lördag 5 februari 2011

Vill ha!!!

Jag är en riktig örhängesfreak. Förr hade jag flera stora askar fulla med alla möjliga örhängen. Ju galnare, ju bättre. Sedan när jag inte jobbade längre så sålde jag undan en del på Tradera. Men har fortfarande en hel del kvar. Jag kan inte gå förbi en smyckesbutik eller skyltfönster utan att titta trånande. Jag vet ju att jag inte behöver några fler och jag har inte heller råd. Örhängen tillhör definitivt lyxkontot.

För en stund sedan satt jag och läste hos en för mig ny bloggerska och hittade då en länk hit. Gissa om ögonen gått i kors på mig nu de senaste minuterna. Självklart hittade jag det perfekta
örhänget till en sömmeska.

Och ett perfekt halsband.

Gillar du smycken så gå in och dregla och/eller köp här.

Nu är julen över!

Idag är klockan 5 februari och vi har precis burit upp julsakerna på vinden. Visserligen var granen slaktat till tjugondag Knutte. I alla fall några dagar efteråt. Men sedan har lådorna bara stått och skräpat. Ibland är det snabba ryck.......not!

Cickis delight

För några år sedan fick jag ett hemgjort recept av en god vän. Vi gör den rätt ofta och säger då att vi äter en "Anders". Vi skulle göra en "Anders" ikväll också. Det var bara det att vi hade inga svarta urkärnade oliver. En sådan vara får aldrig fattas i vårt kök så det var en stor miss. Men bättre olivlös än rådlös. Vi bytte ut oliverna mot soltorkade tomater. Voila, så hade en "Cickis delight" sett dagens ljus. Det blev jättesmarrigt. Håll tillgodo med receptet.

3 st chalottenlökar, finhackade
2 klyftor vitlök, finhackade
1 pkt bacon skuren i bitar
3 dl grädde
1 msk kalvfond
8-9 st finhackade soltorkade tomater
1 dl syltlök hackas
½-1 tsk svartpeppar
Några droppar tabasco (kan uteslutas)

Fräs den finhackade löken, vitlöken och baconet tills det får fin färg. Slå på grädden och låt det koka ihop någon minut. Tillsätt fond, tomater och syltlök. Smaka av med svartpeppar och tabasco.

Serveras förslagsvis med tagliatelle.

torsdag 3 februari 2011

Galgar i parti och minut

För det mesta har man för lite galgar. I alla fall har det alltid varit så i hela mitt liv. Förmodligen för att man köper nytt, hänger in det på en galge. Men man tar inte bort motsvarande för att få en ledig galge.

Vi hade ju som sagt var klädkammarrensning här hemma för några dagar sedan. Han som tyckte han var skjortlös, var i alla fall inte det. Även om vi tog undan hur många skjortor som helst, för vidare hantering, så blev det sjutton stycken kvar. Som jag tvättade och strök igår.

Det var ju tur att han hade så många lagom stora skjortor för annars hade galgöverskottet blivit ännu större. Vi har en gammal tvättkorg som vi lägger dem i när vi tar fram ett nytt plagg. Det är praktiskt, för då vet man var man ska hämta galgar när man ska hänga upp det nytvättade. Det var bara det att den tvättkorgen svämmande över på alla breddar efter städorgien. Nu har jag hanterat alla galgar.

Jag funderar på om jag ska börja samla på gamla trägalgar. För vi har många sådana. Fina galgar, med fint firmatryck från företag som inte längre finns. Fast det är nog rätt onödiga och skrymmande samlarsaker. Alla trägalgar har i alla fall placerats högst upp på en lådan alldeles under taket i klädkammaren. Där kan de få ligga tills de eventuellt behövs igen. Hoppas det dröjer, för vi har många plastgalgar också.

onsdag 2 februari 2011

Att alltid ligga efter

Angående inlägget om skoldebatten så gav en gång min kloka vän Karin ett bra exempel. Hon tog exemplet till hur det är att ständigt ligga efter sina klasskamrater och hela kämpa för att komma ifatt.

Hon sa att själv är hon dålig på att åka skidor. Om hon var ute med ett kompisgäng och åkte så kom hon alltid efter. Då brukade vännerna stanna upp och vänta in henne. När hon kom fram så åkte de andra iväg igen. Hon fick aldrig stanna upp och vila.

Så är det i skolarbetet också. De som det går fort för får vänta in de klasskamrater som som blir efter. De snabba får extrauppgifter som gör att de kan stärka sina kunskaper genom att öva lite mer. Medan den långsamma eleven hela tiden får kämpa i uppförsbacken och aldrig får vila och komma ikapp ordentligt.

