onsdag 2 juli 2014

Min Stoneskoncert

Jag måste nog berätta om vår magiska kväll igår. Den här Stoneskonserten var på sätt och vis min 65-års present. Och vad kan vara mer logiskt då, än att gå och se sina stora idoler sedan 50 år tillbaka. Snacka om ungdomssynder.....:-) Vi hade turen och få tag på biljetter. Det var verkligen tur för de var slutsålda på tjugo minuter eller något sånt.

Vi åkte in till Stockholm vid halv femtiden. Konserten skulle börja 19.00, men eftersom det tar nästan en timme för oss att åka hemifrån in till Stockholm så bör man vara ute i god tid. Vi behövde även äta något. Vi åkte till Södra station, mln gamla pendeltågsstation medan jag fortfarande jobbade. Sedan gick vi till Burger King på Medborgarplatsen. Det fick inte bli några extravaganser, men eftersom det säkert var mer än ett år sedan som vi åt ett hamburgermål så var det helt OK.

Sedan skulle vi ju ta tunnelbanan till Tele 2 Arena. Första tåget som kom var så fullt att det överhuvudtaget inte gick att trycka in någon mer person. Inte i någon dörr över huvud taget. Det var inte på grund av konserten utan om någon större försening. Som tur var så var det inte speciellt trångt på nästa tåg. Det är urjobbigt när man ska trängas så där.

När vi kom fram så strosade vi runt lite och gick vi till ett stånd för att se om det var något minne vi ville köpa. Jag köpte en nyckelrem med bild och sambon köpte en karta med olika märken. Han hade ju köpt en tröja redan tidigare i veckan.

Vi var ju tidigt ute så när vi kom till våra platser satt vi rätt länge och väntade. Men det gjorde inget för det fanns mycket folk att titta på. Jag blev rätt irriterad över folk som skulle fram och tillbaka i bänkraderna. Det var som att de hela tiden måste ha något att äta eller dricka. Först tränga sig fram för att gå och köpa öl, sedan tränga sig när man ska tillbaka. Upp och trängas en gång till för då måste man gå och pinka och köpa mer öl. Så höll folk på. Även sedan Stones börjat spela. Tack och lova klarade vi oss från det efter att Stones satte igång men i andra bänkrader var folk totalt hänsynslösa.

Nåväl. På slaget sju började Amanda Jensen att spela. Hon är så himla bra den tjejen. Tyvärr kom hon inte riktigt till sin rätt här. Musiken blev rätt skrålig. Vi har ju sett henne en gång på Kringelfestivalen och stod då alldeles vid scenen. Det var en helt annan känsla.

Så skulle det riggas om igen. Vi trodde då att Stones skulle komma efter Amanda, men det blev ytterligare ett förband. En grupp norska killar som vi aldrig hört talas om men som var ganska bra.

Klockan 21 kom så idolerna in. Jag blev själv chockad över min reaktion, men det var så stort att tårarna började rinna. Och jag som för en gångs skull var sminkad......:-) Det går inte att beskriva hur det kändes. Nu var jag inte 65 år utan 15.

Dessa coola gubbar är 70 år fyllda, utom lillpojken Ron Woods som "bara" är 67 år. Charlie är ju till och med född -36, bara fem år yngre än min egen pappa! Hur orkar de röja så? Mick for fram och tillbaka över scenen som en duracellkanin. Scenen var säkert minst 50 m lång och en utlöpa på ca 20 m. Där for han runt. Han har ett rörelsemönster som kräver en egen stilstudie.....:-) Keith och Ron stod väl av praktiska skäl mer still, men de använde också scenutrymmet väl. De höll på i två och en halv timme utan avbrott. När de avslutade med "Satisfaction" så gungade hela arenan. Helt otroligt! Jag kan inte beskriva hur det kändes, mer än att säga att det var en dröm som gick i uppfyllelse och ett minne för livet.

Efteråt sammanstrålade vi med en gammal kompis till sambon och hans tjej. Kompisen bor alldeles vid Älvsjö station så vi tog bussen dit, sprang upp i hans lägenhet för att låna muggen. Sedan gick vi till stationen och tog sista tåget hem. Klockan var över ett innan vi var hemma. Det kan man kalla en helkväll......:-)