från mina föräldrar. En bild som är mycket mer positiv och livsbejakande. Det är klart att farmor hade sina fel och brister. Vem har inte det? Men jag försöker se henne i ett brett perspektiv, där den dåliga sidan kan överskuggas av den goda. Så försöker jag se på alla människor som finns i mitt liv. Så varför ska inte farmor få samma chans?

Minnen av gamla släktingar

Mångmamma skrev ett inlägg om den äldsta släkting som hon har minnen av. Det kan du läsa om här.

Då fick jag även mina egna minnen av gamla släktingar. Jag växte nämligen upp med en hel del gamla släktingar omkring mig. Mycket tack vare min farmor.

Den äldsta släktingen jag har minnen av har jag egentligen inte så stora minnen av. Men ändå lite. Det är gammelmorfar, alltså min pappas morfar. Gammelmorfar, Johan, föddes i Tierp 1879. Jag var sju år när han dog 1956. De minnen jag har kvar efter honom var att han var en jäkel på Priffe, ett kortspel. Han skrattade gott och mycket, i alla fall i mina minnen. Jag har också ett kassettband där han finns med som en av rösterna. Det är ursprungligen ett rullbandspelarband som pappa spelat över på ett kassettband åt mig. Bland annat så sjunger jag och pappa på det bandet. Det är väl bevarat här hemma.

Men den som jag har mest minnen av är min gammelmormor Maria. Alltså min pappas mormor och min farmors mamma. Hon föddes också i Tierp. Dock något senare än gammelmorfar, 1883. Hon fanns med under hela min uppväxt och vi hann bli fem generationer innan hon gick bort i januari 1979. Då var jag höggravid med mitt andra barn. Pappa har givit mig gammelmormors alla gamla dagböcker. I de förde hon i hur vädret var, hur mycket ägg och mjölk hon sålde och så vidare. Allt som var viktigt för en bondhustru på den tiden.

Gammelmormor var så pigg och alert. Kanske inte de sista åren, men bra länge i alla fall. Hon tyckte om att följa med i allt och var nyfiken på det nya. På 60-talet, när alla ungdomar fick långt hår, så tyckte hon det var svårt att skilja på pojkar och flickor. Men hon hittade på ett knep. Hon tittade på fötterna. Stora fötter=pojkar, små fötter=flickor. Hon kom ofta med sådana där kluriga inlägg. Som barn spelade vi ofta Chinaschack. Hon slog oss alltid i det.

Jag minns även gammelmormors bror väl. Alla kallade honom för morbror Pelle. Fast han var ju min farmors morbror egentligen. Och han hette inte heller Pelle. Han hette Axel Pettersson. Jag har en tavla hemma på väggen som han målat. Jag älskar den tavlan.

Jag måste nog märka upp alla saker, samt berätta för mina barn vilka skatter jag har. Annars är risken att de försvinner. Lite har jag i alla fall sett till att det finns bevarat. Kistan som Maria och Johan fick med sig som bröllopspresent från Marias föräldrahem, finns numera hos min son. När de fick den var den fylld med hårt bröd och salt. Detta för att de aldrig skulle behöva svälta. Pigtittaren som stod inne på deras kammare finns också hos sonen. Tyvärr har glaset till den gått sönder i en flytt, men sonen har lovat att leta gammalt spegelglas att ersätta det trasiga med.

I sista minuten

Apropå att vara nervös inför en resa så har jag några riktigt hårresande "sistaminuten"-minnen.

Det första var en gång medan jag bodde kvar i Sundsvall. Vi hade varit på konferens i Sollentuna och skulle flyga hem. Det var jättelånga köer vid incheckningen på Arlanda. Men eftersom vi var ett gäng som skulle iväg åt olika håll i landet så besvärade det oss inte speciellt mycket. Vi stod och pratade i lugn och ro och flyttade oss framåt eftersom kön minskade.