Det är inte konstigt att en del elever ger upp och struntar i skolan.

Spaders väska och necessär

För ett tag sedan så hittade jag en stuv med spelkort på. Den köpte jag eftersom jag vet att världens bästa Spader Madame älskar sådana saker. Så det blev en beställning, eller rättare sagt två. Nu är de sakerna klara.

Jag vet att Spader älskar sina röda skor. Naturligtvis blev det en väska med röda detaljer för att matcha skorna. Nu tog jag en dålig bild men det är sidostycken och överdel i samma röda tyg som axelremmen.

Jag tycker mycket om Spader och vill att hon ska vara glad. Så hon fick samma glada foder som jag har i min egen väska. Det är ett tyg jag ständigt blir glad av.

Många fickor ville hon också ha. Självklart får Spader som hon önskar.


Necessären är jag extra nöjd med. Det är en större modell så Spader ska få plats med många saker i den. Kortlekar och smink t ex. Hon kanske rent av får ner de röda skorna också.

Jag har quiltat runt varje spelkort och annan detalj för att få en reliefkänsla. Pilligt men med ett mycket snyggt resultat. Det är lite svårt att få fram det på ett foto.











Det andra sidostycket ser likadant ut. Bara några andra valörer på korten.










Här blev det också rätt gott om fickor.


Nu är det bara att hoppas att Spader också gillar sakerna.....:-)

Glömska jag

Jag glömde skriva en sak i förra inlägget!

Jag var den stoltaste av alla mammor den dagen min son tog studenten på särgymnasiet. Vi hade klarat det, mot alla odds.

Jag var en lika stolt mamma året efteråt när dottern tog sin student på det vanliga gymnasiet. Anledningen var kanske inte densamma, men stoltheten var det i alla fall.

tisdag 1 februari 2011

Reformera skolan! Sticker ut hakan!

Skolverket har gjort en undersökning som visar att alldeles för många kommuner har placerat elever i särskolan, som enligt Skolverket inte hör hemma i den skolformen.

Särskolan är en unik skolform som vi måste vara rädda om. Där går de elever som av olika orsaker inte klarar av den vanliga grundskolan. Särskolan finns i samtliga stadier, inklusive särgymnasium. Särskolan är till för elever som behöver extra stöd. De flesta elever i särskolan har någon form av begåvningshandikapp. Där får de en ärlig chans att lära sig det de behöver. En del elever behöver en långsammare och förenklad inlärning av grundskolans ämnen. Andra elever behöver lära sig det elementära, såsom att lära sig klockan, handla sin egen mat, utföra bankärenden och annat som tillhör vardagen.

Därför ska man inte ta resurser från särskolans elever genom att placera elever som inte hör hemma där!

Varför blir då elever felaktigt placerade i särskolan? Och är det verkligen felaktiga beslut som tagits?

Vi har en elevgrupp som vi kan kalla "gärdsgårdsbarn". De barn som så att säga hänger på gärdsgården. De har för hög begåvning för att gå i särskolan, samtidigt som de behöver en långsammare inlärningstakt och en hel del extra stöd. Till den gruppen hör bland annat min egen son, eller rättare sagt hörde, eftersom han gått ur skolan för många år sedan. De elever jag syftar på är elever med Damp, Adhd, Aspergers syndrom och liknande neurologiska funktionshinder.

De här eleverna hör inte hemma i särskolan, men klarar inte heller av stressen i den vanliga grundskolan och gymnasieskolan. I en del kommuner har man särskilda klasser för den här elevgruppen. När det är som bäst så är dessa klasser precis vad som behövs. Jag skulle vilja se dem som ett tredje alternativ. Någonting mitt emellan den vanliga grundskolan och särskolan.

När jag gick i skolan så fanns det så kallade obs-klasser och andra former av specialklasser. Det ansågs som lite skämmigt att gå där. Ändå har jag hört många vuxna som berättat om att det var deras räddning att få komma till en specialklass där de fick jobba i lugn och ro, där inlärningen gick i deras egen takt och där de blev sedda och bekräftade.

Jag tror, och har trott i många år, att hela skolan skulle behöva reformeras. Man måste bli mer individualiserad för att möta eleverna på rätt nivå. Det behövs allt från elitklasser, klasser för den långsamma eleven och allt där emellan. Självklart menar jag inte att det ska vara olika klasser in absurdum, men kanske fyra eller fem olika nivåer.

Dessutom måste man arbeta med attityder. Det ska inte vara extremt fint att gå i elitklass och extremt skämmigt att gå i den långsamma klassen. Utan man ska se det som att varje elev får sina behov tillgodosedda.

