lördag 25 juli 2009

Lapptäcket växer fram

Nubörjar det i alla fall att likna ett lapptäcke. Hela ovansidan är klar. Fodertyget är tvättat så det ska jag klippa till och stryka. På måndag ska jag åka och köpa vadd och sedan börjar den spännande quiltningen.

Jag är otroligt nöjd. Ramen fick jag skarva lite mer än jag tänkt, eftersom några av tygerna var på gränsen till att räcka till. Men det syns inte i det stora hela.

Nu börjar det kännas väldigt spännande och pirrigt.



Jag fick rigga om hela syplatsen för att få plats med allt tyg. Då kom jag på att den steglösa strykbrädan fungerade alldeles utmärkt som extra avlastningsbord.

Mer beröm

Nu har även Trebarnsmamman berömt en av kassarna jag sytt. Jag blir alldeles varm inombords av det. Samtidigt känner jag ju en enorm stolthet av att bli så uppskattad.

Tänk att få glädja andra med det som ger mig själv så mycket glädje. Jag blir ju lycklig varje gång jag får en ny utmaning, endera genom en beställning eller en egen tanke. Från att köpa en tygbit som man tror på, till att det blir ett färdigt resultat. Blir det dessutom uppskattat så är lyckan näst intill total.

Bästa betyg

Lilla Viola har köpt en del kassar av mig. Bland annat har hon köpt en med små mulliga dalahästar på. Det här hände på hennes semester. För mig är det fantastiskt att få läsa om för bättre betyg kan man väl knappast få för det man gör.

Så ni som köpt Cickidesign-kassar, var rädd om dem. Det kan visa sig att de är värdefulla......:-)

fredag 24 juli 2009

Samarbete

Idag stod jag helt förvirrad framför den omfångsrika cd-hyllan och försöker hitta en speciell skiva. Då kommer sambon så jag frågar honom om han kommer ihåg vad hon heter som är från Umeå och som vi såg på konsert på Cirkus där Pernilla Andersson var förband?

"Jaa", säger han, "det börjar på Mmmm." Då ramlar poletten ner hos mig och jag kommer ihåg att hon heter Lisa Miskovsky. Det är tur att man med gemensam ansträngning och samarbete kan komma fram till en hel tanke.

Uppdatering

Nu har jag uppdaterat lite i det här inlägget. Uppdateringen kommer längst ner.

Namnsdag

Grattis på namnsdagen alla Christinor!

torsdag 23 juli 2009

Vänligt möte

Idag gick sambon och jag till vår lilla Vivobutik för att handla lite mjölk, fil och TV-guiden. När vi står vid frukten så hör jag någon bakom ryggen som säger: "Men hej, Christina." Det var min goda vän K som jag inte sett på evigheter. Det blev stora kramen och vi säger nästan i mun på varanda, att vi tänkt att ringa så många gånger men det har inte blivit av.

K och jag lärde känna varandra i simbassängen när vi gick på vår vattengymnastik. En vänskap växte fram så sakteliga. Hon skilde sig och flyttade till lägenhet. I samma veva fick vi tag i en lägenhet i samma område. Vi kom att bo i husen bredvid varandra med fönster mot varandra. Nu blommade vänskapen upp ordentligt. Vi sågs nästan varje dag för en promenad med mycket prat. På hösten var det bär-och svampplockning som gällde. Vi blev verkligen så där fina vänner som man bara möter då och då.

Efter något år så kände K att hon ville flytta. Hon hade problem med grannarna ovanför och det var lite andra saker som gjorde att hon inte trivdes. Hon fick snart tag på en ny lägenhet och flyttade. Vi hjälpte henne på olika sätt. Hon flyttade inte långt. Bara till nästa område så det är max en halv kilometer mellan oss. Och helt plötsligt så sågs vi mera sällan. Tills det alldeles rann ut i sanden.