Vi var två stycken som skulle till Sundsvall. När vi kommer fram till incheckningen så säger tjejen att gaten till vårt plan är stängt. Vi blir uppmanade att ta vårt bagage med oss och springa. Bagaget skulle vi slänga ner i luckan vid planet. Hon lovar att ringa och säga till att vi är på gång. När vi kommer fram till planet så är det två personer som just kliver av. De ger oss onda ögat. Då förstår vi att det var två "sista minutare" som skulle fått våra platser, om vi inte infunnit oss själva i sista minuten. Trots onda ögon var vi ändå glada att hinna med.

Den andra gånger hade jag jobbat på ett ungdomsläger uppe i Ramsele. När lägret var slut skulle jag flyga ner till Stockholm för att dra iväg till ett annat jobb. Jag skulle flyga från Kramfors i ett sånt där litet "uppochskutta"-plan. Det är ca femton mil mellan Ramsele och Kramfors. Tror jag i alla fall. Killarna som skulle köra mig hade koll på restiden. Påstod de!

När vi närmar oss Kramfors så inser vi att tiden börjar bli knapp. När vi ser flygplatsen så ser vi ett plan som står där. Det är nu bara några minuter kvar innan det ska lyfta. När vi kommer fram rusar jag in medan killarna kommer efter med mitt bagage.

Kvinnan som står vid gaten vägrar att checka in mig. Planet ska strax lyfta. Jag käftar emot att planet står ju där ute så jag borde kunna få komma ombord. Hon vägrar igen. Efter ett antal hårda ord så säger hon att hon ska ringa ut till planet för att höra om det är OK att jag kommer ombord. Jag får min tillåtelse och kan rusa ut på startbanan med bagaget i högsta hugg. En flygvärdinna tar emot vid trappen. Jag ber om ursäkt för att jag är sen. Då säger hon med ett stort leende att det gör ingenting. Det var ju flera minuter kvar innan de skulle lyfta.

Även denna gång var jag tacksam för att få komma med. Under en tid i livet reste jag mycket kors och tvärs i landet, så det har varit ett antal incidenter. Men dessa två är nog ändå de värsta. Tack och lov har jag hittills aldrig missat ett tåg eller ett plan. Förhoppningsvis gör jag inte det imorgon heller.

Man måste få skratta

I ett tidigare inlägg skrev jag lite om hur bedrövligt livet varit i olika skeden. Jag hade en egen undring om hur jag orkade. Det har jag fortfarande, men igår kom jag ihåg något som kanske är en förklaring till det. En liten förklaring i alla fall.

Jag var som sagt var aktiv i RBU, Rörelsehindrade Barn och Ungdomar. Jag var väldigt aktiv både på lokal-och riksplan. Även om det var mycket jobb så var det mycket stimulerande också. Det var fantastiskt att träffa föräldrar i samma situation. Vi hjälpte och stöttade varandra väldigt mycket. Det blev mitt andningshål, tror jag.

Det förekom en hel del bus och hyss och massor med skratt. Jag tror det kom sig av att alla hade det så jobbigt hemma att man ibland var tvungen att få skratta och tanka glädje så mycket som möjligt. Ibland berättade de äldre RBU-medlemmarna att de hade haft liknande hyss för sig när de var yngre. Det var nog ett nödvändigt ont.

Jag kom igår på en sådan där grej som skapade en del skratt efteråt. Det var väl inget hyss precis utan mer ett utslag av min spontanitet och tanklöshet. Vi var några Sundsvallsbor som varit på konferens. Nu var vi på väg hem med tåget. När jag skulle hänga upp min jacka så gick hängaren/hanken sönder. Sömmerska som jag är så har jag naturligtvis alltid ett litet syetui i handväskan. Jag tar fram det och ska börja trä tråd på nålen. Just då kommer konduktören och vill se biljetterna.

Jag lämnar då över min nål och tråd till honom och säger åt han att han ska hålla i det medan jag tar fram min biljett. Jag lämnar alltså inte över grejerna till mina vänner utan till konduktören. Varför vet jag inte. Det roliga är att han tar emot det och står där ordentligt och väntar medan jag plockar fram min biljett. Sedan lämnar han artigt tillbaka sakerna med ett leende. Vi exploderar i skratt. Inte åt konduktören, för han var ju helt underbar. Utan vi skrattar åt mig. Jag är bara sådan. Gissa bara hur så många tokigheter jag gjort i mina dagar. Här hemma brukar vi dryfta om jag har en rörig eller rörlig hjärna. Sambon hävdar med bestämdhet att den är rörig medan jag hävdar att den är ovanligt rörlig........:-)

Samtidigt tror jag att sådana saker och minnen gjort att jag orkade alla de jobbiga åren. Ett skratt förlänger livet och gör att man orkar en stund till.

