Rapport från vår Sundsvallsresa.

Vi åkte upp på kvällen den 1:a augusti. Vi startade med ett stopp i Uppsala där vi lämnade Elvis hemma hos min pappa. Det blev ett snabbt stopp eftersom vi var sent ute. Samtidigt var det väldigt skönt att köra på kvällen. Svalt och lite trafik.

När vi kom fram så blev vi bjudna på varsin svampsmörgås. Det kändes helt rätt. Eftersom klockan var mycket när vi kom fram så blev det en stunds prat innan vi packade upp och gick och la oss. Vi hade ju åtta dagars samvaro framför oss, så vi skulle hinna umgås ändå.

Söndagen blev en vilodag efter resan. Eftersom vädret var fint så blev det lite bilvård. Fröken Mercedes har börjat få rostfläckar som behövs åtgärdas. Det är lättare att pyssla med sådant hos dottern och hennes man. Man har ju tillgång till allt på ett helt annat sätt än om vi ska hålla till på vår egen parkering. Dessutom är svärsonen snäll och ställer upp och hjälper till. Sambon och han trivs också med att jobba tillsammans.

På måndagen var vi och träffade sonen. Han behövde bland annat hjälp med att återinstallera sin diskmaskin som varit på reparation. Sedan var vi mest sociala och pratade om ditten och datten.

Tisdagen var vikt åt loppisar. Vi hade bestämt oss för att gynna de lokala loppisarna, Erikshjälpen x 2, Myrorna och en privat loppis. Lite fynd gjorde vi även om det inte var de där riktiga fynden som man gläds åt ibland.

På onsdagen var det meningen att jag skulle träffa en god vän, medan sambon och sonen for stan runt för att kolla på ny bil till sonen. Nu blev det ändring i planerna så jag följde med "pojkarna" istället.

Även om dagarna hittills varit mycket trevliga så slog nog torsdagen ändå rekord. Vi var på Himlabadet, som Sundsvalls badhus numera heter. Vi blev bjudna av dottern och svärsonen på Spa hela dagen. Det var fantastiskt underbart. Vi bubblade i både inne-och utomhuspooler. Vi kylde av oss i kallbad för att krypa ner i bubbelbadet igen. Vi bastade i vedeldad bastu vilket är betydligt skönare än i en vanlig elektrisk uppvärmd bastu. Dessutom åt vi plockmat och drack vin mellan de olika doppen. En perfekt spa-dag, helt enkelt.

Vad gjorde vi då på fredagen? Det blev ännu en loppisdag. Den här gången bar det av till Härnösand och vidare mot Viksjö för att avsluta i Märrgårds loppis på Tynderölandet. Den här gången var det enbart privata loppisar. Även här var utbudet lite lamt, men lite fynd blev det ändå.

På lördagen var vi till systersonen. Där skulle vi sammanstråla med Syster Yster och min systerdotter som just blivit mamma. Det blev ett väldans gullande med den lilla. Hon var en liten skönhet som sov gott trots all uppståndelse. Det blev även husesyn i systersonens hus. Förra gången vi var dit hade han nyss flyttat in. Så nu hade det hänt en hel del även om det finns mer som behöver göra.

På söndagen bar det av hemåt igen. Första stoppet blev i Uppsala där pappa bjöd på middag och där vi hämtade Elvis. Det var en underbar vecka. Men jag var väldigt trött efteråt av det digra programmet. Så aktiva brukar vi inte vara. Samtidigt så blir man ju även påfylld av kärlek och värme.

Vår semesterresa

Vi har haft tio underbara dagar uppe i Sundsvall. Vi åkte ju den femte. Började i Uppsala för att lämna Elvis hos pappa. Vi stannade och fikade en stund innan vi åkte vidare. Det blev även en kort fika/sträckapåbenen-paus i Tönnebro. Det är helt otroligt så snabbt det går att åka nu med alla nya vägsträckningar. Det tog tre timmar från Uppsala till Sundsvall och då är den korta femtonminuters pausen inräknad.

Igår när vi åkte hem så gick det inte fullt så fort. Stundtals så vräkte regnet ner som en grå vägg framför bilen. Det till och med kom en hagelskur. Så stundtals kunde vi inte köra fortare än sjuttio. Då var vi i alla fall glada att vi hade sprillans nya sommardäck på bilen. Risken för vattenplaning minskar ju radikalt då. Men hem kom vi i alla fall efter ett stopp i Uppsala för att hämta Elvis och där pappa bjöd på god fiskmiddag.

Uppe i Sundsvall har vi mest bara myst. Vi har ätit gott. Dottern och hennes man är så duktiga på att laga mat. Vi har bland annat ätit surströmming. Den kräver visserligen inte så mycket matlagning. Som jag har längtat surisar, så det var kanongott. Jag gjorde kroppkakor en dag för det stod på ungdomarnas önskelista, plus att de önskade laxpasta lagad av sambon. Så vi har verkligen delat på sysslorna.

På min födelsedag så var det en meny som inte gick av för hackor. Till förrätt var det rösti och löjrom med rödlök och creme fraiche till. Till huvudrätt blev det grillade lammracks. Och till efterrätt en underbart god jordgubbspaj med glass. Att jag därtill fick en overlockmaskin i present gjorde ju inte dagen sämre. Jag grät en skvätt över vilka underbara barn jag har.

Jag har gått upp ett kilo av de tidigare bortbantade. Men det tar jag snart igen. Däremot har jag kunnat dra in skärpet ett hål till, vilket känns toppenbra.

