lördag 3 januari 2009

Demensen slår till?

Ibland kan man undra vart man är på väg. Rätt in i dimman eller?

Jag tycker inte om strumpor. Alltså går jag sällan utan dessa pinoredskap som klämmer ihop fötterna och som gör att man svettas. Men ibland måste man faktiskt ta dem på sig. Som igår när sambon och jag skulle ut och promenera. Jag går till garderoben och tar fram vad jag tror är sockor. Börjar trä de över benen tills jag inser att jag tagit fram trosor och försöker sätta de utanpå jeansen.

Inatt hade jag jättesvårt att sova. Till slut blev jag mer eller mindre vansinnig och gick upp och tog en insomningstablett. Imorse förstod jag varför. Jag hade glömt tagit min kvällsmedicin.

Snart blir man väl satt under förmyndarskap, oförmögen att ta hand om sig själv.

fredag 2 januari 2009

torsdag 1 januari 2009

Westward III

Mitt älsklingsspel nummer 1 har kommit ut i en tredje version, Westward III Guldrush. Jag misstänker starkt att det kommer inte bli så mycket gjort här hemma framöver. Inte alls allt som jag planerat göra under våren.

Tankar om det nya året

Ja, då var det ett nytt år. Ett alldeles nytt och oanvänt. Det måste vi vara rädd om, så det inte blir solkigt och smutsigt.

Igår när jag höll på med maten så for tankarna iväg och jag kände att jag ville göra något för förändra det samhälle vi lever i. Då menar jag inte politiskt utan hur vi tar hand om varandra. Det är så mycket förstörelse och elände. Ska vi blicka ut över hela världen så är det ännu värre.

Men om vi nu håller oss inom våra egna gränser. Vad kan vi göra för att det ska förstöras mindre? Vad kan vi göra för att ungdomar inte ska slå ihjäl varandra? Vad kan vi göra för att kvinnor och barn inte ska misshandlas i hemmen?

På något vis så känns det som om vi förlorat en ungdomsgeneration. Det verkar finnas så mycket ilska och frustration inom ungdomarna idag. En ilska och frustration som de tar ut på varandra och resten av samhället.

Hur kunde det blir så? Vi var inte heller några änglar när vi var unga, men vi slog i alla fall inte ihjäl varandra och förstörde en massa grejer. Vad är det som gör skillnaden med att vara ung idag och att vara ung för 40 år sedan? Egentligen borde det inte vara någon skillnad.

Jag kan inte se det på något annat vis än att det är vi vuxna i olika åldrar som har ett ansvar för detta. På något vis så är det vi som orsakat att ungdomarna mår dåligt idag. Hur och varför vet jag inte, men det kanske vi kan resonera oss fram till. Huvudsaken är att vi försöker göra något åt det.

Kan vi göra det tror jag vi kommer att få ett skithäftigt 2009, när alla bryr sig om varandra.

onsdag 31 december 2008

Blir inte klok över någonting

Som en koppling till det tidigare inlägget måste jag fundera över vad det är med folk. Läser i nyhetsblaskan att Kempehallen, Modos hemmaarena är vandaliserad. Troligtvis en hämnd för att Modo ligger sist. Än en gång måste jag ställa frågan: Hur tänker men då? Tror man att man hjälper Modo genom denna aktion???

De sista skälvande timmarna

En sak som jag fundera över varje nyår är hur man kan smälla upp så mycket pengar, bara i onödan. I vår stad är det rent horribelt. Där vi bodde förrut började man smälla redan i början på december för att kulminera på nyårsafton och sedan trappas av eftersom under hela januari. Nu när vi bor i en någon lugnare del av staden så har det inte smällt så enormt mycket under december. Men idag håller de redan på så man kan fundera om det är krig eller inte.

Det paradoxala är dessutom att många av de som har som mest smällare och raketer är ungdomar med invandrarbakgrund. Då kan jag fundera över om de inte fått nog. Många av dessa familjer kommer från krigsdrabbade områden. De sista åren har vi tagit emot väldigt många flyktingar från Irak. Fick de inte nog av bombkrevader och smällar där?

Igår kunde man läsa i tidningen att i ett bostadområde hindrades brandbilarna, från att komma fram till en brand, genom att man kastade smällare emot dem!!! Hur tänker man då??? Idag har en skrotbil hunnit brinna upp utanför vårt fönster. Vad söker man genom detta beteende? Är det hela tiden adrenalinkickar som söks eller vaddå?