Sopbilen

Idag dök ett gammalt minne. Nästan från ingenstans. I alla fall fanns det väldigt långt in i minnesbanken. Det var sopbilen som fick mig att minnas.

När sonen var liten blev han skräckslagen varje gång sopbilen kom. Vi bodde i ett litet radhus med gatan ganska nära utanför köksfönstret. När sopbilen kom, sprang sonen skrikande och gömde sig. Det här var innan vi visste vad det var som inte stämde med sonen. Som föräldrar visste vi att något inte var som det borde. Vi hade bara ännu inte fått någon att lyssna på oss.

När sonen sedan utreddes vid fem års ålder så föll bitarna på plats. Bland annat hade han en väldigt störd auditiv perceptionsstörning. Det vill säga att han kunde inte sålla ut/bort sina hörselintryck. Höga skrämmande ljud blev ännu högre och skrämmande. Där fick vi förklaringen på varför sopbilen var så skrämmande.

Hur löste vi då det här med sopbilen? Vi gjorde det nämligen när vi förstod att sonen var rädd för den. Med mild övertalning fick jag sonen att följa med mig ut en dag, när sopbilen var där. Genom att förklara för de snälla sopgubbarna vad vi ville, så var de vänliga nog att ställa upp. De förklarade för sonen vad de gjorde. De demonstrerade allt som hände med soptunnan och hur bilen fungerade. Efter den dagen var sonen aldrig mer rädd för sopbilen.

Spruckna drömmar

Jag växte upp med en mamma och pappa som drev ett antal olika företag. Även min farmor och farfar gjorde det. Så jag bestämde mig tidigt att aldrig bli egen företagare. Mina barn skulle inte få känna sig så försummade som jag stundtals gjorde.

Ändå stod jag en dag där som egen företagare. Och älskade varenda minut av det. Den dagen jag inte kunde driva det längre, på grund av min värk och mina andra sjukdomar, var en av de sorligaste dagarna i mitt liv.

Vad var det då jag gjorde? Jag reste runt i landet och höll utbildningar för personal (och föräldrar) som mötte barn med Damp/Adhd och andra neuropsykiatriska funktionshinder. Jag gjorde det utifrån mitt perspektiv, som mamma till ett barn med detta funktionshinder.

Det här är den broschyr jag tog fram, där jag presenterade mig och det jag hade att erbjuda. Den här lådan har nu plockats ner från vinden och ska få gå till pappersåtervinningen. Det ligger inte bara en massa tusenlappar i lådan, utan där ligger också massor av stolthet att jag verkligen gjorde det! Och spruckna drömmar att jag inte kunde fortsätta! Jag saknar det nästan varje dag. Fortfarande! Det kommer att göra ont att kasta en stor del av mitt liv.

Eve of destruction

Jag måste bara lägga in en till. Den är så talande med sin text om hur det var när jag var tonåring. Jag lyssnade mycket på den när jag var ung. Den berör fortfarande. Tyvärr visar dessa nya bilder i all sin tydlighet att världen är lika galen nu som den var då.

Tack You tube

Ikväll tittade vi på "The boat that rocked". Det var en film som fick mig att minnas mitt sköna 60-tal med all underbar musik. Då var ju inte musikutbudet i radion som det är nu. Filmen handlade om en båt som sände piratradio utifrån Nordsjön. Det här handlade om en engelsk piratradiostation. Vi hade ju samma fenomen här genom piratradiostationen Radio Nord som sände från internationellt vatten utanför Nynäshamn. Dessutom hade vi ju Radio Luxemburg som man kunde ratta in om man hade tur och den lilla transtistorn ville vara snäll. Om mamma och pappa var borta så var det lättare att få in Radio Luxemburg på den stora radiogrammofonen. 