Vi har hjälpt sonen att städa igenom hans lägenhet ordentligt och tvättat täcken och kuddar till honom. Det är sådant som han själv har svårt att göra. Det känns bra att få göra en årlig genomgång och veta att han sedan får det lättare att sköta resten.

Vi har shoppat och vi har loppat. Har gjort både fina loppisfynd och reafynd. Pengar har rullat men ändå inte i någon katastrofal takt. Jag har köpt enormt fina tyger på Olssons tyger. Både till försäljning och till oss själva. Nu längtar jag efter att sy.

Idag ska jag packa upp all keramik vi loppade. Vi har fyllt en hel resväska med fynd. Jag ska även tvätta igenom loppistyger som jag fyndat. Tyvärr inga retrotyger utan det blir nog mest bomullsbyxor till mig själv, och till lite väskfoder.

Vi måste rigga om med mina sygrejer för att få dit en maskin till. Det kommer att bli lite knöligt. Bland annat åker den halvtrasiga stereon ut, som jag haft att lyssna på när jag sytt. Det får bli mobillyssning ett tag framöver tills vi kanske hittar någon liten behändig radio.

Bästa julkappen

Jag har redan fått bästa julklappen. Dottern har fått semester över jul och nyår. Det innebär att hon och kära svärsonen kommer hit och firar jul. Jag har inte firat jul med mina barn sedan julen -96, så det här kommer att bli underbart.

Att bilen gick igenom slutbesiktningen gör ju inte dagen sämre på något vis.

Hoppas, hoppas

Min farmor och min biologiska farfar skilde sig när pappa var väldigt liten. Det var ovanligt på trettiotalet, som ni förstår. Varför, kommer vi förmodligen aldrig att få veta. Min farmor var en dominant kvinna, så det är möjligt att det hade en bidragande orsak. Biofarfar flyttade till Västerås där han så småningom bildade en ny familj.

Farmor fostrade pappa ensam i alla år. Som tur var hade hon sina föräldrar som ställde upp mycket. Så länge pappa inte gick i skolan bodde han mycket hos sina morföräldrar. De var fantastiska människor. Jag minns dem själv eftersom de levde när jag föddes. Gammelmormor levde så länge att jag själv hann få barn.

Farmor gifte så småningom om sig när pappa var i de yngre tonåren. Den mannen blev vår farfar. Han var en underbar farfar som älskade oss barnbarn, även om vi inte var hans biologiska barnbarn.

I alla år har pappa ändå burit med sig saknaden av sin far och saknaden efter syskon. Han fick inte ha kontakt med sin pappa för farmor. Hon hade ett starkt bekräftelsebehov, så hon var nog rädd att behöva dela pappas känslor om det fanns en far med i bilden.

Viss kontakt förekom i alla fall. Biofarfar hälsade på oss en gång när jag var liten och pappas ena syster hälsade på oss några gånger när hon besökte Akademiska sjukhuset. Vi bodde ju i Uppsala på den tiden.

Den här längtan hos pappa har blivit starkare de sista åren. Han har ju inte så många kvar nu. Det är bara en kusin till honom som fortfarande lever och så är det vi barn han har kvar. Han fyller 82 år nästa gång så tiden börjar bli knapp.

I söndags när vi var hos honom så letade vi upp adress och telefonnummer till den som vi tror är hans syster. Vi försökte peppa honom att ringa på en gång. Om det var fel person så är ju det ändå ingen skada skedd. Igår hittade jag hans bror. Jag är säker på att det är han eftersom alla uppgifter med mellannamn och annat stämde. Jag skickade över uppgifterna till pappa.

Idag fick jag mail från honom att nu skulle han verkligen ta tag i detta. Jag hoppas han gör det. Han har ett hål av saknad inom sig som han behöver fylla. Han behöver få svar på frågor. Kanske också han kan få en fin kontakt med sina syskon de sista åren av hans liv.

Hemma igen

Det finns en sak som är oslagbar när man varit borta ett tag. Det är att få lägga sig och sova i sin egen säng. Det är en höjdare. I alla fall när man har en värkig kropp.

Vi kom hem sent igårkväll. Nu finns det mycket att smälta, för vi har haft många fina dagar tillsammans med mina barn. Några har jag ju redan berättat om.

På lördagen var vi till sonen och städade. Det var roligt att märka att han numera städar ganska bra själv. Så det var inte alltför tröttande. Dessutom var vi ju fyra man stark plus sonen. Han har slängt ut nästan alla sina möbler från vardagsrummet. Nu är det där det ska tapetseras och målas. Det ska hans pappa med sambo fixa. Sedan ska sonen köpa ett helt nytt möblemang dit. Vi var ju och tittade ut möbler på Ikea när han var hos oss i somras. Så det är i princip bara för honom att åka till Ikea, göra en beställning och få allt hemkört.

Kvällen tillbringades som vanligt med god middag och kortspel på det.

På söndagen vaknade vi till en regnfri dag, så vi bestämde att det var svampskogen som gällde. Det var rätt häftigt att återse mina gamla svampställen. Lite nostalgiskt blrv det när vi var in på ett ställe där mamma och jag plockat mycket svamp och barnen varit med sedan de var små. Nu hittade vi inte så mycket på just det stället. Det var gula kantareller vi var ute efter. Ingenting annat.

Vi fortsatte att köra den skogsbilsvägen där jag visste att det fanns ett annat bra ställe. När vi kom dit så var det redan folk där, så vi fortsatte tills vägen tog slut. Där gick vi in och hittade hur mycket kantareller som helst. Det var bara att gå och plocka. Där lyckades jag irra bort mig ett tag. Det var ingen täckning på mobilen så jag blev lite svettig ett tag. Då kom jag på att jag kunde använda musiken jag hade sparat. Så där gick jag i skogen och spelade Pink på högsta nivå i förhoppning att någon skulle höra mig. Helt plötsligt hör jag någon tuta vid bilen och då hade jag det ljudet att gå efter. När jag äntligen såg bilen och kunde göra mig hörd med rösten så sprang jag på ännu mera kantareller.

