...den är som den är. För ett antal år sedan hade jag fruktansvärt stora problem med sömnen. Jag var mer eller mindre helt knäckt av att inte få sova riktigt en hel natt. Men så fick jag min snarkapparat som gjorde att det blev bättre. Jag fick även en ny värkmedicin som gjorde underverk. Helt plötsligt kunde jag få sova sju timmar i ett streck. Det var underbart.
När vi fick de nya sängarna i höstas så blev det ännu bättre. Jag kände att nu orkar jag uträtta underverk. Nästan i alla fall.
Tills nu. Eller rättare sagt sedan före jul. Vissa nätter är jag uppe och springer en gång i timmen. Andra nätter är som den här natten. Efter fem timmar sömn vaknade jag och kunde inte somna om. Jag blev hungrig så jag testade med att gå upp och äta och hoppades somna om igen. Jag behöver alltså åtta till tio timmars sömn för att vara okej. Men inte lyckades det. Då började jag få ont av att ligga och då är det lika bra att kliva upp. Så nu sitter jag här med en kopp kaffe. Kanontrött men kan inte sova. Kanske det kan bli en sväng ner i sängen i eftermiddag.
Jag vet varför det är så här. Mina axlar har fastnat någonstans under öronen. Jag drar ner dem och försöker slappna av, men de åker upp dit igen. Jag är spänd som en fiolsträng. Ändå smorde sambon in mig med hästliniment igår kväll och jag somnade så skönt. (Tack, Mångmamma för det tipset.)
Jag vet också varför axlarna sitter där de sitter. Det stavas P.E.N.G.A.R. Tänk om man kunde leva på kärlek och surdegslimpa. Så bra allt skulle vara då!