När gymnasiereformen genomfördes på nittiotalet så såg vi, inom handikapprörelsen, att detta skulle bli katastrofalt för den inte fullt så studiemotiverade eleven. Man fick helt plötsligt kravet att alla elever skulle läsa lika många teoretiska timmar. Oavsett om man gick på en teoretisk gymnasielinje eller om man gick på en yrkeslinje. När man såg att detta inte fungerade så infördes snabbt IV-programmet. Det blev det största misslyckandet av alla. Alla som gick på IV såg sig själva som "sekunda vara". Man var en "sopa" om man gick på IV! Ingen förväntade sig något speciellt av en, alltså kunde man spela ut alla sina dåliga sidor, bara för att få chansen att synas och bli bekräftad. Kan man inte bli bäst på att vara bäst, så kan man ju alltid bli bäst på att vara sämst!

När det kommer till elever som går ut nian, så tycker inte jag att det ska vara ett måste att alla ska gå gymnasiet. Så är det ju idag, även om gymnasiet är en frivillig skola. Den är ändå indirekt ett måste, som eleverna får höra hela sin högstadietid. Slopa det! Plocka tillbaka de yrkesinriktade linjerna och banta ner teorin, på de linjerna, till det mest elementära. Ta fram lärlingsplatser igen. Det kommer alltid att behövas hantverkare och folk som jobbar på verkstadsgolvet. Man behöver inte en massa krånglig matte eller fyra språk för att klara av sådana jobb.

Jag vet att jag reagerade starkt när jag insåg att man behövde ha höga poäng för att komma in på frisörlinjen, eftersom antalet sökande var så stort. Säg den teoretiker som ställer sig och jobbar som hårfrisör. Medan tjejen eller killen som inte har fullt så höga poäng är kanske den bästa hårfrisören i världen. Men så fungerar inte verkligheten.

Min egen son gick sina åtta första år i en vanlig grundskoleklass. Han hade mycket extra resurser. Vi hade "tur" att han började skolan när han gjorde det. På den tiden fanns det så kallade SIS-pengar i skolan. Det var statliga medel för Särskilda Insatser i Skolan. De pengarna söktes för den enskilda eleven. Så min son hade en elevassistent från dag ett som bekostades av SIS-pengar. Så småningom övertogs denna kostnad av kommunen och många barn, som behövde det, blev utan elevassistent. Sonen hade också mycket speciallärartimmar under hela sin skoltid.

Vi hade tur på flera sätt. I mellanstadiet fick sonen en underbar lärare som hade som rättesnöre att det som var bra för H, var bra för alla elever. Det vill säga, lugn och ro i klassen och en tydlig och klar studieplan. Det var en stor klass, enligt den tidens mått. Det var tjugosex elever, varav arton stycken var pojkar! Jag är säker på att minst tre pojkar till, samt en flicka hade liknande svårigheter som H. Dock inte lika svåra, men de fick ju nytta av lärarens engagemang och klassrumsarbete. Sonen fick även ett eget litet rum dit han och assistenten kunde gå undan och jobba när han inte klarade av den stora klassrumsmiljön. Han hade nämligen mycket svåra perceptionsstörningar och koncentrationssvårigheter. Perceptionen är hur vi tolkar våra sinnesintryck. Hans problem var att han hela tiden tog in samtliga intryck hela tiden. Vi som inte har de svårigheterna, skiljer i normala fall ut de viktiga intryck vi behöver ta till oss. De ovidkommande intrycken sållar vi normalt bort. Har man dessa svårigheter så är det enormt tröttande. Det blir en ständig överstimulering.

Vi hade nära kontakt mellan oss föräldrar och läraren, till viss del även skolledningen. Det var väldigt viktigt för samtliga parter att ständigt föra en konstruktiv dialog.

På högstadiet fick sonen kramper. Kramper som i tre års tid utreddes och medicinerades som epilepsi. Efter dessa tre år kom man fram till att sonen hade stresskramper. Dessa kramper kom till på grund av att han mentalt visste hur en sak skulle utföras, men hans kropp och sinnen klarade inte av det som hjärnan egentligen visste. Det låter lite krångligt, men jag kan inte förklara det bättre än så. Men här märker man hur mycket stress en ung människa kan utsättas för, när kraven är för höga.

På den tiden fanns inte heller dessa specialklasser, som sedermera kallats för Damp-klasser eller liknande. Små elevgrupper som är anpassade efter elevernas behov. Jag var så småningom med och jobbade fram att det kom till sådana här klasser. Hur det ser ut idag är jag inte säker på. Jag håller mig numera inte fullt uppdaterad i dessa frågor.