När alla fyra var samlade vid bilen fikade vi och rensade en del redan på plats. Vi bestämde att testa på ett ställe till. Det var där det redan var folk. Vi åkte tillbaka och svängde in där, men valde att åka en liten bit till. Där gick vi in i skogen och nästan på en gång hittade vi ett ställe som var som hämtat från en svampplockares våta dröm. Vi hade fullt sjå att inte kliva på svamparna. På det stället var det väldigt stenigt och svårgått, så när vi plockat rent så vände vi tillbaka till bilen, för hemfärd.

När vi kom hem rensade vi det vi inte redan rensat i skogen. Uppskattningsvis hade vi fått ihop10-12 liter när det var färdigrensat och skuret i bitar. Sonen kom på kvällen så då åt vi varsin rejäl svampmacka till förrätt. Kvällen efter åt vi fläskfilégryta med kantareller. Ändå blev det tolv rejäla påsar för infrysning. Det var gott att få sex av dem med sig hem.

Måndagen ägnades åt klädvård. Jag hjälpte dottern ändra hennes bröllopsklänning och kortade ett par jeans åt henne. Kroppen var dessutom rätt mör efter svampplockningen så en vilodag var välbehövligt. Tisdagen var det hemresa på plus att dottern hade tvättstuga. Hon tvättade upp det mesta åt oss också, så det är bara att plocka in rent i skåpen för oss idag. Idag är det uppackning och fyllning av kylskåp som gäller. Det räcker som en början till att återgå till vardagen.

Nelsonrapport

Nelson piggnar på sig sakta men säkert. Han har färre andningsdippar och orkar vara mer vaken. Han har även börjat orka äta lite från nappflaska. Resten sondmatas han fortfarande. Han ligger fortfarande på en övervakningsavdelning för säkerhets skull över helgen.

Vi är så innerligt tacksamma att Madelene och Ali upptäckte allt i tid så han fick komma under vård så snabbt. Jag vågar inte ens tänka tanken på vad som annars kunnat ske.

Melina verkar även hantera allt bra, även om hon naturligtvis måste vara konfunderad över vad som händer med hennes lillebror. Hoppas allt är över snart och att alla fyra snart får vara tillsammans igen och leva som en vanlig familj. De har haft allt för mycket jobbigt omkring sig under de sista ett och ett halvt året.

Invasion

Igår kom Johan, Carina och barnen hit. Vi stack direkt upp på vårt fina utsiktsberg så barnen skulle få rasa av sig och titta på djuren. Jag hade gjort matsäck som vi hade med oss. Det var jättemysigt.

Så småningom drog vi oss hemåt för att fixa i ordning middagen. Med tre små barn så var det fullt ös hela kvällen.

Imorse drog sambon iväg tidigt för att skjutsa Madde och Nelson till Huddinge sjukhus. Nelson skulle ta några prover eftersom han var lite gul efter förlossning. Allt var OK så nu räcker det med de vanliga kontrollerna på BVC.

Under tiden hade vi lekparksrace här hemma. Vi hann avverka tre stycken olika, innan barnen var nöjda.

Madde, Ali och barnen följde med tillbaka hit så till lunchen var vi sex vuxna och fem barn. Jag öste fram gröt, yoghurt, fil, flingor, müsli, ägg och smörgåsar så fick alla ta det de ville ha. Vårt kök är ett väldigt litet 50-tals kök så man fick hugga en plats där det fanns.

Någon timme efter lunch åkte Johan och de hem till Carinas mamma. De åker tillbaka till Danmark imorgon. Madde med familj stannade en stund till.

Vi lär somna ovaggat ikväll, jag och den gamle farfar/morfar. Imorgon helgar vi vilodagen hela dagen.

Ifall någon undrar....

...så har Madde och jag rett ut saker och ting. Det känns bra. Det är jag som blir lite krånglig ibland. Det finns en massa skit i bagaget, som jag burit med mig hela livet. Det poppar upp ibland och ställer till det.

Nu känns allt bra igen, fast tröttheten kvarstår. Jag försöker vila varje ledig minut och lyckas oftast somna i nästan vilken ställning som helst. Sover en kvart här och en kvart där. Det blir nog bra det också till slut.

Familjen Kantarell

Idag har vi varit i skogen med Johan och hans familj. Barnen plockade och åt blåbär och hallon. Vi vuxna hittade lite kantareller. Det blev väl så pass att sambon och jag får dela på en smörgås. Johan och Carina hade tur att hitta lite mer.





Det stod på deras önskelista att få en skogspromenad. Men det blev inte så lång stund för barnen var dåligt rustade med kläder och skor, plus att det var svårt att gå med barnvagn, trots att vi försökte hitta en gåvänlig skog. Det var i alla fall skönt att komma ut en stund.

Att vilja men inte orka

I eftermiddag åkte vi till sjukhuset för att låta Melina träffa lillebror. Innan vi åkte hade det varit full rulle med frukost, duschning, bajsblöjor, lunch, utelek och så vidare. Lilla fröken är intensiv och har mycket bestämda åsikter om hur saker och ting ska vara. Det händer att det blir viljornas kamp, hennes och min vilja. Man känner verkligen att man hunnit fylla 63 år samt att kroppen inte längre hänger med.

