Min lördag

Det har blivit lite gjort idag vilket känns bra. Jag har sytt klart en liten solhatt och klippt till en till. Det kommer snart bilder. När vi funderade på vad vi skulle äta så insåg jag att en städning av stora frysen var ett måste. Det är en box så nu var det noll koll på vad den innehöll. Vi slängde ur allt och plockade ner det i ordning igen. Några saker hade legat för länge och hamnade i soporna. Det kändes inte bra för jag avskyr att kasta mat.

Medan vi ändå höll på så plockade vi även ur lilla frysen och la allt det i den stora. Så nu står den lilla frysen på avfrostning. Jag har även handtvättat en tunika som jag fick av dottern. Den tunikan sparade hon länge till och köpte i en specialboutiqe vid Sergels torg, när hon var i yngre tonåren. Nu är den jätteinne och jättefin. Själv kunde hon inte ha den längre så mamma förbarmade sig över den. Jag måste korta ärmarna också.

Nu ska jag sy lite på nästa solhatt. Sambon har lovat att bjuda på fisksoppa ikväll. Som vanligt så blir det nåt ifrån hans eget huvud. Han är en riktig matkonstnär.

Ängeln på gatan

Igår var jag på lunch med väninnan U-B. Hon är västernorrlänning, precis som jag. Nu var hon i Stockholm för att hälsa på sin dotter, så vi bestämde att vi skulle passa på att ses. Vi stämde träff på Centralen. När jag kom dit så var jag så pinkis så jag var bara tvungen att ha tag i en toalett innan vi gick vidare. Jag tänkte gå på puben för detta ärenden för där visste jag att det vara rent och fräscht. Jag upptäckte att det var länge sedan jag var där, för nu var man tvungen att hämta en kod i kassan för att få komma in. Då gick vi in på MacDonalds som ligger vägg i vägg. Där fick man köpa en kod för fem kronor i kassan för att komma in på det allra heligaste. Det var världens kö och de som känner mig vet att sådana gånger blir jag otålig och lite smågrinig. Så vi rusade över hela ankomsthallen och ner i källaren för att besöka den publika inrättningen. Det var ju så skönt att lätta på trycket så jag kunnat betala för det. Och det fick jag naturligtvis, en hel guldpeng.

Nu skulle vi vidare mot Kungsan där Spanska turistrådet bjöd på paella. Utanför Kulturhuset sprang vi rakt in i en hög med gamla vänner. Jättekul att träffa dem. Vi visste att de också skulle vara i Kungsan, men det var jag och U-B som var ute i lite senaste laget. Nu var detta tantgäng klara med sin lunch och skulle slinka upp på Kulturhusets kafeteria. Vi avslutade pratet med löften om att ses snart. De ville handla lite från Cicki design, så vi bestämmde att det var lämligast att besöka designern på hemmaplan.

Till slut kom vi äntligen fram till Kungsan för att upptäcka att all paella var slut. Men mat måste vi ju ha, så nu började jakten på ett gott och relativt billigt lunchställe. I letande efter detta vände vi näsan tillbaka för att hamna på Drottninggatan. Där hittade vi ett ställe som kanske inte var världens mest spännande. Men maten var mycket god och vällagad så vi var nöjda.

Ingen av oss hade något speciellt mål mer än att umgås så vi valde att strosa Drottninggatan framåt mot Gamla stan. Vid gaveln på kulturhuset mötte vi en ängel. Hon var mycket vacker och rörde på sig om hon fick en slant.

Vi strosade i maklig takt och bestämde oss för att ta oss mot Stortorget i Gamla stan. Vi ville hitta en plats i solen, där vi kunde sippa på ett glas vin medan vi fortsatte att prata. Vi fick en plats i solens närhet, dock i skuggan av den.

Där satt vi resten av eftermiddagen och pratade och skrattade om det mesta. Gamla vänner är som gamla sköna tofflor. Man kan vara sig själv helt och hållet. Även om man inte setts på ett tag så tar man vid där man slutade, på något vis.

Vi avslutade dagen med att strosa tillbaka till Centralen. U-B för att fortsätta promenaden hem till dottern på Kungsholmen. Jag satte mig på pendeltåget och var hemma en timme senare. Vi lovade varandra att det här måste vi snart göra om igen, redan denna sommar.

Det blir en härlig dag

Utanför fönstret strålar solen från en klarblå himmel. Det är en riktigt härlig försommardag. Snart ska jag träffa en god vän på Stockholms central. Vi har inte setts på evigheter. Sedan ska vi promenera till Kungsträdgården och inta en god lunch och umgås, prata gamla minnen och ha det trevligt. Det känns som att det kommer bli en härlig dag.

Kan jag få några extra timmar?

Ibland undrar jag över hur man förr hann med att arbeta. När jag var frisk hann jag med det mesta, utom att sova tillräckligt. Det fick stryka på foten.

Nu hinner jag knappt kliva upp förän det är dags att lägga mig igen, känns det som. Huvudet är fullt av idéer så skallen är det ingen fel på. Möjligvis att den blir något överhettad ibland av alla idéer.