Nog om detta.

Resten av nyårsafton ska sambon och jag fira i lugn och ro. Vi vill helst ha det så. Vi ska inte heller frossa i en massa mat utan jag har gjort en räkrulle som jag hittade recept på hos Bloggblad. Jag har gjort en lite annorlunda fyllning för att anpassa den efter vad vi hade hemma. Jag använde 250 g crabsticks, 1 liten finhackad rödlök, 1 brk creme fraiche, 1 msk dijonsenap, salt och peppar och massor med dill.

Till denna rulle ska jag servera varsin avocado och lite körsbärstomater. Lite senare på kvällen går vi loss på ostbrickan för att avsluta med kaffe och någon liten hemmagjord Mozartkula.

Tyvärr vågar vi oss nog inte ut på balkongen för att se fyrverkerierna. Man pangar av under vår balkong och även om vi bor på åttonde våningen känns det ändå som man är i farozonen. När vi bodde på förra stället hade vi inglasad balkong. Där kunde man stå och titta på stadens två offentliga fyrverkerier plus alla privata. Det var faktiskt en upplevelse. Men här känns det rätt otäckt.

Nytt år

Jag vill önska alla ett
Gott Nytt År
och ett helt fantastiskt 2009

Reflektion över det gångna året

Flera har varit duktiga och funderat över det gångna året. Även jag ska göra ett försök till en djupdykning.

Egentligen undrar jag vad ett år är. Dag läggs till dag och helt plötsligt har man fått ihop 365 dagar, vilket då blir ett helt år. När man är liten är ett år väldigt långt. Ju äldre man blir, ju fortare går åren. Det känns som att de blir kortare, men det är ju inte fysiskt möjligt. Så det är väl bara så att allt rullar på i sina gamla hjulspår. Egentligen är det ganska skönt. I alla fall när man levt ett tidigare liv, där det mest har bestått av kaos och ständiga panikutryckningar för att få livet att fungera. Då längtar man till det lugna livet. Dit har jag kommit nu och trivs alldeles förträffligt. Då blir det kanske inte så mycket att fundera över året som gått.

Men lite kan jag ju summera i alla fall. Året som gått har handlat om mycket sömnad. Det var det året jag insåg att många tycker om det jag syr. Det har varit en härlig insikt. Det är alltid trevlig när någon uppskattar det man gör. Jag kan fortfarande bli förundrad över detta, men jag vänjer mig så sakteliga och trivs i den känslan.

Året har även bestått av väldigt mycket bloggande. Att ha ett liv vid datorn är inget nytt för mig. Det har jag mer eller mindre haft sedan -95. Några år senare infördes mailinglistor i mitt liv, vilket bland annat medförde att jag fick en hel hög med nya vänner via nätet. En del av de vännerna finns kvar i mitt liv både via mail och i det verkliga livet.

Bloggandet blev ett helt nytt inslag och en vidareutveckling av mitt tidigare internetliv. Det är härligt att följa andras liv lite så här på sidan av. En del har man lärt känna lite mer än andra. Man har lagt till ytterligare ett antal nya vänner i sitt liv. Nu anser jag väl inte att man måste samla på en massa vänner. Jag tror mer på kvalitet än kvantitet. Men det ena behöver ju inte utesluta det andra.

Det är bekvämt för mig att blogga och vara med på mailinglistor. Jag är en mycket social person, som tidigare haft ett rikt socialt liv både via jobb,fritid och ideelt arbete. Men när jag blev sjuk så var jag tvungen att mer och mer dra mig tillbaka. Jag orkade inte längre vara lika social. Fibromyalgi är inte enbart smärta. Den sjukdomen ställer till så mycket annat också. Man får sämre minne, det slår sig på koncentrationen, tidvis har min mage satt stopp för ett socialt liv plus en massa andra symptom som man råkar ut för.

När det slår sig på koncentrationen så innebär det bland annat att man blir helt slut av några timmars samvaro, när man ska hålla sig alert med många människor omkring sig. Dessutom är jag numera mycket stresskänslig så att planera något kräver mycket energi. Så att få blogga och samtidigt vara social på mina egna villkor är alldeles utmärkt. Det känns som att man får det bästa av två världar.