När vi kommer till BB så säger Madde att det vore bra för dem om vi kunde ha Melina ytterligare ett dygn. Eftersom Maddes mamma med pojkvän är på besök från Danmark så hade vi räknat med att de skulle ta över. Men det gick inte för de skulle tydligen åka tillbaka till Dk tidigt på morgonen. Maddes mamma var med under hela förlossningen. Det var därför vi hade Melina.

Vi har haft en intensiv tid. Först var sonen här en vecka. Trots att han är 36 år så kräver han viss sysselsättning och livet måste anpassas efter hans rytm för att allt ska funka. Det har med hans funktionshinder att göra. Han och jag hade några tröttande diskussioner när vi inte fick det att funka fullt ut.

Han åkte hem förra måndagen. Även om jag tycker det är jättemysigt när han är här så var det avkopplande och skönt när sambon och jag fick måndagskvällen för oss själva. Då kände jag hur trött jag var när jag kunde slappna av.

På tisdagen hade jag tvättstuga. Jag strök och tog undan allt på en gång eftersom bonussonen med familj kommit från Dk. De skulle först bo hos bonussonens sambos mamma. De hade inte hört av sig så vi hade inte en aning om, när eller hur vi skulle få träffa dem. På onsdagen var jag först på sjukhuset och sedan på vårdcentralen för lite uppföljning av sjukdomstillstånd och provtagningar.

När jag kommer hem därifrån så har bonussonen med sambo och tre barn kommit. Det blev en mycket intensiv dag. Ebba är sju år, Amadeus fyra år och Elias är ett år. De behövde sysselsättas hela tiden. Jag försökte roa Ebba och Amadeus, samtidigt som jag kollade vad Elias höll på med. Vår lägenhet är inte gjord för små barn. Det är fullt med datorprylar, handarbetsgrejer och mycket glas och porslin som vi har framme. Det jag är mest rädd om hann jag trycka in i några skåp.

De stannar i en dryg vecka till. Vi har inte fått några klara besked om de ska bo här. Vi vet att vi ska göra några utflykter med dem, men vi vet inte vilka dagar och hur mycket.

Igår morse hämtade vi Melina och det har sedan varit ett mycket intensivt ett och ett halvt dygn. Jag hade sett fram emot en lugn kväll ikväll eftersom det är mycket möjligt att bonussonens familj dyker upp redan imorgon.

Så när Madde ville att vi skulle ha Melina ytterligare ett dygn så bröt jag ihop. Jag gick undan och kände bara hur trött jag var. Att jag inte orkade mer. Samtidigt som det blir så jobbigt för jag vill ju ställa upp. Jag vill hjälpa till. Men jag inser att jag orkar inte sånt längre. Varken fysiskt eller mentalt. Det gör att jag känner mig så urusel. Den klassiskt elaka styvmodern som aldrig ställer upp.

Nu löste det sig så att Ali åkte hem med Melina. Hur det blir sedan vet jag inte.

Jag är otroligt beroende av mina vilostunder, att få återhämtningstider, att livet helst går i ett lugnt och välplanerat tempo. Det är ett antal år sedan jag insåg att min fibromyalgi bottnar i ett utmattningstillstånd efter alla turer runt sonens funktionshinder. Det bröt ju ut efter alla turer som var när vi i flera år trodde att han hade så svårbehandlad epilepsi så att det endast var en hjärnoperation som skulle funka. Nu var det inte så tack och lov, men all oro, all pendling mellan Sundsvall och Umeå, all kamp med både vanliga skolan och särskolan tog till slut ut sin rätt. Allt detta gjorde att min kropp sa ifrån på många olika sätt.

Alla säger att man ska göra vad man själv vill. Att man mår bäst av det. Jag försöker leva så för det mesta. När livet går i sin lugna takt fungerar det alldeles utmärkt. Det jobbiga är när man vill en sak, och ändå inte orkar. Det är då det blir extra jobbigt.

Loppisrunda

Nu har dottern med make åkt hem igen. Det blev ett kort och intensivt besök. Mycket trevligt med spännande samtal och roligt kortspel. Så som det brukar vara när vi ses. Nästa gång vi ses är när vi åker upp i augusti. Nästa "unge" som kommer på besök är sonen och när han åker hem kommer bonussonen med familj från Danmark. Sommaren är verkligen fulltecknad.

I onsdags bestämde vi oss för en loppisrunda. Vår vanliga loppis har stängt på onsdagar under sommaren, så vi tänkte att vi är lite äventyrliga och åker tills vi hittar något spännande. Vi bestämde oss för att åka ner mot Åkers Styckebruk och Stallarholmen. Sagt och gjort så packade vi även med oss en fikakorg.

Först stannade vi till i Turinge för att kolla om Fattigstugan var öppen. Den hade tydligen slagit igen för där stod en Till salu-skylt. Kanske skulle vi köpt den istället? Nästa stopp blev vid Qvartinge Antik, men de  hade bara öppet på helgerna.

Så vi fortsatte. I Åkers Styckebruk kammade vi noll, likaså i Stallarholmen. Trots att vi körde på småvägarna hittade vi inget. Till slut hamnade vi i Strängnäs. Där hittade vi äntligen en öppen loppis. Den var verkligen fin. Tyvärr blev vi lite stressade av att de snart skulle stänga så det blev inte mycket handlat. Dottern köpte en liten katt i glas. De hade inget märkvärdigt i tygväg, men glas-och porslinshyllorna var fyllda med fina saker. När vi svängde runt lite i Strängnäs så såg vi fler loppisar som vi kände att vi vill besöka vid tillfälle. Så en sväng dit blir det säkert en gång till under sommaren.