När H gick i åttan var situationen ohållbar, eftersom han krampade nästan konstant. Det blev ständiga nödlösningar för att klara av en normal dag. Han hade nästan ingen undervisning alls och mycket hängde på elevassistentens engagemang. Stundtals var sonen med mig på jobbet. Jag hade en underbar chef, som själv hade en son med Downs syndrom. Så han förstod och ställde upp för att vi skulle klara av en till synes hopplös situation.

Jag hade en del kontakter inom skolvärlden i vår kommun, så jag tog själv kontakt med särskolerektorn och bad om hjälp. Hjälp som vi också fick. Så när sonen skulle börja nian, gick han över till en särskoleklass årskurs tio. Problemen med hans kramper var kvar, men sonen fick det lite lugnare i alla fall. Så småningom började han i särgymnasiet, hotell- och restaurangprogrammet. Då minns jag att han vid ett tillfälle sa: "Mamma, tänk att man ska behöva gå nio år i skolan, innan det blir roligt."

Det var vid den här tiden man upptäckte att han inte hade epilepsi utan att det var stresskramper. Medicineringen togs bort och han fick lära sig hantera sin stress med avslappningsövningar och terapeutisk behandling. Idag mår han bra och arbetar numera som köksbiträde på en skolbespisning. Han har en lönebidragstjänst på 75% och har förtidspension på 25%, för han svårigheter består till viss del. Han klara inte av en normal arbetstakt och han orkar inte en hel arbetsdag.

På grund av denna bakgrund så är jag väldigt kluven i särskolefrågan. Jag anser att kommunerna ska inte slippa undan sitt ansvar genom att placera elever i särskolan om de inte hör hemma där. Samtidigt vet jag att särskolan är en fantastisk skolform för elever som behöver extra stöd och tid. Därför ska man inte nagga i kanten på deras resurser.

Jag vill också att man ska avdramatisera tankarna om varför man har ett barn som går i särskolan. Jag har alltför många gånger stött på föräldrar som har svårt att acceptera att de har en son eller dotter som behöver extra stöd och hjälp. Jag har mött föräldrar där barnen har en Adhd-diagnos, men som inte vill att skolan ska få veta det. Det innebär att det barnet hela tiden kommer efter. Det kan till och med gå så långt att barnen kan bli mobbat på grund av detta, att de inte hänger med. När jag har hört sådana kommentarer så känns det som att föräldrarna skäms för sitt barn. Vilket för mig är obegripligt. Självklart är man stolt över sitt barn oavsett om det har ett funktionshinder eller inte! Vågar vi vara öppna och prata om dessa frågor så tror jag vi kommit långt. Vi har kommit längre idag än när min son började skolan 1984, men det är fortfarande svårt ibland att prata om dessa saker.

Vill ni läsa vad fler anser, så tycker jag ni ska ta en tur till Mångmamma. Hon har också skrivit om denna fråga.

Världens bästa nåldyna

Någon gång under hösten sydde jag mig en nåldyna. Och insåg snabbt att en sådan var något jag saknat länge. Den är oerhört praktisk.

Hur van jag blivit med den insåg jag idag. Jag hade precis sytt klart Spader-necessären och höll på att packa ihop. Då kom jag på att jag glömt sy fast namnlappen. Så jag sätter dit den med två nålar och sätter mig för att sy. Tar bort första nålen och sticker ner den i armen, där nåldynan brukar sitta för det mesta..........:-)

Den finns som sagt till salu på hemsidan om någon mer vill ha en sådan praktiskt sak. Det är ju dumt att sticka nålar i armen, när man kan sticka dem i nåldynan istället.

Migrationslotteriet del 212

Det händer inte så mycket just nu på den fronten. Det positiva är att nu är det ett ärende för Bemötandeombudsmannen på Migrationsverket. Hon har läst och tar det vidare till en sorts granskningsnämnd. De ska ha ett gruppmöte nästa måndag.

Hon sa att hon har mycket att göra just nu. Vad kan det bero på???

Om de skjuter upp Alis utvisning tills dess eller inte vet vi ingenting om. Det är bara att avvakta och se vad som händer.

söndag 30 januari 2011

Klädkammarröj del 2

Nu är äntligen klädkammaräventyret över. Nästan i alla fall. Min mobila "köksö", dvs rullbordet, står kvar i köket och ska få stå där tills "ungarna" varit här.

Sambon har provat igenom alla sina skjortor. De som bara stramade lite runt magen la vi i en kartong med förhoppning om att de ska bli lagom om några minuskilon. Det alldeles hopplösa förpassades till loppiskassen. Resten åkte i tvättkorgen för att fräschas upp.