Ingen av oss vet varför det blev så. Ändå har det hela tiden känts som att det här uppehållet bara var tillfälligt. Det bekräftades idag. Jag blev alldeles varm inombords när hon berättade att hon hade en kasse tyg hemma som jag skulle ha. Det hade hon tiggt till sig av en god vän som tänkte kasta dem. Då hade hon tänkt på mig att jag kunde använda dem. Så hon har tänkt som jag, att vi haft ett tillfälligt uppbrott.

Nu lovade vi varandra att ses och börja promenera igen. Hon är ju hemma, precis som jag så tid finns. Tänk att gammal vänskap håller år ut och år in även fast man inte ses eller hör av varandra så ofta.

Dagens sommarvärd

Idag var Malin Sävstam som var sommarpratare. Hon är en överlevande från tsunamikatastrofen där hon förlorade sin man och två av sina tre barn. Hon berättade om hur man överlever rent mentalt efter att förlorat sina nära, framför allt hur man överlever efter att förlorat sina barn.

Det var ett starkt program som berörde mig mycket. Efter att ha levt i handikappvärlden i många år och sett många föräldrar förlora sina barn i olika sjukdomar, så vet jag att man överlever. Det var bara så starkt nu att någon satte ord på all denna smärta.

Jag är glad över att jag aldrig behövt uppleva denna smärta även om det var nära en gång. Det är många år sedan nu, men jag kan fortfarande få hjärtklappning när jag tänker på vad som kunde ha hänt.

Sonen och hans bästis tog ut snöskotrarna för första gången på säsongen. Vi förmanade dem flera gånger att de inte fick köra över sjön, eftersom isen nyss hade lagt sig.

De var ju tonåriga pojkar, så vad gör de. Jo, de kör över sjön. Det gick bra för sonens vän som körde först, men inte för sonen. Han blev rädd när isen började knaka så istället för att gasa på som han borde ha gjort, så saktade han ner och katastrofen var där. Han och skotern sjönk ner i det iskalla vattnet. Vännen ser detta och vänder sin skoter, varvid även han sjunker ner i vattnet.

Som om de hade en skyddsängel över sig så lyckas pojkarna ta sig upp ur respektive vakar och åla sig fram till land. Där sprang de till ett hus där de ringde till oss och berättade vad som hänt. Fd maken åkte och hämtade dem. När sonen kom hem och han stod i hallen kom min reaktion. Jag slog och slog och slog på sonen samtidigt som jag skällde, skrek och grät.

Sonen grät också och sa bara: Mamma, det är bra nu! Jag stoppade ner honom i badkaret eftersom han var iskall och behövde värme. Då kom hans egen reaktion på vad som kunnat hända. Vännens föräldrar fick en liknande reaktion som vi fick. Ilska och rädsla varvat med tacksamhet, rusade igenom kroppen.

Några veckor efteråt lejde vi dykare som gick ner och hämtade upp skotrarna. Sonen skoter var nästan helt försvunnen ner i dyn. Endast en bit av styret syntes. Tänk om det varit han som legat där i dyn?!

Uppdatering: Jag glömde skriva att grabbarna hade riktiga skoteroveraller med flytförmåga. Det var nog det som räddade deras liv och som gjorde att de tog sig upp ur vakarna.

Förr och nu

Smycka har gjort sig så fina med nya målade naglar. När jag ser det så får jag ett sug efter hur det var förr. Jag hade också jättelånga naglar som alltid var målade. Oftast i en färg som matchade mina kläder.

Jag var väldigt fåfäng och trivdes med det. Mitt yttre skulle alltid vara perfekt. Jag tror jag hittade min säkerhet i att alltid bära det senaste. Eftersom jag sydde och modellade min kläder själv så låg jag ofta lite före i modet. Min väninna hade tygaffär och åkte på mässor så jag fick ständiga insidertips om vad som var på tapeten kommande säsong.