Nu är vi som sagt var ensamma i några veckor. Då ska jag sy några beställningar och hinner jag så blir det även något för hemsidan. Vi får se vad kommande veckor för med sig för något.

Dotter på plats

Nu är dotter med make på plats hos oss. Vi hämtade dem på Arlanda inatt. Än en gång blev det ett äventyr att köra Essingeleden. Det var vägarbeten överallt och vi blev sittandes i olika köer. De la ny asfalt här och där, det målades streck på en del ställen samt att broskarven vid Fredhällstunneln tydligen inte var färdiglagad. Det hade vi trott att den var.  Det var rätt stressande när vi visste att vi hade en tid att passa. Dessutom hamnade vi i en åskskur som hette duga. Då vågade vi bara krypa fram i sakta mak. Det var  som en blöt vägg framför bilen.

Jag säger bara en sak, hur klarade man sig innan mobiltelefonerna blev var mans egendom. Nu kunde vi enkelt meddela att vi var försenade. Nu blev det inte så farligt ändå eftersom det tog tid för dem att gå genom passkontroll och att få bagaget. Så de behövde bara vänta fem minuter innan vi var på plats.

Nu sitter jag här för mig själv och smyger runt lite tyst. Alla sover utom jag. De är trötta, de stackarna. Det är jobbigt med semester......:-)

Glad midsommar

Jag vill önska alla mina bloggvänner en skön och härlig midsommar. Med god mat och tillsammans med familj och trevliga vänner. Och framför allt ett härligt väder.

Idag ska vi ner på stan en sväng. Medicinlådan behöver uppdateras och så ska det väl bli en sväng på bolaget för att köpa lite öl och vin. Vi ska även på loppisen och lämna alla tyger jag rensat ur. Kanske det blir lite köpt där också. Det får vi se. Man vet ju aldrig vad man hittar på en loppis. Jag behöver också lite sytid idag eftersom jag ligger efter med tunikan jag ska ha på lördag.

På midsommaraftonen är vi ensamma. Vi ska ta det enkelt med lite matjessill och färskpotatis. På lördagen ska vi fira vår lilla solstråle. Hoppas det blir bra väder för Madde och Ali har bjudit goda vänner på grillfest. Det ska bli mycket trevligt.

Resten av helgen ska vi vara praktiska och tvätta fönster och byta gardiner. På tisdagkväll ska vi hämta dottern och hennes man på Arlanda. Då kommer de från Kroatien och ska vara några dagar hos oss innan de fortsätter upp till Sundsvall. Jag känner att jag vill ha lite fint innan de kommer. Själva går vi ju här hemma och bara harvar på och inte bryr oss så mycket om hur det ser ut. Då är det kul att fixa tills någon ska komma. Någon som ser och uppskattar det.

Sommaren är kort

Sommaralmanackan fylls på i en rasande fart. Det är besök av barn och utflykter som planeras för fullt. När det ena barnet åker hem så kommer nästa, slag i slag. Det känns både roligt och lite skrämmande. Roligt för att det är kul att umgås och hitta på saker. Skrämmande för att vi kanske inte orkar hela vägen.

Vi börjar lite försiktig med att fira Melinas treårsdag på midsommardagen. Sedan ökar det eftersom, för att kulminera med vår egen Sundsvallsresa i augusti. Vi får försöka ta en dag i taget.

Tankar när sömnen inte vill infinna sig

Man inser att man växt upp i en mycket dysfunktionell familj när bara några ord kan få sårskorporna att börja klia och blöda igen av. Fast man vill glömma och gå vidare så finns det där. Det värsta är att han som sårade och svek, sitter och tycker synd om sig själv och känner sig förorättad. Ibland tror jag inte han är kapabel att fatta att det var han som svek oss alla, om och om igen.

Mors dag

Det kom ett chokladogram från bästa dottern i fredags. Ikväll ska jag njuta med några bitar till kaffet. Sambon har fått strikta förhållningsorder om att inte röra. Är han snäll så kanske jag bjuder han på en eller två bitar.

Uppdaterat: Det var den godaste choklad jag ätit. Om ni någon gång springer på choklad från Årechoklad. Köp det!

Min farmor, del 2

Min farmor växte upp med tre systrar. De växte upp på en liten gård i Tierp. Så småningom flyttade alla fyra in till Uppsala, men kontakten med Tierp fanns alltid med. De var väldigt tajta och jag växte upp med hela den släkten väldigt nära. Så länge gammelmorfar levde så var det nog Maria och Johan som var det sammanhållande kittet för systrarna.

Eftersom farmor skilde sig tidigt så blev det naturligt att pappa vistades mycket hos sin mormor och morfar. Farmor var ju tvungen att arbeta för att försörja dem. En som också växte upp hos sin mormor och morfar var pappas kusin Ingvar. Hans mamma, Klara, blev tidigt änka. Så av samma anledning som för farmor och pappa så var Maria och Johan ett bra alternativ för att pojkarna skulle få en bra passning.

Tre av systrarna fick bara varsitt barn. Klara fick två, för hon gifte så småningom om sig och fick en dotter i sitt nya äktenskap. Eftersom systrarna var tajta så blev även barnen, kusinerna, det. Pappa har mer eller mindre växt upp med sina kusiner under syskonliknande förhållande. Alla, utom Ingvar, var dessutom jämngamla. Ingvar var den äldsta av dem.

I början på femtiotalet sålde Maria och Johan gården och flyttade in till Uppsala. De var så gamla att de inte orkade längre. De bodde i huset bredvid farmor så närheten fanns fortfarande där. Jag minns hur man sprang upp och hälsade på dem när man var hos farmor.