Jag har massor av idéer om vad jag vill sy. En slepbag av jeanstyg, fler kassar med bambuhandtag, massor av miljökassar, solhattar i olika modeller, sittkuddar av tjockt linnetyg, sy klart mitt lapptäckesöverkast, plus allt annat som dyker upp i huvudet.

För att inte tala om alla idéer jag skulle vilja göra om jag hade mer tid. Lära mig måla i akryl eller olja, gå med i en kör, lära mig väva, lära mig dreja. Listan på önskemål kan göras hur lång som helst.

Dessutom ska man hinna med att tvätta, städa, handla mat, laga mat plus andra saker som kallas för "måsten". Nu inser jag att det där uttrycket om stressade pensionärer är sant. Fast jag stressar inte, eller försöker i alla fall att inte göra det.

Det är väl bara så att allt tar så mycket längre tid nu för tiden. Kroppen hänger inte med och vilopausarna blir många. Därför skulle jag behöva några extra timmar. De skulle jag använda till vila. Resten av tiden skulle jag ge järnet.

Tjugo år av mitt liv

Jag håller på att röja bland all min handikapplitteratur. Det känns. Det är mer än tjugo år av mitt liv som ryms bland alla dessa skrifter. När jag var yngre kunde jag aldrig tänka mig att jag skulle vara en föreningsmänniska. Jag hade fel.

Jag gick med i RBU, Rörelsehindrade Barn och Ungdomar, för att få träffa andra föräldrar i samma situation. Det var så det började. Inom ett halvår var jag invald i den lokala styrelsen som sekreterare. Den rollen var lite som spindeln i nätet, så det var bara att ge järnet. Det var så roligt. Samtidigt behövde jag inte tänka på våra egna problem. Jag fokuserade i stället på allt annat. Det var mitt sätt att fly verkligheten. Samtidigt mådde jag bra av det och fick det att fungera hemma av bara farten.

Engagemanget utvecklades sig till fler olika roller. Så efter några år hade jag flera åtaganden i riksorganisationen. Då var det verkligen hela mitt liv. Jag levde med funktionshinder hemma, på fritiden och så småningom även som arbete.

Så nog känns det att sortera i allt detta. Där finns uppsatser från både grundskolenivå och högskolenivå, uppsatser som jag fått för att jag varit med och stöttat och givit information till författaren. Varje sådan uppsats värmer mig i hjärtat. Att andra velat skriva om funktionshindret som var smutskastat under så många år.

Där finns även alla häften som innehåller arbetet vi lade ner för att förändra situationen för barn med Damp/Adhd. Det är litteratur från vårt samarbete med alla nordiska länderna. Det finns en hel hög med broschyrer som blev inköpta till mitt företag för att delas ut. Vad gör jag med alla dem? Jag kan inte kasta en hel hög med fina, fortfarande aktuella broschyrer. Jag får kolla med min gamla lokalförening om de vill ha dem.

Varje bok och häfte har sin egen historia och sina egen minnen. Minnen om kampen hur vi la grunden för omhändertagandet som finns idag. Kampen för att förändra skolans syn på vår barngrupp. Kampen för att göra funktionshindret synligt.

Hur ska man kunna sortera bland sådana minnen? Det går inte, det insåg jag igårkväll. Jag får göra så gott jag kan. Resten får hamna i en bananlåda på vinden. Mina barn får kasta det när det väl är dags. Själv klarar jag det inte.

Schlepbag nr 2

Nu har jag sytt klart min andra "schlepbag". Den första gav jag bort, den här är till salu.

Jag gillar verkligen den här modellen. Den är stor och generös utan att se klumpig ut.

Massor av fickor invändigt. En stor dubbelficka, dvs både med blixtlås och utan. Två vanliga stora fickor och en mobilficka på motsatta sidan.

Kassen finns även upplagd på hemsidan. Där finns det klickbara bilder om man vill se den i större format.

Fönstertvätt på åttonde våningen

Idag var det en perfekt dag för fönstertvätt, dvs lagom mulet. Så nu är köksfönstren klara. Jag ska bara sätta upp fräscha gardiner. De hänger på tork för jag fick för mig att jag skulle ta en gardinkappa som kom med hem från dottern. Så den fick gå några varv i tvättmaskinen. Visserligen en ganska tråkig modell men ett tyg i härliga färger. De får sitta uppe tills jag bestämt mig för vad jag ska göra med tyget. Om det ska få fortsätta som gardin eller göras om till något annat.

Det är tur att man inte lider av höjdskräck när man tvättar fönster på åttonde våningen. Men jag måste erkänna att lite läskigt känns det.

Them - Baby please don't go (1971)

Dagen har gått i nostalgins tecken på spelaren bredvid symaskinen. En album med Thems samlade låtar har strömmat ur högtalarna. Gloria, One more time, Here comes the night, Baby please don´t go med flera

När den första Beatleshysterin lagt sig så ville mina tonårsöron lyssna på den något tuffare "rythm and bluesen". Them var en av de stora idolerna. Väggarna i tonårsrummet var tapetserat med idolbilder. På en egenhändigt tillverkad bild stod det:

I love Them! Who? Rolling Stones of course.