Om jag då ska fundera lite över det kommande året. Jag ska givetvis fortsätta att vara kreativ. Jag ska försöka hinna med att quilta lite mer, vilket jag saknat det sista året. Jag ska försöka ta tag i min vikt. Jag säger bara försöka för jag tycker jag försökt en del redan utan resultat. Det är svårt när man inte kan röra på sig som man skulle önska. Det kan inte bli någon snabb fettförbränning. Jag vet att det är mycket medicinerna, speciellt gladpillren, som är orsak till min viktuppgång. Men nu känner jag att måttet är rågat. Så förutom vattengympan ska det få bli minst tre promenader i veckan. Helst en varje dag, men det är bättre att sätta ribban lågt och höja den efter hand.

2009 ska få bli ett år när jag ser till att jag mår bra på många sätt, både fysiskt och psykiskt. Dessutom fyller jag 60 till sommaren. Fast jag tänker fortfarande inte bli riktigt vuxen än. Det får vänta några år till. Min far fyller 78 och han är inte heller vuxen. Jag vill vara som han.

tisdag 30 december 2008

Ny bok i brevlådan

Idag kom boken jag beställt, "En värld utan slut" av Ken Follett. Det är fortsättningen på "Svärdet och spiran". Det är "bara" 1203 sidor. Somnar man med den över näsan lär man väl bli ihjälslagen.

En vanlig tisdag

Och vad sker idag då? Tvättstuga och Willys. Häftigt värre!

måndag 29 december 2008

Nu är det klippt

Nu har jag klippt till dotterns draperier. Sömnaden får vänta en dag eller två.

Stackars sambon har jordens tandvärk och tandläkaren har semester. Måste nog vara lite extra snäll mot honom nu.

Ångest

Jag har klippångest. Håller på med dotterns draperier och inser att tyget är snett. Jag är inte riktigt klar över om det är snett vävt eller snett viket. Tror på viket snett. Jag måste ju ha rapporterna att stämma så det blir en mönsterpassning när de hänger bredvid varandra.

Tänk om hon fattade vilket bryderi hon sätter sin gamla mamma inför.......:-)

Dokumentär som berört

Ikväll har jag sett en dokumentär som verkligen berört mig. Den gick på tvåan och hette "Med adresslapp runt halsen". Den handlade om de finska krigsbarnen och hur deras liv har sett ut. Vilka människoöden. En del visste jag innan eftersom jag känner några som kom hit som krigsbarn. Det är så mycket trauma, sorg och frustration över hur de behandlades. De kände/känner sig svikna av sina finska föräldrar och även av sina svenska fosterföräldrar. Först skickades de hit utan att förstå varför. De kom till ett land där de inte kunde språket. De kände sig ratade av sina föräldrar som skickade iväg dem till ett främmande land. Det var barn i alla åldrar, från två år och uppåt. En del syskon skildes åt här i Sverige och kom till olika fosterhem, en del hade syskon kvar i Finland.

När kriget var slut krävde finska staten att de skulle skickas tillbaka. Många var då rotade i Sverige och ville inte åka tillbaka. De hade glömt både sina biologiska föräldrar och finskan. Många kunde inte prata med sina föräldrar när de skickades hem igen.

Nu fick man följa en grupp där en del hade bollats mellan länderna i flera omgångar men där man hade fått stannat hos sina svenska familjer. De gjorde en resa genom Finland för att se sina gamla hemorter, träffa finska syskon och gå igenom olika handlingar som fanns om dem i Finland.

Jag grät och jag tittade, det var så berörande att se så många gråta över sina öden och sin sorg. En man berättade om när han kom tillbaka till Finland och hur mobbad han blivit av sina finska klasskamrater och blev kallad för landsförädare. Man såg hur dåligt han mådde när han stod vid sin gamla skola. Han riktigt ryggade tillbaka.

Tänk så tokigt det kan bli. Alla ville ju egentligen bara väl. De finska föräldrarna ville skydda sina barn från kriget, den svenska staten och de svenska föräldrarna ville hjälpa till. De finska föräldrarna ville ha tillbaka sina barn när kriget var över. Alla ville väl men det var ingen som funderade över hur barnen mådde. Nu vet man att de mådde/mår inte så bra. De har en rotlöshet i kroppen som är svår att komma över.

För den som inte såg dokumentären ikväll rekommenderar jag verkligen att ni ska se reprisen 3/1.