Nu blev det farmor som blev det sammanhållande kittet i släkten. Hon och farfar var vaktmästare på något som kallades Dövstumslokalen. De bodde i en våning ovanpå denna festlokal. Det var många gånger som mamma var där och hjälpte till med disk och servering när det var fest. Flera av farmors systrar ställde också upp på samma sätt.

I våningen ovanför fanns det två stora rum. Det fanns några små också, men de här stora rummen gjorde att det var där farmor kunde ordna släktträffar. Då var alla med. Gammelmormor och gammelmorfar, systrarna med sina respektive, pappas kusiner med sina familjer. Vi var många vid dessa tillfällen.

Jag minns dessa träffar med glädje. Alla umgicks verkligen, i alla fall som jag minns det. Vi åt gott och mycket. Farmor var duktig på att laga mat. När pappa var liten drev hon i många år en egen lunchrestaurang och så småningom jobbade hon även som hovmästarinna på gamla anrika Gillet i Uppsala.

Så att ordna dessa släktfester var en livsnerv för henne. Då var hon i sitt esse. Förutom att vi åt gott så pratades det naturligtvis mycket. Vi sjöng och spelade. Många i släkten var musikaliska. Både mamma och pappa hade fantastiska röster. Vi lekte även lekar på dessa fester. Jag minns så väl hur alla satt i ring. Vi hade ett band i händerna som löpte runt. På bandet fanns en ring. Den ringen skulle vandra runt. I mitten av ringen stod en person som skulle gissa vart ringen fanns. Sedan sjöng man då:

"Denna ringen den ska vandra, från den ena till den andra, låt den gå, låt den gå, låt den aldrig stilla stå."

Jag vet inte om man leker sådana lekar längre. Jag tror inte det. Det här var ju innan TV:n fanns i varje mans hem.

En jul minns jag så väl. Vi var kanske inte fullt så många, men pappas kusin Irene var där med sin man Lennart och barnen Mikael och Madelene. Så skulle då tomten komma. Jag var äldst bland barnen och hade väl börjat fatta det här med om tomten fanns eller inte. Då ser jag att tomten har Lennarts långa och smala händer, samt Lennarts klackring. Jag hävdar med bestämdhet att det här är inte tomten, det är Lennart som är utklädd. Alla vuxna säger emot mig. Det var väl för att hålla bilden av tomten uppe hos mina yngre syskon och hos Lennarts egna barn. Tills slut var jag så arg och frustrerad att jag bara grät av ilska för att ingen ville lyssna på mig. Som ni förstår skrattar jag åt den händelsen idag.

Ett annat minne jag har av min farmor var att hon var en urusel bilförare. Hon var så kallad bilkårist.Bilkåristerna startades i början av andra världskriget. Som jag förstått så var det så att dessa kvinnor skulle bistå som chaufförer vid olika transporter, där militären inte kunde göra det själva. Jag tror även de körde ambulanser och sånt. Min farmor var som sagt var bilkårist och att åka med henne var ett äventyr. Jag minns en gång när Bilkåristerna skulle visa upp sin verksamhet. Det skedde vid Uppsala slott. Man körde på gångstigarna nedanför slottet med jeepar. Det var rena rama berg-och dalbaneäventyret.

Det gick bra rent ekonomiskt för farmor och farfar. Farmor var en drivande kraft som alltid ville framåt. Hon hade visioner och en del förverkligade hon också. Så småningom startade de ett maskinverkstad. Farfar hade ett förflutet som mekaniker. Det var främst jordbruksmaskiner som de tog hand om på denna verkstad. Farmor stod för det administrativa. De köpte en fastighet där de kunde ha både kontor och bostad. Nu var gammelmormor änka så hon flyttade också in i denna fastighet i en liten egen tvårummare.

Det blev så småningom så att farmor tog hand om gammelmormor ända tills den dag hon gick bort. Det jag minns väldigt starkt av farmor var att hon tog alltid hand om alla sina nära. Inte som en vårdande Florence Nightingale  utan mer som en som hela tiden fanns där i bakgrunden. Jag tror hon tyckte om att känna sig behövd.

När farmor och farfar fick det bra ekonomiskt så fick vi vår del av det hela. Eftersom som hon bara hade pappa så hade hon även bara oss tre barnbarn. Vi fick mycket presenter vid jular och födelsedagar. En jul minns jag att vi fick varsin skidutrustning. Det var hela kittet med både skidor, pjäxor och skidkläder. Sedan fick vi åka med farmor och farfar på skidsemester till Funäsdalen. Det var ett riktigt äventyr att bo på pensionat. När vi åkte dit så körde vi fel. Eller rättare sagt så var vägen över Helagsfjället avstängd, så det blev en omväg på tjugofem mil. För att då roa oss tre barn så diktade vi visor under resans gång. Farmor var fenomenal på att dikta och rimma. Det var också alltid klurigt att läsa hennes julklappsrim och utifrån det gissa vad det var i paketet.

När jag tänker på min farmor så gör jag det med glädje och beundran. Hon var en stark kvinna. Visst hade hon sina sidor. Allt skulle vara som hon ville ha det. Men jag tror att hon blev sådan på grund av allt hon gått igenom. Hon blev ensamstående mor under ett tidigt trettiotal. Då hade hon dessutom hunnit med att förlora ett barn. Min bonusfarfar blev så småningom gravt alkoholiserad. Ändå gav hon aldrig upp honom. Utan henne har nog vårt liv sett helt annorlunda ut. Vi hade det tufft ekonomiskt mellan varven. Hon fanns hela tiden där och räddade oss. Pappa skulle säkert ge en helt annan bild av detta. Men detta är min bild som jag minns min farmor.

