Jag håller på att röja bland all min handikapplitteratur. Det känns. Det är mer än tjugo år av mitt liv som ryms bland alla dessa skrifter. När jag var yngre kunde jag aldrig tänka mig att jag skulle vara en föreningsmänniska. Jag hade fel.
Jag gick med i RBU, Rörelsehindrade Barn och Ungdomar, för att få träffa andra föräldrar i samma situation. Det var så det började. Inom ett halvår var jag invald i den lokala styrelsen som sekreterare. Den rollen var lite som spindeln i nätet, så det var bara att ge järnet. Det var så roligt. Samtidigt behövde jag inte tänka på våra egna problem. Jag fokuserade i stället på allt annat. Det var mitt sätt att fly verkligheten. Samtidigt mådde jag bra av det och fick det att fungera hemma av bara farten.
Engagemanget utvecklades sig till fler olika roller. Så efter några år hade jag flera åtaganden i riksorganisationen. Då var det verkligen hela mitt liv. Jag levde med funktionshinder hemma, på fritiden och så småningom även som arbete.
Så nog känns det att sortera i allt detta. Där finns uppsatser från både grundskolenivå och högskolenivå, uppsatser som jag fått för att jag varit med och stöttat och givit information till författaren. Varje sådan uppsats värmer mig i hjärtat. Att andra velat skriva om funktionshindret som var smutskastat under så många år.
Där finns även alla häften som innehåller arbetet vi lade ner för att förändra situationen för barn med Damp/Adhd. Det är litteratur från vårt samarbete med alla nordiska länderna. Det finns en hel hög med broschyrer som blev inköpta till mitt företag för att delas ut. Vad gör jag med alla dem? Jag kan inte kasta en hel hög med fina, fortfarande aktuella broschyrer. Jag får kolla med min gamla lokalförening om de vill ha dem.
Varje bok och häfte har sin egen historia och sina egen minnen. Minnen om kampen hur vi la grunden för omhändertagandet som finns idag. Kampen för att förändra skolans syn på vår barngrupp. Kampen för att göra funktionshindret synligt.
Hur ska man kunna sortera bland sådana minnen? Det går inte, det insåg jag igårkväll. Jag får göra så gott jag kan. Resten får hamna i en bananlåda på vinden. Mina barn får kasta det när det väl är dags. Själv klarar jag det inte.