Jag är så nöjd med att detta blivit av och blivit så bra. Det känns jätteskönt. Nästa hopplösa projekt blir vindsförrådet. Fast det får vänta en månad eller två.

Efteråt dammsög jag hallen och sambon tog vardagsrummet. Vi fick se att ena hjulet på dammsugaren håller på att gå sönder. Vi är lätt besvikna över kvaliteten på den. När vi köpte den för 6-7 år sedan bestämde vi oss för att kosta på oss en lite dyrare i bra kvalitet. Det blev en Nilfisk med allergifilter, reglerbart rör, extra lång slang och extra lång sladd. Dammsugningen går det inte att klaga på. Det har fungerat förträffligt. Men apparaten har fallit i bitar lite eftersom. Det första som gick sönder var locket till där man har extramunstyckena. Sedan slutade sugreglaget att fungera. Som tur var så stannade det i det högsta läget. Slangen har gått av där röret sitter så det har vi fått tejpa ihop. Och som sagt var så håller hjulet på att gå sönder nu. Det får hålla så länge det håller. Ekonomin klarar inte både en kontorsstol och dammsugare samtidigt. Nu får vi börja försöka spara till en sådan och läsa reaannonser. Alltid är det nå´t som pajar! Det är vår eviga otur. Suck!

Klädkammarröj

Nu har vi varit på en kort prommis. Det var jätteskönt ute. När vi kom in så tog jag direkt itu med klädkammaren. Jag har gjort en omdisponering där inne som känns som ett lyft. Jag har tusen och åter tusen plastkrukor, lerkrukor och ytterkrukor i parti och minut. Nu har jag sorterat ut en hel hög som ska kastas eller till loppis. Resten har jag placerat i en gammal hylla som vi har där inne. Tidigare har jag haft blomkrukorna på ett rullbord som huserar där inne när det inte behövs framme. Det rullbordet tar jag fram när vi har gäster och behöver extra avlastningsytor i köket. Det har varit ett himla plockande fram och tillbaka med dessa krukor när bordet ska ut. Nu ska jag bara ha stora saker på bordet, såsom min kära degbunke, stora soppgrytan och andra stora saker som jag lätt behöver få tag på. Det är sånt här man måste tänka på när man bor i en 50-tals lägenhet som har väldigt dåligt med skåp och extra utrymmen.

Nästa röj blir nu sambons skjortställning. Han är och har varit en riktig klädsnobb. Så han har alltså en hel ställning med enbart skjortor på. Många är väldigt snygga. Tyvärr kan han kanske bara ha hälften av dem nu. Det är det där med garderobsfukten. Så nu ska han få prova sig igenom allt. Det är ett måste för nu är det så trångt på ställningen så allt man hänger dit får man trycka in och det nystrukna blir skrynkligt på en gång. Sedan ska det sorteras i sparas eller loppis. Han har en förhoppning och ett mål att bli smalare igen.

Jag borde sytt på Spader-necessären men huvudet fungerar inte riktigt än. Allt ligger färdigtquiltat och åtgärdat på annat vis. Nu är det bara att sy ihop den. Det får bli en annan dag.

Testpilot

Jag och sambon är testpiloter hos Smartson. Det innebär att vi testar lite produkter då och då. Ibland är det riktigt fina grejer som skrivare och kameror. Det har vi ännu inte lyckats få testa. Det vi testat hittills är mat och dryck. Nu är det dags igen. Doktor Ötkers stenungsbakade pizza. Bli testpilot du också. Det är en kul grej att hålla på med och få smaka sånt som man kanske inte köper annars.

Klickar du på den här länken så kommer du till hur du anmäler dig som testpilot.

Här hittar du info om Doktor Ötkers pizza.

En liten video kanske?

Inte orkat kopplat in hjärnan

Det märks att huvudet inte är riktigt med de här dagarna. Idag kom vi på att vi glömt firat vår elvaårsdag som egentligen var förra söndagen. Så idag får vi väl fira elva år och en vecka. År där det känns som att vi träffades igår, samtidigt som det känns att vi hunnit leva ett helt liv tillsammans. Ett liv som bestått av både rosor och törnen, men mest av allt massor av kärlek.

Huvudet var inte heller med när jag skulle göra mitt frukostte. Efter första klunken så insåg jag att jag "sötat" med salt. Det var bara att börja om från början.

Sambon har skjutit upp sitt datorjobb som han skulle på idag. Han orkar helt enkelt inte. Vi ska istället ta en promenad i finvädret, samt fortsätta att röja klädkammare, så det blir ett slut på det i alla fall.