I min vardag jobbade jag med livsmedel, så att vara snyggt klädd på jobbet var bara att glömma. Naglarna höll vilket förvånade alla andra, utom mig. Jag hade utformat ett sätt att bära och hålla i saker och ting som skonade naglarna.

Fritiden ägnades åt handikapprörelsen vilket innebar många resor på kurser och konferenser. Där fick jag utlopp för mitt klädintresse och min fåfänga. Minst en ny kreation till varje större tillställning, oftast blev det flera. En omgång kläder på dagtid ena dagen, byta om till middagen, nya kläder nästa dag och så vidare. Det gällde att planera färgerna så det skulle stämma med nagellacket, men ibland fick det även bli en ommålning vid klädbytena.

Till detta så var det naturligtvis läckra skor med skyhöga klackar. För att inte tala om smycken. Jag älskar fortfarande smycken, helst örhängen och ringar. Jag vet inte hur många gånger jag löst ut larmet på Midlanda innan jag klev på planet. Oftast skrattade väktarna bara åt mig. Inte hånskratt utan ett glatt skratt som jag gärna stämde in i.

När jag sedan blev egen företagare så blev de snygga kläderna, skorna, smyckena och naglarna mina arbetskläder.

Tänk så annorlunda det är nu. Mitt intresse för kläder, skor, smycken och nagellack finns kvar. Det är bara det att mycket av det har jag förträngt. Varför ska jag klä upp mig för att gå här hemma. Dessutom har min kropp förvandlats till något dallrande, degigt som inte trivs i åtsittande kläder. Har man fibro så har man ofta problem med beröringssmärtor. Det innebär bland annat att den minsta lilla storlekslapp eller söm kan kännas som ett tortyrredskap. Så åtsittande och figurnära kläder har vi skippat. Numera är det bekvämlighet och mjukhet som får gälla.

Skor med höga klackar kan man ju bara glömma. På sin höjd så kan man klämma in fötterna i ett par skapligt snygga Sköna Marie, annars så är det Scholls som får gälla. Naglarna då? De blir ganska långa fortfarande, men spricker och delar sig lätt. Kanske de skulle hålla bättre om jag målade dem? Men det känns så meningslöst att göra det. Varför lägga ner tid på det? Smycken likaså. Det känns inte meningsfullt att hänga på sig det bara för att vara hemma.

Nu låter det som att jag gnäller. Det är inte meningen utan det är nog bara så att den modemedvetna tiden är en gången tid för mig. Jag tycker fortfarande allt det där är roligt och ska vi någon gång gå ut eller på besök någonstans, så lägger jag naturligtvis ner tid på att sminka mig och sätta på mig rätt kläder. Fast nu bryr jag mig inte om det är det allra senaste. Numera ska det vara skönt och snyggt och dölja dallret.

På ett sätt känns det ändå rätt skönt att ha kommit hit. Att våga visa sig som man är. Att inte ha några krav på sig att se nysminkad ut när man kliver ur sängen.

Jag är nog mest undrande själv över hur man kan förändra sig som människa. Hur man prioriterar olika i olika skeden i livet. Numera är det viktigare för mig att sambon och jag har det trivsamt tillsammans än att vi ska se vackra ut ihop.

onsdag 22 juli 2009

Omvälvande uppfinning

Dagen sommarpratare heter Lars Berg och han pratade om människans ursprung. Där tog han även upp det som han ser som den första viktiga uppfinningen för människan. Det var inte hjulet som många hävdar, utan Handväskan. I den kunde man bära hem mer mat till flocken samt att även forsla sitt barn i så man fick händerna fria.

Inte konstigt att man har en förkärlek till att både äga och sy handväskor av alla de former och storlekar.

Med beröm godkänt?