Hon drev ett av sina företag fram till sin sjuttioårsdag. Det var ett så kallat motell som låg norr om Uppsala. Men inte kunde hon slå sig till ro för det. Hon fortsatte att jobba med pappa och mamma E som drev ett cateringföretag på den tiden.  Dessutom hälsade hon ofta på sina gamla väninnor. Hon pratade alltid om dem som "gamlingarna". Själv var hon äldst av dem alla, men hon såg aldrig sig själv som gammal. Hon var lika pigg och alert (och fåfäng) nästan in i det sista.

Jag är glad att jag fick möjligheten att sitta vid hennes sjukbädd veckorna innan hon gick bort. Vi hade ett fantastiskt möte, med mycket skratt och förtrolighet. Hon berättade för mig hur hon ville ha sin begravning. Det var inget sorgligt med det. Hon var helt medveten om att hon inte hade så långt kvar att leva. Men hon ville vara med och styra in i det sista.

En önskan hon hade var att vi inte skulle lämna henne kvar i kyrkan. Hon ville fara därifrån före oss. Farmor, denna starka kvinna, var nämligen väldigt mörkrädd. När vi stod där på kyrkbacken och de lyfte in kistan i begravningsbilen så bröt jag ihop fullständigt. Jag saknar henne än idag fast det var så många år sedan hon försvann. Jag tror vi skulle ha mycket att prata om fortfarande. Så lika är vi.

Min farmor, del 1.

När jag igår skrev ner minnena av min gammelmormor så kom det en massa andra minnen rusande. Det var minnena som rörde min farmor. De är många och ibland motsägelsefulla.

Min uppväxt dominerades mycket av min farmor. Det fanns en farfar också med i bilden, men han var mer en bifigur. Egentligen fanns det två farfäder, en biologisk och en bonusfarfar. När jag pratar om farfar så är det bonusfarfar jag pratar om, farfar Bertil. Den biologiska farfadern hette Gustav och han hade vi aldrig någon kontakt med. Det var vi förbjudna att ha, av farmor. Fast pappa har berättat att vi hade lite kontakt när jag var liten, men det minns jag inget av.

Farmor och Gustav skilde sig när pappa var liten. Varför är det ingen som vet. Varför pappa inte heller fick ha kontakt med sin biologiska pappa är det inte heller någon som vet. Gustav var kanske ingen bra pappa? Eller så var farmor så bitter att hon ville straffa Gustav genom att han inte fick ha kontakt med sin son? Den troligaste anledningen är nog att farmor ville ha pappas och vår kärlek alldeles för sig själv. Jag har förstått i efterhand att farmor hade ett stort behov av bekräftelse. Och pappa var hennes enda barn och vi hennes enda barnbarn.

Mamma och farmor tyckte inte om varandra. Den vetskapen växte jag upp med. Jag fick även ofta höra att farmor ville att mamma skulle göra abort när hon gick med mig. Det var inte speciellt roligt att växa upp med vetskapen av att man var oönskad. Ändå ställde farmor upp för oss ifrån den dagen jag föddes. Det var hos farmor och farfar, pappa och mamma fick bo de första månaderna innan de fick en egen lägenhet. Och jag har aldrig känt mig oönskad av farmor. Så hon ändrade sig tydligen efter att jag föddes.

Farmor var ingen bullbakande och sagoläsande farmor. Hon var en farmor som ständigt var i farten. Hon jobbade jämt. Och när hon inte jobbade så skulle alltid något annat hända. Jag inser att detta är nog ett drag jag ärvt efter henne. Det där att ständigt ha ett behov av vara igång med något. Det är nog även efter farmor jag ärvt mitt bekräftelsebehov. Fast det har jag mer eller mindre arbetat bort. Numera vet jag att jag är älskad för precis den jag är.

Något jag också ärvt efter farmor är mitt namn. Farmor hette Märta Christina. Jag har även ärvt hennes röda hår. När farmor gick bort så var hon alldeles vithårig. Så nu när jag börjar skymta lite vitt i mitt eget hår så vet jag att jag kommer få samma vackra färg som hon hade på slutet. Jag har ett foto av farmor där hon sitter mellan mina barn. Det är en otroligt vacker bild av henne mellan sina barnbarnsbarn.

Jag växte som sagt var upp nära min farmor och farfar. Pappa hade ett väldigt behov av henne. Eller så var det hon som hade ett behov av oss. Vi var alltså väldigt mycket tillsammans. Tyvärr är pappa väldigt bitter på farmor idag. Mycket för att hon förvägrade honom kontakten med sin biologiska pappa. Det känslan hos pappa kan jag förstå. Han blev också väldigt ledsen när han i sin släktforskning upptäckte att det fötts en storasyster före honom. En syster som bara blev några timmar gammal. Det hade farmor aldrig berättat. Varför är det ingen som vet. Kanske hon försökte förtränga sorgen genom att inte dra upp de minnena? Man talade inte heller om sånt på den tiden. Men även detta känner pappa en bitterhet över. Det är väldigt jobbigt när han fortfarande än idag talar illa om henne. Då försöker jag koppla bort och inte lyssna så mycket.