Här kommer ett klipp av favoriter ifrån förr. Jag skulle kunna plocka in hur många som helst och jag är så glad att You Tube finns, så man fortfarande kan hitta de gamla godbitarna.

Som jag skrivit om så många gånger förr så kom Rolling Stones och annan lite tuffare musik in i mitt liv. Bluesen blev en av favoriterna, som fortfarande lever kvar. Men jag är glad att jag då, som nu, ändå hade ett ganska brett musikintresse, vilket gjorde att jag var vaken för många olika musikinfluenser. Några som blev stora favoriter hos mig var Simon and Garfunkel. Kanske helt otippat om man tänker utifrån Rolling Stones. Men jag gillade, och gillar, deras finstämda sångröster. De har texter som är helt fantastiska.

När man växte upp på sextiotalet så kunde man ju inte vara oberörd över allt som hände. Morden på bröderna Kennedy, raskravallerna i USA, morden på Martin Luther King och Malcom X, Vietnamkriget, studentprotester och allt annat som hände då. Vi levde inte i någon skyddat kokong, kan man säga. Vi blev väldigt politiskt medvetna, vill jag påstå.

Detta är en av de vackraste sånger som jag vet. Med de här sköna tonerna önskar jag alla en god natt.Om ni inte redan lagt er.

A long trip down memory lane

Ikväll var det så mycket skit på TV:n att vi drog igång en gammal rulle istället, en svartvit en. Beatles A hard days night. Det blev en ordentlig nostalgitripp.

När Beatles slog igenom var jag tretton år. Jag var en mycket trotsig tonåring. Jag hade fram tills dess varit en blyg och snäll flicka. Nu tog jag ut allt på en gång. Kanske berodde mycket på att vi just då hade en stor kris i familjen och tonårsuppror var mitt sätt att visa det på.

Musiken var redan då viktig för mig. Jag kommer ju från en musicerande familj. Tio i topp gick på lördagarna. Det lyssnade jag alltid på. P2 kom som en ny radiokanal. Den fick man bara in om man flyttade ut vår stora radiogrammofon mitt på golvet. En kväll i veckan kunde man då höra på Kvällstoppen med Kersi Adams-Ray.

Jag jobbade en sommar hos mamma och pappa och tjänade ihop till min första egna skivspelare. Den var i två gröna nyanser. Det var en sk resegrammofon, som man packade ihop och tog med sig. Högtalaren satt i locket. Om jag säger att ljudet var plastigt, så vet alla som var med då, vad jag pratar om. Men jag älskade den grammofonen. Jag köpte säkert en skiva i veckan på den tiden. Det var naturligtvis singlar det handlade om. Tyvärr har de flesta försvunnit under resan genom livet. Det är synd. Det fanns en hel del godbitar där.

När "A hard days night" släpptes som film bodde vi i Göteborg. Jag såg den på bio första gången. Kanske med min pojkvän Christer. Jag minns inte riktigt. De flesta tjejer gillade John eller Paul. Därför gillade jag Ringo bäst. Jag var redan då en liten rebell. Numera är jag en gammal rebell, som gömmer mitt rebelliska sinne ganska mycket.

Så småningom flyttade vi till Borås. Där hängde vi på en musikklubb var och varannan kväll. Musiken var verkligen en hett inslag i mitt liv. Nu kom det in en massa andra musikgenrer i mitt liv. Bland annat var det då jag började lyssna på blues. Det var Animals, Who, Them och naturligtvis Rolling Stones. Men även den gamla bluesen, sydstatsbluesen fick en del av mitt musikintresse. Beatlarna fick stå åt sidan för allt detta.

När man ser och hör Beatles idag så kan man inte förstå varför det blev sådan uppståndelse i föräldragenerationen. De var ju inte speciellt långhåriga med dagens mått mätt, inte heller speciellt ouppfostrade och vilda. Men man var ju inte vad vid detta tidigare. Ikväll blev jag i alla fall väldigt nostalgisk och tänkte på alla gamla minnen och hur det var att vara tonåring på sextiotalet.