När jag pratade med dottern igår, berättade hon att hon varit och snusat på en liten nyfödd baby. Jag frågade om hon känt någon längtan efter egna barn. "Nej, konstigt nog så kände jag det inte så", svarade dottern. Hon började sedan att berätta hur bekymrad hon känner sig över sin brist på längtan efter barn. De flesta av hennes jämngamla vänner har både ett och två barn redan, men inte hon. Och som sagt var, finns inte heller någon längtan ännu. Problemet är att hon tycker hon börjar bli så pass gammal, att det är dags att skaffa barn.

Jag försökte tröstande säga att barnlängtan kommer säkert snart. Hon och S:s gemensamma liv har ju nyss börjat. Det är naturligt att de vill ha en tid för sig själva efter år av studier, att kunna resa och unna sig lyxen att vara ensamma ett litet tag till. Så säger den kloka mamman. Jag undrade om hon känt något tryck från mig eller hennes far om att det är dags för barnbarn. Nej, så har hon inte känt ifrån någon av oss. Det är ju bra, för det har jag försökt att varit noga med att hon inte ska känna.

Hon säger att skulle det bli ett oplanerat barn så är det jättevälkommet. De har även pratat om ett eventuellt barnlöst liv och känner inte det heller som något problem. Hon bara är orolig för att åren springer iväg för henne, men jag tröstar med att trettio år numera är ingen hög ålder för en förstagångsmamma.

Hon säger att hon vill vara ung med sina eventuellt kommande barn. Jag kontrar med att det var hon och hennes bror som höll mig ung, eftersom jag också fick barn ganska sent.

Då kommer det: "Jag vill ju ha barn som jag kan känna samma samhörighet och ha samma fina kontakt med som jag har med dig och pappa".

Mammahjärtat blir alldeles varmt av kärlek. Kan man få bättre betyg än så av sitt barn?

Alzheimer light

För några månader sedan fick jag ett nytt tangentbord, ett svart. Mycket snyggt och stilrent. Men ett rent h....vete att skriva på när det börjar skymma lite. Även om jag skriver med fingersättning så gäller det ändå att hitta "starttangenterna". Alla som börjat på fel tangenter vet hur det kan se ut då, helt oläsligt.

Jag har beklagat mig, att jag måste resa på mig och tända taklampan vid sådana tillfällen. Dessutom gillar jag lite skymning runt omkring mig. Snäll som sambon är så har han nu fixat en lampa till mitt skrivbord.

Då uppstår nästa problematik. Man måste komma ihåg att tända lampan för att kunna se tangenterna!!!

måndag 20 juli 2009

Fortsättning på lapptäcket

Nu har jag sytt klart alla blocken i lapptäcket/överkastet som förhoppningsvis snart ska pryda vår säng.

Det börjar kännas rätt spännande. Jag är ju helt självlärd när det gäller sånt här. Har aldrig gått en kurs i patchwork eller quiltning så jag har fått läsa mig till allt på egen väg. Därför har jag inte heller lärt mig allt om tygkvaliteter till lapptäcken, vilket jag nu förstått att jag valt tre av tygerna i en alldeles för tunn kvalitet. Men det har gått bra ändå med lite pyssel. Man blir ju mer erfaren av misstagen man gör. Nu börjar det i alla fall likna något och det känns väldigt bra.



Idag har jag också letat fram tyger som få bilda ram. Ungefär så här kommer det att bli när det blir klart. Nu ska ramen skäras till och alla delar ska sys ihop. Vad jag läst så gäller det att vara försiktig så det inte bubblar sig.

Jag gruvar mig också för själva quiltningen. Jag har ju ingen övermatningspressarfot. De är alldeles för dyra. Till min maskin skulle den kosta nästan tretusen sist jag kollade. Så jag får försöka ändå. Det har ju gått bra när jag sytt mindre saker. Det handlar väl bara om noggranhet. Spännande är det i alla fall.

söndag 19 juli 2009

Slutord

P O Enqvists slutord i hans sommarprogram tycker jag vi ska ta till oss ordentligt. Så här sa han:

"Vi ska alla dö en dag, men alla andra dagar ska vi leva."

Kan det sägas på ett bättre sätt?