Farmor tog även parti för min mamma när pappa lämnade henne för att leva med mamma E. Det har pappa svårt att förstå. Mamma och farmor som tidigare varit bittra fiender, blev helt plötsligt goda vänner. Det är svårt att förstå människors agerande, speciellt när man inte kan fråga om varför det blev så. Jag är tacksam att jag hann bli en vuxen kvinna innan min farmor gick bort. Det gjorde att jag hann skapa mig en egen bild av min farmor. En bild som skiljer sig mycket ifrån den bilden av farmor som jag fått från mina föräldrar. En bild som är mycket mer positiv och livsbejakande. Det är klart att farmor hade sina fel och brister. Vem har inte det? Men jag försöker se henne i ett brett perspektiv, där den dåliga sidan kan överskuggas av den goda. Så försöker jag se på alla människor som finns i mitt liv. Så varför ska inte farmor få samma chans?

Minnen av gamla släktingar

Mångmamma skrev ett inlägg om den äldsta släkting som hon har minnen av. Det kan du läsa om här.

Då fick jag även mina egna minnen av gamla släktingar. Jag växte nämligen upp med en hel del gamla släktingar omkring mig. Mycket tack vare min farmor.

Den äldsta släktingen jag har minnen av har jag egentligen inte så stora minnen av. Men ändå lite. Det är gammelmorfar, alltså min pappas morfar. Gammelmorfar, Johan, föddes i Tierp 1879. Jag var sju år när han dog 1956. De minnen jag har kvar efter honom var att han var en jäkel på Priffe, ett kortspel. Han skrattade gott och mycket, i alla fall i mina minnen. Jag har också ett kassettband där han finns med som en av rösterna. Det är ursprungligen ett rullbandspelarband som pappa spelat över på ett kassettband åt mig. Bland annat så sjunger jag och pappa på det bandet. Det är väl bevarat här hemma.

Men den som jag har mest minnen av är min gammelmormor Maria. Alltså min pappas mormor och min farmors mamma. Hon föddes också i Tierp. Dock något senare än gammelmorfar, 1883. Hon fanns med under hela min uppväxt och vi hann bli fem generationer innan hon gick bort i januari 1979. Då var jag höggravid med mitt andra barn. Pappa har givit mig gammelmormors alla gamla dagböcker. I de förde hon i hur vädret var, hur mycket ägg och mjölk hon sålde och så vidare. Allt som var viktigt för en bondhustru på den tiden.

Gammelmormor var så pigg och alert. Kanske inte de sista åren, men bra länge i alla fall. Hon tyckte om att följa med i allt och var nyfiken på det nya. På 60-talet, när alla ungdomar fick långt hår, så tyckte hon det var svårt att skilja på pojkar och flickor. Men hon hittade på ett knep. Hon tittade på fötterna. Stora fötter=pojkar, små fötter=flickor. Hon kom ofta med sådana där kluriga inlägg. Som barn spelade vi ofta Chinaschack. Hon slog oss alltid i det.

Jag minns även gammelmormors bror väl. Alla kallade honom för morbror Pelle. Fast han var ju min farmors morbror egentligen. Och han hette inte heller Pelle. Han hette Axel Pettersson. Jag har en tavla hemma på väggen som han målat. Jag älskar den tavlan.

Jag måste nog märka upp alla saker, samt berätta för mina barn vilka skatter jag har. Annars är risken att de försvinner. Lite har jag i alla fall sett till att det finns bevarat. Kistan som Maria och Johan fick med sig som bröllopspresent från Marias föräldrahem, finns numera hos min son. När de fick den var den fylld med hårt bröd och salt. Detta för att de aldrig skulle behöva svälta. Pigtittaren som stod inne på deras kammare finns också hos sonen. Tyvärr har glaset till den gått sönder i en flytt, men sonen har lovat att leta gammalt spegelglas att ersätta det trasiga med.

Hemligheten avslöjas

 Nu kan jag avslöja hemligheten som jag tryckt på ett tag. Vi har varit uppe i Sundsvall över helgen på grund av att min dotter gift sig.

De ville hålla det hemligt för att undvika att allt skulle bli så stort. De ville inte ha en massa presenter och även undvika att det skulle bli både möhippa och svensexa.

Nu gjorde de så att de gick iväg och gifte sig borgerligt. Efteråt sågs de närmaste på en restaurang där vi åt bröllopsmiddag. De hade bokat ett avskilt rum i en av Sundsvalls restauranger med erkänt god mat. Den höll verkligen måttet. Fantastiskt god mat och fantastiskt trevlig och serviceminded personal. Det enda som var en nackdel var att man satt på långbänkar. Det var svårt att ta sig dit och att ta sig därifrån. Det har gjort att mitt vänstra knä sagt godnatt för några dagar. Sådant kan man dock ta när man haft så trevligt.

Det var en fantastiskt trevlig fest. Det var länge sedan jag skrattade så gott och så mycket. En och annan tår kom även i ögonvrån. Det enda smolket i bägaren var väl att bruden var rejält förkyld. Men det är smällar man får ta.

Jag var ganska nervös inför att träffa min fd man, alltså barnens pappa. Jag har inte träffat honom på ca 13 år och senaste gången vid pratades vid i telefon, för ca 10 år sedan, så skrek vi bara åt varandra. Tack och lov behövde jag inte vara orolig. Det var som att träffa en gammal vän. Vi förhörde oss lite om varandras släktingar och skildes åt med att skicka hälsningar och kramade om varandra. Jag är tacksam över att det numera kan vara så.

Jag är så lycklig för min dotters och mågs skull. De är helt underbara tillsammans. Som jag sa vid ett litet tal, så har min dotter inte bara lyckats att träffa drömprinsen. Hon hittade även svärmorsdrömmen.

Lite presenter blev det ändå. Jag sydde det här brudparet till dem som de fick. De blev jätteglada över det. Nu får vi alla återgå till vardagen. Det är rätt skönt. Jag älskar vardagar.